The Return of The Modern Dance, Koreografi, scenografi, kostym Trajal Harrell, Ljusdesign Sylvain Rausa, Koreografassistent Ondrej Vidlar, Repetitionsledare Lisa Drake, Kostymassistent Marita Tjärnström, Dansare Anand Bodler, Jac Carlsson, Samuel Draper, Adam Schütt, DAniel Sjökvist, Vincent Vadn der Plas.
Reproduction (2015), Koreografi, scenografi, kostym Eszter Salamon, Koreografassistant Arantxa Martinez, Ljusdesign Fredrik Rydehäll, Repetitionsledare Thomas Zamolo, Kostymassistent Marita Tjärnström, Dansare JErry Aniviac, Jörgen BAck, Miguel Escobar, Aid Freshkicks, Juha Metsä, Yvniv Lev, Jonas Pettersson, Just Amaro Sheaba.
At night I work in a strange bar
Impersonating every star
I'm quite deceiving
The customers come in with doubt
And wonder what i'm all about
But leave believing
I do a very special show
Where i am nude from head to toe
After stripteasing
Each night the men look so surprised
I change my sex before their eyes
Tell me if you can
What makes a man a man
WHAT MAKES A MAN A MAN
Text och musik
Charles Aznavour
Det här är en lite olycklig kombination. Den kan tyckas ganska smart; innan paus är det bara killar som dansar, efter paus är det bara kvinnor, men jag hade föredragit om man vänt på det, så att det fläskiga, svulstiga, vulgära fått öppna och det lite mer finstilta, veliga, fått avsluta. Som det är nu är det lite svårt att ens minnas första akten.
Det var inte det att vi var på dåligt humör, jag och min kompis Malvolio Morrhår, nästan tvärtom. Vi hade käkat middag på Organic Greeen på Rehnsgatan, och bubblat och babblat om olika föreställningar, om dramapedagogi och hur man gör sej förstådd av unga teaterstuderande.
Malvolio är en stor glassfantast, så efter det blev det en varsin bägare på Sosta Gelato på Sveavägen. Jag käkade något med nötter eller nougat, tror jag, och efter att vi vandrat Sveavägen fram, skedande, så var jag tvungen, eftersom jag sett att dom ploppat upp över hela stan, att köpa två kulor glass på Stikkinikki på Drottninggatan. Jag minns inte vad, men jag vet att jag kommer att gå tillbaka. Dessutom bjöd fiket på Dansens Hus på kaffe och kaka, så förutsättningarna var optimala.
Man börjar med männens del, The Return of the Modern Dance. Det är ett gulligt litet verk, ganska harmlöst, lättglömt liksom. Man blandar lite löst hållen vogueing med en slags loj modern dans.
Du vet musikalen Wicked? Du vet scenen där Elphaba kommer till Ozdust ballroom och för att inte visa att hon känner sej utanför, börjar hon dansa för sej själv, och Glinda, för att hon känner sej skyldig för att ha lurat henne, går över och försöker dansa på samma sätt, och tillsammans skapar dom en dans som sen alla på festen kopierar? Detta påminde om den dansen. Lite undersökande, lite försiktig, lite som om någon sagt:
”Rör på handleden, och se vart den för dej…”
Man är klädda i förefallande privata kläder, t-shirtar, träningsbyxor - det fanns ett par gröna adidas jag var lite sugen på - långärmade tröjor, shorts. Nån gång försvinner var och en av dom ut och tar på sej en slags kjol, olika, osorterade, liksom hämtade ur lådan märkt ”Repkjolar”.
Man börjar lite roligt, genom att alla män kommer in, och stapplande, som om dom försöker hjälpa varandra, som en slags kör, berättar dom att detta kommer att handla om modern dans. Jag hade kunnat gissa nåt sånt, bara på titeln.
Efter paus är det dags för Reproduktion.
Detta är en föreställning som borde be om ursäkt för sej själv, krypa ner i ett hål och bara dö. Den är en och en halv timme lång, vilket är ungefär 45 minuter för mycket. Kanske hade man kunnat kapa en timme och göra den någorlunda intressant, jag vet inte.
”You can stand just about anything for ten seconds” säger huvudpersonen i Unbreakable Kimmy Schmidt, en teveserie om en kvinna som har levt kidnappad i en bunker i femton år. ”Then you start on a new ten seconds.”
Jag hann räkna till tio en himla massa gånger under den här föreställningen. Den var oändlig, ett långt utdraget lidande. Jag har aldrig varit med om att publik rest sej och gått under en föreställning på Lilla Scenen på Dansens Hus, det krävs mod och beslutsamhet till det, eftersom man verkligen syns när man går, men här reste sej folk och gjorde ljudliga sortier.
Och det är inte det att jag har något speciellt emot dragkings. Ofta tycker jag att det är lite som yoga, det är mer givande för utövare än för åskådaren, men så är jag också väldigt ointresserad av rollspel, lajv och interaktiv teater.
Jag gör också ett medvetet val att inte kalla den homofobisk, eftersom jag antar att det inte är koreografens intention, men jag tar det väldigt personligt, och för mej är den det mest homofoba jag någonsin sett på en svensk scen, kanske mest för att dom inte verkar förstå hur homofientligt det hela är.
I kort kommer åtta kvinnor in på scenen, utklädda till män, så kallade Drag Kings. Lösmustascher, påmålat skäggstubb, ditklistrade polisonger, herrkläder, rubbet. Först bara poserar dom, men efter en stund upptäcker dom varandra och börjar simulera bögsex. Ingen tar av sej någonting, naturligtvis, utan fullt klädda simulerar dom sug, slick och penetration. Framifrån, bakifrån, 69:an, ridande, skottkärran. Tyvärr verkar dom ibland inte dirket veta var saker sitter, att en man till skillnad mot en kvinna bara har ett hål, och det sitter lite längre bak än där hon kanske vanligtvis brukar ha besök.
Det finns inget erotiskt, sensuellt eller kärleksfull över det hela, och intentionen verkar vara att provocera, att äckla, att utmana. Män som har sex med män är nånting äckligt, nånting provocerade, nåt som man kan förfasa sej över, verkar man vilja säga. Och hade det varit män som utfört akten hade det i alla fall varit nånting försvarbart, men nu när det är kvinnor som liksom illustrerar hur det ser ut när män har sex med män så är det svårt för mej att inte känna mej hotad, eftersom dom har en inställning som för att äckla oss. Det är sårande att dom tycker att detta är något det är okej att visa upp på det sättet dom visar upp det.
Vet du vad blackface är? Det är en slags rasistisk clownsminkning, populärt på scenen i USA förr i tiden, både bland svarta - det var ofta det enda sättet dom kunde visa upp sej för en vit publik - men framför allt mest bland vita artister.
Jag sitter och tänker hur det hade varit om kvinnorna på scenen varit utklädda till romer, istället för till män. Det hade dom aldrig fått genomföra. Dom hade insett det smaklösa, det provocerande, det tanklösa. Och dom hade antagligen aldrig gjort samma föreställning som kvinnor, även om om dom vore påklädda, nej, dom behöver gömma sej bakom något, våga vara modiga och visa upp något genom att föreställa något dom inte är. Män. Män kan man alltid driva med. Män kan man alltid gömma sej bakom. Kanske tror man att man sparkar uppåt, att man inte knackar bögar i dagens Sverige, att man inte avrättar dom i vissa länder, att polisen inte lyfter ett finger för att hjälpa dom i andra.
Och jag märker att det faktiskt låter som om det är en intressant föreställning. Det var det inte. Det mest provocerande med den var att dom trodde att dom provocerade. Att se andra simulera sex är urtråkigt. Det som provocerar är att dom tycker dom har rätten att säga något om en grupp som dom inte tillhör, och att dom går så långt är bara elakt.
Jag minns när prideparaden började gå genom Stockholm. Hur jag liksom skämdes över alla nakna kroppar, alla behålösa bröst, alla hängiga, dallrande nakna rumpor. Hur jag tänkte att folk kommer att tro att detta är jag, dom kommer att tro att alla HBTQ-personer är såna. Att dom representerar mej. Dom representerar inte mej! tänkte jag.
Men med tiden blev jag smartare. Jag förstod att det var det prideparade var till för, att visa upp dom som annars inte fick synas, inte fick finnas. Jag insåg att det där var dom, inte jag, och dom var stolta över att äntligen kunna visa upp sej som det dom var, och ingen människa, ingen jag respekterade i alla fall, trodde sämre om mej för att någon gick nerför Hornsgatan i blöja. Det var mina egna fördomar. Min rädsla.
Den här föreställningen, för mej, är som om en svensexa eller en möhippa tagit på sej fat-suits, krängt läderchaps och harness över, satt på sej lösmustascher och börjat promenera med i prideparaden, som en slags parodi på nånting viktigt. Fnissiga för att dom liksom vågar.
Det är inte det att kvinnor föreställer män. Det är inte det att männen har sex med män. Det är inte det att man anser att det är provocerande att kvinnor klär ut sej till män som har sex med män, utan det handlar om inställningen. Bristen på att vilja visa upp det hela som något vackert, naturligt, utan istället iscensätter det som en freakshow.
Efter en stund kommer kvinnorna in, fortfarande med ansiktsbehåring, men nu med högklackade skor, läppstift, färgglad ögonskugga, och i vissa fall i damkläder. Och nu är det enda gången det blir intressant för mej, den enda gången det handlar om något viktigt. Plötsligt blir kvinnorna till män. Plötsligt tänker jag på henne som ”honom”. När dom får på sej damkläder blir dom plötsligt så mycket manligare. Några är mycket övertygande, men jag antar att dom alla ställer sej frågan vad all deras dansutbildning varit för. Man tar inte ett danssteg. Det hela är mer som en workshop för kvinnor som vill hitta sin manliga sida, och det är inget fel med det, men det är inte nödvändigtvis något folk vill betala pengar för att se.
Och sen, givetvis, måste dom börjar simulera sex igen.
Om det varit en manligt ”koreograf” hade jag nog tänkt mej honom som impotent eller gravt hämmad. Nu tänker jag på henne som frigid. Som en sån där som låser in sej i badrummet och viskar snuskiga ord till sin spegelbild tills det börjar snurra.
Vill du veta något jag tyckte var väldigt fånigt, och rejält pretentiöst? I programbladet står dansarna listade med manliga namn. Artisten, konstnären har alltså försvunnit bakom det manliga alter egot, vilket jag tycker är ömkansvärt. Kvinnan bakom har helt försvunnit. Raderats. Det är som om hon och hennes arbete aldrig stått på scenen.
Och jag antar att dom tror att dom med allt det här säger något om könsroller. Men vad har sexualitet med kön att göra?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 3280:-
Om du gillade det här kanske du gillar
FRÄMMANDE KROPP av Manfred Krage, på Teater Giljotin:
Flera av mina väninnor har inte några barn. En del för att dom aktivt valt bort barn, andra för att det helt enkelt inte blev så. Jag tycker det är ganska respektlöst att förutsätta att dom är olyckliga. Och det är alltid kvinnor med barn som förutsätter att barnlösa bara lever ett halvt liv, liksom. Som att dingla en köttbit framför en vegetarian och säga:
”Du vet inte vad du går miste om…”
Låter det intressant? Här är resten:
MATS EK & NORRDANS, på Dansens Hus:
Senare börjar två män, fortfarande i bara kalsonger, utföra en slags pas de duex, där den ene, med en mikrofon - lite som man gjort tidigare med kvinnan i Jerusalem - börjar ställa frågor till den andre, frågor som hela tiden svaras med Yes:
”Do you want to be happy?”
”Yes.”
”Do you believe in love?”
”Yes.”
”'Cause I got something to say about it, And it goes something like this”
Okej, det sista var kanske inte med, men du fattar?
Tycker du det verkar intressant? Här är resten:
DON QUIJOTE, ett genrep på Kungliga Operan:
Det konstiga med den här baletten, är att någon överhuvudtaget tyckte att detta var en bra historia att koreografera. För det känns inte som en historia som dansar. Askungen är en historia som dansar, med balen och drömmar om slott och kungarike och allt det där. De tre musketörerna är en historia som dansar. Svindlande Höjder, Iliaden, Odyséen, Candide, är historier som dansar. Men den här historien, om en gammal man som slåss mot väderkvarnar, dansar inte.
Låter det intressant? Här är resten:
