Koreografi och Regi: Hans Marklund, Roine Söderlundh, Stefan Marling, Sång: Maria Benhajji, Kerstin Ryhed, Karolin Funke, Pelle Arhio, Kostym Eva Johnson, Hanna Carlband. Med Nils Axelsson, Emma Bergström, Juno Elderstav, Marcus Elander, Erika Engberg, Rebecka Gustafson, Emma Kumlien, Therese Nygren, Hanna Olsson, Angelica Rask, Sofie Scott Robbert, Matilda Strand, Simon Svedlund, Mathias Terwander Stintzing, Selina Öberg.
You're thinking you're through
That nobody cares
Then suddenly you hear it starting
And somehow you're in charge again
And life's a ball
Trumpets all sing, life seems to swing
And you're the king of it all 'cause
You've had a taste of
The sound that says love
Applause, applause, applause
APPLAUSE,
ur Aplause
Musik Charles Strouse
Text Lee Adams
Ibland har man tur. Förra året prickade jag in Base23s musikalutbilnings vårföreställning på Oscarsteatern, men i år hade jag i god tid bokat in en hel massa föreställningar under Urban Street-festivalen på Dansens Hus, så det fanns liksom ingen lucka. Trodde jag. Tills min kompis Räfsan messade mej:
”Kommer du och tittar på SMUs föreställning på Maxim? Tror du skulle gilla den!”
Jag, som har blandat ihop SMU, Stockholms Musikalartist Utbildning med SMI, Stockholms Musikpedagogiska Institut, som också har en musikalubildning, och som har ett slutuppspel jag har planerat in att gå på, svarade:
”Oj, kör dom också? Jag trodde det var Base23 som körde där?”
”Ja alltså Stockholm Musikal Utbildning från Base. Årskurs 2. Musical Comedy och lite Les Mis. Tror du skulle gilla blandningen, många gamla guldkorn!”
Han är inblandad i produktionen, och när jag förklarar för honom att jag inte kan komma på föreställningen, bjuder han in mej till genrepet. Ett sånt där litet, intimt genrep, där bara de närmast iblandade är med.
Och jag.
Ett genrep - speciellt i skolproduktioner och i mindre uppsättningar - är ofta första gången man möter en publik, och fungerar lite som ett sceniskt soundcheck. Man får chansen att för första gången testa inställningar. Måste man ta i, eller tar man i för mycket? Är man tydlig nog, så att budskapet går fram, eller är det alldeles för tydligt? Hänger man med i alla skämt, eller har publiken redan fattat poängen? Tycker man om det? Tycker man om mej?
Det roliga med att närvara vid det första publikrepetitionen är att man får vara med om det första mötet mellan material och publik, mellan publik och artist. Här är allting lika viktigt. Allting har chansen att bli en hit, allt har potentialen att vara det bästa du någonsin sett, och det är bara efter detta möte, och kanske några av de kommande, som man inser vad det är man har. Vad som är topparna, och vad som är - trots allt jobb - dalarna. Och det är omöjlig att ha en föreställning utan dalar, om man inte vill ha en grå, jämn massa. En topp förutsätter en dal. Och stryker man dalen så kommer något annat, något som kanske funkat helt okej förut, att bli den nya dalen. Det kanske inte är en ravin, men den har blivit det som är minst populärt.
Så en hit är egentligen inte bara en föreställning med så många toppar som möjligt, det är också en föreställning med maximalt grunda dalar.
I alla fall: på genrepen vet man ofta inte vad som är en dal, så det levereras på samma sätt som om det vore Kebnekajse. Det är först efter det första publikmötet, när man inser att det inte mottogs så som man hoppats, att det kanske aldrig kommer att mottas så, som ansatsen börjar krympa, man ger inte sången eller skämtet eller dansen samma energi som man gjorde första gången, för det är liksom ingen idé, man har insett att det inte är en showstopper. Det krävs en jäkla disciplin att kväll efter kväll försöka stoppa showen med något mediokert, eller något som man känner att publiken inte tycker om.
Och det är därför det är intressant att gå på det första publikmötet: dom vet - lika lite som jag - vad som kommer att gå hem.
Det här är bara andra gången tvåorna har en slutproduktion. Första gången var förra året, när årets treor visade upp sej. Nu är det 15 nya ansikten, fyra killar och elva tjejer som får chansen, eller ansvaret, hur man nu ser det.
Man börjar med en förkortad version av Les Mis - fyra låtar - och det märks att man inte riktigt är där. Man kommer att vara där, senare samma dag, på premiären, men man är inte där nu. Just nu är det som om man blivit lite inslängd på scenen med uppmaningen:
”Var fattiga fransmän!” Och man försöker minnas hur man gjorde sist man var en fattig fransman.
Eller, det är vad jag läser in i alla fall: att man inte riktigt är där, känslomässigt. Man flyr in i det fysiska, i stegen, i uttrycket. Försöker se fattig ut. Försöker se fransk ut. Försöker se ut som om man lider. Man kånkar sandsäckar lite i största allmänhet, och man fryser och svettas, för man har inte riktigt bestämt om det är kallt eller varmt.
Det varar i någon minut. Sen börjar man hitta varandra, hitta vad det är man håller på med, komma ihåg vad det var man gjorde igår, vad man ska göra idag, och när öppningsnumret - Innan Dagen Är Slut - är över, och när tre Fantine börjar sjunga Jag Drömde En Dröm, då har man börjat leverera. Kanske också för att man vet vem man är, vad man gör, vad man känner?
Man avslutar med Än En Dag och Ett Litet Stilla Regn, och jag sitter näsan och önskar att dom hade kunnat köra hela musikalen. Eller, lite mer, i alla fall. Några till av hitsen, bara…
Det bli en kort, sittande paus, mest för att killen som spelade Maurius ska hinna kränga på sej en slags piccolo/programförsäljarkostym. Det är nämligen nu det börjar. Showsjoket.
Stephen Sondheims Invocations and Instructions to the Audience från musikalen Frogs sattes upp på Yale 1974, och just öppningsnumret - där man instruerar publiken i vad som ska komma, och hur man uppför sej på teatern, har blivit föreställningens hit. Många Sondheimrevyer har börjat med detta nummer. Och givetvis blir jag - som den enda som inte har sett numret förr, den enda publiken - extra hårt åtsatt. Piccolo Nummer Ett skriker på mej på ett sånt där sätt som bara en person som har fullt förtroende för sin röst - eller ingen respekt alls - vågar skrika. Resten av oss skulle bli hesa.
Kostymerna känns genomtänkta, påkostade och ambitiösa, och det är uppenbart att någon har lagt ned mycket tid på att ta fram kläderna. Inget känns hoprafsat, för stort, eller som en kompromiss, från slafsiga tiggartrasor till glitterfodral.
Man framför showbizrelaterade nummer, som Premiärkväll, Opening Night, ur The Producers, Vad För En Man, What Kind of Man, ur Curtains, och Följ Med Cirkusen, Join The Circus, ur Barnum, och man har till och med bearbetat Gee Officer Krupke, ur West Side Story, till att handla om en Koreograf, men man bjuder också på lösryckta nummer, som Mamma, Jag är vuxen nu, Mama, I’m a Big Girl Now, ur Hairspray, och Anything Goes.
Nånstans under showen kommer jag att tänka på om dom här eleverna vet hur lyckligt lottade dom är. I publiken, i egenskap av både regissörer och koreografer till den här produktionen, men också pedagoger på skolan, sitter två av Nöjessveriges verkliga giganter, två som många artister och dansare aldrig ens får chansen att visa upp sej för, och här, under tre år - eller mer - får dessa ungdomar chansen att visa vad dom kan, och vad dom har lärt sej, och lära sej av två som vet vad dom snackar om.
Givetvis får dom också veta vad varje elev har för svagheter, så det kanske är lite dubbelt…
Det känns - som alltid när elever från Stockholm Musikalartist Utbildningen visar upp sej - som att dom här ungarna kommer att bli livsfarliga när dom är klara. Till skillnad från andra musikalutbildningar har man lagt stor vikt vid dans, vilket - antar jag - breddar chansen att hitta arbete efter skolans slut. Det är en genomgående hög standard - med viss Kebnekajsevarning - och när jag smyger ut från Maxim och cyklar därifrån snurrar minnesbilder av kontorsstolsåkade tandläkare (Little Shop Of Horrors), en snygg och kul spegeldans (Seesaw), en tjej som sjunger att hon är en överraskning (Young Frankenstein), en man som nästan våldtas på ett köksbord (On The Town), och en piccolo som vrålar om något jag borde göra, eller inte borde göra, jag vet inte, för jag vågade inte lyssna.
Fribiljett, tack Räfsan! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3160:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
SKAL/TRIPPY, Urban Connection, Dansens Hus:
"En scenkonstproducent borde ta tag i det här, snabbt som attan, för den har möjligheten att bli något riktigt bra. Något mer, något större, menar jag. Den har en enorm potential. Det här skulle kunna bli en hiphopens Billy Elliot. "
Låter det intressant? Här är resten:
LIFE BEFORE/AFTER, på Dansens Hus:
Vi sitter på Citykyrkans konditori, jag och min kompis Abercrombie Clone, och jag är ganska ordentligt avundsjuk på honom. Jag käkar en vegetarisk lasagne, och han käkar ärstoppa - det är torsdag - med pannkakor, och han berättar om sin vecka i London. Sin teatervecka i London. Sin Gypsy-, Beautiful-, The Book Of Mormon-, The Commitments-, Bugsy Malone-, Miss Saigon-, Women on the Verge of A Nervous Breakdown-, Memphis, The Woman In Black-vecka.
Är det inte så att man bara kan kräkas?
Låter det intressant? Här är resten:
JUCK på Urban Connection, på Dansens Hus:
Kvinnorna, som ’kings’ var helt andra personer. Dom hade andra namn, andra jobb, i några fall till och med andra nationaliteter, i några fall ganska rasistiskt framställda utlänningar, och som man var det tydligen tillåtet att vara hur chauvinistisk om helst. Smockan låg snart i luften, och flera gånger kom ’män’ fram och muckade med mej. Till slut fick jag en öl hälld över mej, och jag gick hem. Jag kände det lite som om jag gått med i en demonstration mot rasism och sen fått spö för att jag var vit.
Låter det intressant? Här är resten:
Det är Fantine som sjunger "I dreamed a dream", Eponine sjunger On my own och A little fall of rain.
SvaraRadera