Dirigent: Per Borin, Regi: Dan Turdén, Lag Britten, Lady Billows: Ann-Louice Lögdlund (gäst), Florence Pike: Kajsa Palmér , Mrs Wordsworth: Lydia Kjellberg, Mr Gedge: Martin Hedström, Mr Upfold: William Davis Lind, Superintendent Budd: Erik Rosenius , Albert Herring: Ole Aleksander Bang, Nancy: Karin Osbeck, Mrs Herring: Ulrika Tenstam (gäst), Emmie: Therese Andersson, Cis: Annika Sandberg, Harry: Tessan-Maria Lehmussaari, Lag Pears, Lady Billows: Åsa Jäger (gäst), Florence Pike: Hanna Leonora Hollesen, Mrs Wordsworth: Saara Annikki Rauvala, Mr Gedge: Joris Grouwels, Mr Upfold: William Davis Lind, Superintendent Budd: Philip Björkqvist, Sid: Ludvig Wallmark-Ryberg, Albert Herring: Nils Hübinette, Nancy: Karin Osbeck, Mrs Herring: Ulrika Tenstam (gäst), Emmie: Therese Andersson, Cis. Annika Sandberg, Harry: Tessan-M Lehmussaari
Jag är inte speciellt galen i den nyskrivna dramatiken. Visst, jag generaliserar, men det verkar som om pendeln slagit över: förr fick vi väldigt sällan se något nyskrivet, om det inte var något av de redan erkända, etablerade jättarna, det var mest de gamla gubbarna, de sedan länge döda, som visades upp. Nu verkar det som om man anser att endast det nyskrivna som är visningsvärt. Och visst verkar det som om man tycker att det är tematiken som är det viktiga, och inte själva den dramatiska konstruktionen? Man har liksom något att säga, men vet inte riktigt hur man ska säga det?
Om de gamla dramatikerna kan man också säga att dom har visat sej tåla tidens test. Dom har blivit klassiker, medan moderna dramatiker bara verkar skriva för stunden. Inget fel i det, förstås, men det kan bli lite väl tramsigt ibland.
Jag undrar, förresten, hur många gamla pjäser som nästan var bra, du vet, som hade behövt en workshop, strykningar och omstruktureringar, för att bli en av klassikerna?
Speciellt när det gäller själva bloggandet så är det de etablerade verken som är mer intressanta att skriva om. Det finns mer fakta att gräva fram, mer historia att läsa, fler produktioner att jämföra. Själva uppsättningarna kanske inte alltid är fenomenala, men det går nästan alltid att gräva fram något intressant.
Så det var lite som att bli inlåst i en gottkiosk när jag upptäckte Benjamin Britten. Och det var inte så att jag var ute i god tid: samma dag som jag skulle gå på den här föreställningen satte jag mej ner vid min mac och tänker att jag skulle ta och kolla upp vad det här nu var för en snubbe.
Jag bildligen sögs in i datorn och ut på internet: Wikipedia, Youtube, hemsidor och musikarkiv flimrade förbi. Jag var Alice, på väg ner i Underlandet, och fakta, fiktion, filmer och filharmoni fladdrade förbi där jag föll, handlöst.
Anledningen var att jag skulle gå på en examensföreställning examensförställningen för operaregieleven Dan Turdén, konstnärlig ledare för Kamraterna, och som tidigare regisserat Beethovens FIDELIO, Wagners KÄRLEKSFÖRBUDET, PURER AIR THAN MORTALS, ALLA MÄNNISKOR ÄR BOMBER, och Poulencs BRÖSTEN PÅ TIRESIAS. Han är även en mycket kompetent musikalregissör: våren 2016 regisserade han A CHORUS LINE.
Med en filmad version av föreställningen spelande på Youtube på min mac, låg jag på min saccosäck och multitaskade genom att läsa på wikipedia om kompositören, hans liv, och om föreställningen:
Kompositören Benjamin Britten föddes i Suffolk i England 1913 och var en pacifist innan, under och efter andra världskriget. Han var också homosexuell i en tid när detta var straffbart, och levde med den tre år äldre tenoren Peter Pears från 1939 till Brittens död 1976.
Han skrev operor, körverk, orkesterverk och kammarmusik, och tillsammans med sin partner Pears och sin librettist och producent Eric Crozier, startade han 1948 Aldeburgh Festival, en årlig händelse som riktar in sej på klassisk musik.
Han sa också smarta saker som:
Composing is like driving down a foggy road toward a house. Slowly you see more details of the house - the color of the slates and bricks, the shape of the windows. The notes are the bricks and the mortar of the house.
It is cruel, you know, that music should be so beautiful. It has the beauty of loneliness of pain: of strength and freedom. The beauty of disappointment and never-satisfied love. The cruel beauty of nature and everlasting beauty of monotony.
The old idea of a composer suddenly having a terrific idea and sitting up all night to write it is nonsense. Nighttime is for sleeping.
På något sätt, och jag kan inte riktigt förklara varför, men det här verket får mej att tänka på Camille Saint-Saëns DJURENS KARNEVAL, du vet, verket varur Den Döende Svanen är hämtat? Jag vet inte varför de påminner om varandra. Det är inte musikaliskt, eller i handling, utan mer i avsikt och uppsåt. Båda två känns lite som om själva handlingen, historien, är underordnad, och den musikaliska idén är den viktiga. Det handlar inte så mycket om vad man säger, utan hur man säger det.
I Hugoteaterns foajé sitter en person hukad över en sån där engångsmatlåda för snabbmat, antagligen inköpt i kiosken nere vid Valhallavägen. Det är min kompis Ceger Qvarn. Det är inte så att vi har bestämt träff här, det är ett rent sammanträffande. Jag slår mej ner bredvid honom, och medan han slufsar i sej sin korv - eller vad det var - så försöker vi båda, snabbt och kort, sammanfattar var i livet vi är just nu. Han tillhör inte en av dom där facebookvännerna som publicerar varje tanke, varje händelse, varje lunch och varje tröjinköp, så det hade hänt honom mycket som jag inte hade en aning om.
Jag, å andra sidan, hade inte så mycket nytt att komma med, men det hindrade inte mej: jag babblade glatt på om allt och ingenting tills det var dags att gå in.
Det är en förvånansvärt stor teater, lite som nån av de mindre scenerna på Stadsteatern, känns det som. Vi sätter oss längst fram, precis ovanför det nedsänkta orkesterdiket. På scenen håller man redan på: det hela börjar som en slags kollationering; aktörerna kommer in, hälsar, kollar manus, röker. Men ganska snart tar operans handling över, och vi glömmer bort att det hela inte är "på riktigt".
Scenografin föreställer en repsal: till vänster: en repetitionsflygel, en kostymvagn och en rekvisitavagn, centralt: ett långt, delbart bord med stolar, till höger: möbler inkörda i ett hörn, och ännu en kostymvagn. På fondväggen av träplank projiceras
ALBERT HERRING
komisk opera i tre akter av
Eric Crozier
och
Benjamin Britten
Kostymerna är moderna, och känns nästan privata: man är klädda i vad jag tror operasångare, och operaelever skulle ta på sej idag. Det är mycket svart, beigt, grått och lite vinrött, kavajer, koftor, kjolar och klänningar.
Man sjunger på originalspråket, vilket är både bra - och i vissa få fall - lite vanskligt. Min teori är att några kanske inte känner sej helt bekväma i att uttrycka sej på ett annat språk, och för några är tonerna, sången, viktigare än själva orden som sjungs. Du vet, lite som när Ariana Grande sjunger? Man hör att hon sjunger, man hör bara inte vad.
För mej, som sen några timmar tillbaka är något av en expert, både på Britten och den här operan, är det inget problem att hänga med, men jag märker att min kompis Ceger, övertygad om att handlingen inte kunde vara så enkel som den förefaller, flera gånger under föreställningen smyger upp programlappen för att tjuvläsa synposisen, övertygad att det inte kunde vara så enkelt som det föreföll. Men det var det:
ALBERT HERRING, Benjamin Brittens opus 39, är en komisk kammaropera i tre akter, och den komponerades under vintern 1946 och våren 1947, och den följde tonsättarens allvarligare THE RAPE OF LUCRETIA.
Librettot är skrivet av Eric Crozier, regissör och grundare av English Opera Group. Förlagan, som föreslogs av Crozier, var en novellett av Guy De Maupassant: Le Rosier De Madama Husson, och den handlar om en kvinna som försöker hitta en ung, dygdig kvinna att kröna till ”rosendrottning”, men när hon inte kan hitta någon kröner byns idiot, Isisdore, till Rosenkung, och han gör av med pengarna på dåligheter i Paris. Den har filmats fyra gånger, men verkar aldrig ha spelats som pjäs.
Brittens version utspelar sej i England: Lady Billowes har inbjudit byns dignitärer för att gå igenom kandidaterna till att bli Majdrottning, en tradition från medeltiden, där en ung, vitklädd kvinna med blommor i håret går först i förstamajparaden. Men ingen ung kvinna passar, och man beslutar sej för att kröna en Majkung; en ung, ordentlig, oskuldsfull man som bor med sina mamma och jobbar som grönsakshandlare och heter Albert Herring. När Lady Billowes kommitté kommer till grönsakshandeln för att förkunna sitt val, blir hans mamma överförtjust, speciellt för prissumman på 25 pund, men själv tycker Albert inte alls att det är roligt, eftersom han retas av sin vän slaktaren, Sid och hans flickvän, Nancy, för att han är så mesig. Japp, dom heter Sid och Nancy, som i Sid Vicious och Nancy Spungen. Ett sammanträffande? Skulle tro det.
Innan festivalen häller Sid och Nancy rom i Alberts lemonadglass, och när han senare på kvällen kommer hem, ganska ordentligt berusad, och hör Nancy och Sid utanför på gatan prata om hur synd det är om honom, tar han sina prispengar och sticker hemifrån.
Nästa morgon har hela byn panik: Albert är borta! Alla är övertygade om att han är död, men när han kommer hem och det visar sej att han bara varit ute på dåligheter inne i stan, och gjort av med några pund, blir dom arga, som om dom föredragit att han hittats ihjälslagen. Operan slutar med att Albert slutligen vågar säga emot sin mamma.
Jag börjar bli trött på att skriva att operasångare är roliga, men dom är det. På senare tid känns det som om det är på opera man ska gå, om man vill skratta.
Det är mycket roligt, mycket ärligt, mycket verkligt. Allt det där som man inte nödvändigtvis förväntar sej av en operaföreställning.
Men det fanns också några riktigt förtrollande scener, du vet, såna där inspirerade stunder som du minns, efteråt, när minnet av själva föreställningen börjat bli lite luddigt? En inträffar på banketten som avslutar första akten, men till musiken av andra aktens öppning, tror jag, och handlingen verkar liksom gå baklänges, från en alternativ framtid, tolkar jag det: festen ballar liksom ur, och alla går liksom bakåt, bokstavligen, tillbaka till en mer passande konklusion.
En annan sån stund sker precis innan Albert kommer tillbaka: Alla har liksom funnit sej i tanken att Albert är död, och sångarna går fram till scenkanten, och en efter en sätter dom sej vid orkesterdiket, med fötterna dinglande över kanten. Det blir liksom en förhöjd, förtrollad stund, värdig och fylld av patos, trots att flera av oss vet att Albert snart gör entré, någorlunda oskadd.
Jag tror att det är såhär: om man ser många föreställningar hittar man till slut regissörer som man gillar, som man känner sej trygg med. Och jag menar inte trygg på ett nedlåtande, sätt, som i medioker eller tråkig, utan jag använder ordet som i pålitlig, säker, stabil och stadig. Dom berättar något som dom tycker är intressant, på ett sätt som jag tycker är intressant, vilket gör att jag tycker det dom berättar blir intressant. Jag tror att det har att göra med sensibilitet, med en syn på världen, en slags humor, kanske:
Vissa regissörer, känner jag, verkar hysa ett slags förakt för sin publik. Andra anser att dom är så mycket smartare än vi som sitter därute i mörkret, och att vi måste uppfostras. Några verkar vara mer intresserade av att hävda sej själva än att framhäva verket dom har valt. Och så finns det dom som är rent ut av naiva.
Den här regissören är inte något av ovanstående.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
HALF LIFE och De L’ORIGINALE, på Kungliga Operan:
Baserad på olika bulor på de två dansarnas kroppar listar jag så småningom ut att det rör sej om en man och en kvinna, och jag funderar lite på om jag tror att det är en man eller en kvinna som har regisserat. Det känns ganska konservativt att - trots att man måste anstränga sej för att inte ge dansarna några personligheter - det är en man och en kvinna som dansar. Jag menar, du ser knappt vem som är vad, men det verkar ändå viktigt att det är en man och en kvinna. Inte två män. Inte två kvinnor. Eller är jag petig?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/half-life-och-de-loriginale-genrep.html
FÖRKLÄDD GUD, på Folkoperan:
”Allt har blivit så politiskt korrekt att ingen längre vågar provocera. Dramatiken har blivit ointressant. Istället för att tänja på gränserna så har man självmant tagit ett steg tillbaka, blivit slätstrukna; man är så rädd att förolämpa någon att man inte vågar säga någonting. Det politiskt korrekta håller på att göra oss osynliga.”
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/forkladd-gud-publikrep-folkoperan.html
VÅRKONSERT MED KULTURAMAS VUXENUTBILDING MUSIKAL på Kulturama:
Vad jag älskar med att titta på elevuppspel, är att det aldrig blir lika viktigt igen. Många av eleverna kanske kommer att bli bättre, fortsätta utvecklas, några kanske redan är så bra som dom någonsin kan bli, andra kanske lägger av efter den här utbildningen, men just nu är detta det viktigaste som finns i deras liv. All fokus ligger på den här korta stunden, de här minuterna på scenen.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/varkonsert-med-kulturama.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar