Jag borde läsa mer Edith Södergran, tänker jag. Jag har nog inte läst något av henne sen gymnasiet, då jag och min kompis Den Tillfälliga Kanadensiskan satt i gräset nere vid kanalen i Kalmar, mittemot vattentornet, och läste högt för varandra. Och då handlade det mer om att höras än att verkligen förstå. Det var en kort period, vi gick snabbt över till Dorothy Parker. Ingen är så blasé och livstrött som en gymnasietelev.
Vi sitter inne i en av repsalarna på STDH, jag och resten av publiken. Det var egentligen inte meningen att jag skulle hit. Jag skulle se en annan föreställning här och råkade se att man kunde slinka in på den här redovisningen efteråt. Så jag slank. Jag slank in.
Detta är en redovisning av Movit - regi och dramaturgi för rörelsebaserad scenkonst.
Det här känns väldigt spännande. Det är inte rörelse för att röra sej, det är innovativt och överraskande. Det är också en del av ett större, kommande verk, så det är kanske inte så tydligt som det kommer att bli.
Det handlar om det litterära övergreppet på Edith Södergrans diktjag, men i det här undersökande utdraget kommer det att handla mer om störningar. Och jag har träffat alla medverkande tidigare.
Kvinnan som spelar Ediths diktjag satt borta vid entrén när kom. Det var hon som upplyste mej om föreställningen. Hon har röd klänning, stort lockigt hår och är mörksminkad under ögonen.
Killen som spelar den som stör sprang jag ihop med när jag stod utanför spelrummet och väntade. Han kom ut med något som såg ut som ett akvarium lite färgat vatten i. Han har rakat huvud, svart hatt, svarta kalsonger och vad jag minns som en frack. Han har också ankelkorta stövletter som klapprar när han går. Det är meningen. Han ska störa.
Någon som också klapprar när hon går är regissören. Hon har bruna, högklackade stövlar, och jag vet inte om det är medvetet som hon går så bullersamt. Vissa skor kan man inte gå tyst i, och vissa människor gillar att märkas. Innan föreställningen var hon ute i korridoren och gick, och jag hörde henne informera tre äldre kvinnor om varifrån och när Socialdemokraterna och Vänstern förstamajdemonstrerar. Hon visste inte varifrån F! gick, men hon tog reda på det och kom och berättade. En av tanterna har rullator. Jag antar att dom bara ska titta på demonstationerna.
Hon är intressant, regissören. Det känns som om hon är väldigt kontrollerad. Jag vet inte om det är ett sätt att motverka nervositet, eller om hon alltid är så avvägd. Hon känns nästan lite självgod, hon har lite Been There - Done That över sej. Av mitt intryck av henne förväntar jag mej intellektuell och ljummen föreställning. Jag hade fel.
Premissen är: Edith Södergrans diktjag försöker verka men blir hela tiden störd av hur hon tolkas.
De enda ljuskällorna är overheadprojektorer. Snillrikt och mycket effektfullt, speciellt dom detta ska bli en föreställning som riktar sej till skolelever. Man projicerar ord hämtade ur recensioner, eller kedjor, eller nät, eller ställer ett akvarium ovanpå overheaden och fyller den med färgat vatten. Man stör hennes deklamerande med elgittarsriff. Det är nytänkt och fullt av rörelse. Det blir många, vackra, störande bilder.
Efteråt blir det en ledd diskussion. Den var väl förberedd och insatt, men jag minns inte så mycket av vad som sades. Jag var nog lite tagen.
Fri entré. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 5050:-
Om det här verkar intressant kanske du gillar:
PRESTUDY HAROLD OCH MAUDE, på STDH.
”Jag blev precis igenkänd. Inte som mej själv, utan som den där mannen som bloggar om teater. Så på sätt och vis som mej själv, men ändå inte.
Vi var på STDH, i den långa, höga ljusa korridoren i byggnaden direkt till vänster när man kommer in på gården. ”Vi” är alla vi som ska se ”Harold och Maude”, en redovisning av magisterprogrammet Movit, regi och dramaturgi för rörelsebaserad scenkonst. Det är mest ungt folk, men tre äldre, lätt rörelsehindrade kvinnor, klädda mer för fågelskådning än för en kväll på teater, alla tre med ovårdade pagefrisyrer och med läsglasögon uppskjutna på hjässan, har hittat dit.”
Låter det intressant? Här är resten:
BILL, på Kungliga Operan.
"”Vi sitter gärna tillsammans, om det är möjligt”, säger Selma Braatz i förbifarten till kvinnan vid skärmen, när det blir en paus i vårt babbel.
”Om det är bra platser, annars kvittar det,” skyndar jag mej, rädd att vi ska hamna uppe på tredje raden bara för att Selma Braatz vill ha sällskap.
Hon är en ganska van teaterbesökare, och jag undrar lite hur hon kan tro att personalen ska lyckas skaka fram tre platser bredvid varandra, tills hon berättar att hon aldrig brukar gå på Operan. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/bill-artifact-suite-koreografi_29.html
WALLIN STREET - En billig show om Pengar, på Boulevardteatern
” Utanför Willys på Götgatan sitter en tiggerska. Jag ler mot henne när jag kommer ut från Myrorna. Jag har inga kontanter. Jag betalar med kort. Men jag ler, för att visa att jag ser henne. Att hon inte är osynlig. Jag undrar om hon uppskattar att jag ler mot henne, eller om hon tycker jag är en stor jävla flinande fet snål gubbe? Det beror nog på hur hon mår. Jag kan tänka mej att till och med en tiggare har bättre eller sämre dagar.
Inne på Boulevardteaterns scen sitter en tiggerska. Jag ler när jag ser henne. Hon heter Agneta Wallin, och hon vet att jag är en stor fet flinande snål gubbe.”
Verkar det intressant? Här är resten:
