Dancing in the dark Till the tune ends,
We're dancing in the dark and it soon ends,
We're waltzing in the wonder of why we're here,
Time hurries by, we're here and gone;
Dancing in the Dark
Musik: Arthur Schwartz
text: Howard Dietz
Det går knappt att jämföra hur få vi är det här genrepet, gentemot hur många vi var på ett annat genrep, för några veckor sen. Då var det opera, nu är det dans. Då fick jag en plats långt uppe på tredje raden, nu sitter jag i mitten på andra bänkraden.
Ingen sitter framför mej. Bakom mej sitter unga människor. Danselever, tror jag. Nej, jag är säker: det är danselever. Jag gillar danselever. Om jag fick bestämma skulle alla vara danselever. Vad jag menar är att alla, i alla skolor, skulle undervisas i dans.
Man har varnat för att det ska bli hög volym, härinne, och ute i foajén såg jag någon som delade ut såna där saker man kan stoppa i öronen. Kallas det hörselskydd? Det låter mer som såna där kåpor man har över öronen när man hackar upp en gata.
De l’origine, KOREOGRAFI Olivier Dubois, LJUDDESIGN François Caffenne, LJUS Emmanuel Gary, med Clyde Emmanuel Archer, Sarah-Jane Brodbeck, Frida Hambraeus, Daria Ivanova, Dawid Kupinski, Nacho Lopez, Ross Martinson, Johnny McMillan, Daniel Norgren-Jensen, Emily Slawski, Lea Elizabeth Ved, Amanda Åkesson, AdiLiJiang Abudureheman
Den första koreografin är mörk, och den blir inte mycket ljusare. Jag menar inte att det råder lite skumrask på scenen: det är sådär mörkt att du inte är säker på att du ser vad du tror att du ser. Volymen är - som utlovat - hög, dunkande, och för mej i alla fall, ganska irriterande. Två personer i leopardmönstrade kroppstrumpor som också täcker in deras ansikte och huvud, rör sej i en värld där man har täck operans stora scen med människostora dockor sydda i svart tyg.
Det blir tröttsamt ganska fort. Mycket av min ennui kommer av att jag inte ser, men en stor del har att göra med musiken. Eller, man kanske ska säga ljudet.
I teveserien The Unbreakable Kimmie Schmidt säger huvudrollsinnehavarinnan:
“I learned a long time ago that a person can stand just about anything for 10 seconds, then you just start on a new 10 seconds. All you’ve got to do is take it 10 seconds at a time.”
Så det är det jag sysslar med, under en stor del av det här stycket. Jag sitter i mörket och hoppas på att inte utveckla tinnitus.
Tio sekunder går.
Baserad på olika bulor på de två dansarnas kroppar listar jag så småningom ut att det rör sej om en man och en kvinna, och jag funderar lite på om jag tror att det är en man eller en kvinna som har regisserat. Det känns ganska konservativt att - trots att man måste anstränga sej för att inte ge dansarna några personligheter - det är en man och en kvinna som dansar. Jag menar, du ser knappt vem som är vad, men det verkar ändå viktigt att det är en man och en kvinna. Inte två män. Inte två kvinnor. Eller är jag petig?
Tio sekunder går.
Manskroppen håller hela tiden på och lyfter kvinnokroppen. Inte lyfter upp, utan bara lyfter, och släpper ner, känns det som. Om det är en kvinna som har koreograferat, tänker jag, så skulle detta kunna tyda på att hon anser att mannens uppgift är att lyfta, beundra, upphöja, pidestalisera, kvinnan. Öppna dörrar, släppa fram, släppa in, ta hänsyn. Vara en gentleman. Det är kvinnans rättighet att bli lyft.
Tio sekunder går.
Givetvis gäller samma sak om det är en man som har koreograferat, det är bara emfasen som förflyttas. Jag menar, har du tänkt på att om en man säger att en kvinna ska vara ”kvinnlig”, du vet klänning, läppstift, klackar, Audrey Hepburn, Marilyn Monroe, då kan man överväga om han inte är lite av en skitstövel. Men om samma man byter kön, för att han vill vara ”kvinnlig”, du vet klänning, läppstift, klackar, Audrey Hepburn, Marilyn Monroe, då kan man liksom inte säga något.
Tio sekunder går.
För några år sen såg jag ett rep på rotundan, som golvade mej. Sen såg jag en föreställning av samma stycke, och var inte golvad alls, för man hade dragit ner ljuset så till den grad att allt det jag älskade liksom försvann i ett skumraskigt töcken. Jag är ganska säker på att detta dunkla stycke måste ha samma koreograf. BILL, hette stycket, och det var tack vare den förställningen - och några lågupplysta föreställningar på Dansens Hus - som jag skaffade mej glasögon, fast jag egentligen inte behöver. Men jag ser bättre, med glasögon, när folk envisas med att släcka ner.
Tio sekunder går.
”Är det slut?” undrar en av eleverna bakom mej, när första delen är över. Han menar ifall hela verket är över, och vi ska gå hem, men jag funderar lite på hur man vet när man ska avsluta ett verk som inte har någon dramaturgi. Jag menar, det enda som hände i verket vi just sett, var att det kom in fler likadant klädda personer i slutet. När musiken inte har en utveckling, och dansen liksom lullar på, vad är det då som gör att man håller på i en halvtimme, en timme, istället för i en kvart? Tiden i sej? Man har utlovat en viss tid av underhållning?
I pausen mellan styckena sitter jag och tjuvlyssnar på elevernas samtal:
”Hur målade dom taket?” undrade någon.
”Ja,” svarade nån annan, som tror sej veta, ”dom måste nog ha klättrar upp dit…”
”Usch.”
”Låg dom ner, tror du, eller stod dom upp?”
”Dom måste ha fått ont i nacken…”
Nån annan vet lite om operans interiör, och pekar på personen som håller upp en ritning över operan.
”Det där som han håller är kartan över operan.”
Nån annan pekar på ett av oxögonen uppe under taket:
”Vad hade dom i dom där hålen innan dom hade elektriskt ljus?”
Jag inser att jag har slutat räkna tiden i tio sekunder i taget.
Half Life, KOREOGRAFI, SCENOGRAFI, KOSTYM/MASK Sharon Eyal, KOREOGRAFI Gai Behar, LJUDDESIGN Ori Lichtik, LJUS Alon Cohen, med Jonna Savioja och Gunnlaugur Emilsson.
”Ånej, tänkte jag,” när andra delen började, och samma slags dunkande musik satte igång, ”inte mer av samma sak!”
Men det bara verkade så, till en början. Det första stycket hade liksom försatt mej i ett slags katatoniskt tillstånd, så det tog en lite stund att gräva mej upp.
En av de första gångerna jag började undra hur det stod till med min sexualitet var när jag var någon gång när jag gick i lågstadiet, och dom visade balett på teven. Jag hade säkert sett det förut, det var inte en helt obekant konstform, men nu verkligen tittade jag. En man - som jag senare förstod var Nurejev - trippade, hoppade och snurrade runt i vita nylonstrumpor, såna som mamma hade. Han hade nån slags gammaldags jacka på överkroppen - en sån som prinsar har - men det verkade inte som om han hade tappat bort sina byxor. Eller, han verkade inte leta efter dom i alla fall. Han hade en jättebullig rumpa, lite som en häst, och en nästan lika stor bula där framme. Jag tyckte det var ganska pinsamt, för honom, att alla på teatern, och alla som tittade på teven, kunde se hans bula, och att någon borde säga till honom.
Men det var något som lockade, och som fick mej att ligga var framför teven.
Några år senare, 1981, stod jag inne på teveavdelningen på Epa eller Domus i Kalmar, och jag var helt förtrollad. Duran Durans video Girls On Film hade precis flimrat förbi på MTV, och i den hade man klart och tydligt kunnat se en svart kille som hade ett par kalsonger som inte täckte rumpan: han hade bara en tygbit mellan skinkorna, som ett litet snöre. Han föreställer en svart hingst, och en vit, vitklädd cowboykvinna rider på hans rygg, och i nästa klipp tvättar honom. Han står framåtlutad, och är fotograferad bakifrån, och vattnet rinner över rumpan.
Det var det snuskigaste jag någonsin sett.
Nu, när jag Youtubar klippet, ser jag att det finns bra mycket fler nakna kvinnokroppar: baddräkter med string, kvinnliga sumobrottare, babydollnättlinneklädda flickor som sitter på olja pålar och slåss med kuddar - men det var något jag inte alls hade tagit in.
Vad jag vill säga, är att jag har ett mångårigt intresse av dans, och en väl grundad uppskattning av den manliga kroppen.
Trots det tycker jag det är lite konstigt, sättet som man valt att klä dansarna i det här verket: Alla har hudfärgade kläder: männen har bara en slags dansar-suspensoarer - Duran Duran-kalsonger! - och en slags avklippt, tajt, flortunn topp.
Kvinnorna, å andra sidan, har vad jag tror är en slag gymnastikdräkt, du vet en sån dom har på sej i olympiska spelen: rejäl underdel, högt skuren i halsen, och långärmad.
Jag menar, jag klagar inte. Det är ett väldigt sexigt stycke, och jag är nästan säker på att det inte är koreograferat av en straight man.
När jag kommer hem kollar jag upp koreograferna. Sharon Eyal - det var hon som regisserade BILL - och Olivier Dubois. Tänk att kunde känna igen hennes koreografi i det första verket? Eller, om sanningen ska fram, det var mest hennes irriterande brist på ljus som fick mej att tro att det nog var hon som varit framme och dragit ner lumen. Eller säger man luxen?
Det är något lite… vagt, det här med namn på koreografiska verk. Lite som tavlor eller foton, som ibland bara får nummer, som om bildkonstnären inte har haft tid att tänka efter vad objektet föreställer, eller vad det är man vill förmedla. I dans är det inte riktigt lika illa, men om du hade kommit fram till mej, när jag efter föreställningen satt på en parkbänk i vårsolen på Norrbron och käkade en medhavd bagel, och du hade frågat med vad verken jag just hade sett hette, så hade jag inte haft en aning. Du hade kunnat hota med att putta mej i vattnet, eller sno min macka, jag hade antagligen bara börjat gissa, vilt:
Lapsang Souchong, Interdit, If And When, Human Waste eller River Of No Return, alla hade varit en lika god gissning.
Inte ens nu, efter att ha skrivit och kopierat och klistrat in titlarna ett antal gånger, skulle jag faktiskt kunna säga det. Okej, jag får kolla.
Jag har kollat. Den ena heter De L’origine, vilket jag med min gymnasiefranska tolkar som att betyda Ursprunget, eller Början. Och Google Translate håller med: Ursprunget.
Den andra heter Half Life. Jag tolkar det som att vara halvt vid liv, som att inte leva fullt ut, som att nästan leva, som i uttrycket: I’m half a man. Bara en del, inte en hel. Google säger något annat. Halveringstid. Är det något sportligt? Nej, det är halvtid jag tänker på. Jag googlar. Det betyder den tid det tar för radioaktiva strålningen från en viss isotop att halveras. Var det detta som koreografen menade?
Och nu till det intressanta: jag vet inte vilket verk som hette vad. Det första, den med de två dansarna i leopardmönstrade kroppsstrumpor, den hette nog L’origine, Ursprunget, en man och en kvinna i en slags början efter ett slags slut. Men den skulle lika gärna kunna heta Half Life; dom lever liksom inte fullt ut, eller, dom är en slags blandning av människa och djur, hälften av båda.
Men den andra koreografin, den som jag tyckte var avsevärt mer intressant, skulle också kunna heta L’Origine, alla är mer eller mindre nakna. Men den skulle lika gärna heta Half Life. Varför inte?
Det är inte förrän någon vecka senare, som jag upptäcker mitt misstag, och det är bara av en tillfällighet; Av de två koreograferna är Sharong Eyal det stora namnet, så hon står först på affischen, men hennes verk ligger sist. Hon är alltså inte ansvarig för leoparderna i skumrasket.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
FÖRKLÄDD GUD, på Folkoperan:
”Allt har blivit så politiskt korrekt att ingen längre vågar provocera. Dramatiken har blivit ointressant. Istället för att tänja på gränserna så har man självmant tagit ett steg tillbaka, blivit slätstrukna; man är så rädd att förolämpa någon att man inte vågar säga någonting. Det politiskt korrekta håller på att göra oss osynliga.”
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/forkladd-gud-publikrep-folkoperan.html
BILLY ELLIOT på Kulturhuset Stadsteatern:
Detta är en samproduktion med Malmö Opera, och en version av föreställningen har spelat nere i Malmö under 2016. Några av skådisarna har följt med upp, men de flesta är nya. Jag hade gärna sett Åsa Fång, Marianne Mörck, Lars Väringer och Rasmus Mononen. Å andra sidan får stockholmarna Sara Jangfeldt. Mer om henne senare. Mycket mer om henne senare.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/billy-elliot-publikrep-kulturhuset.html
BANKDIREKTÖR BORKMAN på Kulturhuset Stadsteatern:
"Kostymerna är moderna, och jag hade föredragit att dom istället varit tidstypiska. Det blir - för mej - alltid lite konstigt när man försöker modernisera äldre pjäser, men inte går hela vägen. Ska det vara nutid: släng in mobiltelefoner, facebook, internet, moderna människor, som du och jag. Det blir konstigt med människor i nutida kläder, men föråldrade förutsättningar: När den skrevs var det inte konstigt att en fru bara levde på sin man, idag hör det till ovanligheterna. Då kunde man sympatisera med en kvinna som gift sej med en förmögen man och upptäcker att pengarna gått förlorade. Hon hade ingen utväg.
Idag tänker man: skaffa dej ett jobb, ett liv."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/bankdirektor-borkman-genrep-kulturhuset.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar