På scen:
Astrid Assefa, Anders Berg, Kajsa Ekström, Peter Eriksson, Ole Forsberg, Moa Niklasson, Marie Robertson
Av: Aaron Posner
Regi: Elisabet Klason
Översättning: Bengt Ohlsson
Scenografi: Pia Wiik
Rekvisita: Ditte Edin
Kostymdesign: Lisa Elverfors
Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones
Musik & ljuddesign: Daniel Douhan
Maskdesign: Catharina Lundin
Producent: Louise Helgesson.
Vad jag gillar med Playhouse Teater är att texten och skådespeleriet står i centrum. Inte scenografin, eller ljuset, eller regissörens vilda längtan att sticka ut, att utnyttja den här HAMLET, eller LINJE LUSTA eller PER GYNT till att utmärka sej själv, sätta sin stämpel på verket, hävda sej istället för att underordna sej dramatikern och berättelsen.
Man gör det enkelt. Det behövs inte så mycket, om det är bra.
Det är det där med sammanträffanden. För någon vecka sen hade Jeppe på jobbet rekommenderat en Coronaversion av ONKEL VANJA som låg på SVT Play, och jag hade helt glömt bort det tills för några dagar sen när jag läste att den här pjäsen var baserad på ONKEL VANJA. Så igår la jag mej på vardagsrumsgolvet och kollade. Det var mycket, mycket bra.
Anledningen till att jag nämner det är att vi hade olika förutsättningar, jag och min kompis Git, när vi nu satt i salongen: jag kunde min ONKEL VANJA, hon hade läst den nån gång, och kanske sett den, för länge sen.
Men det spelade ingen roll. Man behöver inte kunna sin ONKEL VANJA, men det gör inget om man kan den. Den enda gången jag kan tänka mej att det kan vara förvirrande är om man har sett ONKEL VANJA, glömt den, och sen sitter och på den här föreställningen och försöker lista ut vad det är den påminner om. Det hände mej på MISS SAIGON, innan jag insåg att den var en version av MADAME BUTTERFLY.
Det handlar i stort sett om samma sak som i alla Tjechovs dramer: en grupp människor i ett stort hus som älskar, hatar, drömmer, önskar, lider och under tiden går tiden. Här är det uppdaterat till modern tid, roller har bytt kön eller förutsättningar, men i stort är det samma historia: Proffessorn vill sälja huset fastän det är hans dotters, och hon älskar doktorn som älskar professorns unga fru, som kanske älskar honom tillbaka, och Vanja är också förälskad i professorns unga fru. Men här har man även öppnat upp, och släpper in publiken, talar direkt till oss, som en slags version av skådespelaren, inte bara som rollen. Det har egentligen inte så mycket med ONKEL VANJA att göra. Författaren tar liksom avstamp i den historien, och låter karaktärerna säga vad han vill att de ska säga, och i många fall säger de saker de inte skulle sagt i Tjechovs drama.
I börjar upplevde jag spelet som stressat, lite förhöjt, utan processer; ingen verkade ta in någonting, lyssna, det fanns inga tankepauser eller plats för tankar att födas, tills jag förstod att det är meningen: det är en spelstil. Det ska inte vara naturalistiskt. Det här är inte Tjechovs inre monologer, det här är något annat, något tvärt om. Det blev ganska fascinerande när jag väl insett att det var en stil. En känsla av overklighet smyger sej in. Doktorn säger att han har hål i byxorna fast de är hela, Vanja ger sin styvmor en örfil utan att ens lyfta handen.
Det är väldigt bra skådespeleri, speciellt i monologerna. Jag tror jag måste understryka det igen, för det ser så futtigt ut i skrift: Det är väldigt bra skådespeleri.
SCENOGRAFIN är enkel och effektiv: en orientalisk matta i mitten, smala grå trätrappor på var sida om scenen, ledande upp till övre plan man bara kan ana, och i fonden en stor stiliserad fönstervägg. Och några stolar och bord. Det är en scenografi som underlättar, och stöder utan att störa. Jag associerar till en repsal, och det understryker den distanserade känslan. Det här är inte på riktigt.
Kostymerna är moderna, vardagliga, men med effektfulla toucher: professorns unga fru är klädd i en blodröd, flytande byxdress med matchande höga pumps och operahandskar, och den snygge doktorn är helvit: vit skjorta, vit kostym, men med slip-on tofflor och roligt mönstrade strumpor.
Vi hade tagit ett varsitt glas innan föreställningen, och i pausen blev det ett till, ivrigt diskuterande, vridande och vändande. Jag tänkte, som jag ofta tänker när jag är här, att jag borde komma hit oftare.
Jag går från teatern med en vilja att se pjäsen igen, nu när jag vet hur den slutar. Nu när jag vet att den egentligen inte handlar om ONKEL VANJA, att den har bara använt det dramaturgiska bygget för att säga något annat. Något helt annat. Något eget.
Och vill du höra ett sammanträffande till? Eller, kanske mer en tillfällighet: författaren till pjäsen, Aaron Posner, har vunnit två Barrymore Awards, och i morgon ska jag gå och se pjäsen BARRYMORE, med Dan Ekborg, på Stadsteatern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar