211027 DET HÄR KOMMER ATT BLI SVÅRT ATT SKRIVA OM

På scenen John Barrymore Dan Ekborg Sufflören Simon Edenroth Av William Luce Översättning Kerstin Gustafsson Regi Philip Zandén Scenografi Torulf Wetterrot Kostym Gudrun Rösnes Ljus Ann-Charlotte Fogelström Mask Maria Lindstedt John Barrymore, ursprungligen John Sidney Blythe, född 15 februari 1882 i Philadelphia i Pennsylvania, död 29 maj 1942 i Los Angeles i Kalifornien, var en amerikansk skådespelare. Han var medlem i teaterfamiljen Barrymore och spelade med fadern Maurice på scenen år 1900, samt med systern Ethel följande år. Till en början gjorde han sig främst känd för sin medverkan i lätta komedier, sedan alltmer i dramer, med Hamlet 1922 som kronan på verket, vilken blev en enorm succé. Efter framgångarna med Hamlet lämnade Barrymore scenen under 14 år och fokuserade istället helt på filmen. Under stumfilmseran, hade han framgångar med filmer som Dr. Jekyll and Mr. Hyde (1920), Sherlock Holmes (1922) och Lidelser (1926). Hans scenvana röst visade sig vara en tillgång när ljudfilmen sedan introducerades och tre av hans filmer, Grand Hotel (1932), Primadonna (1934) samt Midnatt (1939) har valts ut av National Film Registry.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

211027 BARRYMORE på Kulturhuset Stadsteatern

På scenen  

John Barrymore Dan Ekborg 

Sufflören Simon Edenroth

Av William Luce 

Översättning Kerstin Gustafsson 

Regi Philip Zandén 

Scenografi Torulf Wetterrot 

Kostym Gudrun Rösnes 

Ljus Ann-Charlotte Fogelström 

Mask Maria Lindstedt

Om du bara ska se en pjäs i år, borde det vara Dan Ekborg i BARRYMORE.

Det handlar om John Barrymore, en amerikansk teater- och filmskådespelare, aktiv under mellankrigsåren i USA, och nu, försupen och bankrutt, har han anställt en ung sufflör, hyrt en teater att repeterar upp Richard III, för att göra sin comeback. Det är bara det att han inte minns ett ord. Och allteftersom dagen går blir han fullare och fullare, och anekdoterna blir fler och fler. Det är ett litet mästerverk.

Det tog ett litet tag, i pausen, innan vi vågade börja prata om föreställningen. Jag tror jag var lite rädd att han skulle säga något negativt, och jag antar att han tänkte likadant. 

Vi kom inte tillsammans, jag och min vän Malvolio Morrhår. Precis innan föreställningen började tyckte jag att jag såg någon jag kände igen, lite längre bort på samma rad. Så jag zoomade in på honom i min insta-story, taggade honom, och när jag kom fram till honom i pausen hade han sett att han var taggad, och av vem, och stod bara och väntade på mej. Först sa vi ingenting om förställningen, pratade om annat, om corona, om hostande kärringar i salongen, och gubbar som pratar högt, men till slut kan jag inte hålla mej: 

"Visst är han fenomenastisk!?"

"Ja!"'

Och sen är det igång. Vi prisar och rosar och hyllar till orden tar slut. 

"Till och med sufflören är jättebra, i en så otacksam roll," kommenterar Malvolio. Och jag håller med. För lite mer än en vecka sen hade jag sett Simon Edenroth i Shelagh Delaneys EN DROPPE HONUNG, också den regisserad av Philip Zandén, och där hade jag önskat att få ser mer av rollens inre liv, hans sårbarhet. Det får man här. 

Det är en välskriven pjäs, full med one-liners och en oväntad twist i slutet. Författaren, William Luce, var mej helt obekant tills för några timmar sen, i morsan, när jag började läsa på inför den här föreställningen. Visst du att hans skrivit monologer som den är om Lillian Hellman, Emily Brontë, Coco Chanel, Zelda Fitzgerald och Nijinskij? Visst blir man lite besatt? Eller är det bara jag?

Om jag har någon kritik, så är det att det är lite för kort. Jag hade gärna suttit där i en timme till. Och att slutet kommer lite väl abrupt. Ni som har sett det förstår vad jag menar. Jag hade behövt lite mer tid, för att vänja mej vid tanken, vid den nya, oväntade vinkeln.

Torulf Wetterrots SCENOGRAF föreställar en scen i en teater, och är precis sådär lagom plottrig för att skapa en trygg, konkret värld. Sånt är viktigt. Den, liksom Gudrun Rösnes KOSTYM, hjälper till att berätta, och slåss inte med historien. Kanske hade jag önskat lite mer patina, med det är jag: jag älskar när kostymer ser använda ut. 

1985 gjorde Margaret Krook GERTRUDE STEIN, GETRUDE STEIN, GERTRUDE STEIN, och inget i min värld var sej någonsin likt igen. Jag fullständigt avgudade den föreställningen. När den kom på tv 1996 spelade jag in den tills jag kunde varenda replik, vartenda tonfall, utantill. Samma år,  1996, åkte jag till London och såg Maggie Smith i monologen BED AMONG THE LENTILS, av Alan Bennet, och för andra gången ruckades världen. 

Dan Ekborg, i den här rollen, är uppe och frotterar sej med Margaretha Krook och Maggie Smith. Jag är helt såld. Trollbunden. Han har oss i sin hand, där han vinglar omkring på scenen, spottande Shakespeare och svordomar. Han är fly förbannad eller full i faan, eller fullständigt förkrossad, men hela tiden är han magnifik. Det finns en sån passion, en sån vilja att kommunicera, att underhålla, att nå oss, och vi känner det. 

De är få, de där skådespelarna som Dan Ekborg, som verkar kunna ha alla känslor samtidigt. Som svänger och kränger på en sekund, från skratt till helt besatt. Och som får oss att hänga med, från att ena stunden fnissa förtjust tills nästa då vi har en liten klump i halsen av omedelbar sorgsenhet. Dom där som är dom som vi menar när vi säger "En stor skådespelare"

Vem kommer efter honom? Var är nästa generation?

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

WILLIAM LUCE, författaren till Kulturhuset Stadsteaterns BARRYMORE

 Julie Harris fick sitt sjätte Tony Award för bästa kvinnliga huvudroll för sin skildring av Emily Dickinson i William Luces Broadway- och London-succé THE BELLE OF AMHERST. 

Luce skrev MY BUSINESS IS TO LOVE för den amerikanska sångerskan Renée Fleming. 

Christopher Plummer spelade välkända John Barrymore i Luces Broadway-blockbuster BARRYMORE. Plummer nominerades till ett Tony Award för bästa skådespelare i en pjäs. 

Dramatikern William Luce

Julie Harris nominerades till ett Tony Award för sin roll som Isak Dinesen i Luces pjäs LUCIFERS BARN.

Harris spelade också i  Luces drama BRONTË. 

LILLIAN, Luces Broadway-pjäs baserad på Lillian Hellman, spelades av Tony Award-vinnaren Zoe Caldwell och visades i London och Sydney. 

Cleveland Play House hedrade sitt 75-årsjubileum med Luces pjäs BRAVO, CARUSO!

Off-Broadway spelades Luces pjäs ZELDA med Olga Bellin i huvudrollen; senare döptes stycket om till THE LAST FLAPPER och spelades med Piper Laurie i huvudrollen. CHANEL och NIJINKSKIJ, två av Luces verk, hade världspremiär på Tokyos Parco Theatre.

Idag ser jag fram emot BARRYMORE på Kulturhuset Stadsteatern.

 Från Kulturhuset Stadsteaterns hemsida:

Dan Ekborg gör titelrollen i detta smärtsamma och humoristiska drama i regi av Philip Zandén. På en teater i 40-talets New York ska skådespelaren John Barrymore göra sitt sista stora scenframträdande. Den en gång så hyllade aktören behöver pengar och ska återuppliva sin paradroll: Shakespeares Richard III. Men åren har inte varit nådiga mot honom och som i en dimma ser han tillbaka på sitt liv.

Alkoholiserad, utblottad och desperat efter publikens applåder och kärlek bestämmer sig skådespelaren John Barrymore för att hans livs historia ska få en ny vändning. Lösningen blir att än en gång ställa sig på scenen som Richard III. För i en annan tid, under ett 1920-tal när Barrymore var ung och lovande, triumferade han i samma roll på Broadway.

Nu är året 1942, hans alkoholism har kommit ikapp honom och han är i desperat behov av pengar. Under repetitionerna berättar Barrymore vackra och smärtsamma minnen ur sitt liv för sufflören Frank. Kommer hans dröm om en värdig comeback bli verklighet?

John Barrymore kom från en teaterfamilj, vars mest kända representant i vår tid är hans barnbarn Drew Barrymore. Han var på sin tid ikonisk och en av dem som klarade övergången från stumfilm till ljudfilm. På teatern var hans paradroll Hamlet, men han gjorde inga försök att upprepa succén, som i pjäsen. Barrymore är en pjäs från 1996 av den amerikanske dramatikern William Luce.  

I rollen som Barrymore ser vi Dan Ekborg som är en välkänd skådespelare med en fantastisk röst som oavsett genre förmår fånga sin publik. Han har under sin långa karriär gjort succé i såväl filmer som klassisk dramatik, musikteater och ren fars.

Simon Edenroth tog examen från Teaterhögskolan i Malmö 2020 och är nu knuten till Kulturhuset Stadsteatern. Han medverkade i filmen En man som heter Ove och har även en bakgrund som röstskådespelare.

Philip Zandén fick sitt publika genombrott som Mozart i Peter Schaffers pjäs Amadeus på Stockholms stadsteater 1981. Han kom till Stockholms stadsteater 1979 där han medverkat i och regisserat ett femtiotal uppsättningar. Under åren har han även regisserat opera och medverkat i ett stort antal filmer och tv-serier.

LIVET SUGER MED GIT

På scen:   
Astrid Assefa, Anders Berg, Kajsa Ekström, Peter Eriksson, Ole Forsberg, Moa Niklasson, Marie Robertson 

Av: Aaron Posner
Regi: Elisabet Klason
Översättning: Bengt Ohlsson
Scenografi: Pia Wiik
Rekvisita: Ditte Edin
Kostymdesign: Lisa Elverfors 
Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones
Musik & ljuddesign: Daniel Douhan
Maskdesign: Catharina Lundin
Producent: Louise Helgesson Vi möter Vanja och hans brorsdotter Sonia som sköter om en gård någonstans på landsbygden. Gården är inte deras utan ägs av Sonias frånvarande pappa, den pompöstintellektuelle Professorn och hans betydligt yngre och skitsnygga fru Ella. Ett plötsligt besök av det olyckliga paret tänder gnistor och river upp sår och ställer snart allas liv på ända. Såväl Vanja som hans bäste vän Dr Aster är svårt förälskade i Ella. Sonia är i sin tur förälskad i Dr Aster, Babs (en hyfsat harmonisk krukmakare) sörjer en förlorad kärlek och Knipan (vars identitet är oklar) är även hon hopplöst förälskad i Ella. Ella själv är urless på män som förälskar sig i henne men är icke desto mindre attraherad av Dr Aster. 2017 såg jag Aaron Posners DUMMA JÄVLA MÅS på Kulturhuset Stadsteatern, också den en bearbetning av Tjechov, i det här fallet MÅSEN. Anton Tjechovs ONKEL VANJA, som LIVET SUGER bugger på, uruppfördes av Konstantin Stanislavskij i Moskva 1899. Han spelade själv rollen som Astrov. Samma år, 1899, har August Strindbergs GUSTAF VASA och ERIK XIV premiärer. Konstnären Carl Larsson ger ut Ett hem, med akvareller från Sundborn. Den kommer att påverka svensk möbel- och inredningskonst. Den äldsta bevarade svenska grammofoninspelningen görs i Berlin 1899. På skivan sjunger operasångaren Oscar Bergström (med två sångerskor) Till Österland vill jag fara. Sveriges första offentliga lekplats för barn anläggs i Vasaparken på Norrmalm i Stockholm 1899. Födda 1899: Francis Poulenc, fransk tonsättare och pianist, Fred Astaire, amerikansk dansör och skådespelare, George Cukor, amerikansk filmregissör, Ernest Hemingway, amerikansk författare, nobelpristagare, Alfred Hitchcock, brittisk filmregissör, Noël Coward, brittisk pjäsförfattare, skådespelare, regissör, manusförfattare och producent, Humphrey Bogart, amerikansk skådespelare. #livetsuger #playhouseteater #lifesucks #teater #pjäs #amerikanskedramatik #dramatik #komedi #playhouseteater #föreställning #aaronposner #scen #skådespelare #regi #scenografi #peruk #mask #rekvisita #repetition #manus #replik @playhouseteater Aaron Posner är en amerikansk dramatiker och teaterregissör. Han har regisserat över 100 produktioner på stora regionala teaterföretag över hela landet. Han har vunnit många priser inklusive sex Helen Hayes Awards, två Barrymore Awards, Outer Critics Circle Award, John Gassner Prize, ett Joseph Jefferson Award, ett Bay Area Theatre Award, ett Eliot Norton Award och många fler. Posner har anpassat romaner som pjäser, och senare skapat nya varianter av klassiska pjäser, inklusive några av Shakespeare och Tjechov. Bland Posners mest kända anpassningar är The Chosen (1999), baserad på Chaim Potoks roman med samma namn från 1967, och My Name Is Asher Lev (2009), baserad på Potoks roman med samma namn från 1972. Med kompositören James Sugg skapade Posner A Murder, A Mystery & A Marriage: A Mark Twain Musical (2006), anpassad från en novell med samma namn av Mark Twain som publicerades 2001. Posner skrev boken och texterna. Verket hade premiär i Wilmington, Delaware i en samproduktion av Round House Theatre och Delaware Theatre Company. Posners variant av Anton Chekhovs pjäs 1896 The Seagull från 1896, under titeln Stupid Fucking Bird, hade premiär 2013 av Woolly Mammoth Theatre Company i Washington, DC Det var en helt annan typ av verk, hans eget svar på Tjechov, snarare än klassisk anpassning. Pjäsen har sedan dess producerats mer än 200 gånger av teaterföretag och universitet i USA (USA) och utomlands, inklusive professionella produktioner i Australien, Kanada, Estland och Sverige. Posner har också bearbetat Tjechovs farbror Vanya och Three Sisters. Hans Life Sucks: Or the Present Ridiculous (2015) hade premiär av Theatre J i Washington, DC. No Sisters (2017), som hade premiär av Studio Theatre i Washington, DC, gick som en följeslagare till deras uppsättning av Three Sisters. Posner har också ombildat Shakespeares The Merchant of Venice, i en variant som heter District Merchants: An Uneasy Comedy (2016) på uppdrag av Folger Theatre. Det utspelar sig i Washington, DC, under återuppbyggnadstiden, efter slutet av inbördeskriget. För att utforska relationerna mellan judiska och afroamerikanska affärsmän och andra invånare i staden, inklusive färgade personer före kriget och nyligen emanciperade frigivna män, hade den premiär på Folger Shakespeare Library den 31 maj 2016.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

LIVET SUGER på PLAYHOUSE TEATER

På scen:   
Astrid Assefa, Anders Berg, Kajsa Ekström, Peter Eriksson, Ole Forsberg, Moa Niklasson, Marie Robertson 

Av: Aaron Posner
 Regi: Elisabet Klason
 Översättning: Bengt Ohlsson
 Scenografi: Pia Wiik
Rekvisita: Ditte Edin
 Kostymdesign: Lisa Elverfors 
Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones
Musik & ljuddesign: Daniel Douhan
Maskdesign: Catharina Lundin
Producent: Louise Helgesson.

Vad jag gillar med Playhouse Teater är att texten och skådespeleriet står i centrum. Inte scenografin, eller ljuset, eller regissörens vilda längtan att sticka ut, att utnyttja den här HAMLET, eller LINJE LUSTA eller PER GYNT till att utmärka sej själv, sätta sin stämpel på verket, hävda sej istället för att underordna sej dramatikern och berättelsen. 

Man gör det enkelt. Det behövs inte så mycket, om det är bra.

Det är det där med sammanträffanden. För någon vecka sen hade Jeppe på jobbet rekommenderat en Coronaversion av ONKEL VANJA som låg på SVT Play, och jag hade helt glömt bort det tills för några dagar sen när jag läste att den här pjäsen var baserad på ONKEL VANJA. Så igår la jag mej på vardagsrumsgolvet och kollade. Det var mycket, mycket bra.

Anledningen till att jag nämner det är att vi hade olika förutsättningar, jag och min kompis Git, när vi nu satt i salongen: jag kunde min ONKEL VANJA, hon hade läst den nån gång, och kanske sett den, för länge sen. 

Men det spelade ingen roll. Man behöver inte kunna sin ONKEL VANJA, men det gör inget om man kan den. Den enda gången jag kan tänka mej att det kan vara förvirrande är om man har sett ONKEL VANJA, glömt den, och sen sitter och på den här föreställningen och försöker lista ut vad det är den påminner om. Det hände mej på MISS SAIGON, innan jag insåg att den var en version av MADAME BUTTERFLY. 

Det handlar i stort sett om samma sak som i alla Tjechovs dramer: en grupp människor i ett stort hus som älskar, hatar, drömmer, önskar, lider och under tiden går tiden. Här är det uppdaterat till modern tid, roller har bytt kön eller förutsättningar, men i stort är det samma historia: Proffessorn vill sälja huset fastän det är hans dotters, och hon älskar doktorn som älskar professorns unga fru, som kanske älskar honom tillbaka, och Vanja är också förälskad i professorns unga fru. Men här har man även öppnat upp, och släpper in publiken, talar direkt till oss, som en slags version av skådespelaren, inte bara som rollen. Det har egentligen inte så  mycket med ONKEL VANJA att göra. Författaren tar liksom avstamp i den historien, och låter karaktärerna säga vad han vill att de ska säga, och i många fall säger de saker de inte skulle sagt i Tjechovs drama.

I börjar upplevde jag spelet som stressat, lite förhöjt, utan processer; ingen verkade ta in någonting, lyssna, det fanns inga tankepauser eller plats för tankar att födas, tills jag förstod att det är meningen: det är en spelstil. Det ska inte vara naturalistiskt. Det här är inte Tjechovs inre monologer, det här är något annat, något tvärt om. Det blev ganska fascinerande när jag väl insett att det var en stil. En känsla av overklighet smyger sej in. Doktorn säger att han har hål i byxorna fast de är hela, Vanja ger sin styvmor en örfil utan att ens lyfta handen. 

Det är väldigt bra skådespeleri, speciellt i monologerna. Jag tror jag måste understryka det igen, för det ser så futtigt ut i skrift: Det är väldigt bra skådespeleri.

SCENOGRAFIN är enkel och effektiv: en orientalisk matta i mitten, smala grå trätrappor på var sida om scenen, ledande upp till övre plan man bara kan ana, och i fonden en stor stiliserad fönstervägg. Och några stolar och bord. Det är en scenografi som underlättar, och stöder utan att störa. Jag associerar till en repsal, och det understryker den distanserade känslan. Det här är inte på riktigt.

Kostymerna är moderna, vardagliga, men med effektfulla toucher: professorns unga fru är klädd i en blodröd, flytande byxdress med matchande höga pumps och operahandskar,  och den snygge doktorn är helvit: vit skjorta, vit kostym, men med slip-on tofflor och roligt mönstrade strumpor. 

Vi hade tagit ett varsitt glas innan föreställningen, och i pausen blev det ett till, ivrigt diskuterande, vridande och vändande. Jag tänkte, som jag ofta tänker när jag är här, att jag borde komma hit oftare. 

Jag går från teatern med en vilja att se pjäsen igen, nu när jag vet hur den slutar. Nu när jag vet att den egentligen inte handlar om ONKEL VANJA, att den har bara använt det dramaturgiska bygget för att säga något annat. Något helt annat. Något eget. 

Och vill du höra ett sammanträffande till? Eller, kanske mer en tillfällighet: författaren till pjäsen, Aaron Posner, har vunnit två Barrymore Awards, och i morgon ska jag gå och se pjäsen BARRYMORE, med Dan Ekborg, på Stadsteatern.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Minst En Gång I Veckan (@minst_en_gang_i_veckan)

Idag ska jag se Aaron Posners LIVET SUGER på Playhouse Teater

ALLA FOTON ÄR AV CARL THORBERG

På Scen: Astrid Assefa (FÖRKLÄDD GUD), 

Anders Berg (OTHELLO, GÖSTA BERLINGS SAGA, KEJSAREN AV PORTUGALLIEN, MYS MED KÄNDIS), 

Kajsa Ekström (KALLSKÄNKEN), 

Peter Eriksson, 

Ole Forsberg (BILLY ELLIOT, LA CAGE AUX FOLLES, MY FAIR LADY, DONNA JUANITA), 

Moa Niklasson, 

Marie Robertson 

Av: Aaron Posner DUMMA JÄVLA MÅS
Regi: Elisabet Klason
Översättning: Bengt Ohlsson
Scenografi: Pia Wiik, TÅRTLJUS, PRYDH
Rekvisita: Ditte Edin
Kostymdesign: Lisa Elverfors 
Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones TÅRTLJUS, PRYDH, ALLT SOM ÄR UNDERBART, OCH SEN DÖR MAN, 
Musik & ljuddesign: Daniel DouhanTÅRTLJUS, PRYDH, ALLT SOM ÄR UNDERBART
Maskdesign: Catharina Lundin
Producent: Louise Helgesson

Från Playhouse Teaters hemsida:

OM 'LIVET SUGER'

Typ efter Tjechovs Onkel Vanja

Hjärtligt välkommen till en weekend på landet som landar i den stora frågan om huruvida man över huvud taget kan hoppas på kärleken eller om livet verkligen suger, och i så fall hela tiden eller bara då och då? 

Vi möter Vanja och hans brorsdotter Sonia som sköter om en gård någonstans pålandsbygden. Gården är inte deras utan ägs av Sonias frånvarande pappa, den pompöstintellektuelle Professorn och hans betydligt yngre och skitsnygga fru Ella. Ett plötsligt besök av det olyckliga paret tänder gnistor och river upp sår och ställer snart allas liv på ända. Såväl Vanja som hans bäste vän Dr Aster är svårt förälskade i Ella. Sonia är i sin tur förälskad i Dr Aster, Babs (en hyfsat harmonisk krukmakare) sörjer en förlorad kärlek och Knipan (vars identitet är oklar) är även hon hopplöst förälskad i Ella. Ella själv är urless på män som förälskar sig i henne men är icke desto mindre attraherad av Dr Aster. 

Aaron Posner är en av USA's mest spelade dramatiker, och hans komedi Livet Suger (Life Sucks) gjorde stor succé i New York. Bengt Ohlsson översätter och Playhouse konstnärliga ledare Elisabet Klason regisserar.

Spelas till 27 november!

Författaren Aaron Posner är en amerikansk dramatiker och teaterregissör. Han var en av grundarna av Arden Theatre Company i Philadelphia och var konstnärlig ledare för Two River Theatre från 2006 till 2010. Han har regisserat över 100 produktioner på stora regionala teaterföretag över hela landet. Han har vunnit många priser inklusive sex Helen Hayes Awards, två Barrymore Awards, Outer Critics Circle Award, John Gassner Prize, ett Joseph Jefferson Award, ett Bay Area Theatre Award, ett Eliot Norton Award och många fler.

Posner har anpassat romaner som pjäser, och senare skapat nya varianter av klassiska pjäser, inklusive några av Shakespeare och Tjechov. Bland Posners mest kända anpassningar är The Chosen (1999), baserad på Chaim Potoks roman med samma namn från 1967, och My Name Is Asher Lev (2009), baserad på Potoks roman med samma namn från 1972.

Med kompositören James Sugg skapade Posner A Murder, A Mystery & A Marriage: A Mark Twain Musical (2006), anpassad från en novell med samma namn av Mark Twain som publicerades 2001. Posner skrev boken och texterna. Verket hade premiär i Wilmington, Delaware i en samproduktion av Round House Theatre och Delaware Theatre Company.

Posners variant av Anton Chekhovs pjäs 1896 The Seagull från 1896, under titeln Stupid Fucking Bird, hade premiär 2013 av Woolly Mammoth Theatre Company i Washington, DC Det var en helt annan typ av verk, hans eget svar på Tjechov, snarare än klassisk anpassning. Pjäsen har sedan dess producerats mer än 200 gånger av teaterföretag och universitet i USA (USA) och utomlands, inklusive professionella produktioner i Australien, Kanada, Estland och Sverige.

Posner har också bearbetat Tjechovs farbror Vanya och Three Sisters. His Life Sucks: Or the Present Ridiculous (2015) hade premiär av Theatre J i Washington, DC. [4] No Sisters (2017), som hade premiär av Studio Theatre i Washington, DC, gick som en följeslagare till deras uppsättning av Three Sisters.

Posner har också ombildat Shakespeares The Merchant of Venice, i en variant som heter District Merchants: An Uneasy Comedy (2016) på uppdrag av Folger Theatre. Det utspelar sig i Washington, DC, under återuppbyggnadstiden, efter slutet av inbördeskriget. För att utforska relationerna mellan judiska och afroamerikanska affärsmän och andra invånare i staden, inklusive färgade personer före kriget och nyligen emanciperade frigivna män, hade den premiär på Folger Shakespeare Library den 31 maj 2016. 

2017 såg jag Aaron Posners DUMMA JÄVLA MÅS på Kulturhuset Stadsteatern, också den en bearbetning av Tjechov, i det här fallet MÅSEN.

Playhouse Teater är en teater på Drottninggatan i Stockholm. Teatern är inriktad mot översatt , nyskriven engelskspråkig dramatik från USA och Storbritannien. Verksamheten inleddes år 2000 på Sibyllegatan vid Östermalmstorg. Till en början var verksamheten inhyrd, men 2002 togs lokalen över av Playhouse Teater. År 2015 flyttade Playhouse Teater till Drottninggatan och tog över en större lokal, dåvarande Spaghettioperan Regina. En totalrenovering och ombyggnation genomfördes, till det som idag är en av Stockholms finaste teatersalonger. Direkt i anslutning finns bar och bistro. Elisabet Klason och Björn Lönner grundade teatern och är konstnärliga ledare sedan starten.