PIANO, PIANO, på Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 39, 26/3 2015

Av K. Kvarnström & Co, Andersson Dance, Zero Visibility Corp, Kostym Bente Rolandsdotter, Ljus Patrik Bogårdh. med Dansare Pär Andersson, Sophie Augot, Pia Elton Hammer, Antero Hein, Paul Lee, Josef Palm, Daniel Whiley, Line Tørmoen, Musiker Asuka Nakamura. 

I up and run toward Penn station like I swear my head was ready to blow

And I hop a train to Jersey 

Just as fast as any person can go

Then 90 minutes out 

I get off at some provincial hamlet I’ve never heard of 

There’s a real estate office right on the block

I can afford a two bedroom 

I go into shock

I think, what the heck

I write a check

Cause there’s sunlight, and closets, and laundry

But mostly it’s calm

Calm

Calm

Calm

Calm

Really calm

Strangely calm

Like times square at five A.M. calm

Like totally freak me out calm

Like I’m gonna slowly go crazy and throw myself over the balcony calm

CALM

ORDINARY DAYS

Adam Gwon

Efteråt är min kompis Patti-Li Leuk helt tyst. Sådär tyst som han var efter att vi hade sett Wicked i New York. Sådär tyst att jag inte ens försökte prata med honom, så där tyst att jag inte ville störa, inte ville förstöra. 

Så drar han efter andan, som någon med sömnapné, eller någon som har simmat en hel bassänglängd under vattnet och precis brutit ytan. 

”Ja, jävlar…” säger han. 

Det börjar med Schubert. En kvinna står på en scen som nästan verkar vara en begravningsplats för pianon. Det är hit dom kommer när dom tystnat. Så kommer musiken, Schuberts musik, och den liksom forsar igenom henne, som en harmonisk elektriskt stöt. Känslor väller upp, rörelser uppstår. Jag lutar mej tillbaka, plötsligt trygg: Det här kommer att bli något. 

Jag har sett Kenneth Kvarnströms arbeten förut, och tycker mej känna igen vad i föreställningen som kommer ifrån honom. Jag har sett Örjan Anderssons arbeten förut, och tycker mej känna igen vad som kommer ifrån honom. Så fort jag får lust att skratta tänker jag: Det där är nog hans verk. Det där knasiga, galna, distanserade kommer nog från honom. 

Men jag har aldrig sett något av Ina Christel Johannessen, och jag tänker, så fort det händer något underbart: det där måste vara hon. 

Vilket inte är rättvist. Det här är ett samarbete. Det här är ett verk av tre koreografer, inte tre verk, inte tre olika koreografier, som något slags dansant triptyk. 

Hur pass respektfulla har man varit mot varandra? Har det varit ett hälsosamt bejakande, eller har det mesats på till gränsen till ointresse? Eller har man grälat och gått och in och ändrat? Har här ställts ultimatum?

Jag gillar när modern dans utförs till klassisk musik. Det blir ett slags ankare, en förtöjning, något som binder, men också ger frihet. Musiken i sej är ett verk som går att lyssna på, utan dans, och det tillför något. Andra gånger, när man bara använder obskyr dunka-dunkamusik, sån där som nästan gränsar till att bara vara en massa ljud, känns det som om friheten blir för stor. Det finns inget driv framåt, inga ramar, inget att förhålla sej till. Det saknas en dimension. Undertexten. Känslan. 

För mej handlar det kanske om en pianist som tar farväl.Av en karriär, av ett liv, eller bara av en del av alltihop? Hon kommer in i ett rum, en lagerlokal för pianon, och ett efter ett spelar hon sej igen dom, ger dom en sista chans att glänsa, att andas och leva. Lite som sista måltiden för den dödsdömde, eller som när man överöser ett älskat sällskapsdjur med kärlek, försöker ge det den där perfekta sista dagen, innan det är dags att åka till veterinären och den där väntande sprutan. Dansen, dansarna, är känslorna som rörs upp av musiken. Minnen. Pianistens minnen. Pianots minnen. 

Dom river och sliter i pianisten, avbryter henne, lockar henne till ett annat piano, pockar på. Får henne att minnas, får henne att uppelva igen, eller på nytt. Får alla pianon att komma ihåg hur det en gång var, då när dom levde. 

Kostymerna är en fin blandning av det enkla med en antydan av överdåd. T-shirtar, linnen, byxor i tunn bomullstrikå blandas med bahytter, krinoliner, stormhattar, kråsskjortor, jackor i en nästan pappersliknande textil som får puffärmarna att påminna om origami. Blomsterapplikationer som växer på kläderna nästan som svulster, eller som köttsår. Det är väldigt vackert. Allt är svart och vitt, som pianotangenter.

Nånstans mot slutet börjar det kännas lite långt. Det finns några partier som känns lite överflödiga, som känns som utfyllnad, som något ingen vågat stryka. 

Men därefter kommer något helt maniskt. Ett slags dansande sammanbrott. En panikattack till piano. Ångest och Schubert. 

En kvinna bryter ihop. Om du har sett någon riktigt braka vet du hur det ser ut innan kraschen: hon kan inte vara stilla. Oron maler, piskar på, får henne att driva vidare. De andra tar hand om henne, skyddar henne, styr henne, ser till att hon inte gör sej illa. Hon är där, med dom, men på väg bort. Hon vet att något ska hända, att något har hänt, men hon vet inte vad. Ingen kan förstå, inte ens hon själv. 

Och efteråt minns du inte dansen. Du minns känslan. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis konsert. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1470:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

ÄT LUNCH MED MOZART PÅ FOLKOPERAN:

Du vet hur du går förbi vissa affärer och tänker: vem är det som köper såna här klänningar? Såna här julgransglittriga, brudklänningsliknande, men kulörta klänningar, till synes obundna av något slags mode?

Nu har jag svaret: det är operasångerskor som köper dom.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/at-lunch-med-mozart-pa-folkoperan.html

X, på Unga Klara:

"Det är lite som när en välvillig människa, som inte anser sej vara homofob, efter ett par glas, på ett trevligt kalas nån gång, nånstans, frågar en homosexuell person: ”Så vad gör ni i sängen? Vem är mannen och vem är kvinnan?”

 Vad kan man göra? Man kan välja att ta illa upp, eller man kan ljuga och börja beskriva den mest fantastiska och fantasifulla sexakt man kan hitta på, inspirerad av Kama Sutra, 9 1/2 Vecka, Spökhuset på Gröna Lund och en Berg- och Dalbana, och och sen avsluta med:

”Vad brukar du göra i sängen?”"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/x-pa-unga-klara-forestallning-37-253.html

VARNING FÖR MAGNUS OCH BRASSE på Scalateatern:

"Det känns som om det här var ett sånt ställe dit Nils Ferlin kom och skrev dikter på bordsduken, eller dit två unga killar vid namn Hasse och Tage vågade sej in och satt och tryckte, storögda, i ett hörn, med varsin pilsner. Därborta, där det brukade stå ett piano, stod Lissi Aland och sjöng, och hit tog Karl Gerhard med sej Noel Coward när han var på Sverigebesök, för att bjuda honom på Stockholms bästa pytt i panna. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/varning-for-magnus-och-brasse-pa.html

ÄT LUNCH MED MOZART PÅ FOLKOPERAN, föreställning 38 26/3 2015

Med Henrikka Gröndahl, sång, Peter Friis Johansson på Piano, Marit Strindlund, Programvärd,

I feel a song coming on

It's a melody full of the laughter

Of children out after the rain

You'll hear a tuneful story

Ringing through you

Love and glory, Hallelujah

And now that my troubles are gone

Let those heavenly drums go on drumming

'Cause I feel a song coming on

I FEEL SONG COMING ON

Dorothy Fields/Jimmie McHugh

Detta kan mycket väl vara den bästa vegetariska burgaren jag käkat, tänker jag. I alla fall är detta första gången jag tycker mej tänka att jag äter den godaste burgaren någonsin. Det är liksom ett litet party på min tunga.

Till alla andra goda hamburgares försvar måste jag säga att jag var väldigt, väldigt hungrig när jag högg in. Det hade blivit något fnurr med frukosten: i vanliga fall brukar jag fläska till med en sjuhelsikes smoothie: havregryn, proteinpulver, färsk ingefära, frysta bär, banan, äpple, gurkmeja, linfrön, chia-frön, groddar, typ allt som går att mixa, men idag satt jag och skrev på ett blogginlägg, och plötsligt var det för sent att käka frukost, för tidigt för lunch, och brunch var inte att tänka på.  

Jag står i Folkoperans foajé, vid ett rött ståbord, och väntar på min kompis Patti-Li Leuk. Väntar på honom och på en lunchkonsert, här i foajén. Mozart, med Henrikka Gröndahl. Jag har hört henne förut, men jag minns inte var. Jag tror att det kan ha varit en lunchkonsert på Operan, men det var innan jag började den här bloggen, så jag har inga definitiva datum eller bevis. 

Kommer du ihåg för drygt ett år sen, den där affischen utanför Folkoperan, Den Döende Dandyn, för La Traviata, och hur sen alltihop regnade bort, teatern fick en översvämning och det enda vi fick se av uppsättningen var en liten blänkare i Vitabergsparken? Nu är det i alla fall dags: La Traviata blir av, till hösten, och man firar det med den här lunchkonserten. Mozart en masse.

Odjurets Foodtruck, med vegetarisk snabbmat, har dagen till ära parkerat utanför, och det är meningen att man ska köpa med sej mat in i foajén. För säkerhets skull gick jag in och frågade, först, mesig som jag är. Jag noterar också att dom har en - vad är motsatsen till mobil? Stabil? - lokal på Södermannagatan tio. I’ll be there, som Mariah sjöng.

Ett piano står uppställt längst med långväggen, och i trappan ligger en massa röda sittunderlag, och undan för undan fylls den av nyfikna, mumsandes, surplandes kaffe. 

Patti-Li kommer, och jag skickar ut honom igen, till foodtrucken, och medan han är där ute köper jag en varsin kaffe. Det börjar snart. Snart börjar det. Patti-Li kommer tillbaka. Det börjar. 

Marit Stindlund, Folkoperans musikaliska ledare och dagens programvärd, välkomnar och berättar att anledningen till konserten är att man vill fira att man äntligen får premiär på Veris La Traviata, den 16:e September, 2015, i regi av Mellika Melouani Melani. 

Så kommer Henrikka Gröndahl och Peter Friis Johansson in, och konserten börjar. 

Du vet hur du går förbi vissa affärer och tänker: vem är det som köper såna här klänningar? Såna här julgransglittriga, bludklänningsliknande, men kulörta klänningar, till synes obundna av något slags mode?

Nu har jag svaret: det är operasångerskor som köper dom. Det här är deras arbetskläder, när dom ger konserter. Dom kan inte ha kläder passande för en viss föreställning, säg Aida, Tosca eller Mimi, men dom kan heller inte se vardagstråkiga ut. Eller, dom kan, men det blir inte lika festligt. Så dom måste köpa klänningar. Massor av klänningar. Jag föreställer mej att dom har garderober fulla av dom, och i fortsättningen tänker jag tänka på den här typen av klänningar som konsertklänningar. 

I början av året bestämde jag mej för att - eftersom jag har enorma brister i mitt kunnande vad gäller klassisk musik och bildkonst - månad för månad beta av två personer, en tonsättare och en konstnär. Januari var Mozart och Rembrandt, och nu, i Mars, är det Debussy och Da Vinci. 

Värst var det i Februari, Satie och John Singer Sargent: jag fick mej en sån överdos Satie att det gott och väl räcker med bara Gymnopedie för lång tid framöver. Allt annat gjorde mej spattig. 

I alla fall var jag väl optimist. Det räcker inte med en månad för Mozarts musik, men det räcker med en månad för att bekanta sej med honom. Läsa på om honom. 

Det här är inte bara en konsert, och sångerskan är inte en mekanisk Olympia som bara står där och kvittrar. Hon liksom blir de olika Mozartkvinnorna. De högklackade skorna åker av och på, hon sveper in sej i sin glittriga, stickade stola, eller hon låter den falla, för att förföriskt blotta axlarna.

Under konserten står jag och tänker på en operasångerska, eller flera, som en slags superhjältinnor, som lever som vanliga kvinnor, med den lilla skillnaden att dom allihop släpar runt på varsin ganska skrymmande väska, men så plötsligt, någonstans, behövs det lite opera, och dom rusar in i en telefonkiosk, eller ett omklädningsrum på Zara, eller in på en offentligt toalett, och kommer ut, en liten stund senare, i full mundering, redo att blända världen, må det vara Nobelfesten, Vitabergsparken, eller, som här, i ett trapphus fyllt av en massa mumsande människor.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis konsert. Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1470:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

X, på Unga Klara:

"Det är lite som när en välvillig människa, som inte anser sej vara homofob, efter ett par glas, på ett trevligt kalas nån gång, nånstans, frågar en homosexuell person: ”Så vad gör ni i sängen? Vem är mannen och vem är kvinnan?”

 Vad kan man göra? Man kan välja att ta illa upp, eller man kan ljuga och börja beskriva den mest fantastiska och fantasifulla sexakt man kan hitta på, inspirerad av Kama Sutra, 9 1/2 Vecka, Spökhuset på Gröna Lund och en Berg- och Dalbana, och och sen avsluta med:

”Vad brukar du göra i sängen?”"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/x-pa-unga-klara-forestallning-37-253.html

VARNING FÖR MAGNUS OCH BRASSE på Scalateatern:

"Det känns som om det här var ett sånt ställe dit Nils Ferlin kom och skrev dikter på bordsduken, eller dit två unga killar vid namn Hasse och Tage vågade sej in och satt och tryckte, storögda, i ett hörn, med varsin pilsner. Därborta, där det brukade stå ett piano, stod Lissi Aland och sjöng, och hit tog Karl Gerhard med sej Noel Coward när han var på Sverigebesök, för att bjuda honom på Stockholms bästa pytt i panna. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/varning-for-magnus-och-brasse-pa.html

ONE VOICE, Gunilla Backmans hyllning till Barbra Streisand på Soppteatern: 

Ibland har man tur. Eller som Blanche DuBois säger:

“Sometimes—there’s God—so quickly!”

Min kompis Patti-Li Leuk ringde mej en dag. Eller skypade, eller face-timade, jag minns inte:

”Gunilla Backman sjunger Streisand på Soppteatern, är du på?”

Det är klart jag är på. Vi börjar kolla datum i våra iCal, kolla dagar som skulle passa bäst.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/one-voice-pa-klara-soppteater.html

Idag har du chansen att inte missa:

SVARTE ORM på Intiman:

"Det känns som om Kim Sulocki, när han bygger en komiskt roll, går till väga på samma sätt som andra gör när dom skapar en Kung Lear, en Arkadina eller en Blanche DuBois: Han är minutiöst. Jag får intrycker att man skulle kunna fråga honom vad hans roll åt till frukost, och han skulle kunna svara hur rollen firade sin senaset födelsedag, med vem, och vilka presenter han fick."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/01/svarte-orm-skapad-av-rowan-atkinson-ben.html

EVITA på Göta Lejon

"Innan föreställningen antog jag att Göta Lejon hade tänkt: Om vi kan få Charlotte Perrelli kan vi sätta upp Evita. Men nu, efter att ha sätt föreställningen, tror jag att Göta Lejon tänke: Vi har Patrik Martinsson. Vad kan vi sätta upp åt honom? För det är han som är den stora behållningen, bredvid det rent visuella godiset. Han är sylvass, glasklar och har utstrålning och tydlighet som en neonskylt. Ingen risk att man tappar bort honom i en mass-scens-tango."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/09/evita-av-andrew-lloyd-webber-och-tim.html

RONJA RÖVARDOTTER av Astrid Lindgren på Kulturhuset Stadsteatern. 

"I alla dess famlande försök att hitta rätt, berätta historien, skapa kontakt, använda rekvisita och vända sej till rätt person har Rakel Wärmländer som Lillklippen hittat helt rätt. Jag kan inte slita blicken från henne. Hon står, helt stilla, lite avsides, och rengör sitt vapen, och jag tror på henne, är helt övertygad om att hon är en rövare, en no-nonsens-person som lever dag för dag. Hon, på något sätt, blir en mycket viktig person, och jag sitter och funderar på vad hon tänker. Vad vill hon? Hon får mej att tänka på Edmund i Kung Lear, en slags oäkting till Mattis eller Lovis, en annan slags Ronja, utanför, väntande, längtande. Frågan är: vem vill hon ha, och vem vill hon va: Birk eller Ronja?"

Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/12/ronja-rovardotter-av-astrid-lindgren.html

CHICAGO på Kulsta, Kulturhuset Stadsteatern.

"Dom är i den där åldern när man är lite förvirrad, när man hellre minns än tar in något nytt. Dom hade ingen aning om vilka som var med i föreställningen, förutom bröderna Dyall. Japp, du läste rätt: Bröderna Dyall. Inte Sharon Dyall. Inte bara Kalle Dyall. Bröderna Dyall. Dom där två som varit så bra i den där showen, du vet:

”Den om han, Sammy… Kaye, eller vad han heter.”

”Nej, du menar Danny Kaye..”

”Ja, det göra jag. Danny Kaye jr.”

"Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/10/chicago-manus-fred-ebb-bob-fosse-musik.html

 ≈ [UNGEFÄR LIKA MED] av Jonas Hasen Khemiri i Regi Farnaz Arbabi:

"Plötsligt har jag slängt mej in i det hela. Jag vänder mej till kvinnan, som jag nu ser inte alls är så gammal som jag först trodde, och antagligen är mer en kompis än en mamma:

”Vaddå, menar du att du är hellre sitter här och väntar på att nån som jobbar här ska komma och säga till dej att du ska ta bort den?”

Hon tvekar, lite:

”Ja, det är väl inte hans jobb att säga till mej vad jag ska göra?”

”Du fattar inte av dej själv att ni inte ska sätta upp saker på scenen? Du fattar inte att halva publiken just nu sitter och undrar vad ni är för idioter som ställer upp era muggar på scenen, som om det här vore nåt jävla cafébord?”"

Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/10/ungefar-lika-med-av-jonas-hassen.html

JANNE, MIN VÄN, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen:

"Du vet den där Gilbert- and Sullivan-sången ”I Am The Very Model Of A Modern Major General”? Eller Stephen Sondheims ”(Not) Getting Married Today”? Det måste vara som att sjunga dom sångerna, för Per Öhagen, om och om igen. Jag vet inte hur han gör det. Han har en text, späckad med fakta, adresser och namn och märken, och mej veterligen stakar han sej inte en gång, tvekar aldrig, flackar inte. 

Och du vet den där berömda scenanvisningen i Tjechovs Körsbärsträdgården: ”Leende, genom tårar” Det är lite så jag känner det. Sorgsen och glad. Det är lite som att titta på bilder från när man var liten. Nej, som att titta på film från när man var liten. Dåtiden blir plötsligt levande, och man minns hur det var, hur världen såg ut"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/02/janne-min-van-av-peter-pohl.html

VAD ÄR PENGAR? på Elverket: 

”Vad var det där med kläderna?” undrar Mormor Älva. Vi leder våra cyklar nerför Styrmansgatan, ner mot Strandvägen, förbi den där parken bakom Historiska Museet, som jag tror är nyöppnad, nyskapad, nyplanterad, i alla fall. Solen skiner, det är vår. Vi har precis varit på det första publikrepet av VAD ÄR PENGAR, på Elverket, i vilken rollerna i slutet har ganska söndertrasade kläder.

”Jag tror det var för att visa baksidan, det fula, att ju mer vi vet ju mindre vackert, lyxigt, är det. Att man försöker hålla upp en fasad. Att dom också är fångar, slavar, i det hela?” svarar jag. 

Hon är på väg in till city och Elgiganten, för att köpa en surfplatta. Jag är bara på väg. 

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/vad-ar-pengar-pa-dramaten-forestallning.html

GÖTGATAN på Kungliga Dramaten:

"Efteråt började vi nästan gräla, inne på Mariahallen. Eller, diskutera högljutt, kanske man ska säga. Vi hade knappt kommit in, stod bland grönsakerna, han skulle ha smör och ost, jag skulle ha kaffe, bananer och tandkräm, och det gällde det här med att försöka bättra sej, komma upp sej, flytta från en stadsdel, ta sej fram, vara lite ”amerikansk”. Jag ansåg att huvudrollen Henning framställdes lite som en förlorare för att han hade ambitionen att - som Charity Hope Valentine i Sweet Charity - ta sej bort, upp, fram. Min kompis Abercrombie Clone håller inte med."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/01/gotgatan-av-kristian-hallberg-och-jens.html

TRETTONDAGSAFTON på Dramaten: 

"”Vilka är munkarna?” viskar jag till min kompis Abercrombie Clone. 

"Va?"

"Vilka är munkarna?"

Vi sitter i Dramatens stora salong och ser på Åsa Melldahls uppsättnings av Trettondagsafton. På scenen pratar Narren med den inspärrade Malvolio. Narren är utklädd till präst, trots att Malvolio inte kan se honom, och och bakom honom står fem, sex munkar, lite överraskande, eftersom Narren bara klätt ut sej till präst på skämt, för att driva med Malvolio. Varifrån kom alla munkar? 

Abercrombie rycker på axlarna. Det känns som om vi har gett upp, båda två. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/02/trettondagsafton-av-william-shakespeare.html

HOFFMANNS ÄVENTYR på Folkoperan: 

"Jag önskar att fler orkestrar, fler regissörer och musikaliskt ansvariga, både inom opera och musikal, vågade vara lika respektlösa, och ge oss lika överraskande orkestreringar. Kostymt och scenografiskt brukar man sticka ut hakan, men det brukar alltid låta likadant. Vad sägs om Cabaret i kletzmertappning, eller West Side Story som Houseinfluerad? Kanske skulle jag orka sitta igenom ännu en av dessa sönderspelade musikaler om dom lät lite annorlunda. Sen är jag sugen på hur Trollflöjten skulle låta med lite mer electropop.  Eller kanske lite schlagerarrangemang?"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/hoffmanns-aventyr-musik-jacques.html

DET FLYGANDE BARNET på Orionteatern:

"DEN FÖRSTA RÖSTEN: Den någorlunda knubbiga mannen i tensonjacka och med en bok om Gilbert &Sullivan i sin vintage fjällrävenryggsäck som står och tittar på en publikrepetition av Lars Rudolfssons uppsättning av Roland Schimmelpfennigs DET FLYGANDE BARNET fullständigt hatar det här. Hans fötter värker. Hans rygg gör ont. Han ställer sej på vänster ben. Han byter till höger ben. Vänster. Höger. Han svankar. Han kröker ryggen. Den någorlunda knubbiga mannen i tensonparkas, bok, fjällräven - 

DEN ANDRA RÖSTEN: - vänder sej om, bort från scenen. Undrar varför i helvete dom inte kan få sitta ner? 

DEN FÖRSTA RÖSTEN: Han vill sitta ner. 

DEN FÖRSTA OCH ANDRA RÖSTEN: Varför får han inte sitta ner? "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/02/det-flygande-barnet-orginaltitel-das.html

PEOPLE RESPECT ME NOW, med Lumor på Turteatern

"Men först och främst är detta skådespelarnas föreställning. De är fyra stycken, men föreställer 24 personer, och de flesta så övertygande att det flera gånger, när en ny karaktär gjorde sin första entré, tog några sekunder innan jag insåg att det inte var en ny skådespelare som kom in, bara en ny roll. Det är som ett After Dark-medley, men utan musik och med riktiga människor."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/people-respect-me-now-med-lumpor-pa.html

X, på Unga Klara, föreställning 37 25/3 2015

Regi: Farnaz Arbabi, Texter: Dimen Abdulla, Erik Uddenberg, Farnaz Arbabi, Molly Uddenberg m fl, Dramaturg: Erik Uddenberg, Scenografi: Jenny Kronberg, Kostymdesign: Johanna Mårtensson, Maskdesign: Erika Nicklasson, Ljusdesign: Johan Sundén, Musik: Foad Arbabi, Grafisk form: Studio Parasto Backman, Medverkande skådespelare: Angelika Prick, Ardalan Esmaili, Bianca Cruzeiro, Carlos Romero Cruz, David Arnesen, Evin Ahmad, Hanna Edh, Isabel Reboia, Jeff Lindström, Klas Lagerlund, Malou Zilliacus, Maria Salah, Nidhal Fares, Pablo Leiva Wenger.

You are not alone

Believe me,

No one is alone 

No one is alone

Believe me

Truly

You move just a finger

Say the slightest word

Something's bound to linger

Be heard

No acts alone

Careful

No one is alone

People make mistakes

Fathers

Mothers

People make mistakes

Holding to their own

Thinking they're alone

Honor their mistakes

Fight for their mistakes

Everybody makes

One another's terrible mistakes

Witches can be right

Giants can be good

You decide what's right 

You decide what's good

Just remember

Just remember

Someone is on your side

Our side

Our side

Someone else is not

While we're seeing our side

Our side

Our side

Maybe we forgot

They are not alone

No one is alone

NO ONE IS ALONE 

ur Into The Woods

Stephen Sondheim.

”Utanför en kvart innan?” messar jag.

”Abso” svarsmessar min kompis, Abercrombie Clone. 

Jag fortsätter läsa på om Hallwylska Palatset. Jag ska dit, dagen efter, med en annan kompis, Patti-Li Leuk, och sen efteråt blir det teater med Abercrombie Clone. Vi ska mötas utanför teatern. En kvart innan. 

Jag har precis börjar googla det Ferenska palatset när jag kommer att tänka på en sak: Var någonstans ligger den här teatern? 

Jag går in på deras hemsida. Läser. Letar. Lägger ner. Messar Abercrombie Clone: 

”Var ligger Unga Klara?”

Jag brukar se deras reklamaffischer på stan, när jag cyklar, men när jag tänker efter har jag aldrig någonsin gått förbi en byggnad och noterat: Det är här dom spelar den här pjäsen. 

Det dröjer en stund innan han svarar:

”Ligger dom inte i Kulturhuset?”

”Jag tror inte det. Dom finns inte med i deras Kalender, och där står ju allt som händer i huset.”

Jag funderar på när jag senast var och såg en föreställning på Unga Klara. Det måste ha varit Affären Danton, år nittonhundra-...? Jag googlar. 1986. För 29 år sen. Nej, det kan inte stämma, det måste vara 19 år sen, och bara det låter för mycket. 19 år sen, då gick jag väl i småskolan? Jag räknar igen. 

2015

-1986

=29. 

Det är ju galet. Jag blir alltid lite snopen vad gäller sånt här: inte hur gammal jag är, utan hur lång tid som har gått. Tid är så väldigt, väldigt relativt. 

Efter en stund, där jag på något sätt förirrat mej in Wikipedias sida om Blasieholmens Historia, plingar det till i min iPhone; ett meddelande från Abercrombie Clone: 

”Längst ner i Kulturhuset, mellan Designtorget och Restaurang Noosh.”. 

Kilen? tänker jag. Jaha. Ja, dom kanske inte har någon fast scen, ingen kontinuerlig verksamhet, så dom hyr kanske in sej lite här och var?

”Manjana” messar jag tillbaka. Vilket är svengelska för ”Vi syns i morgon, jag ska bara läsa lite till om Grevinnan Hallwyl, och sen går jag och lägger mej, och innan dess vill jag att du ser åtminstone ett avsnitt av Web-serien Submissions Only för jag vill diskutera den i morgon…”

”Nachos,” svarar han, vilket inte alls betyder ”God Natt” på spanska, utan ”Tror du att jag har tid att sitta och glo på webserier hela natten?”

KLIPP TILL:

Paus i föreställningen X, dagen efter. Jag och Abercrombie Clone släntrar ut och slänger oss i varsin av de där två hårdplastfåtöljerna som står utanför Unga Klaras Scen. Japp, dom har en egen scen. Bredvid Kilen. Dom ingår tydligen inte i Kulturhuset Stadsteatern, utan är en enhet för sej, lite som Vatikanen inte är en del av Italien, på samma sätt som tevelicensen inte är en allmän skatt, eller hur en ambassad inte är en del av det landet där byggnaden ligger, utan räknas som en del av det landet som det ambassederar. 

”Jag kommer inte in i det,” säger jag. 

”Vaddå?” undrar han.

”Jag kommer inte in i det, pjäsen. Är det här en barnföreställning? Det känns så väldigt naivt? Präktigt, rent av…” 

Jag letar undertexter, baktankar, jag försöker förstå vad det är som ska väcka mej, som ska provocera, vad det är med Drottning Kristina och Cabo Corso och S:t Barthélemy som ska kännas relevant idag? Kvinnor fick rösträtt i Sverige först 1919, gifta kvinnor blev inte myndiga förrän 1921, homosexualitet sågs som en sjukdom fram till 1979, vissa människor propsar på att människor som är födda i Sverige ska skickas hem till länder där dom aldrig någons satt sin fot, och jag förväntas bli provocerad av något som hände för två, tre hundra år sen? Det måste väl finna paralleller som känns mer aktuella? 

Eller är det så att jag efter GÖTGATAN, NÄR VINTERNS STJÄRNOR LYSER HÄR, AKT:KÄRRTORP och SÅNGER FÖR NORDEN har lite för höga förväntningar?

”Jag sitter,” säger han ”och tänker på hur det skulle bli om man bytte ut rasismen mot homofobi? Även om det skulle kännas mer personligen angeläget skulle jag nog bli lika trött på scenen där en kvinna på tunnelbanan istället för rasistiska slagord skulle skrika ’Jävla Bögjävel!’ Jag menar, det händer ju? Vill man bara berätta att det händer? Är det nån som tror att det inte händer?”

Scenografin är en massa rumsstora lådor, på hjul, öppna åt en eller flera sidor i obehandlad spånskiva, eller här och var målad i någon nu för tiden så populär signalfärg. Kläderna, med många byten, är hämtade ur ett stort historiskt perspektiv, och går i ljusgrönt, ljusblått, beige. 

En kvinna har en monolog där hon spelar en adopterad kvinna som har behandlas avskyvärt och rasistiskt av sina föräldrar, och jag, som har flera adopterade släktingar, undrar vad det är man vill säga? ”Sluta adoptera, barnen mår inte bra av det? Dom mår bättre om dom får stanna kvar där dom kom ifrån? Skicka tillbaka dom?”

En kvinna med afrofrisyr säger att hon är trött på att folk tar i hennes hår, men för mej säger det mer att vi lider en akut brist av folk med afrohår, för om alla nyfikna fått chansen att känna på det, en gång, så skulle ju det hela vara över. Även om jag förstår känslan när främmande människor kommer fram och tror sej ha rätten att bara tafsa: jag har en gång varit en blond liten pojke på besök i Grekland, och har nog aldrig blivit så mycket klappad på huvudet och fingerkammad. 

Det är lite som när en välvillig människa, som inte anser sej vara homofob, efter ett par glas, på ett trevligt kalas nån gång, nånstans, frågar en homosexuell person: ”Så vad gör ni i sängen? Vem är mannen och vem är kvinnan?”

 Vad kan man göra? Man kan välja att ta illa upp, eller man kan ljuga och börja beskriva den mest fantastiska och fantasifulla sexakt man kan hitta på, inspirerad av Kama Sutra, 9 1/2 Vecka, Spökhuset på Gröna Lund och en Berg- och Dalbana, och och sen avsluta med:

”Vad brukar du göra i sängen?”

Jag tror man vill provocera genom att framställa vita människor som grisar, men efter Djurfarmen och åratal av polis-polis-potatisgris så känns det ganska verkningslöst, även om jag initialt hajade till lite och undrade om det var så folk skulle se mej, tycka att detta var det djur jag liknade, om jag damp ner någonstans i Afrika där man aldrig mött en vit person. 

Det är en väldig massa springande, och skrikande och klättrande, och för mej signalerar det ofta att det är ett regi-grepp, att föreställningen i sej inte har någon fart, inte är på väg någonstans, inte håller publiken vaken på egen hand, så man pumpar in lite energi genom att springa omkring. Eller spela hög musik.

Det känns som om dom har skrivit en pjäs för en svensk publik på 1990-talet. Eller kanske lite senare. Säg; början på 2000-talet. Nån gång innan de senaste två valen. Om den där tiden då berättelser om svensk rasism skulle komma som en nyheter, få oss att känna:

”Va? Här? Det är omöjligt!”

Nu känns det mer som: Men var har ni varit de senaste tio åren? 

Det känns nästan som en privilegierad privatskola väljer att skriva en pjäs om rasism, baserad på en av elevernas upplevelser när hon blev tagen för en romsk kvinna när hon var på väg till en maskerad utklädd till påskkärring. 

Naivt.

För det här är inga nyheter, för nån. Eller? 

Ibland tycker jag att man behandlar scenskole-elever ganska respektlöst. Som kanon-foder, nästan. Som något lite förmer än statister. Som kreatur. Man kan få hur många  man vill, så man klämmer in maximalt belopp i en uppsättning, med resultatet att ingen får något att bita i. De flesta försvinner i mängden. De får sin stund i solen, och sen förväntas dom smälta in i den grå massan. Jag tycker inte jag får se tillräckligt, av någon. 

Den enda gången jag får mej en tankeställare, och antagligen av fel anledning, är när man försöker bena ut hur en typisk svensk ser ut. Medelsvensken. Man lyckas på ett smidigt sett, genom att inte ta upp kön, förbigå det faktum att medelsvensken än så länge är en kvinna, men hon är ju å andra sidan inte lika intressant att visa upp. Man vill ju ha en man att skuldbelägga. Och det är helt okej för mej, även om jag hade tyckt att det hade varit intressantare att låta en kvinna få ta den platsen. 

I alla fall står en lång blond man ensam kvar, när gallringen är över. Helnöjd. Som en slags stålman, där alla glåpord glider av, all kritik bara studsar. Han ber oss, eller tillåter oss, att kalla honom vitlök, tror jag det var, och det är då det händer, för mej, det intressanta:

Jag tänker: det är hit vi måste komma. Det är inte förrän en person kan stå såhär och man kan kasta vilka fula invektiv om honom eller henne, och dom rinner av, eftersom orden i sej är verkningslösa, som man har gjort personen osårbar. 

Det är nämligen så att jag är av den tron att bögarna, flatorna och transorna gjorde något väldigt smart när vi tog till oss skällsorden. Vi avväpnande homofoberna, på sätt och vis. Det finns inga ord dom kan säga som är vidriga nog, vi har tagit dom alla till oss. Att skrika ”bög” eller ”flata” efter någon på stan har blivit som att skrika ”Din jävla dalslänning!” eller ”din äckliga småskolelärarinna!” Det kanske inte låter så trevlig, men ordet i sej kan inte skada. Ordet i sej har desarmerats. 

Jag använder inte vissa ord, av respekt. Jag kallar vissa kondisbitar för chokladbollar, och vill man byta ut ord i Pippi Långstrumpböckerna är det helt okej för mej, men jag önskar att det inte behövde vara så. Det är ingen rätt jag slåss för, men orden i sej, dom fula, försvinner inte. Små barn forsätter att viska dom till varandra, som jag, när jag var liten, lärde mej könsord och fula svordomar. Kanske borde vi, istället för att hoppas på att dom ska dö ut, ge dom alternativa betydelser? Göra dom till allmänna svordomar, eller tvärtom försöka förhöja värdet på dom? 

Efteråt, när vi cyklar hem, pratar vi om det här, och Abercrombie Clone undrar hur det kommer sej att utvecklingen har gått så, att vissa ord har avväpnats medan andra ord har blivit mer och mer laddade.

Kanske är det för att vi ofta har känt till orden långt innan vi visste att det var ett ord för det vi var, medan andra grupper med tiden upptäcker att det finns ett fult ord för det som vissa anser att dom är? 

Kanske är det för att det är ett ord för vad vi är, och inte ett ord som beskriver hur vi ser ut? 

Kanske var det för att vi stod längst ner på stegen och insåg att välja att ta illa upp var helt verkningslöst, att det ger förövaren makten att skada? 

För det är väl ett val, att välja att ta illa upp?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett. 260:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1470:- 

Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

Om du gillade det här kanske du gillar:

VARNING FÖR MAGNUS OCH BRASSE på Scalateatern:

"Det känns som om det här var ett sånt ställe dit Nils Ferlin kom och skrev dikter på bordsduken, eller dit två unga killar vid namn Hasse och Tage vågade sej in och satt och tryckte, storögda, i ett hörn, med varsin pilsner. Därborta, där det brukade stå ett piano, stod Lissi Aland och sjöng, och hit tog Karl Gerhard med sej Noel Coward när han var på Sverigebesök, för att bjuda honom på Stockholms bästa pytt i panna. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/varning-for-magnus-och-brasse-pa.html

ONE VOICE, Gunilla Backmans hyllning till Barbra Streisand på Soppteatern: 

Ibland har man tur. Eller som Blanche DuBois säger:

“Sometimes—there’s God—so quickly!”

Min kompis Patti-Li Leuk ringde mej en dag. Eller skypade, eller face-timade, jag minns inte:

”Gunilla Backman sjunger Streisand på Soppteatern, är du på?”

Det är klart jag är på. Vi börjar kolla datum i våra iCal, kolla dagar som skulle passa bäst.

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/one-voice-pa-klara-soppteater.html

TANGO PÅ EN SOPTIPP, med Avart Dans & Rörelse, på Dramalabbet:

”Jag kommer precis från gymmet,” ursäktar sej min kompis från förr, Måns Gibbon, och liksom hötter med sin tunnbrödsrulle. Eller, jag tror att han säger det som en ursäkt. Det låter som en ursäkt. En ursäkt, ett legitimerande av att han äter skräpmat, eller en ursäkt för att han eftersvettes - vilket han inte gör - eller en ursäkt som inte alls är en ursäkt utan egentligen är skryt: Jag har varit på gymmet. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/03/tango-pa-en-soptipp-forestallning-34.html