MUSIK Lars-Erik Larsson Lelo Nika (trad), ARRANGEMANG INTERFOLIERANDE MUSIK FÖR ORKESTER OCH ACCORDEONSOLIST Jonas Forssell, ORKESTERARRANGEMANG Hans Holewa, TEXT Hjalmar Gullberg, REGI/FILMKONCEPT Malin Stenberg, MUSIKALISK LEDNING Marie Rosenmir, DIRIGENTER Marie Rosenmir Lone Larsen
SCENOGRAFI/LJUS/FILMKONCEPT Hanna Reidmar, FOTO Erik Henriksson, KLIPPARE Isak Lindberg, KOREOGRAFI Örjan Andersson Anders Butta Börjesson, DRAMATURG Magnus Lindman, KORMÄSTARE Lone Larsen, RECITATÖRER Astrid Assefa Björn Kjellman Lill Lindfors, ACCORDEONSOLIST Lelo Nika Lelo Nika Jr, SÅNGSOLISTER Shadi Ali Sanna Gibbs, VOKALENSEMBLE Shadi Ali Anders Butta Börjesson Heddie Färdig Sanna Gibbs Ulrika Skarby Jesper Säll Janna Vettergren Martin Åsander, EU-MEDBORGARE: Casandra Caldararu Cristian Caldararu Grafian Caldararu Irina Caldararu Maria Caldararu Ferdinand Ciuraru Grafian Ciuraru Papusa Ciuraru Valodea Ciurau Zinica Ciuraru Eleonora Argentina Florea Iosif Florea Georgeta Haica Simona Haica Sofia Haica Denisa Măcău Ioan Măcău Liliana Măcău Marcel Măcău Retuta Maruntelu Stefan Maruntelu Ioan Pruiu, KÖRER Botkyrka kammarkör Kammarkören Non Silentium S:t Tomas Kammarkör Södertälje Kammarkör, ORKESTERARRANGEMANG Folkoperans orkester
So quit singing about it and do it
How ready and psyched are we
And life is about to change for you
And life is about to change for me
And life is about to change for you and me
But me mostly
And there's no limit to
What we can do
Me and you
But mostly me
You and Me (But Mostly Me)
ur BOOK OF MORMON
text och musik:
Trey Parker,
Robert Lopez,
Matt Stone,
Tidigare på dagen, innan mitt boxningspass, träffar jag en kompis i omklädningsrummet. Vi har inte setts på länge, men han läser min blogg, och vi börjar prata teater medan han klär på sej, och jag klär av mej. Han har slutat gå på teater, berättar han. Till saken kanske hör att min kompis har en afro-amerikansk pappa.
”Allt har blivit så politiskt korrekt att ingen längre vågar provocera. Dramatiken har blivit ointressant. Istället för att tänja på gränserna så har man självmant tagit ett steg tillbaka, blivit slätstrukna; man är så rädd att förolämpa någon att man inte vågar säga någonting. Det politiskt korrekta håller på att göra oss osynliga.”
Innan vi skiljs rekommenderar jag honom att gå och se BOOK OF MORMON, på Chinateatern.
Två timmar senare, när jag sitter i Folkoperans salong, önskar jag att han hade följt med mej på det här genrepet.
För det här är väldigt, väldigt provocerande.
Min utbildning, eller allmänbildning, har oändliga hål. Det här verket är ett av dom. Jag hade, vad jag vet, aldrig hört den här lyriska, tonsatta sviten, än mindre hört talas om det. Om sanningen ska fram var jag till och med lite osäker på vem Hjalmar Gullberg är. Och Lars-Erik Larsson hade lika gärna kunnat vara en möbelsnickare eller gouachemålare, vad mej anbelangar.
Givetvis har jag läst på sen dess.
Hjalmar Gullberg föddes 1898, och dränkte sej 1961. Han led av nervsjukdomen myasthenia gravis, som gör att muskelstyrkan avtar, och hans föräldrar, som var ogifta, lämnade bort honom till en fosterfamilj, som verkar ha gjort ett superjobb: han blev både chef för radioteatern och ledmot av Svenska Akademien, författare och översättare.
Dikten Förklädd Gud, publicerades 1933, i diktsamlingen Kärlek i Tjugonde Seklet, och tar avstamp i myten om guden Apollon, ljusets och konsternas gud, som i Euripides drama ALKESTIS dömdes att i ett år jobba som dräng åt en jordisk kung.
Lars-Erik Larsson föddes 1908, dog 1986, och var en tonsättare som skrev orkesterverk, kammarmusik, romanser, filmmusik och några schlagermelodier.
Förklädd Gud är hans mest kända verk.
Jag vill börja med att säga att jag förstår att Folkoperan, och regissören, menar väl. Föreställningen jag såg var ett genrep, och kanske blev något fel i aktörerans inställning till ämnet, och till oss i publiken.
För ganska många år sen - men inte så många som man skulle vilja önska - var jag på en tillställning där en äldre kvinnlig gäst, högt och inför alla, förkunnade något som jag hoppas att vi andra redan visste: att dom var precis som vi, innerst inne. Hon hade lärt sej det, några dagar tidigare, när en ”kinesisk kvinna” - vi förstod senare att hon var ifrån Thailand - som bodde i hennes trappuppgång, hade bjudit henne på hembakat:
”Ni förstår, hon hade bakat kanelbullar, och som smakade precis som om vilken svensk som helst hade gjort dom!”
Hon tog detta som ett bevis på att ”dom” ville lära sej, ville bli som ”vi”, ville blir ”svenska”.
På detta skålade vi, för medmänskligheten, enigheten, och - vissa av oss i alla fall - för den gränslösa dumheten.
Den här produktionen känns lite som något som den kvinnliga gästen skulle kunnat regissera; den goda viljan finns där, blandad med vad jag uppfattar som en slags självgod nedlåtenhet. Utgångspunkten tycks vara en privilegierad, svensk, välutbildad medelklasspersons. Någon som mår bra av att tycka synd om andra.
Ganska snart utkristalliserar sej vem som är vad på scenen: kören, solisterna, recitatörerna, och romerna. I programmet och på hemsidan kallas dom EU-medborgare. Har det plötsligt blivit fult att säga romer? Eller säger man EU-medborgare för att verkligen poängterar att dom har rätt att vara här, i vårt land, inom EU, och i så fall, är inte det att slå in en öppen dörr? Det sitter väl ingen i den här publiken som tror något annat?
Det är fascinerande hur många sceniska produktioner och teaterhus som tror att sverigedemokrater, rasister och främlingsfiender har råkat irrar sej in i deras salonger. Visst, såna människor går säkert på teater, då och då, men jag tror inte att dom vallfärdar till den här typen av uppsättningar.
Vilket gör att vi, vi som faktiskt sitter där, och som liksom redan står på uppsättningen sida, blir lite dumförklarade. Vi får liksom agera ställföreträdande fiender, eftersom många av produktionerna uteslutande vänder sej mot världen därute, istället för att visa problematiken däruppe.
Det känns ibland som om man är mer intresserad av att visa hur god man är, hur rättfärdig man är, än att försöka lösa problemet. Eller, problem kanske man inte ska säga. Konflikt?
Det börjar med att två kvinnor kommer in på scenen: en svartklädd, och en som jag först tror ska föreställa, men sen inser är en romsk kvinna. Dom korsar scenen, går fram till varandra, och byter skor.
Lite väl övertydligt, tänker jag: att gå i någon annans skor. Man använder greppen flera gånger under kvällen; någon tar av sej ett par skor, någon annan tar på sej dom.
I Budapest, på Pest-sidan, inte långt från Parlamentsbyggnaden, vid Donaus kaj, står 60 par skor av järn, ett konstverk skapat av Gyula Pauer till minne av de 800 judar som sköts av fascisterna under andra världskriget. Varje par skor är tidstypiska och högst personliga. Ägarna ombads stiga ur sina skor, innan dom sköts, föll i vattnet och deras lik fördes bort av floden.
Jag var där för några år sen, och det är dit mina tankar går, när jag ser personer ta av sej skor på scenen. Jag vet att man gärna drar paralleller mellan pogromerna under andra världskriget och hur EU-medborgare behandlas idag, men det känns som om det är ett simplicerat grepp.
Efter föreställningen känner jag mej ganska skyldig, som om jag oavsiktligen utnyttjat någon. Vilket jag på sätt och vis hade.
Det finns en film där en man tror att en kvinna är intresserad av honom, men efter samlaget visar det sej att hon är prostituerad. Och han är en bra man. Inte attraktiv, men en sån som aldrig skulle gå till en prostituerad. Jag känner mej lite som honom.
På scenen på Folkoperan finns en filmduk, där man under föreställningen visar filmade intervjuer av EU-medborgarna. Dom pratar som sin ungdom, sina husdjur, kärlek, lite allt möjligt, för att visa hur mycket som du och jag dom är.
I en filmad intervju berättar en kvinna att hon inte har sett sina barn på ett år, men att hon måste göra det här. Jag antar att hon inte menar den här scenproduktionen, utan att sitta utanför nån mataffär och tigga, i ett land långt borta från sina barn. Samma kvinna sitter uppe på scenen och ser sej själv på duken. Också hon gråter.
Jag sitter och ser på kvinnan som gråter, och en massa tankar snurrar runt: Vad är det man vill säga? Att det är synd om dom?
Hur mycket har den här produktionen har kostat, undrar jag, och hur länge hade dessa människor kunnat ha varit hemma hos sina familjer, om man istället för att visa upp dom på scenen istället låtit dom åka hem. Ett år? Några månader? Två år, om dom verkligen snålade?
På något sätt blir det som om jag tvingar dom att vara här, för att jag ska kunna sitta och tycka synd om dom, för att dom måste vara här, och inte där, hemma.
Vad gör hon och dom andra, sen, när produktionen är över? Ut på gatan igen?
Jag tänker också på Minik, en sjuårig inuitpojke som 1897, tillsammans med sin familj hämtades från Grönland och för att bo och visas upp i American Museum of Natural History. Det låter drastiskt, men jag tycker det finns något nedlåtande i att visa upp utsatta människor, att inte låta dom berätta sin historia, utan som exempel i en annan historia man vill berätta.
Den stora behållningen var Lelo Nika, en romsk dragspelare som bor i Danmark, och är tvåfaldig världsmästare i dragspel. Han uppvisas inte som ett offer, som någon vi ska ömka.
Det här verket skrev ursprungligen för en radiopublik, och kanske hade det varit bättre, om produktionen hade försök locka in mej, istället för att låta musiken vara något som hände i bakgrunden, för, en tråkig sak som slår mej först några dagar senare, är att jag inte fick någon som helst uppfattning av verket man framförde. Varken Gullbergs texter eller musiken man spelade. Jag hade bara tittat på det man skrev mej på näsan.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
BILLY ELLIOT på Kulturhuset Stadsteatern:
Detta är en samproduktion med Malmö Opera, och en version av föreställningen har spelat nere i Malmö under 2016. Några av skådisarna har följt med upp, men de flesta är nya. Jag hade gärna sett Åsa Fång, Marianne Mörck, Lars Väringer och Rasmus Mononen. Å andra sidan får stockholmarna Sara Jangfeldt. Mer om henne senare. Mycket mer om henne senare.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/billy-elliot-publikrep-kulturhuset.html
BANKDIREKTÖR BORKMAN på Kulturhuset Stadsteatern:
"Kostymerna är moderna, och jag hade föredragit att dom istället varit tidstypiska. Det blir - för mej - alltid lite konstigt när man försöker modernisera äldre pjäser, men inte går hela vägen. Ska det vara nutid: släng in mobiltelefoner, facebook, internet, moderna människor, som du och jag. Det blir konstigt med människor i nutida kläder, men föråldrade förutsättningar: När den skrevs var det inte konstigt att en fru bara levde på sin man, idag hör det till ovanligheterna. Då kunde man sympatisera med en kvinna som gift sej med en förmögen man och upptäcker att pengarna gått förlorade. Hon hade ingen utväg.
Idag tänker man: skaffa dej ett jobb, ett liv."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/bankdirektor-borkman-genrep-kulturhuset.html
PETRA MEDE, DEN OFRIVILLIGA DIVAN, på Maxim:
De senaste åren har jag inte tittat på melodifestivalen, speciellt inte den svenska tävligen. Det är nog över tio år sen jag satt ner i en soffa, oståbågar i näven, gin och tonic i glaset, och verkligen kollade in programmet. Jag tänker inte raljera om varför, men det hela känns lite väl som en formel, som något som kopierar något som en gång var unikt. Som en remake på en remake.
Det är därför jag har en lite oklar bild av vem och vad Petra Mede är.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/petra-mede-den-ofrivilliga-divan-maxim.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar