HANS WAS HEIRI, Koncept, regi och scenografi: Zimmermann och De Perrot, Musik, Dimitri de Perrot, Koreografi Martin Zimmermann, Dramaturg Sabine Geistlich, Kostym Franziska Born, Ljus Ursula Degen, med och av Tarek Halaby, Dimitri Jourde, Dimitri de Perrot, Gaël Santisteva, Mélissa Von Vépy, Methinee Wongtrakoon, Martin Zimmermann, på Dansens Hus, föreställning 41 2014

Om gud finns, och om jag kommer så långt som till pärleporten, och där blir mött av vad han nu heter, som låter hälsa att gud inte är helt hundra på det sätt jag levt mitt liv, utan tänker både straffa mej och belöna mej genom att låta mej välja en föreställning att titta på om och om igen i evighet, Amen, då är detta en föreställning som ligger väldigt högt upp på listan. 

Detta är föreställningen där jag gav min första, otvungna stående ovation. Jag kunde inte sitta. Jag var tvungen att hoppa upp, stampa, klappa, vissla, skrika. 

Detta är föreställningen där jag vrålade mej hes.

Detta är förställningen där jag satt och pratade högt, som ett barn: 

Nämen!

Oj!

Men hur i helsike…

Titta där!

Detta är föreställningen man är glad att man såg med en kompis, för man litar på att den andre kommer minns lite andra saker. Man vill att nån ska kunna säga:

”Och när han sprang uppe på taket…”

Eller:

”Att hon inte gick av…”

Eller:

”Det var han, yogaläraren, som sjöng…”

Och omedelbart minnas någonting man nästan glömt. 

Det börjar lite tveksamt. Eller, vi är tveksamma, vi vet inte vad vi ska se. Och det är mörkt. För mörkt, kan man tycka. Vi ser inte riktigt. En DJ kommer in på scenen, börjar lira…

Andra saker kommer in på scenen. Människor? Dockor? Vad ska det bli?

Tänk dej Ikeas lilla bord lack, du vet, det där som bara är en fyrkantig bordsskiva och tjocka, fyrkantiga ben. Scenen är full av såna ben: långa, korta, ihopsatta till ramar eller dörröppningar, till bord eller stolar eller portföljer, till och med. Allt går att ta isär och sätta ihop. Överallt finns det möjligheter.

Och i fonden, en stor kub, indelad i fyra delar, som rum, i vilka man kan se ännu fler stolar och bord. 

Så kommer sex personer in på scenen, så olika man kan vara, var och en med en distinkt personlighet, och man blir lite kär i var och en.

Och sen börjar det, och ingenting kommer någonsin att vara sej likt. Igen.

I Mel Brooks film The Twelve Chairs (Det våras för Svärmor, 1970) sjunger man en sång med musik John Morris och text av Mel Brooks som heter ”Hope for the best, expect the worst”:

”Hope for the best, expect the worst
The world’s a stage, we’re unrehearsed
Some reach the top, friends, while others drop, friends
Hope for the best, expect the worst!”

Jag lever lite på den devisen: Jag förväntar mej en katastrof men hoppas på det bästa. Tänk allt som kunde gå åt helsike, men inte gör det, det är väl ett mirakel? 

Det är därför jag inte gillar cirkusartister. Inte personligen, men som fenomen. En lindansare eller en knivkastare är ingenting som imponerar. En fantastisk balansakt uppväger inte den oro jag känner för att våghalsen ska rasa ner i sågspånet. Eller: Okej, så han lyckades undvika att spetsa bruden som sitter fastspänd på den snurrande piltavlan den här gång, borde han inte sluta nu, snälla, eller?

Jag vet inte varför jag inte var nervös under den här föreställningen, varför jag inte höll för ögonen när kvinnan med handväskan hängde i knävecken utanför det snurrande huset. Eller varför jag inte fick en plötslig impuls att resa mej och lämna salongen när killen i den randiga tröjan började springa på taket, nej på golvet, nej, på fasaden. Kanske för att dom inte gjorde något av det? Kanske för att ingen efteråt ställde sej upp och ropade Häpp!, eller för ingenting föregicks av en trumvirvel?

Jag minns bara det vackra, det fantastiska, det omöjliga. 

För det här är inte nycirkus, det är inte Joe Labero och det är inte dans. Det här är någonting du aldrig har sett förut. Det här är inte en radda effekter staplade på varandra. Det här är essensen av ett resonerande. Det finns en tanke bakom alltihop. Det är koreografi signerad Stephen Hawking. 

Tänk dej att du sitter och tittar, men som du sitter och tittar så tror du inte det du ser. Det är inte det att du tror att du blir lurad, du förstår att du inte blir lurad, men du bara inte tror det du ser. 

Man kan inte göra så, tänker du. Den kvinnan får inte plats i den lådan. Man kan inte böja sej så. Ingen kan gå sådär; i ett snurrande rum, från vägg till vägg, i högklackat. Vart tog han vägen? Vad missade jag?

Man vill ställa sej upp och skrika:

”Stopp! Gör det igen! Jag fattar inte! Vad hände?” men det blir liksom aldrig tillfälle. 

Det här är en föreställning om förändring. En föreställning om vad som händer när man rubbar någonting, bryter en regel, vänder sej om. Om gemenskapen i allas vår ensamhet. Om det möjliga i det omöjliga. Om att ingenting händer om ingenting händer. 

Och människans fantastiska förmåga att anpassa sej. 

För en vacker dag kommer allt att ställas på ända. Du vet det, och jag vet det. Ingenting varar för evigt. 

Iställlet för att säga till barn att allt kommer att bli bra, att man kommer att leva lyckliga i alla sina dar, så borde man kanske säga: En vacker dag kommer ingenting att vara sej likt. Allt du känner och allt du har, kommer att vara helt annorlunda. Inga gamla regler gäller längre. Ingenting du lärt dej stämmer. Och om, och jag säger om, om du har tur kommer det att vara som i en föreställning av Zimmermann och de Perrot. 

Och det kommer antagligen att vara underbart. 

CUE. Nina Simone, Everything Must Change 

SLOW FADE OUT.

http://zimmermanndeperrot.com/pieces/5/info?locale=en-US#nogo

Fribiljett, tack Helena! 

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3215 + 00 = 3215:-

Om du gillade det här kanske du gillar

I SISTA MINUTEN

"Det känns som om det är skrivet av en ung man som sett några avsnitt för mycket av Pantertanter. Själva berättelsen är ganska fin, om hur tre väninnor flyttar ihop på ålderns höst, men skämt om dom vill ha sex och att dom är hetero känns väldigt konstruerade. Bra regi med sagolika övergångar."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/08/i-sista-minuten-forestallning-59-2013.html

UT

"Dom är intressanta, dom där människorna som vägrar ge upp. Och kanske är det för dom den här föreställningen är skriven. Kanske behöver dom se det utifrån, för att känna det inuti. Jag känner flera stycken. Jag känner dom som vunnit, och jag känner dom som har förlorat. Jag känner dom som har hotat med självmord för att få det dom vill ha, och jag känner dom som inte kan glömma, som ältar, vänder, vrider. Killen som inte kan glömma killen som redan har glömt. Kvinnan som vann tillsvidare. Kvinnan som fortfarande väntar, ångrar, går vidare i samma cirklar. Tiden får visa om dom hade en huvudroll, eller om dom liksom bara gjorde gästspel i en pjäs om någon annan. "

Låter det intressant? Här är resten: 


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/ut-av-och-med-ulrika-ellemark-musik.html

NIJINSKIJ

"Vi hör en röst, bak i salongen, uppe till höger, vid teknikbåset. Ett rop från en kvinna, i frack, tåspetsskor och en slips runt huvudet, som ett pannband. Hon kommer ner på scenen. Hon är Nijinskij. Hon är galen."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/nijinskij-av-lars-forssell-med-therese.html

SVARTA DJURET SORG, av Anja Hilling, översättning Magnus Lindman, regi Tobias Theorell, scenografi och kostym Magdalena Åberg, Peruk och Lena Bouic-Wrange, ljus Ellen Ruge, med Sofia Pekkari, Thomas Hanzon, Douglas Johansson, Tanja Lorentzon, Erik Ehn, Adam Pålsson, Sten-Johan Hedman, Eva Millberg, första publikrep, recension, Dramatens lilla scen, föreställning 40, 2014

Det sämsta med den här föreställningen är titeln. Schwarzes Tier Traurigkeit, heter den i original, vilket känns farligt och konsonantfyllt. På svenska blir det lite för mycket Vilse i Pannkakan på något sätt. Jag trodde  - tills bara några timmar innan föreställningen - att det var en barnföreställning jag skulle se. Jag gillar när jag får bilder av titlar, och här blir det liksom ingenting. Är det det svarta djuret som har sorg? Eller är sorgen som ett djur? Är sorgen svart, eller är djuret svart? Bränt Barn är en mycket bättre titel, men kanske i det här fallet lite för bokstavlig.

Titeln är också det enda jag inte tyckte om.

Detta var första mötet med en publik, och jag är så glad att jag var där. Första mötet blir alltid lite trevande, lite levande, lite osäkert och överraskande. Man vet inte hur man kommer att tas emot, så man upplever samtidigt som man levererar, liksom. Saker blir kanske inte mottagna så som man förväntat sej, eller som man önskat, och det gör att det blir jäkligt intressanta föreställningar, om det finns en bra grund. Och det finns det här. 

Jag bävar lite för den dagen jag har sett så mycket föreställningar att jag vid första mötet av en intressant scenografi lutar mej tillbaka i stolen och säger: Jasså, jaha, dom har gjort såhär. Igen. 

Som det är nu har jag inte sett tillräckligt mycket för att inte, liksom, Wow:a till när jag möter något nytt. För det är en jäkligt läcker scenografi, och jag har faktiskt aldrig sett något liknande. Golvet är svart, blankt, så högglansigt att det blir till en spegel och reflekterar de projektioner som visas på den snedställda skärmen ovanför. Effekten blir som när himmel speglas i stilla vatten. Som öppningen av Thames television. 

Jag har plötsligt fått lite svårt för höger eller vänster, så jag lyckades av någon anledning gå in på den högra sidan, fast jag ska skulle in på den vänstra. När jag upptäcker mitt misstag går jag - istället för att tränga mej igenom min stolsrad - fram till scenkanten för att gå runt. Och det känns nästan som jag ska ramla ner i himlen, liksom. Molnen speglar sej och verkar ligga några meter ner i ett stort hål i scenen. Jag kan inte förställa mej hur det måste vara att stå på den scenen. Som att falla och att flyga.

Det första som händer är att man översköljs av text. Det är som en hagelsvärm av ord, kastade ut i publiken. Det börjar med en total beskrivning av allt i matväg man har med sej på denna utflykt, för att sen gå över till att beskriva allt i dryckesväg, för att sen övergå i…

Först sitter jag still och bara blinkar, väntar på vad som ska hända när man slutat förklara, beskriva, berätta, när pjäsen liksom börjar. Och så inser jag, ganska snabbt:

Det är det här som är pjäsen. Herrejävlar!

Ordtsunamin forsar ut mot oss, når mej till knäna, till magen, till halsen, jag sveps med, tumlar runt, omtumlad, tappar andan, tappar känslan för upp och ner, för tiden. Är det över? Det är inte över? När tar det slut? Tar det slut?

Skådisarna förtrollar mej, och jag är bara tillräckligt vid medvetande för att inse att det dom gör, det är ett storverk.

Det handlar om sex framgångsrika, unga vänner och en baby som en sommardag bestämmer sej för att sova ute i det fria, och som vaknar av att dom befinner sej mitt i en skogsbrand. Alltså, som: mitt i. Alltså: dom brinner. 

Det är skönt och otäckt, poetiskt och krasst, som ett vackert kadaver. Allting beskrivs, detaljerat och distanserat. Det är som om ett gäng med Asperger livar en Stephen King-bok. 

I en föreställning om skogsbrand känns det nästan som om Dramatens Obligaroriska Harkel- och Hostorkester med flit placerats ut i salongen. Från att ha varit mäkta irriterande blir dom till en slags kommenterande musikanter. 

Ni vet hur det är när man är på Öland och det inte längre är sommar? När man går ner till havet och ställer sej i blåsten och bara låter vinden skölja över en? En timme av den behandlingen och man är masserad, avlusad, mjällfri, pealad och ren bakom öronen. Bra teater kan få dej att känna likadant.

Katarsis betyder rening på grekiska, och användes av Aristoteles i den betydelsen att tragedin renar oss. Lägg till detta att eld sägs vara renande, och detta förklarar varför jag efter två timmar med en pjäs om skogsbrand och dess konsekvenser känner mej helt urblåst, helt ren.

Fribiljett. 

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3215 + 00 = 3215:-

Om du gillade den här föreställningen på Dramaten kanske du gillar dessa Dramatenföreställningar:

Dödspatrullen

”Jag tycker,” säger Marie-Louise Ekman, och reser sej i stolsraden ”att idag, på genrepet, får ni vara hur roliga som helst. Vi provar att ni är hur roliga som helst, så får vi se hur det går. Var hur roliga som helst!”. Så skrattar hon till och stolpar iväg upp mot sitt kontor, för hon har en kostym av silver att sätta på sej inför sitt prat med genrepspubliken.
Örjan Ramberg tittar efter henne:
”Hur rolig som helst? Sa hon hur rolig som helst?”
”Hon sa hur rolig som helst!” fräser Marie Göranzon, som redan fundera på var i pjäsen hon kan vara roligare. ”Hur rolig som helst, sa hon, och om nu chefen för hela Dramaten säger att vi ska vara hur roliga som helst, så är vi det, tycker jag, i alla fall. ”

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/dodspatrullen-av-marie-louise-ekman-i.html

Mästaren och Margarita

"Redan några minuter in i handlingen, när Berlioz spårvagnsavkapade huvud rullar in på scenen, vet jag att jag måste se den här föreställningen igen. I den stora balscenen sitter jag och fundar på var jag kan köpa boken, helst på engelska. För det är en sån föreställning: mina tankar far iväg hela tiden, det är för bra, för laddat, jag hinner inte smälta, jag får kortslutning, det är som om jag hade HDMI, eller STDH, eller LCHF, eller vad det nu heter.
FMUI: För mycket underbar information. "

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/mastaren-och-margarita-av-mikhail.html

Richard III

"Så varför gör han det då, Richard III? Jag antar för att han kan. För att de goda människorna vill inte, vägrar se det vidriga, innan det är för sent.
”Nej, nej, inte här, inte igen…” säger man leende, trygga i sin övertygelse tills bilan faller. Man vill inte acceptera det onda innan man en dag öppnar morgontidningen och det plötsligt sitter i regeringen och styr vårt land.
En tro på det goda i en värld som är ond."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/richard-iii-av-william-shakespeare.html

WAR HORSE, av Nick Stafford, efter en bok av Michael Morpurgo, musik Adrian Sutton, sånger John Tams, regi Marianne Elliott &Tom Morris, Handspring Puppet Company, Scenografi och kostym, Rae Smith, med Alex Avery, Oliver Beamish, Alistari Brammer, Eke Chykwu, Ewen Cummins, Paul Hawkyard, m.fl. recension, föreställning 39 2014

Jag gråter aldrig. Jag gör inte det. Jag kanske kan få en lite blaskig blick, och något som påminner om halsfluss långt bak i svalget, men jag gråter aldrig. 

Tjejen på min högra sida snyftar och snorar. Den äldre mannen på min vänstra sida har skjutit upp glasögonen i pannan och torkar sig i ögonen med baksidan av handen. Jag försöker harkla mej, men det känns som om jag har något i halsen. Jag ler, men bioduken är lite suddig.

Vi sitter på tredje raden på Bio Rio vid Hornstull och har precis sett en direktsänd föreställning av War Horse från National Theatre i London, en föreställning om en ung man, hans häst, och första världskriget.

Visst är väl tekniken underbar? Vi sitter här, i Stockholm, och ser dom, där, i London, på scen. Och jag kan tänka mej att vår upplevelse är nästan bättre än deras, för vi slipper alla kameror som yr omkring, hänger på kranar och vimsar runt i gångarna. 

Det är lite som Melodifestivalen, förutom röstningsfusket, bristen på talang och avsaknaden av originalitet. Varenda kameraåkning är inövad, varje vinkel är planerad. Återgivandet av den här mästerverket till scenföreställning är ett litet mästerskap i sej. Jag har full, förnyad respekt för dom där människorna man ibland ser som sitter och tittar på teveskärmar och säger:

”Kamera ett. Nu. Kamera fyra. Nu.”

Jag älskar filmad teater. Jag avgudade Nicholas Nickleby, Gertrude Stein, och Talking Heads av Alan Bennet. Ni kan ha era biljakter, explosioner och sexscener bara jag får se sanningen i vitögat och höra ord som nån som är mycket smartare än jag har formulerat. Jag älskar det, för att jag kan spola tillbaka, se hur det var dom gjorde, hur dom fraserade, hur deras ögon möttes, eller inte möttes. Det finns så många föreställningar jag sett live som jag önskar jag haft en kopia av. Som minne. Som bevis på att det ibland var bättre förr.

Jag visste att detta var en sorglig föreställning. Kom igen, namnet, War Horse, det är ju nästan så att man hör violinerna, eller hur? Hästar och krig. Och jag visste att hästen skulle spelas av en slags docka. Och jag visste att det var engelsk teater, så jag visste att det i alla fall skulle verka övertygande.

Jag visste allt det där, så jag visste liksom precis vad som väntade mej.

Fel.

Det är nästan lite deprimerande när man inte kan komma med någon slags kritik. Eller ens alternativa val, eller tolkningar, eller visuella lösningar. Det tar liksom emot att skriva: Det var bra. Det var jätte-jätte-bra. Men man kan inte skriva något annat. Det blir som att gå fram och ge en lapp till Albert Einstein där man gjort lite anteckningar om vissa missar man tycker han har gjort angående relativitetsteorin.  

Det handlar om en ung kille vars drummel till far på fyllan köper ett föl, mest för att bräcka sin framgångsrike bror, och det faller sen på den unge killen att föda upp fölet, som när det är tillräckligt stort säljs av drummeln till armén. 

Undrar ni om ungen tar värvning? Ungen tar värvning.

Det här är dockteater, i ärlighetens namn. Underbar, förtrollande dockteater. Stjärnorna är tre män som kånkar runt på ett litet mästerverk i form av något som påminner om en häst. För det är inte så att man har gjort en exakt kopia av en häst, med päls och man och hovar. Nej, det här är inte Madame Thussauds eller Mupparna. Man har tagit idén av en häst och sen gått så långt ifrån den man kan utan att förlora möjligheten att med en blick avgöra att det faktiskt är en häst. Vi ska se att det inte är en verklighetstrogen häst, men ändå, tveklöst, se en häst. Designmässigt lutar det mer åt steampunk än åt Lilla Gubben. 

Ljuset är så bra man rimligtvis kan kräva. På den stora, tomma scenen lyckas man trolla fram slagfält, ängar, skyttegravar, och skogar. Scenografin är en dörr, en kanon, en plog. Några långa störar blir en hage, uppburna av män vi förstår att ska vara där och som vi därför inte ser. Musiken smyger sej in och kommenterar så försiktigt att den först inte ens märks. Enkla projiceringar antyder, snarare än föreställer.

Detta är en förställning som har tagit tid att utveckla. Som har fått ta tid. Man har experimenterat, provat, undersökt. Detta är dockteater som vetenskap.

Men allt detta vore ingenting utan en bra historia i grunden. Och det har den. En historia om kärlek, om det vidriga med krig, om att göra det man vet att man måste göra, och framför allt, att vända den andra kinden till. Att förlåta.

Det är också en slags hyllning till teatern, till illusionen, till fantasin, till den där delen av oss som kan se skuggan av en hand på väggen och se en häst, eller en fågel, eller en häxa. Till den där delen av oss som vill och kan tro.

Biljett 200:- 

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3015 + 200 = 3215:-

Om du gillade det här kanske du gillar:

THE EMPEROR:

"Det här var vad jag tänkte ut när jag cyklade hem efter att ha sett genrepet av Kungliga Operans Emperor. Jag var tvungen. Jag behövde kunna förklara skillnaden.

Jag har uppfunnit en analysmetod för dansföreställningar. Den heter Joakim Clifton Bergmans Stora Internationella Mycket Användbara Dansverktyg. Eller bara Jockes Dansverktyg, för oss som vet vad vi snackar om. Det består av tre huvuddelar med inbördes indelningsmöjligheter. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/emperor-av-orjan-andersson-och-jo.html

ONEGIN av Aleksandr Pusjkin, musik Pjotr Tjajkovskij, koreografi John Cranko, Arsen Mehrabyan, Minji Nam, Daniel Norgren-Jensen, Elisaa Fossati, Olof Westring, Ylva McCormac, Sarah Fontaine, Kungliga Baletten, Kungliga Hovkapellet, på Kungliga Operan, föreställning 38 2014.

Det hade varit en sån där dag när man känner att man inte riktigt hinner med sej själv. Man flaxar liksom runt, lite här, lite där, försöker fixa för mycket på en gång, dricker för lite vatten, för mycket kaffe, och man hinner inte ens märka att man är riktigt jäkla stressad. 

Såna dagar är det skönt att gå på Kungliga Operan. 

I Breakfast at Tiffanys säger Holly Golightly:

”It calms me down right away, the quietness and the proud look of it; nothing very bad could happen to you there…”

Hon pratar om juvelbutiken Tiffany i New York, men jag känner samma sak för Kungliga Operan. Redan när jag står ute på trappan och väntar på min kompis känner jag att jag liksom andas lite djupare. Att axlarna sjunker ner. Att andetagen kommer ifrån magen. Lugna, förväntansfulla, finklädda människor tågar i tysnad förbi och in genom porten. Det ligger liksom ett fuktigt dis över gatlyktorna på Gustav Adolfs Torg.

Vi sitter uppe på andra raden, lite snett, liksom, men vi ser väldigt bra, förutom ett slags mässingsräcke som ska hindra dom som snubblat i trappan från att dödsdyka ner till parkett. Och det är många som det där räcket att tacka denna dag. Det är lite skröpligt, just där vi sitter. Lite eljest och stapplande. Inte så många månader från en rullator, liksom.

Vi ska se Onegin. Äntligen, Onegin. Jag har varit lite besatt av Onegin, sen jag för några veckor sen såg en repetition på Rotundan. Man repade Tatjanas dröm och jag slogs av hur lite dom pratade om koreografi och hur mycket det handlade om känslor, inställningar, förhållningssätt. 

Eugene Onegin började som en versroman av Aleksandr Pusjkin 1831, för att sen bli en opera av Pjotr Tjajkovskij 1879, för att till slut bli en balett av John Cranko 1965. Om den var skriven idag är jag säker på att den också vore ett dataspel, en parfym och en teveserie. 

En ung landsortsflicka, Tatjana, blir förälskad i en farlig dandy från stan, Onegin,  totalt ointresserad av henne. När hon skriver ett kärleksbrev ger han tillbaka det, sönderrivet, och börjar flörta med hennes syster, vars fästman utmanar Onegin på duell, trots att dom är vänner. Fästmannen dör, och tiden går. Onegin avverkar några brudar och möter plötsligt Tatjana igen, nu gift och lycklig, och nu vill han ha henne.

Det här är väldigt farlig historia. Speciellt för personer som lever i förhållanden där dom misshandlas, eller såna som går och trånar efter någon ointresserad. Dom där som har And I Am Telling You I’m Not Going som alarmsignal på sin telefon, eller dom där som går till Systembolaget för att visa att dom verkligen, verkligen älskar någon. 

Man måste komma ihåg att Tatjana i slutet säger nej till Onegin, man kan - hur frestande det än är - inte bara ta med sej hem att han till slut älskar henne. Han ändrar sej, visst, men hon förändras också. 

Det utspelar sej i en tid av bahytter, kravatter och korsetter. Männen har ridstövlar, tajta byxor och korta jackor med skört. Kvinnorna har svepande kjolar, korkskruvar och sluttande axlar. 

Scenografin är lite som om Sigrid Hjertén haft ett finger i färgburken. Fonder, målade att se ut som draperier och gardiner, hänger i taket, tecknade lite ur förvrängda perspektiv. Stolar och bord hålls till ett minimum. Jag är lite förvånad över att man behöver sitta över huvud taget.

Det är ett annat par som dansar än som jag såg repetera. Tatjana blir mycket, mycket ung, nästan en liten flicka, och när hon i första akten går iväg arm i arm med Onegin dras associationerna lite åt barnbrud. Onegin, i helsvart,  blir inte alls den libertin jag förväntat mej, snarare en slags utmärglad präst, en Javert, eller en biskop Vergérus. Systern och Vännen blir nästan huvudroller, ett tag.

Det är mycket vacket och lekfullt, och när man dansar på tu man hand smyger det sej in en slags magi. Detta är klassisk balett från 1965, och jag tycker mej se lite av vad som var modernt i dansvärlden då. Lite Cullberg, liksom. Många intrikata handfattningar, nästan som Harlem-hälsningar och det nästan absurda i att hela baletten kommer insprängande och gör Grand Jetéer på diagonalen över scenen, två gånger. 

Där andra scenkonstnärer kan tillåta sej att ha en mindre bra dag känns det som om Kungliga Baletten alltid är på topp. För dom är varje föreställning ett Olympiskt Spel, med den underbara skillnaden att ingen förlorar och alla vinner.

Everything was beautiful at the ballet/Graceful men lift lovely girls in white, sjunger Maggie, Bebe och Sheila i A Chorus line. Jag känner lite så.

Fribiljett, tack Linda. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3015:-

RICHARD III, av William Shakespeare, Översättning Lars Huldén, Regi Stefan Larsson, Scenografi Rufus Didwiszus, Kostym Nina Sandström, Ljus Jenny André, Peruk & Mask EvaMaria Holm, Vernoica Liljeblad, med Jonas Karlsson, Rebecka Hemse, Ingela Olsson, Gunilla Nyroos, Irene Lindh, Björn Granath, Torkel Petersson, Reuben Sallmander, Danilo Bejarano, Christopher Wagelin, publikrep, föreställning 37, 2014.

Foto: Roger Stenberg.

Jag sitter längsta fram i Dramatens stora salong. Jag älskar att sitta längst fram i Dramatens stora salong. Man ser allt. Jag behöver inte sitta längre bak och få en överblick. Jag vill sitta nära så att jag ser ögonen, tårarna, och svetten. 

Till höger är en tom sittplats. Eller, inte riktigt, där ligger min jacka. Till vänster sitter en kvinna som jobbade i kören på Oscarsteatern när Dolly Levy trillade ner i orkesterdiket. Goodbye, Dolly, liksom.

Vi ska se Richard III. Jag tror faktiskt inte jag har sett den förut. Eller, jag har ett svagt minne av Riksteatern i Kalmar när jag gick i gymnasiet, men det kan vara inbillning. På den tiden tror jag knappt att jag kunde skilja på Hamlet och den puckelryggiga hunden. Allt var liksom bara Shakespeare för mej.

Jag antar att jag läst pjäsen någongång, för jag har handlingen ganska klart för mej. Scenen med Lady Anne, pojkarna i Towern, monologerna. 

Det här ska bli väldigt spännande, det tycker både jag, Körkvinnan från Oscars och hennes väninna. 

Ett enormt rum utan fjärde vägg, med graffiti på de höga vita väggarna. En vidunderligt stor salongsdörr i fondväggen. Rummet känns högre än det är brett, som en vestibul i ett sen länge övergivet 1800-talspalats. En slags modern kristallkrona av ledljus i taket. En svart, upphöjd vridscen, som en sån där snurrbricka man kan ha på bordet med olika kryddor på. Svarta stolar på brickan. Skådespelare på stolarna. Män och kvinnor i moderna kläder. Kvinnorna i svart. Männen i vita skjortor och svarta byxor. 

Det snurrar. Det snurrar hela tiden, som kugghjul, obönhörligt, som tiden, som något ofrånkomligt.

Det här är en jävligt svår pjäs, historiskt, alltså. Det är relationer och släktskap och bryllingar och kusiner och vem ärver vad när vem dör? Den är en sån där pjäs som nästan måste spelas pekandes:

HUVUDPERSONEN. (PEKAR PÅ BRYLLINGEN.) Godmorgon, min Brylling.

EN BRYLLING. Godmorgon, ers huvudperson, hur står det till en dag som denna dag i England för länge sen?

HUVUDPERSONEN. (PEKAR PÅ BRYLLINEN.) Tråkigt, min Brylling. (PEKAR PÅ SEJ SJÄLV.) Jag, Huvudpersonen, son till dej, Modern, (PEKAR PÅ MODERN), bror till dej, Broder nr 1 (PEKAR PÅ BRODER NR 1) tror att du, Broder nr 2 (PEKAR PÅ BRODER NR 2) är på väg att förråda mej genom att gifta dej med min farbrors kusins ingifte svågers brylling? (PEKAR HYRSTERISKT ÅT ALLA HÅLL OCH KANTER.)

(BLODVITET BÖRJAR.)

Och faktum är att det nästan är så. Inte så övertydligt som i ovanstående nobelprisnominerade kortpjäs, men lika begripligt. Jag fattar inte hur dom gör det, det borde vara omöjligt, förutom att det otänkbara är vardagsmat för dom. Dom är skådisar och Underverk är deras mellannamn. Jonas Underverk Karlsson och Reuben Underverk Sallmander och Ingela Underverk Olsson.

Det är som ett barn som hatar sina leksaker. Eller, älskar att hata sin leksaker. Damien, eller Caligula som barn. Tennsoldaterna och dockorna och nallebjörnar hoppas att dom ska överleva dagens lekar, men dom vågar knappast hoppas. Dom sitter och ser hur de andra leksakerna behandlas, och när deras namn ropas upp reser dom sej, förvirrade, från sina stolar, osäkra på vad som förväntas av dom. Dom iakttar och reagerar, oförmögna att ingripa. De goda dör först.

Skådisarna är på scenen hela tiden. De många smårollerna dubbleras med enkla, men tydliga medel: en uppknäppt skjorta, ett par glasögon, en liten förändring av röst och kroppshållning. Upprullade byxor och barfota blir dom de dödsdömda småprinsarna. 

Det blir på något sätt kvinnornas pjäs. Passivt kan dom bara se på hur deras makar, fäder, söner och bröder försvinner, en efter en. Dom förbannar och spyr galla, fångade i ett nät dom själva varit med och knutit. 

Jag älskar den här typen av teater, där man inte bara agerar utan också reagerar. Där man inte hela tiden förefaller beredd med en förvald känsla, utan plötsligt verkar stå på scenen och inte veta vad man känner, vad man ska göra. Där man låter känslorna skölja över sej och förefalla skriva pjäsen i stående stund.

Danilo Bejarano - som jag tyckte mycket om i De Oskyldiga, har en väldigt fin scen där han, evigt positiviserande, leende försöker att inte förstå att det är ute med honom. 

Så varför gör han det då, Richard III? Jag antar för att han kan. För att de goda människorna vill inte, vägrar se det vidriga, innan det är för sent. 

”Nej, nej, inte här, inte igen…” säger man leende, trygga i sin övertygelse tills bilan faller. Man vill inte acceptera det onda innan man en dag öppnar morgontidningen och det plötsligt sitter i regeringen och styr vårt land. 

En tro på det goda i en värld som är ond.

Gillade du det här kanske du gillar 

Svarta Djuret Sorg:

"Först sitter jag still och bara blinkar, väntar på vad som ska hända när man slutat förklara, beskriva, berätta, när pjäsen liksom börjar. Och så inser jag, ganska snabbt:
Det är det här som är pjäsen. Herrejävlar!
Ordtsunamin forsar ut mot oss, når mej till knäna, till magen, till halsen, jag sveps med, tumlar runt, omtumlad, tappar andan, tappar känslan för upp och ner, för tiden. Är det över? Det är inte över? När tar det slut? Tar det slut?
Skådisarna förtrollar mej, och jag är bara tillräckligt vid medvetande för att inse att det dom gör, det är ett storverk."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/svarta-djuret-sorg-av-anja-hilling.html

DEN ALLVARSAMMA LEKEN

"När det är över sitter vi där, jag och min kamrat, lomhörda av våra egna busvisslingar och med rödklappade handflator. Framför mej på bordet står en skål kall soppa. Vi öppnar kaffetermosen och hugger in på kakorna, ivrigt diskuterande:

Hur hade det blivit om dom inte riktat sången rakt ut?

Vad hade hänt om sången varit i spel?

Var han för kall? Inte? Verkligen?

Var hon inte underbar?

Det bästa med teater är att det inte är över när det är över. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/den-allvarsamma-leken-med-andra-ord-i.html

ÄLSKAREN, av Harold Pinter, regi Mårten Andersson, med Maria Selbing och Per Burell, Scenografi, Ljus och Kostym Sven Haraldsson, Dramaturgi Eva-Maria Dahlin, Mask Eva Rizell, Ljus och Ljudtekniker Carina Jernberg, Ljud Jonas Nordgren på Teater 2 Riksteatern, pressvisning, föreställning 36, 2014

Det ser ut som om man förbereder sej för en modellfotografering på teater 2 på Riksteatern i Hallunda. Fyra höga ljusstativ med vita ljusspridare av tyg står mitt på scenen. På golvet mellan dom ligger en stor vit matta. Ett mindre matbord i björk, minimalistisk, nästan tecknat enkel, som någonting ur Ikeas Lack-kollektion. Dricksglas och en glaskaraff på bordet. En svart skokartong på golvet, utanför mattan. Tre stolar, i samma stil som bordet. 

Tre stolar? Det är ju bara två skådisar? 

En stol är för älskaren.

Vi som sitter här, påminner - som grupp - om en återträff för 1972-års avgångsklass från vilken folkhögskola som helst. Det är mycket sjalar och korta tufs-rufsiga frisyrer, randiga trikåtyger och praktiska axelväskor i naturläder. Kvinnan bredvid mej har precis uppdaterat sitt liv med en första iPhone och behöver all hjälp hon kan få när det gäller att ställa in flygplansläget. Bakom mej sitter någon som jag antar har KOL, eller åtminstone har vunnit pris i någon slags astmatävling. Det flåsas så det fladdrar om mina få nackhår. 

Det är en snygg uppsättning. Inredningen i hemmet är skandinavsikt enkel. Kostymerna är stilrena, flärdfria, som något från Filippa K eller Tiger. Kvinnan är helt i svart, strumpbyxor, kort kjol, topp i draperad jersey med halvlåg ärm. Mannen i mörkblå jeans, svarta herrskor, vit skjorta, svart slips, grafitgrå kavaj. Ett sånt där medelålders vackert par som vägrar kliva in i medelåldern. 

Det handlar om ett gift par, en man och en kvinna, och de lekar dom leker. Han går till jobbet på morgonen, och frågar kvinnan om hennes älskare ska komma den dagen. Hon svarar ja, och frågar om hans älskarinna. Han säger att han inte har en älskarinna, han har en hora. När sen älskaren kommer på besök visar det sej vara den äkta mannen, hemma för lite rollspel. 

Man har strukit en mindre roll, ett mjölkbud, men jag tycker nog att man kunde ha gått fram lite hårdare. Pjäsen känns lite mossig, även om idén och föreställningen känns fräsch. Könsrollerna är hopplöst förankrade i en tid då män jobbade på kontor och kvinnor stannade hemma och väntade med öppna armar, färdigblandade drinkar och varm lunch. Det kändes säkert naturligt då, men idag ger det ett intryck av en mycket ojämn maktbalans. Och vilken vanlig kontorsslav har idag råd att hålla sej med en hemmafru? Kanske hade pjäsen känts mer modern om den utspelat sej i den tid den skrevs, 1962. En Doris Day och en Rock Hudson som ägnar sej åt rollspel känns på något sätt lite spännande. Hade man bara antytt att hon var en yrkesarbetande kvinna som råkade arbetade hemifrån så hade jag haft mycket lättare att koncentrera mej på det relevanta, vilket är rollerna dom spelar och gömmer sej bakom.

När skådespelare ska spela roller som spelar roller så gör dom det ofta så bra att det är svårt att skilja på vad som är skådespelarens roll och vad som är rollen som rollen spelar. Capice? Det kan vara mycket underhållande att se någon leka sjörövare eller sjuksköterska eller vampyr, men det verkligt intressanta är väl varför dom väljer att spela dom roller dom väljer? Jag köper att dom går helt in i sina lekar, men det är när dom slutar leka som jag vill kunna se vem dom verkligen är. Vad har dom för relation när dom inte leker? Jag hade nog velat se några ögonblick där dom står svarslösa, inte vet vad dom ska göra, vad man ska välja, vilken väg dom ska gå. Om jag säger såhär, vad säger du då? Om jag gör såhär, vad gör du då? Vad håller du på med? Vad tänker du? Som det är nu känns det som om dom spelar ett spel dom har spelat förut, dom kan varje vändning, varje infall, varje manöver. Dom gjorde det igår, och dom kommer att göra det i morgon. Dom är trygga. Jag saknar nakenheten, utsattheten, det hjälplösa.

Det intressanta är väl ändå sanningen, den spelade sanningen, rollens verklighet?

Pressvisning. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3015:-

http://www.riksteatern.se/alskaren

Om du gillade det här kanske du gillar:

DON GIOVANNI

"Det är därför jag är ganska imponerad nu. Jag skulle ha exploderat för länge sen och skrikit:

”Vad är det som är så in i helvete svårt med att fatta att ni ska hålla käften!!!?”

Men den här mellanstadieläraren nöjer sej med att sssh:a var trettionde sekund. Och det funkar. I 29 sekunder. Jag skulle bli John Cleese. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/don-giovanni-av-jens-ohlin-och-hannes.html

JILL JOHNSON PÅ HAMBURGER BÖRS, idé och regi - Hans Marklund, text Jill Johnson och Hans Marklund, koreografin, P-M Andersson gjort (förutom Thomas Benstem i "A Woman Can Change Her Mind”), ljusdesign - Mikael Kratt, ljuddesign - David Granditsky, Scenografi - Love 4 Art & Business, Kostym - Lars Wallin (för Jill) och Maria Myntti (för ensemble & orkester), föreställning 35 2014

”… och sen gillar flatorna henne…”

”Va?” Jag stannar till. Tittar på min kompis för att se om han skämtar. Han stannar också:

”Flatorna gillar henne.”

Vi står på Hornsgatan, på den norra trottoaren, mellan Hornstull och Zinkensdamm. Den tråkiga delen. Nagelskulptörer, brudbutiker och resebyråer.

Min kompis, vi kan kalla honom Skäggige Skalman, försöker förklara för mej vem Jill Johnson är. Jag har nämligen ingen aning. Jag har sett affischerna på stan, så jag vet att hon är snygg och mörkhårig och har snygga ben, och jag tror mej minnas nåt om Melodifestivalen, och kanske något om country. Eller var det dansband?

Ibland kostar det på att inte ha nån teve.

”Flatorna gillar henne?”

”Japp.”

”Varför?”

”Varför? För att hon är snygg och bra, förstås?”

Vi fortsätter nerför Hornsgatan, mot Slussen. Vi är på väg mot Hamburger Börs, och Jill Johnson. Hon har lördagsshow. Matiné. Krogshowsmatiné. Det känns lite spännande. 

”Och så har hon ett teveprogram,” forsätter Skäggige Skalman, ”där hon träffar olika kändisar i Nashville, och så sjunger dom. Hon är cool och bra, inga fånerier, liksom.”

Vi fortsätter promenera, över uppgrävda Slussen, nu nästan ett labyrintspel, bara avspärrningar och hål, igenom Gamla Stan, fram till Börsen. Det är den första riktiga vårdagen, bestämmer vi. Känns lite konstigt att gå in och sätta sej i en nattklubb. Säger man så, nuförtiden? Nattklubb?

När Skäggige Skalman undrar om jag vill ha något att dricka faller det mej inte in att beställa något alkoholhaltigt förrän han kommer tillbaka med ett glas rött åt sej själv. Rusdrycker innan klockan fem, vart är medelåldern på väg?

Skäggige Skalman, som är något av en Flat-Kamrat, hittar givetvis några bekanta, förväntansfullt kuttrande längst bak i salongen. 

Vi sätter oss. Det börjar. Det smäller till och det ryker och fyra dansare far in som nåt mycket vackert med eld i baken, och så bara står Jill där.

Det är en underbar tid för scentekniken. Det känns plötsligt som om det inte finns några gränser. Allt är möjligt. Och Hamburger Börs är lite som en sån där mässa ute i Älvsjö där dom visar upp det senaste och bästa. Vad sägs om att skicka upp Jill i taket, stående, på en plexiglasskiva? Eller låta henne sjunga en låt till sina döttrar, sällskapad av två tecknade figurer som klättrar runt i soffan med henne. Eller fylla hela scenen med videoprojektioner, så exakta att man är övertygad att väggarna håller på att rasa?

Problemet med mycket teknik är att artisten ibland försvinner. Inte Jill. Hon står där som en slags Lara Croft mitt i ett dataspel och bara låter allting hända. Hon vet att det handlar om henne.

Hon river av två rockiga sånger på engelska, liksom för att väcka oss, såhär på eftermiddagen. Så kommer en låt med svensk text, och jag tänker:
Hon låter precis som Siw Malmqvist. Samma kornettklingande klanger, om man nu får ta till lite poesi. Knivskarp som en machete, tydlig som en visselpipa. Hon har en sån där röst som låter som om den aldrig någonsin kan bli hes. Sen tänker jag: jag kan inte skriva att jag ibland lyssnar på Siwan, jag kommer att förlora all trovärdighet, sen tänker jag: Vilken jävla trovärdighet?

Lars Wallin, som jag tycker vanligtvis gör stilrena balklänningar, såna där som man tänker sej att prinsessor eller blivande brudar tar på sej när det verkligen ska till, har här lyckats få på Jill en humoristisk kollektion av 80-talsretro och country-kitsch. Det är fransar och fjädrar och stövletter och strass. Allting klär en skönhet.

I många fall, när en sångare får en egen show, kan pratorna mellan låtarna bli ett långt lidande. Dom är ovana att agera, och vet inte tillräckligt mycket om monologarbete för att kunna säga: det här känns inte rätt, det är inte jag, det här känns konstigt att säga. De är vana vid text av typen: ”Hej” Har ni det bra?” Och ”Här kommer en låt från min senaste platta…” 

De tänker att manusarbetarna vet nog bäst, inte ska väl lilla jag komma här och ha åsikter om något som jag inte har en aning om, så dom tiger och försöker så gott dom kan. Och manusarbetarna, som fått i uppgift att skriva en underhållande text om en ensamstående mamma, eller problemet med att vara en modern man i våra dagar, eller varför virkning är en trevligt sport, får ingen feedback, och tänker att är stjärnan nöjd måste det ju vara bra?

Så inte med Jill. Jag får en känsla att hon gärna testar nåt nytt, men att hon bara sträcker sej så långt det känns bekvämt, dit hon vet att hon kan göra ett bra jobb. 

När hon pratar känns det som om hon säger saker hon kunde ha sagt, inte som något någon sagt åt henne att säga. Det lilla hon berättar om sej själv känns om det verkligen har hänt henne. Och hon ser ut som om hon faktiskt tycker om oss.

Mitt absoluta favoritparti var det Jill tillägnade sin pappa: Storbandsjazzen. Hon sjunger That’s Life, For Once in my Life, och när hon vräker ur sej Somethings Gotta Give är det nästan så att jag reser mej i stolen. 

De fyra dansarna sliter som djur, vill jag påpeka. Som vackra, vältränade djur. Inte bara det att dom dansar hm-hm ur sej på blanka eftermiddagen, dom kånkar in dekor, bär ut mickstativ och in med gitarrer. Dom är som ett väl inoljat maskineri.

Jag sitter där och tänker att flatorna har rätt. Jill är cool. Jill är liksom Jill. Som en bonnkatt eller en tiger, man kan inte få henne att göra något hon inte vill. Man kan hänga upp henne i taket, klä ut henne, styla henne, koreografera och regissera henne, Jill är alltid Jill. 

Jag kommer nog inte köpa den senaste Jill Johsonplattan, men det har inte så mycket med Jill att göra som att jag har en musiksmak som en mycket patetisk äldre, något parant gubbe. För mej är Siw Malmqvist tillräckligt mycket pop. Men stäng in Jill Johnson med ett storband i några dar och jag kanske gör ett besök till iTunes Store. 

Fribiljett, tack Mikael Kratt. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3015:-

Gillade du det här kanske du gillar

EN NATT I FEBRUARI:

"Tankarna går runt, runt, och pojken kan inte sova. Han ligger inne i sitt rum, och i rummet utanför går tankarna runt, runt. Bokstavligen.
Det är mästerligt skrivet. De tre skådisarna spelar hans vandrande, irrande tankar. Pojken själv möter vi aldrig, men det är bra nära ibland. Tankarna irrar iväg på rymmarstråt, och dom försöker pigga upp sej med clownerier, och dom undersöker hur det skulle kunna ha gått om folk betett sej lite annorlunda, innan dom börjar bli drömlika, och pojken somnar. "

Låter det intressant? Här är resten:


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/en-natt-i-februari-av-staffan-gothe.html

DON GIOVANNI 

"Det är mästerligt berättat. Jag hinner aldrig ens gissa vad som ska hända, för saker bara händer hela tiden. Speglar krossas, blod skvätter, hjärtan krossas. Delar av damkören rusar in, i bröllopskläder, och försvinner in på varsin mugg. Dörrarna öppnas, och dom är inte ensamma. Brudgummarna har hittat in. På en mugg sitter till och med två brudgummar. Det tackar vi för."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/don-giovanni-av-wolfgang-amadeus-mozart.html

BEGRÄNSAT UTRYMME av Py Huss-Wallin, fritt efter Henrik Bromander, Konstnärlig idé & manus: Py Huss-Wallin, Regi: Py Huss-Wallin, Spökregi: Nils Poletti, Medverkande: Rebecca Westholm, Nils Granberg, Py Huss-Wallin, Röster: Bengt CW Carlsson, Hilda Rydman, David Sigfridsson, Nils Poletti, Scenrum: Annika Tosti, Py Huss-Wallin, Ljud & teknik: Ida Lindfors Spökljussättare Markus Granqvist, Koreografi: David Sigfridsson, Kostym: Jonna Berglin, Dock- & maskassistent: Anton Halla, Scenografiassistent: Yonna Levy-Nilsson, Kostymassistent: Hilda Junker Hanna Bylund, I verkstaden: Rickard Hasslinger Andrea Björkholm, Viola Florin Nils Granberg Teknikassistent Robert Wiberg, Dockcoach: Andreas Braula, Ljudinspelning: Jonas Söderqvist, Projektioner: Yonna Levy-Nilsson Gomfilm: Thomas Stark Marko Bandobranski, Producent: Fanny Enberg, Marknadsföring: Therese Jonasson, Affischfoto: KlaraG, Grafisk form: Mattias Broberg, recension av föreställning 34

Det regnar, så för en gångs skull tar jag inte cykeln. Jag känner mej som en turist på tunnelbanan. Måste kolla vilken linje jag ska byta till. Var ska jag gå av? Folk är vackrare än jag kommer ihåg, men det är väl för att det snart är fredagkväll.  Det finns en viss lyx i att kunna sitta och läsa medan man färdas. 

Jag är tidig. Jag är först. Det är bara jag och cafékillen, som jag känner igen som cafékillen på Fria Teatern kvällen innan. Vi kan kalla honom Gunter.

”Jag är överallt” svarar han när jag påpekar. ”Det är till och med samma musik som igår.” 

Jag får min biljett och frågar om mat. Det finns soppa, linssoppa, men den är inte varm än. Jag säger att jag kan vänta. Klart att jag kan vänta. Jag sätter mej. Ella Fitzgerald och Eartha Kitt. Jag gillar Gunters musik.

En kvinna kommer in, utan ytterkläder. Rött hår. Lite… volumiös. Går fram till Gunter. Böjer sej fram över disken. 

Jag försöker höra vad hon säger, men Dinah Washington är så Mad About the Boy att jag inte hör ett ord. Jag reser mej och går fram till en bokhylla. Låtsas vara bibliofil. 

Hon är lite dragen, säger hon, men hon menar vad hon säger, säger hon. Någonting om samer. Någonting om musik. Hon menar allvar, säger hon. Bäst i Sverige, säger hon. Nånting om rasism. 

Gunter säger att hon måste prata med de Caféansvariga. Hon måste maila, säger han. Hon får en lapp. 

Jag kan komma på stört, säger hon. Jag minns inte om hon knäppte med fingrarna, men det känns som om hon gjorde det. 

Det har kommit fler människor, och hon sticker plötsligt inte ut lika mycket, smälter liksom in. Jag märker inte ens när hon går. 

Några ensamma, äldre damer. Yngre alternativister, i gäng. 

Två unga svartklädda, mörkhåriga kvinnor med anknytning till teatern försöker placera ut en fåtölj. Det tar dom nästan en timme, och det blir inte bra. Dom ger upp, kommer tillbaka, vrider och vänder, som om det vore en installation. Jag vill säga åt dom att enligt Feng Shui vill man inte sitta med ryggen mot ett öppet rum, men det är sånt man måste upptäcka själv. Det börjar bli ont om sittplatser, men ingen sätter sej i fåtöljen. 

Gunter kommer med soppan. Ber om ursäkt att den har tagit tid. Den är väldigt god. Man får en liten ostmacka, också. 

Så ställer sej Gunter på den lilla scenen i foajen, klingar i ett vinglas och läser upp ett meddelande från regissören. Jag minns inte ett ord, men jag minns att jag log.

Vi går in. Tre personer i gigantiska wellpapphuvuden står på scenen. Bokhyllor skärmar av spelytan. Ljuset går ner. 

När jag var liten gick jag på en barnföreställning av en fri teatergrupp i en kvarn på Öland. Det var rökigt och luktade konstigt och alla var fula och det var inte alls som barnprogrammen på tv. Jag skrek och skrek tills mamma kom och hämtade mej.

Tur-teaterns uppsättning av Begränsat utrymme påminner mej om den upplevelsen: det här är helvetisk barnteater. Detta är som om Marionetteatern blivit besatt av Pazuzu. Som om Teater Tre skapat en föreställning för Rosemarys Baby. Som om Staffan Westerberg gjort comeback. Det är underbart.

Det handlar om en bibliotekarie som åker på bokmässa och möter sin idol. Det handlar om tre pojkar, tre killar, tre män och en kvinna i skogen. Det handlar om en bostadslös man som liksom inte vill släppa fram sina känslor. Det handlar om övergrepp, misshandel, mord. Det är dockteater, maskspel, och jag förväntar mej att Kung Ubu ska göra entré när som helst. 

Skådisarna agerar någonstans mellan performance och teater. Vilka repliker kommer i stunden och vilka är skrivna? Det är roligt och obehagligt, vackert och vidrigt. Det är förtrollande och förfärligt.

Det känns som om det borde vara gjort av en mycket begåvad förstaklass på konstfack, för det är bara när man går i första klass, när man fortfarande går i skola, som man vågar vara verkligt avantgarde. Man vet tillräckligt och inte nog. Med tiden blir man avtrubbad, blasé, konformist. 

Scenografi, kostym och mask är förödande fantastisk. Jag sitter i mitten på första raden och jag kan knappt koncentrera mej på handlingen. Jag är förförd. Jag känner mej som Anna Wintour på en särdeles begåvad modevisning. Jag vill sträcka ut handen och känna. Jag vill prova. Jag vill köpa och ta hem.

Efteråt står de tre skådespelarna vid dörren och tar farväl. Jag vill säga något, känner att jag borde. Går fram…

Dom ler. Jag ler.

Det blir bara ett fånigt Tack. 

När jag sitter och vaggas på tunnelbanan på väg hem till Kransen kommer jag på att jag borde kunnat kosta på mej ett: Tack så mycket.

Jag hoppas dom förstår vad jag menade.

Fribiljett, tack Therese Jonasson. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 3015 + 0 = 3015:-