OLIVIA STEVENS: PASSION - EN SKÅDIS RESA IN I LJUSET, av och med OliviaStevens, på Orionteatern, föreställning 59 2014

Mod eller Dumhet?

Av flyern  förväntar jag mej en afton med Edith Piaf. Det krävs mod att rippa en filmaffisch rakt av. Eller dumhet. Efter föreställningen är jag fortfarande inte säker. 

Vi sitter i ett rum bakom Orionteaterns bar. Det är deras lilla scen, som jag aldrig ens hört talas om. Det är en väldigt bra lokal, som gjord för en cabaret eller en uppsättning av Cats. Det luktar gammal vind och känns verkligen som en dammig, fuktskadad industrilokal, vilket jag antar att det är. Det känns som om det borde spöka, eller åtminstone ha en nunna inmurad i väggen. 

På ett podie står ett piano, några pallar och ett mickstativ. Några gradänger längre bak, men jag och min kompis Protanomaly sitter vid caféborden längst fram. Värmeljusen fladdrar och flimrar. Han äter jordnötter. Vi dricker kaffe. Vi borde satsat på vin. 

Det första jag slås av är hur lik hon är Emma Thompson. Och Kristen Wiig. Man hoppas att hon ska vara rolig. Man inser ganska snart att det inte är den typen av show.

Hon är klädd i svart dräktjacka i smokingsnitt, en svart, glittrig ärmlös topp, svarta byxor och väldigt högklackade stövletter med öppen tå. Ett gnistrande armband. Dinglande örhängen. Det mörka, axellånga lockiga håret är liksom ofriserat. 

Hennes pianist är också klädd i svart, men med bruna argyle-mönstrade strumpor. En plånbok tittar upp ur hans bakficka. 

Hon berättar att vi i minnesbilder utan särskild ordning ska få se hennes väg som artist, ”En skådis resa in i ljuset”. Det låter lite religiöst, och samtidigt tänker jag på Potergeist där dom skriker till Carol Anne, fångad i teven, att inte gå in i ljuset. 

Låtvalet är mycket bra. Många är mina personliga favoriter. Hennes röst låter skolad, och påminner lite om hur man lät på svensktoppen under 60-talet. 

Vi får höra korta anekdoter ur hennes liv, följt av en sång, ofta med introduktionen:

”Sagan om - ” och så orden för just vad den här sången symboliserar i hennes livs. Hon berättar till exempel om att när hon spelade Sally Bowles i Cabaret i Malmö hade hon en kärleksaffär med mannen som spelade hennes Cliff, och liksom rollen kom han sen ut som gay. "Sagan om Sally och Cliff" proklamerar hon, och sjunger en sång ur Cabaret. Det är ett mycket bra grepp, men jag behöver mer information. Jag får veta tillräckligt för att döma, men inte nog för att bedöma. 

Under föreställningen är jag full av frågor: Blev hon påkörd av taxibilen? Är hon alkoholiserad? Tog nån emot henne när hon trillade av stegen? Är alla hon träffar idioter?

Kanske har någon sagt till henne att hon är rolig. Kanske tycker hon det själv. Jag tror att hennes styrka ligger annorstädes. I tragedin. I det självutlämnande. I tårar och vånda och förtvivlan. Det känns lite som om Edith Piaf gett sej på stand up. En fransyska på Norra Brunn. 

”Padam-padam-padam.”

”Vem där?”

”Edith”

”Edith vem?

”Edith verkligen det här jag borde hålla på med?”

Jag tror att det finns en väldigt intressant historia inbäddad i den här showen, men det är inte den vi får se. Det känns som om hon döljer för mycket. Det blir varken berättelsen om hennes liv eller berättelsen om hennes karriär. Vi får veta för lite. Det lilla vi får veta låter fascinerande, men ingenting följs upp. Alla möten leder kanske någonstans, men jag ser inte sambanden. Hon har jobbat med dom stora, och med dom väldigt små, men jag förstår inte vad hon tycker hon har lärt sej, vad hon har kommit fram till. Jag känner henne nästan lika lite efter showen som jag gjorde innan den började.

Fribiljett, tack Staffan. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  4295:- 

Gillade du det här kanske du också gillar: 

I SHALL NOT BE ENTIRELLY FORGOTTEN

"Du är inte van att vara här uppe. Du brukar sitta nere på parkett. Allt ser lite annorlunda ut såhär från ovan. Det är långt ner till scenen. 

Rösten i ditt öra viskar: 

”Om en stund kommer du att ligga där…”

Personen nere på scenen är borta. Scenen är helt tom.

”Res dej.”

Du reser dej."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/i-shall-not-be-entirely-forgotten-manus.html

DON GIOVANNI 

"Det är mästerligt berättat. Jag hinner aldrig ens gissa vad som ska hända, för saker bara händer hela tiden. Speglar krossas, blod skvätter, hjärtan krossas. Delar av damkören rusar in, i bröllopskläder, och försvinner in på varsin mugg. Dörrarna öppnas, och dom är inte ensamma. Brudgummarna har hittat in. På en mugg sitter till och med två brudgummar. Det tackar vi för."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/don-giovanni-av-wolfgang-amadeus-mozart.html

JILL JOHNSON PÅ HAMBURGER BÖRS

"Lars Wallin, som jag tycker vanligtvis gör stilrena balklänningar, såna där som man tänker sej att prinsessor eller blivande brudar tar på sej när det verkligen ska till, har här lyckats få på Jill en humoristisk kollektion av 80-talsretro och country-kitsch. Det är fransar och fjädrar och stövletter och strass. Allting klär en skönhet."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/jill-johnson-pa-hamburger-bors-ide-och.html

PANDA, KANIN OCH FARLIGHETERNA, av Susanne Marko, regi Josefin Lennström, sångtexter Susanne Marko & Magnus Munkesjö, Scenografi & Kostym Anna Sigurdsdotter, Musik Mats Karlsson och Anders Nyström, med Magnus Munkesjö och Eva Welinder, Mittipickteatern på Teater Påfågeln, föreställning 58 2014.

När jag var liten var jag livrädd för Baloo. Han var under min säng och inne i  min garderob, och gjorde att jag absolut inte kunde sova ensam. För Baloo var jättearg, av någon anledning.

Jag var inte så smart på den tiden. Mamma hade tagit med mej på min första bio - Djungelboken - och även om handlingen inte är vidare invecklad så fick jag allt om bakfoten. Shere Khan och Kaa verkade inte ha gjort något intryck alls. Eller gamarna. Eller Bhageera. Men Baloo, när han skulle visa Mowgli hur man ryter, han var jätteläskig. Jag skäms inte för att erkänna det, men någon Einstein var jag inte.

Så jag fattar hur flickan som precis börjat gråta känner det. Det är bara för mycket, liksom. Man klarar inte av det. Spänningen. Det otäcka. Man vill bara att allt ska vara sådär mysigt som det alltid borde vara. Och roligt. Som det var nyss. 

Jag sitter i Salongen på Teater Påfågeln och tittar på Mittiprickteaterns uppsättning Panda, Kanin och Farligheterna, och Kanin har precis hört läskiga ljud när dom försöker somna. Och det är extra otäckt, för att Kanin brukar inte vara rädd för någonting. Så man vet att när Kanin blir rädd, då är det på riktigt. 

Det handlar om Panda och Kanin och dom där livsfarliga otäckheterna som plötsligt bara dyker upp. Krokodilsockor under sängen. Otäckheter i skogen. Det läskiga med att bada, även om man har simringar. Panda vågar ingenting. Kanin vågar allt. Men det är inte bara otäckt. Man lagar morotspannkakor och sjunger en massa också. Och borstar tänderna. 

När man som ensam medelålders man går på en barnteaterföreställning riktad till barn mellan tre och sex, så får man faktiskt inga misstänksamma blickar. Inga alls. Inga som man märker i alla fall. Kanske händer en hel del bakom min rygg, vad vet jag? Nu kanske det hjälper att jag ser lite ut som om jag har en lättare funktionsnedsättning. Kanske tror dom att jag är där för att jag har svårt att hänga med i föreställningar riktade till sjuplussare?

Innan föreställningen, ute i foajén, var det som om jag var osynlig. Jag är van att möta folks blickar, men här är det som om jag inte alls fanns. Barn och vuxna går omkring mej, som om jag vore en julgran, mitt i rummet. En julgran i Mars. Nåt som alla tröttnat på och inte längre ser. Till en början har jag ett litet leende på läpparna, för att visa att jag inte är en farlig förbrytare, men efter ett tag börjar jag känna mej som Hannibal omgiven av lunch, och jag försöker istället se ut som om jag inte har märkt att jag har ungar upp till knäna. 

Det är dagisklasser och barn med förälder eller mor- eller far-förälder. En liten kille är utklädd till apa och sitter i mammas knä. Andra barn kommer fram för att hälsa på apan, för att klappa honom. Alla verkar väldigt väluppfostrade. Det ssh-as ibland, men väldigt sällan. Det ligger färgglada dukar på borden, och på dukarna står värmeljushållare i glas. Man gillar att utmana ödet på Teater Påfågeln. Efter en stund, trött på att ständigt göra akutinsatser för att rädda värmeljus, tar en dagisfröken och viker ihop dukarna och lägger dom på borden. När det är dags att gå in lyckas jag inte ta mej förbi dagisfröken som har stannat i dörren och talar om för alla barnen, och mej, vad det vi ska göra. Vi ska gå in, tysta, och sätta oss, och vi får inte prata under föreställningen. Har vi förstått? Vi har förstått.

Det är en väldigt bra föreställning. Lite allvar och lite lek, och mycket musik. Det handlar om saker som är viktiga för barn. Det otäcka, och att man måste vara snäll mot varandra, och att alla är rädda för någonting, men ingen är rädd för allting. Panda och Kanins kläder är lagom mycket fantasi och lagom mycket verklighet. Kanin har en keps med stora öron, knickers och pälsväst. Panda har en vit hjälm med små svarta öron, och glasögon. Scenografin ser ut att vara plockad från barnavdelningen på Ikea. Det är mycket lime och turkos, med inslag av rosa. Två lådor blir sängar och kök och stenar i skogen. En slags fondtapet av en björkskog gör att man knappt märker att man är inomhus.

Och det bästa betyget? Det är att det är nästan dödstyst i salongen. Det är inte lätt för en treåring att sitta stilla i en halvtimme. Ibland ropas det förstås:

”Han är under sängen!” eller ”Det finns inga spöken!” eller ”Plättar är gott!”, men för det mesta är det tyst. Förutom flickan som gråter, då. Men hon slutar, när Panda kommer fram till Kanin, stoppar om hen och ger hen en liten pandabjörn och berättar att det inte finns några spöken. Kanin är nästan inte rädd för någonting, förutom livsfarliga spöken och läskiga ljud. Panda är rädd för det mesta, men inte för spöken, för dom finns inte, ju, nämligen. 

Efter föreställningen delar Panda och Kanin ut affischer till alla vuxna. Alla vuxna med barn, vill säga. Jag behöver ingen, för jag är en stor pojke. 

Fribiljett, tack Rolf. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  4295:- 

I SHALL NOT BE ENTIRELY FORGOTTEN, Manus och Regi Tomas Rajnai och Jens Nielsen, Osynliga Teatern, med Johan Holmberg och Ingela Olsson, föreställning 57 2014

Föreställ dej att du sitter längst upp på översta raden i stora salongen på Dramaten, och att någon viskar i ditt öra: 

”Titta ner på scenen.”

Du tittar ner på scenen. En svartklädd person, en tekniker av något slag, går runt med en lista i handen. Dom har ställt scenen för att spela Mästaren och Margarita. Vet personen på scenen om att du sitter här uppe? Hit upp brukade elever på Dramatens elevskola smyga för att tjuvkika på repetitioner. Här har kanske Greta Garbo eller Ingrid Bergman eller Lena Nyman suttit. 

Det är en timme kvar tills kvällens föreställning börjar. 

Du hör musik, fast det är tyst i salongen. Du ser dej omkring. Du är inte van att vara här uppe. Du brukar sitta nere på parkett. Allt ser lite annorlunda ut såhär från ovan. Det är långt ner till scenen. 

Rösten i ditt öra viskar: 

”Om en stund kommer du att ligga där…”

Personen nere på scenen är borta. Scenen är helt tom.

”Res dej.”

Du reser dej. Du är inte ensam här uppe. Andra människor har rest sej, eller sitter kvar. Obekanta människor, eller kanske någon vän. Ni är inte många. 

”Gå ut, samma väg som du kom in” viskar rösten i ditt öra.

Du börjar gå ut ur salongen. Men rösten följer dej, fortsätter att viska i ditt öra. Säger hur du ska gå, vad du ska göra. Du kommer ut i foajen. Och rösten fortsätter viska. Du skyndar genom huset, nerför trappor, uppför trappor, och rösten bara fortsätter viska. 

Och fortsätter att viska…

Vi var tolv personer som samlades i foajen. En liten testpublik. Det här är något helt nytt. Vi får gröna hörlurar och en liten iPod i ett svart iPhonefodral från Granit, ett sånt där man kan hänga runt halsen. En foajépersonal leder oss in genom en dörröppning bakom garderoberna. Uppför trappor, till ett långsmalt rum med bord och stolar. Vi sätter oss. Det börjar. 

En röst i mitt öra börjar prata om band, om minnen och om glömska. Det är ganska flummigt, och känns lite för Necronomicon för att jag ska gilla det. 

Det kallas för en interaktiv soundwalk och är en väldigt speciell upplevelse. Vi vet inte om det, men vi har alla ett eget track, som ibland är synkad med de andras, och ibland skiljer sej. Till exempel: när vi sitter där i rummet säger rösten i mitt öra:

”Någon tittar på sina händer…”

Vi som sitter där söker bland oss efter personen som sitter och tittar på sina händer. En kvinna sitter med ryggen mot mej, men eftersom dom som sitter mittemot henne tittar på henne antar jag att det är henne man menar. Så får hon instruktionen att titta i taket, och vi får instruktionen att titta på hennen är hon tittar på taket. Det är väldigt häftigt.  

Turen går genom ett Dramaten som gör sej klart för kvällens föresällning. Vi går i korridorer bakom scenen, är uppe i tornrummen, nere i källaren, under scenen. Vi får se ett Dramaten vi aldrig har sett. Jag vill stanna, ta in, undersöka, men det finns inte tid, vi måste hela tiden vidare. 

Skaparna har inte nöjt sej med att liksom guida oss runt i detta drömlika tillstånd, utan har skrivit in en ganska förvirrande och fullständigt onödig historia av filosofiskt svammel som jag inte blir klok på. Jag är inne i en repsal på Dramaten, jag vill uppleva hur det är att vara där, inte försöka få ihop någon historia om hur det var att gå till affären men inte kommer ihåg vägen. Jag bryr mej inte. Jag vill vara här och nu. Det räcker. Det hela blir till två viljor som slåss: den ena; fast förankrad i Dramaten, i trappor, i dörrar, i rum, och den andra; som vilken radiopjäs som helst, där jag lika gärna kunde irrat runt i Kungsan och lyssnat. 

Vi kommer in i marmorfoajén. Rösterna i våra huvud har guidat oss till olika platser. Vi är några som står nere mitt på golvet, och några som står där ovanför och tittar ner. Några på vänster sida, några på höger. Människorna runt omkring, de utan gröna hörlurar, verkar inte se oss. Man tycker att vi borde sticka ut, men vi känner oss osynliga, som spöken. 

Vi befinner oss långt upp i huset, i ett stort rum. Några lägger sej. Några sätter sej bredvid dom som ligger. Några står och ser på hur några lägger sej och några sätter sej bredvid de som ligger. Det är lite som mellan dröm och verklighet. 

Jag har länge förhoppningen om att rösten ska berätta något om var vi befinner oss. Att den plötsligt ska säga: 

”Den där repan på väggen har Alf Sjöberg gjort…”

Eller:

”Mimi Polack tyckte inte om den här trappan…”

Eller:

”Det här var Ingmar Bergmans speciella toalett…”

Det finns så mycket historia i det här huset. Det måste finnas så många historier att berätta, så många minnnen. Det är dom jag vill höra. 

Fribiljett.  Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  4295:- 

Gillade du det här kanske du också gillar:

HEIL CLOWN, av Gerad Vazquez, regi & översättning Juan Rodriquez, musik Nils Personne, Sångtexter Nils Personne och Juan Rodriguez, Scenografi Ylva Varik och Juan Rodriguez, kostym och rekvisita, Ylva Varik, mask Suzan Gnuillasdotter Collins, maskassistent Isabell de Boulleoche, ljussättning och teknik Pär Ibbing, Teknik Nora Schleau och Simon Söderberg, Regiassistant Vilgot Paulsen, Producent Yvornn Granath, Foto Martin Skoog, med Daniel Goldmann, Sten Hellström, Ulf Montan, Palle Söderberg, Roger Westerberg och Abbe Vinterqvist/Jakob Azdel på Boulevardteatern, föreställning 56 2014

Vi står kvar utanför, efteråt. Det har börjat regna, så vi håller oss under överbyggnaden vid Boulevardteaterns entré. Foajépersonalen låser dörrarna. Börjar dammsuga. Vi diskuterar det vi har sett.

Det handlar om Charlie Rivel, som under första världskriget var Hitlers favoritclown. Han var inte en nazist, men han var inte heller antinazist. Han var en underhållare, och trodde kanske det var nog. Hans clownpartner, som tar ställning och kritiserar regimen, skickas till koncentrationsläger precis innan det är dags att uppträda för Hitler. Han skaffar en ny clownpartner, och nu vill också en nazistofficer vara med i showen. Allt är inte sanning. Men allt är inte lögn. Och det finns en låtsaspistol. Och en riktigt.

Det här är en härligt komisk, otäck hyllning till clownkonsten. Och den är nästan jävligt bra. Kostym, scenografi, clownerierna och användandet av det två skärmarna är mycket imponerande.

För mej är det regin som är lite luddig. Jag förstår inte karaktärerna, ibland. Eller dom konstnärliga valen. Jag förstår inte Charlie Rivel. Vad är det han vill? Om det är så att han, när hans clownkompanjon kritiserar regimen inför en nazist, ska tycka att det är lika ofarligt som när vi i Sverige kritiserar politiker, att det är lite tjafs om olika livsåskådningar, så köper jag det inte. Jag förstår inte om det är meningen att han ska vara ignorant eller helt enkelt inte bry sej. Jag förstår inte ens om han tar ställning genom att inte ta ställning, eller om han helt enkelt inte fattar om det finns något att ta ställning till. Det hela snurrar runt honom, men jag fattar inte var han står. 

Valet att inte göra nazisten hotfull är också lite förvirrande. Jag förstår att man vill göra honom mer mänsklig, men om han inte kommer in och gör en maktdemonstration borde han kanske istället försöka övertyga dom om sin politiska ställning? Ska han vara ointelligent? 

Och jag förstår inte Witzi, som clownen skickas till koncentrationslägret i första akten. Jag fattar inte om han skämtar trots att han inser faran, eller om han skämtar för att han inte inser faran. Hans fru har skickats till koncentrationsläger, så han borde väl inse att det finns en verklig fara? Han verkar så insatt, och så plötsligt verkar han inte ana någonting. 

Jag tror att det helt enkelt har missats att berätta för publiken riktigt var personerna står, och hur mycket dom vet. Jag blir förvirrad. Kanske finns det inte i manus?

Därför är det väldigt skönt när Daniel Goldmann kommer in på scenen. Han är glasklar, intressant, övertygande. Ibland är det väldigt skönt att aldrig ha sett en viss skådis förut. När han först kommer in på scenen är det som klarinettist, och när han har sina först repliker tänker jag: 

Den där klarinettisten har bra bett i repliken. 

Väldigt bra bett. 

Den där klarinettisten är lika bra som vilken skådis som helst. 

Tack gode gud för den där klarinettisten!

Vänta… det där är ingen klarinettist; det är en jäkligt bra skådis som kan lira klarinett!

Det är honom vi har suttit och väntat på!

Plötsligt lyfter hela föreställningen. Det är riktigt, riktigt spännande. Alla andra bleknar bort, blir till biroller. Den sista stora scenen blir magiskt, på gränsen till vad jag står ut med. Jag bryr mej inte om att jag inte fattar nazisten eller förstår Charlie Rivel, jag ser pjäsen genom Daniel Goldmanns ögon. I hans ögon är nazisten farlig. I hans ögon ser jag de förutsättningar som behövs för att göra det hela gastkramande. Jag köper honom, och det räcker. Han ger det hela värdighet.

Utanför Boulevardteatern har det slutat regna. Vi börjar promenera nerför Götgatan. Vi pratar om teater. Det är viktigt hur man gör teater, men viss teater är det nästan mer viktig att den helt enkelt bara görs.

Tyckte du om det? Då kanske du gillar:

UT

"Dom är intressanta, dom där människorna som vägrar ge upp. Och kanske är det för dom den här föreställningen är skriven. Kanske behöver dom se det utifrån, för att känna det inuti. Jag känner flera stycken. Jag känner dom som vunnit, och jag känner dom som har förlorat. Jag känner dom som har hotat med självmord för att få det dom vill ha, och jag känner dom som inte kan glömma, som ältar, vänder, vrider. Killen som inte kan glömma killen som redan har glömt. Kvinnan som vann tillsvidare. Kvinnan som fortfarande väntar, ångrar, går vidare i samma cirklar. Tiden får visa om dom hade en huvudroll, eller om dom liksom bara gjorde gästspel i en pjäs om någon annan. "

Låter det intressant? Här är resten: 


http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/ut-av-och-med-ulrika-ellemark-musik.html


NIJINSKIJ

"Vi hör en röst, bak i salongen, uppe till höger, vid teknikbåset. Ett rop från en kvinna, i frack, tåspetsskor och en slips runt huvudet, som ett pannband. Hon kommer ner på scenen. Hon är Nijinskij. Hon är galen."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/nijinskij-av-lars-forssell-med-therese.html

LARS FORSSELL PÅ STOCKHOLMS STADSBIBLIOTEK, Albin Flinkas, Fredrik Meyer, Gunnar Edander, Jonas Forssell, Susi Holmgren, på Stockholms Stadsbibliotek, föreställning 55 2014

Foto Susi Holmgren

Vi kom tidigt, men var för sej, jag och min kompis Achromotrichia. Han, som var först, hittade två utmärkta stolar nästan rakt framför scenen, kanske tio rader bak. Jag, ovetande, lyckades hittat två lediga nästan vid sidan om scenen, precis där man kommer in. 

Vi är i Rotundan på Stockholms Stadsbilbliotek, och folk fullkomlig lämlar in. Jag vet inte om det är för att dom älskar Forsell eller för att dom älskar att det är gratis, men in ska dom. Det är en halvtimme kvar tills det börjar, och alla stolar är redan tingade. Bibliotekspersonal ränner runt och ställer ut extraplatser. En provisorisk scen står uppställd precis till vänster när man kommer uppför trappan.

Achromotrichia, vi kan kalla honom Acke, iMessar:

Är upe i stora salen:)

Tagit plats?  svarar jag.

Japp.

Var?

Jag ställer mej upp. Att hitta en gråhårig man i ett hav av pensionärer är lite som att hitta en höstack i en nålfarbrik. Jag panorerar. Ingen har stället sej upp. Jag ser inga viftande armar. Jag vrider på mej och försöker att verkligen synas. Han borde se mej nu, eller hur? Jag tänker inte stå här och vifta, som nån nedra semafor.

Det finns något absurt i att två medelålderns oviftande herrar försöker hitta varandra. Lite tråkigt byråkratiskt, på nåt vis. 

Slutligen får Acke syn på mej och jag ser ett par fingrar försiktigt vinkande, lite som jag kan tänka det skulle se ut om någon värmde upp för att spela luftpiano. 

Jag hinner knappt sätta mej innan en glasögonkvinna med gladmönstrad klockad kjol går upp på scenen. Hon pratar skånska och berättar i en himla massa ord per minut om kommande evenemang. I mitt åsiktsmaskineri går hon på några minuter från Tosig Tant till Mirakulös Minneskonstnär. Hon rabblar fakta, spottar ur sej siffror och droppar datum. Så är hon färdig och försvinner, och jag och Acke hinner precis börja prata om henne, innan hon ränner förbi oss med två stora skålar godis i händerna. Inte till oss, tydligen. Vi låtsas att hon är flygvärdinna och försöker beställa lite sega råttor och polkagrisar, men hon vill inte höra på det örat. 

Det ska handla om Lars Forssell. Vi trodde det skulle handla om Lars Forssell så som Albin Flinkas och Fredrik Meyer upplever Lars Forssell, men det visar sej att dom är bara en tredjedel av kvällens Forsselltolkare. 

Godiskvinnan är plötsligt uppe på scenen, och nu är det om kvällens medverkande som all möjlig nödvändig och onödig fakta räknas upp.  Jag såg inte årets svenska melodifestival, men vad jag har förstått gjorde inte programledarna så bra ifrån sej. Vet SVT om att det finns en kvinna på Odengatan 63 som skulle passa utmärkt?

Först ut är tonsättaren Gunnar Edander. Han har en svart Mao-jacka, och tjockt grått hår i snedbenad pojkfrisyr. Hans spelålder är vad som helst mellan 50 och 70. När jag kommer hem googlar jag och blir varse att han är 72. Bra jobbat, Gunnar! Jag läser också att han gjort en himla massa teater- och filmmusik. Han berättar att när han skriver musik för skådespelare vill han att den ska vara enkel och omedelbar, och sen framför han några låtar ur Goldonis Gruffet i Chiozza, från en uppsättning från Dramaten 1973i regi av Alf Sjöberg och sångtexter av Forsell. På scenen stod bland andra Sif Ruud, Stellan Skarsgård, Hans Alfredsson och Lena Nyman. Det handlar mycket om fisk, tycker jag. 

Så är det dags för en av Forssells söner, Jonas Forssell. Han är klädd lite som jag tänker mej att Olof Buckard skulle klä sej aftonen till ära, eller om man klonat någon av Skagenmålarna. Konstnärligt välklädd. 

Han läser några dikter, berättar hur det var att tonsätta med pappa och sjunger till slut en liten visa som aldrig tidigare framförts. Eller aldrig tidigare spelats in, jag är lite osäker här. 

Jag får ett intryck att Lars Forsell var kul, hade hög åsikt om sitt skaldande, och var ett bevis på att man ibland inte ska gräva så djupt efter vad det var författaren egentligen menade. Ibland är ett rim bara ett rim. 

Så är det äntligen dags för Albin och Fredrik. Och nu kommer den där Forsell en inte så väldigt allmänbildad person som jag själv känner igen: Jag Står Här Vid Ett Torg och Snurra Min Jord. Texter som sångaren måste bita tag i, och oförglömlig musik. Det är över alldeles för fort, trots extranummer. Jag inser att jag inte har sett Albin och Fredriks Forssell-program. Inser att jag vill och måste. 

Det är något visst med talang. Jag är lite svag för den.

Det är över. 

Kvinnan, som jag efteråt får veta heta Susi Holmgren, kommer upp på scenen, delar ut blommor, och sen gör hon något väldigt imponerande. Hon har en mic i handen, och precis innan hon börjar prata slår hon två gånger med fingarna på mikrofonhuvudet, som för att testa om den är på. Väldigt bad ass. Väldigt mycket hardcore rap, eller något man förväntar sej att en hårdrockare skulle göra. Inte en stadsanställd på Stockholms Stadsbibliotek. 

Hon börjar rabbla information som om detta vore ett Poetry Slam. Folk reser sej, men vi sitter kvar. It’s not over until the White Lady says so. I mitt minne och i min fantasi går hon verkligen bärsärkargång däruppe på scenen, kickar ner stolar, rappar skiten ut informationen om kommande tillställningar här i rotundan, gestikuler, och avslutar med att dunka micken i golvet och stage dajva. 

Sorry, Forssell, kvällen var din, men jag tar också med mej minnet av en bibliotekarie. 

Vid utgången, precis innan trapporna upptäcker vi att Susi har ställt sina godiskålar. Vi tar inget. Dels för att dom nästan ser ut som en konstnärlig installation, men också för att det känns som om vi blivit bjudna på tillräckligt. 

SVINRIK, text och regi av Martina Montelius, regichef Figge Norling, Konstnärlig ledare Teater Brunnsgatan 4 Martina Montelius, Producent Teater Brunnsgatan 4 Linda Skugge, Formgivning Jimmy Sjökvist, Fotograf Milis Smith, Fotograf Scenfoto Katarina Ljungdahl, Scenograf Tess Oweson, Ljud-och ljusdesign Robin Aouja, Scenmästare Robin Aouja och Marcel Karlsson, Sufflör Elvira Fridell, Produktionsassisten Axel Fridell, med Martina Montelius, Kalle Westerdahl och Anna-Lena Efverman på Teater Brunnsgatan 4, föreställning 54 2014.

Det skulle vara väldigt lätt för mej att börja såhär:

Det bästa på scenen är en ryamatta. 

Men det är inte så jag vill rapportera om teater. Mina dagar som Dorothy Parker-wannabee är sen länge över. Bitch is not the new black. Så vad återstår? För det här är en föreställning som är väldigt lätt att hata. Den handlar om en rik familj; far, mor, son, hund och hembiträde, som fiser, obducerar, spyr, skiter, menstruerar och slutligen dör.

Vi är ganska chockade, jag och min kompis Prosopagnosias, när vi skamset snabbt, med våra ytterkläder som skydd, likt paparazziskygga kändisar, skyndar genom lokalen, uppför källartrappan och ut till tryggheten på Brunnsgatan. 

Det känns som om vi blivit matförgiftade av konst. Teaterförgiftade. 

Vi kan inte hjälpa det: rent hat spys ut över rännstenen så fort vi kommer upp i ljuset.

Att säga att man hatar något är inte vidare konstruktivt. Man måste specificera vad det är man hatar.

Välspecificerade anledningar att hata föreställningen fullständigt spys fram och landar på trottoarkanten. 

Jag börjar om. 

Att specificera vad man hatar är inte vidare konstruktivt. Man måste kunna artikulera varför man hatar det. 

En välartikulerad kaskad av anledningar varför man hatar det man hatar skvätter fram och rinner nerför husfasaden. 

Ett nytt försök.

Att artikulera varför han matar något är inte vidare konstruktivt. Man måste fråga sej varför någon väljer att framföra något som är så hatbart.

En sista torrhulkning. Det finns inget mer att spy upp. Vi behöver luft. Vi börjar promenera. 

Varför väljer dom att framföra något så hatbart?

Jag har alltid haft intrycket att Teater Brunnsgatan 4 är en ganska kreddig teater. Alan Edwall. Kristina Lugn. Lena Nyman. Staffan Göthe. Staffan Westerberg. Jag har inte varit där på väldigt, väldigt länge. Edwall dog. Lugn tog över. Och nu är det hennes dotter Montelius som styr. Och skriver. Och regisserar. Och står på scenen. Man måste vara en mulitibegåvning för att klara av alla det där. Och det krävs en verkligen talang för att misslyckas med alltihop. 

För det är det jag tror detta är: ett medvetet val. Ett slags experiment?

Det här känns som ett lustmord på en teater, en tradition, en föreställning, flera karriärer och en konstform. Varför? Vad vill man åstadkomma?

Vi känner oss lite som Watson och Sherlock när vi promenerar uppför Brunnsgatan, diskuterandes, gestikulerandes, analyserandes. Jag är Sherlock, bara så ni vet. Sherlock som spelad av Benedict Cumberbatch.

Dom kan väl inte på allvar tycka att detta är något värt att visa upp?

Vill man sänka teatern?

Har deras hyreskontrakt upphört?

Är dom fulla?

Varför skäms dom inte?

Varför ställer dom inte in?

Elementärt, min käre Watson.

Elementärt vaddå?

Jag kommer hem och letar upp Montelius på Facebook. Hittar länkar till en artikel hon har skrivit för expressen. Börjar läsa.

Det handlar om Sveriges Teatrars krav på omedelbar begriplighet. Att allt är besvarat. Att man som publik inte ska behöva ställa sej några frågor. 

Jag håller inte nödvändigtvis med, och känner inte direkt igen mej, även om jag kan hålla med om att där man kan hitta flera tolkningar på en Shakespearpjäs är det svårt att tänker sej många varierade möjligheter av iscensättningen av En Familj, Osage County, men - 

Cue: Mozarts Eine Kleine. Bildkollage av mej rynkande pannan, bläddrande bland papper, knapprande på mitt tangentbord.

- jag känner mej plötsligt lite som Julia Roberts. Julia Roberts i The Pelican Brief. Eller Julia Roberts i Erin Brochovich. Fasiken, det är inte var dag man får känna sej som Julia Roberts, så jag njuter i fulla drag. Skicka in Richard Gere och låt mej dö i sockerkoma, när vi ändå håller på.

Närbild på mej, framför min iMac, när jag plötsligt fattar. När jag inser. Hela Grejen.

Cue: Händels Dixit Dominus. 

Jag fattar. Det är viktigt att detta inte blir bra. Detta är ett experiment som ska visa hur illa det blir om teatersverige inte vaknar upp, känner kaffedoften, gör avbön. Detta är hur det skulle bli om allt från början redan är besvarat. Om man vill visa hur dåligt något kan bli så kan man ju inte göra sitt bästa, eller hur? Man måste göra sitt sämsta. 

Sämsta manuset nånsin. Sämsta regin i mannaminne. Så dåliga skådespelarinsatser att man undrar om dom gått någon utbildning alls, även om google svarar Scenskola och Mimlinje. Oinspirerad scenografi. Kostym så illa att skaparen inte ens står nämnd in programmet. 

Det är en komedi, på publikens bekostnad. Dom skrattar åt oss, när vi inte skrattar åt dom. Vi blir utnyttjade, för att bevisa en tes. 

Detta är framtiden, Teatersverige, säger Montelius.

Bring it on, säger jag. Ni trodde jag inte skulle ifrågasätta något, men jag gjorde det, och jag - ta-da! - avslöjade er!

Jag, vi, publiken, vann!

Jag önskar bara att ni kunde ha visat hur bra er framtid skulle kunna bli istället för att visa hur dålig Sveriges Samlade Teatrars kommer att bli. 

Säger jag, Sherlock Holmes.

SHORT STORIES, Idé, koreografi, ljus, kostym and scenografi: Sigge Modigh, Ljus Andreas Leethmaa/stageroom, för Can I Do This?, med David Lagerqvist, Jarck Benschop, Renata Simon och Sigge Modigh, för föreställning 53 2014

Min iCal är ganska fullklottrad. Jag försöker att alltid skriva in förslag på föreställningar jag vill se, för chansen är ganska stor att man missar små uppsättningar om dom inte är noterade. Och med små uppsättningar menar jag allt som inte går på Kulturhuset Stadsteatern eller Dramaten. Det är väldigt irriterande att upptäcka att dom har framfört något väldigt intressant på Turteatern, och man missade det, eller att dom har haft en monologfestival på Brunnsgatan och man hade ingen aning. Så man luskar och skriver upp. 

Lunchdans - Sigge Modigh och Can I Do This, står det så snällt noterat vissa dagar i Mars. Jag hade ingen aning varifrån jag fått informationen, när jag skrivit in den eller ens vem Sigge Modigh var. Om jag varit tvungen att gissa hade jag nog chansat på barndans för dagisklasser, och att Sigge Modigh var en barnbokskaraktär, lite som Alfons Åberg. 

Klockan är lite över tolv, en ledig lördagseftermiddag. Jag har precis skrivit klart rapporten om Spök på Cirkus. Jag har inga teaterplaner för kvällen. Jag går in på Dramatens hemsida, kollar runt lite. Kulturhuset Stadsteaterns… Känner mej för. Ingen stress. Jag går in på fejjan. Skrållar…

40 minuter senare sitter jag på cykeln, på väg över Västra Årstabron, med andan i halsen. Jag har hunnit duscha och klä mej, men helt glömt bort det där med lunch. Jag stannar till vid en Hälsokost på Hornsgatan och köper en Allevo-bar. Den ska nog stoppa det värsta magkurret.

Jag är på väg till Dansmuséet och föreställningen Short Stories. Någon gång i höstas har jag lajkat Dansmuséets Facebooksida, och det var på den jag råkade läsa att det fanns biljetter kvar till föreställningen klockan 14.00. ”Jag ångrar hellre saker jag gjort än ångrar att jag inte gjort saker,” sa Lucille Ball, någongång, fast på engelska, och jag kommer fram till Drottninggatan 17 med svettringar under armarna och 40 minuter till godo. Story of my life. Att jag är ute i god tid. Inte svettringarna. 

Kvinnan i shoppen ger mej min biljett och en liten klisterlapp, och informerar att man får titta på de nedre delarna av museet nu innan föreställningen, och efter föreställningen har man även rätt att gå in i de övre rummen. Två flugor i en smäll, liksom. Föreställning och utställning. Jag var här i höstas och antar att inte så mycket har hänt sen dess, men utställningen om Ryska Baletten i källaren är väldigt, väldigt vacker. 

Jag går ner, sätter mej, tittar på filmen om kompaniet och tuggar i mej min bar. Lime och Lingon, eller vad det nu var. En ung kvinna med något dansarktigt över sej kommer ner och börjar fotografera. Inte mej. Filmen. Hon tar foton på en film. 

Inne på toaletten sitter en väldigt vacker affisch. Det är ett foto av Carl Thorborg, av en man i röda kalsonger och kängor, med ett stort rött Björnhuvud. Han har magrutor och det ser ut som ett danssteg, men det skulle mycket möjligt vara en så där man ser ut om man plötsligt blir skjuten. Jag inser plötsligt att det är en affisch för föreställningen jag snart ska se. Den sitter bara lite enkelt upptejpad. Den skulle vara väldigt enkel att plocka ner och rullar ihop och stoppa i väskan.

Efter föreställningen tänker jag på en sak som Lucille Ball antagligen aldrig sa:

”Jag ångrar hellre affischer jag stulit än ångrar affischen jag aldrig stal.”

Jag glider runt inne bland de vackra kläderna. Kollar in lite Léon Bakst. Lite Henri Matisse. Det är helt galet vackert. Och svårt att dansa i, kan man tycka. Och hur sjutton tvättar man dom? Jag kan nog tänka mej att det inte luktade så gott om Ryska Baletten. 

Uppe i shoppen berätter en kvinna som verkar jobba på muséet för en manlig bekant att Sigge Modigh är den blonda killen. Han är själv med och dansar. Det är mycket ovanligt att en koreograf själv är med och dansar, eftersom det gör det extra svårt för honom att se vad det är han koreograferar om han själv är med och dansar. Berättar hon. 

Den manliga bekanta säger att han är mest nyfiken på att få se hennes kontor. Jag antar att det är en eufemism. 

”Om du följer med mej på den här dansföreställnigen ska jag visa dej mitt kontor…”

Jag fingrar böcker om Nijinsky, om Matthew Bourne, om Roberto Bolle. Jag har inte råd. Jag har inte plats. Jag har inte tid.

Vi köar. Jag är helt klart äldst och tyngst. Så släpps vi in. 

Det här var en gång en bank, men det känns  som om vi har kommit in i förmaket på ett badhus i Budapest. Svart och vitrutig golv. Jugend så långt ögat når. En något förhöjd scen, mitt i rummet, täckt av vit dansmatta. Stolar i enkel rad längst med väggarna. Ljud och ljus sitter i en liten nisch. I taket en fantastisk järnkonstruktion, grön, i jugendstil, som ett slags vackert skelett där ljusriggen hänger. Den ser ut som om den alltid varit där, men när jag förfrågar efteråt får jag veta att den kom samtidigt som muséet öppnade, för drygt ett halvår sen.

Ljuset går ner. Det börjar. Det borde komma rök, men det gör det inte. Rök eller vattenånga. 

Och världens vackraste kvinna gör entré. Hon får Audrey Hepburn att se ut som en fulare syster. Allvarligt. Som en kortare, knubbigare, klumpigare kusin. Hennes armar pågår för evigt. Hennes ben verkar aldrig ta slut. Hon är spröd och spänstig, stark och skör.

Hon är klädd i svarta, snäva byxor, vit transparent blus och en slags vit sportbehå. Svarta strumpor. Inga skor.

Hon ser oss rakt i ögonen. Ser mej rakt i ögonen. Jag stirrar tillbaka. Hon skrämmer mej, lite.

Jag fattar plötsligt den där grejen med modevisningar. Man kan bara sitta still och titta på något vackert. 

En man kommer in. Han är blond. Sigge Modigh himself, tänker jag. Mr Modigh if you're nasty. Han är helt klädd i svart. Svarta strumpor, inga skor. Verkar dirigera sej själv. Han och världens vackraste kvinna verkar inte se varandra. Ännu en man kommer in. Han är ung, han är mörk, han har ljus skjorta och mörka byxor. 

Alla är vansinnigt vackra och klädda som personal i såna där butiker jag inte vågar gå in i. Enkelt. Klassiskt. Ingen rock’n roll. Dom där människorna man vet lever i ett helt annat universum. Stockholmare 2.0.

Efteråt läser jag på nätet att det tydligen ska utspela sej på ett disco. Det gör det inte för mej. Jag glömmer helt att leta efter någon logik, någon situation, någon plats eller handling. Jag ser relationer, känslor, vändningar, men, som Eleanor of Aquitaine säger i James Goldmans Lion in Winter:

”I didn’t think to ask for more.”

Det är som att se vackra djur göra det naturen designat dom att göra. Delfiner som simmar. Galopperande hästar, i slow motion. Geparder. Vinthundar. Svalor. Uttrar, under vatten. Men det här är ingen känslokall dansuppvisning. Det händer saker. Jag ser deras ögon. Jag tror på dom. 

Jag minns en gest, med båda händer över huvudet, som säger Nog! eller Nu börjar det! Det har ingen början och inget slut. Jag minns männen, i plié, med ryggarna mot varandra, förvånansvärt intimt. Dirigerandet. Jag minns hur kvinnan, livlös, släpas över golvet och läggs på en av männen, och hur hon liksom rinner in i sin viloposition. Vig som vatten.

Nästan en timme senare är det över. Jag känner det som om min själ fått en helkroppsmassage. Jag sätter mej på cykeln och bestämmer mej att med den här matinén får det räcka med föreställningar för idag. Sånt här måste man få tid att smälta. 

Och det fullständiga citat ur Lion in the Winter lyder:

Henry: How was your crossing? Did the channel part for you?

Eleanor:It went flat when I told it to. I didn't think to ask for more.

Och missa nu inte det här. Som Lucille Ball kunde ha sagt: "Jag ångrar hellre dansföreställnigar jag sett än ångrar att jag inte sett en dansföreställning."

Och om någon på dansmuseet läser det här: spara den där affischen när det är över, jag kan komma när som helst och hämta den. 

Biljetter: 08-441 76 51 eller shop@dansmuseet.se

Mer info: www.dansmuseet.se

150:- Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  4145 + 150 = 4295:-

SPÖK, på Cirkus, föreställning 52 2014

Foto: Peter Knutsson

 Regi: Pernilla Skifs, Originalidé och musik: Björn Skifs och Bengt Palmers, Manus ny version: Björn Skifs, Pernilla Skifs och Bengt Palmers, Sångtexter: Bosse Carlgren ,Dialog: Calle Norlén, Pernilla Skifs, Björn Skifs och Bengt Palmers, Scenografi: Bengt Fröderberg, Koreografi: Roine Söderlundh och Pernilla Skifs, Musikaliskt ansvarig och arrangemang: Joakim Hallin, Kostymdesign och specialeffektmask: Oliver Skifs, Mask och perukdesign: Metha Engqvist Griffiths, Konstruktion/sömnad: Catharina Tivar, Ljusdesign: Stefan Stizze Larsson,Ljuddesign: Fredrik Arwidson, Teknisk ledning: Anders Amrén, Med Måns Zelmerlöw, Loa Falkman, Lena Philipsson, Sussie Eriksson, Marit Eriksson, Liza Sandberg, Ulrika Ånäs, David Dalmo, Niclas Gullberg, Jessica Klingberg, Jennie Larsson, Patrik Riber, Frank Sehlstedt, Anna Ståhl, Jonas Wåhlin, Kapellmästare/piano: Joakim Hallin, Musiker: Kristian Kraftling, Torbjörn Fall, Mattias Torell, Ulric Johansson, Dan Strömkvist, Andreas Ekstedt
Nypremiär, och vi är där, jag och min kompis, Aloe-Vera. Vi sitter på nionde bänk på läktaren, hon i en svart glittertopp, högblanka svarta kängor och nymålat partyfejs. Jag… hade tänkt ha kavaj, men den ligger kvar i bilen. Det blev för kallt att gå från bilen i bara kavaj, och jag vägrar midjekort skinnjacka över kavaj. Sån är jag. 

För jag sa väl att bilen står uppe vid Narvavägen? Det är svindyrt att parkera på Djurgården, och helt gratis över bron efter klockan fem. Jag antar att jag kunde beordrat Aloe-Vera att släppa av mej vid entrén och sen parkerat bilen, men vem orkar stå och vänta på henne efter föreställningen, när hon, likt en strävhårig tax, ska knata upp på fastlandet och hämta bilen igen? Nejtack. En cardigan från Filippa K får duga. Ingen behöver veta att jag köpt den på  Stadsmissionen för 40 kronor, om jag inte säger något. Och paret bakom mej ser ut att vara på husvagnssemester, tack så mycket.

Det här ska bli spännande. Man hade premiär för ett halvår sen, och fick inte så lysande recensioner, men ekot från djungeltrummorna låter göra gällande att det har tagit sej sen dess. Rejält. 

Det är lite som om ett stort filmbolag i Hollywood hade fått i uppdrag av sin gaggige och sentimentale chef att göra en remake på en liten charmig musikalfilm från filmens vagga. Man anställer Meryl, Whoopie, Ian och Leonardo. Man kontaktar special-effects-avdelningen. Mask. Kostym. Scenografi. Teknik. Rob Marshall koreograferar. Allt är förstaklass. Och så har man sin första förhandsvisning och inser: Det enda som inte håller måttet är det enda som finns kvar från originalfilmen: storyn och musiken. Det är pratigt och musikaliskt menlöst. Så vad gör man? Ger man upp? 

”No fucking way”, säger Meryl. 

All respekt till ett produktionsteam som inte kastar in handduken, klipper alla band och reser på semester. Och en eloge till stjärnorna som spottar i nävarna och tar nya tag.

Och man lyckas. 

Det här är inte West Side Story eller Oklahoma, och gör heller inga anspråk på att vara det. Det här är en kul kväll på teatern. Man ska bli underhållen, och man blir det. 

Scenografisk är det något av det bästa jag har sett på Cirkus. Dom har fått den enorma scenen att kännas hemtrevlig. Man spelar på tre olika nivåer, och i flera olika scenbilder som spårlöst byter plats.

En hel drös med trolleritrick gör att jag, Aloe-Vera och Husvagnsparet bakom högt undrar: Hur fasiken gjorde dom det där? Hur kunde hon gå igenom en spegel? Hur kan man försvinna ifrån sina kläder? Hur byter man plats i en fåtölj? 

Scentekniska lösningar och övergångar är fenomenala. Det rullar på som ett tyskt godståg: full fart och inga förseningar. Saker viks ihop och vecklas ut, försvinner och dyker upp. Vi tittar åt vänster när det inte är meningen att vi ska titta åt höger. 

Nånstans åker min cardigan av. Det börjar hetta till. 

Och ljuset är helt suveränt. Aloe-Vera fick till och med lust till ett eventuellt karriärsbyte. Såhär dags nästa år kanske jag måste kalla henne Blända. 

Ljudet gör att det är lite svårt att höra texten, speciellt i dom röjjigare numren, men det stör bara dom gånger när man inser att det är en text som för handlingen framåt.  

Men det här är stjärnornas show. Dom är oantastliga, och extra allt. Om jag visste mer om fotboll skulle jag kunna skriva något om ett fotbollslag av endast stjärnspelare som hela tiden gör hat-trick. Dom gör inte bara det dom borde. Dom gör det man absolut inte rimligen kunde ha rätt att förvänta sej. Dom briljerar. Man vrider och vänder på materialet så att det gränsar till alkemi.

Jag tänker tillbaka till tider då stjärnor som Ethel Merman, Bert Lahr och Beatrice Lillie bara genom sin närvaro och enorma talang kunde förvandla en medioker föreställningen till en hit. Det här är precis rätt person på rätt plats, tack gode Thalia.

Det är över. Jag tittar smygtittar på Husvagnsparet när jag drar på mej min Filippa K. Dom ser lycklig ut. Dom har haft det trevligt. Dom är mer än nöjda.

Dom är också du och broder med stjärnorna:

”Sussie är fantastisk. Lena är fenomenal. Loa superb. Måns är helt obetalbar.”

Jag ler. Jag må inte samtycka till deras livsstil och klädstil, men jag är böjd att hålla med dom. 

Friplåt, tack Johan, mfl. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej  4145:-