DUMMA JÄVLA MÅS, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 12, 12/3 2017

Av Aaron Posner, Översättning Bengt Ohlsson, Regi Frida Röhl, Scenografi och ljus Carina Persson, Scenografi och kostym Charlotta Nylund, Mask Linda Gonçalves, Komposition BF/C, Nils Poletti, Fredrik Lycke, Kirsti Stubø, Niklas Falk, Maja Rung, Katarina Ewerlöf, Sven Ahlström

Det här blir lite intressant: Detta kommer att handla om två föreställningar: den jag såg, och den jag kan föreställa mej, nu efteråt, när jag vet vad jag vet. 

Om man googlar DUMMA JÄVLA MÅS så kan man på Kulturhuset Stadsteaterns hemsida läsa att detta är ”en bearbetning av Anton Tjechovs Måsen för vår tid - av Aaron Posner”. Jag vet vem Tjechov är. Jag har ingen aning om vem Aaron Posner är. Eller, jag menar: jag vet nu, men då antog jag, när jag gick in i salongen, att han var en kreddig mediasnubbe, eller en litteraturkritiker på DN, eller nån podcastare eller nån vars namn kan användas till att lassoa in en publik som imponerats av hans namn. Jag tänkte också, lite parentetiskt, att han kanske var någon som precis gått ut nån dramatikerlinje och var bra på att förhandla. 

Namn på dom som bearbetar en pjäs brukar nämligen inte dyka upp precis under titeln, om inte deras namn har en viss attraktion, som i: MARTHA GRAHAMS LIV, i bearbetning av Mat-Tina, HARRY POTTER PÅ 40 MINUTER, i bearbetning av Nina Persson,eller EVA DAHLGRENS DISCOGRAFI, i bearbetning av Brynolf och Ljung. Så jag borde förstått att han var någon, inte vilken liten bearbetare som helst. Men ärligt talat: såhär efteråt så är jag inte övertygad om att han inte är vilken liten bearbetare som helst.

Men nog om nu: tillbaka till då:

Jag vet inte hur många uppsättningar av MÅSEN jag har sett. Det är inte det att jag klagar: det är en av mina favoritpjäser.  De senaste åren, sen jag började blogga, har jag visserligen visserligen bara sett två produktioner: En med Kullehusteatern, och en på Dramaten, men jag kan den här pjäsen. Och kanske är det lite det som är problemet: jag sitter hela tiden och läser in saker som inte nödvändigtvis händer på scenen, och inte nödvändigtvis är vad man berättar, bara på grund av mina tidigare bekantskaper med verket. Jag läser in undertexter som inte nödvändigt finns, jag ser humor där den kanske inte är menad, jag känner sorg och saknad liksom i förväg. Karaktärerna säger egentligen inget nytt, inte vad jag hör, i alla fall. Och jag tror att det kan vara så att jag inte lyssnar ordentligt. 

Som bearbetning, tänker jag, när jag sitter där och tittar, är det inte så mycket att hurra för: jag har sett liknande. Man moderniserar lite halvdant, byter ur ord, omstrukturerar och försätter karaktärerna i lite annorlunda omständigheter. Men det handlar ändå inte om människor av den absoluta nutiden, eller kanske är det så att bearbetningen, som kom 2013, redan känns gammal: ingen tar upp en telefon, ingen twittrar, man går inte ut på facebook, inget tar ett Instafoto, och ingen bloggar eller Snapchattar. Jag menar inte att man nödvändigtvis behöver göra allt detta, men om inte: varför modernisera? Varför poängtera att detta handlar om människan av idag, och inte om folk som levde i början av förra seklet, om folk inte lever som folk lever idag?

Jag blir mer och mer övertygad, allteftersom kvällen går, om att detta är ett verk av någon nyligen utexaminerad från en dramatikerskola.

Scenen är inget realistiskt rum: det är en blackbox med väggar av stora ventilationsfläktar, till vänster och höger, och på scenen ett kylskåp, ett matbord, en diskbänk, stolar, mikrofonstativ. Japp, ett mikrofonstativ. Man sjunger nämligen en hel del, och inte i kontexten att någon är musiker, eller ska ställa upp i Idol, eller något så kontemporärt. Man sjunger, lite som man sjunger i något av Brecht. 

Kostymerna, är vardagliga, europeiska, i höstfärger, i många fall ganska snygga. 

I original handlar verket om skådespelerskan Arkadina som tillsammans med sin fästman Trigorin kommer hem till sitt familjegods för lite semester. Hennes vuxne son sätter upp en nyskriven, modern pjäs med grannflickan i huvudrollen, kanske som kritik mot sin mammas, och den regerande stilens sätt att spela teater. I alla fall blir alla kära i en slags ringdansformation: Mamman älskar författaren som förälskar sej i grannflickan, som älskas av sonen, som älskas av dottern till godsets förvaltare, som i sin tur älskas av en lärare. 

I den nya bearbetningen har jag lite svårt att säga vad det handlar om, i grunden. Var är man? I USA? I Ryssland? I Sverige? Och vem äger ett gods nu för tiden? Eller vem äger ett hus där så många kan bo? 

Kanske hade den här uppsättningen behövt ta avstamp i rejäl, logiskt diskbänksrealism för att fungera, och inte skapa fler ovidkommande frågor än den besvarar, för jag struntar egentligen i var dom är, dom kan vara ingenstans, bara jag vet att det är ingenstans dom är.

Trots att det talas mycket känns det som om väldigt lite blir sagt. Skådisarna får på något sätt inte komma till sin rätt. Jag sitter och älskar dom för det dom kunde ha gjort, om man istället för den här krumbukten satt upp originalet. För rollbesättningen är intressant. Maja Rung som Nina är en fullträff, även om jag - som med dom andra, känner det som om någon rivit ur sidor ur deras manus. Nils Poletti, som för mej mest är känd som konstnärlig ledare och regissör på Turteatern, spelar Konstantin, den unge dramatikerna, han som ska komma med de nya formerna inom teatern. Jag vet inte om han är vald mer i egenskap av vem han är istället för vad han kan, för i spelstilen är han annorlunda. Om dom andra spelar realistiskt, lite vemodigt, men med respekt och intentionen att försvara sin karaktär, så verkar han dra åt en spelstil som skulle passa i en amerikansk sit-com, från den tiden när dom fortfarande hade pålagda skratt: han leverar sina repliker som om dom alla vore one-liners, och givetvis måste han klia sej i rumpan när han kommer in i köpet på morgonen, och går bort till diskbänken. Också i kostymen visar man att han är något att skratta åt: i andra akten hasar han runt i en tigermönstrad onesie, ett val som känns lite svårt att försvara. 

Kirsti Stubø, gör en fantastiskt vacker, fashinerande Marsha, mer lik Pris, Darryl Hannahs roll i Blade Runner, än en förbisedd, alkoholiserad, deprimerad kvinna, och visserligen är det är ganska svårt att förstå vad det hon ser i Konstantin, men det är ännu svårare att tro att Konstantin skulle ignorera henne. Jag har hört att kärleken är blind, men i det här fallet måste den vara komatös.  

Över lag är det kärleken det faller på. Jag tror inte på att någon älskar den dom säger att dom älskar. När den åtrådde inte är i rummet, då köper jag det, men om den älskade är närvarande, då måste jag påminna mej om relationen, för så obefintligt och reginegligerad framstår den.

Jag går ifrån teatern med känslan av att ha haft en okej kväll, mer på grund av det som hände i mitt huvud, än det jag såg på scenen, mer för vad dessa skådisar skulle kunna gjort, än vad dom verkligen fick göra. 

När jag sen några veckor senare sätter mej ner för att skriva om förställningen, upptäcker jag att det inte är en bearbetning, utan en existerande, utgiven, uppförd amerikansk pjäs. Tydligen har han gett sej på alla Tjechovs pjäser: Hans ONKEL VANJA heter LIFE SUCKS, hans TRE SYSTRAR har döpts om till NO SISTERS, och DISTRICT MERCHANTS kan kännas igen som Shakespeares KÖPMANNEN FRÅN VENEDIG.

För mej är det lite av en ny genre: du tar något som är tillräckligt gammalt för att författaren inte ska kunna stämma dej, och så gör du vad du vill av den, och vips är den din.

Med denna information, med vetskapen att man inte försökte sätta upp sin tolkning av MÅSEN, utan sin tolkning av Posners STUPID FUCKING BIRD, så försöker jag tänka mej om man kunde ha gjort det på något mer effektivt, och intressantare sätt. Hade jag tyckt bättre om det ifall spelstilen och scenen varit mer realistisk, och inte så eterisk och förhöjd? Eller borde alla lulla runt som Tjechovspöken, på jakt efter ett sammanhang?

Den här föreställningen har en tolkare för mycket: Dramatikern tolkar Tjechov, och blir i sin tur tolkad av regissören. Jag anser nog att man borde hoppat över mellanmannen. 

Jag tänker mej att det nog är så att dramatikern försökt leka regissör, och vad han har försökt sätta upp är något somkanske känns utmanande och nytt i USA, men som vi sen länge sett på många svenska scener. För oss, i Sverige, och kanske i några andra europeiska länder, som Tyskland, är detta inget nytt. 

Vi har sett det förr. Och vi har sett det bättre.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ALBERT HERRING på Huggteatern på Operahögskolan: 

"Så det var lite som att bli inlåst i en gottkiosk när jag upptäckte Benjamin Britten. Och det var inte så att jag var ute i god tid: samma dag som jag skulle gå på den här föreställningen satte jag mej ner vid min mac och tänker att jag skulle ta och kolla upp vad det här nu var för en snubbe. 

Jag bildligen sögs in i datorn och ut på internet: Wikipedia, Youtube, hemsidor och musikarkiv flimrade förbi. Jag var Alice, på väg ner i Underlandet, och fakta, fiktion, filmer och filharmoni fladdrade förbi där jag föll, handlöst." 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/albert-herring-hugoteatern-pa.html

HALF LIFE och De L’ORIGINALE, på Kungliga Operan: 

Baserad på olika bulor på de två dansarnas kroppar listar jag så småningom ut att det rör sej om en man och en kvinna, och jag funderar lite på om jag tror att det är en man eller en kvinna som har regisserat. Det känns ganska konservativt att - trots att man måste anstränga sej för att inte ge dansarna några personligheter - det är en man och en kvinna som dansar. Jag menar, du ser knappt vem som är vad, men det verkar ändå viktigt att det är en man och en kvinna. Inte två män. Inte två kvinnor. Eller är jag petig?

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/half-life-och-de-loriginale-genrep.html

FÖRKLÄDD GUD, på Folkoperan: 

”Allt har blivit så politiskt korrekt att ingen längre vågar provocera. Dramatiken har blivit ointressant. Istället för att tänja på gränserna så har man självmant tagit ett steg tillbaka, blivit slätstrukna; man är så rädd att förolämpa någon att man inte vågar säga någonting. Det politiskt korrekta håller på att göra oss osynliga.”

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/forkladd-gud-publikrep-folkoperan.html