FÖR ER SOM ÄLSKAR HÄNDEL, av George Friedrich Händel, med Eric Ericsons Kammarkör och Drottningholms Barockensemble, dirigerad av Fredrik Malmborg, i Grünewaldsalen, Stockholms Konserthus. Föreställning 21 2014. Recension

EN HEL DEL HÄNDEL.

”Det var precis i början, i första sviten..” säger mitt sällskap, och så tystnar han, tar ett djupt andetag och funderar på hur han ska formulera sej.

Vi står i foajén till Grünewaldsalen på Stockholms Konserthus. Det är paus. Runt oss strömmar marinblå kavajer med kaffekoppar och kondisbitar. Vi har precis lyssnat på en hel del Händel.

”I första sviten...?” sufflerar jag. 

Han tittar upp i det välvda grå taket, liksom lite rädd för vad han ska säga. Så andas han ut, lättad, som om han erkände något:

”Jag kände mej plötsligt så priviligierad...”

Ordet skrämmer mej, för det bär en stank av överklass, elitism, snobbism. Men jag nickar. Jag förstår precis vad han menar. 

I vilken annan svensk stad kan man bara bestämma sej att det är dags för en konsert, och sen, några timmar senare sitter man plötsligt och lyssnar till klassisk? 

Stockholm är inte världens vackraste stad, eller världens modernaste stad, eller ens den stad med mest sportevenemang, alla arenor till trots, men i vilken annan stad kan man gå och se scenkonst varje kväll i veckan, året runt, och aldrig se samma föreställning två gånger. Inte i New York, och inte i London. Vi är priviligierade. 

Några bekanta kommer fram, såna där man har koll på via fejan, och dom är lika överraskade att se oss som vi att se dom:
”Men, hur kommer det sej att ni är här?”

Vi är här för Händel, med Eric Ericsons Kammarkör och Drottningholms Barockensemble. Jag, som är obekant med det mesta ur det klassiska cd-teket, har lyssnat på Händel nästan hela dagen, och har en ganska klar bild av det vi ska få höra. Händel är vimplar i vinden, fontäner och fanfartrumpeter. Han är fluffiga strutsfjädrar och långsamma menuetter. 

Grünewaldsalen imponerar. Trots att Konserthuset stod klart 1926 känns det som om salen har legat här i evigheter. Det är ett beige-rosa rum i ett renässanspalats, en marmorsal i Stockholms Slott, någonstans under ett dekorerat tak i Peterskyrkan. Man förväntar sej att rokoko-klackar har klapprat över ekparketten. 

Vi har fått höra Svit ur Radamisto, Concerto grosso B-dur op 3:1 och Svit G-dur ur Water Music. Händels musik är som ett synintryck, en doft, en rysning längs ryggen. Något man inte kan ta på, något som nästan inte berör, men som finns där, som om man stod mitt i stormens öga. 

Pausen är över. Vi går in och sätter oss. Instrumenten stäms. Det hostas. Det prasslas med program. Viskningar.

Så tågar plötsligt Eric Ericsons Kammarkör in, damerna i svart med vinröda sjalar, herrarna i mörk kostym, vita skjortor med cut-away-kragar och vinröda eller grå slipsar, och Dixit Dominus börjar. 

Texten är psalm 110, på latin, men musiken är rock.  Barockenroll! Ett plötsligt driv, en stress, ett gung. Vi sätter oss upp i stolarna, som nyväckta. Körstämmorna slingrar runt varandra, uppåt, uppåt, mot taket. Körmedlemmar stiger fram för individuell insatser, och jag är nästan lite yr. Jag tappar mitt program. Låter det ligga. Musiken stiger och faller. Jag följer med...

Det är över. Vi går ut i foajén, lyssnar på delar ur Drottningholms Barockensemble som bjuder på ytterligare musik, och överväger en öl, men har för mycket att tala om. 

Det är något visst att cykla från City hem till Midsommarkransen, över Västra Årstabron, genom en kolsyreis-kylig, stjärnklar kväll, nästipp och fingertoppar domnande, men med Händel högt i hörlurarna. Man känner sej priviligierad.

Fribiljett, som vi tackar Eva för. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1715+0=1715:-

FLASHDANCE, av Tom Hadley, Tobert Clay och Robbie Roth, i regi av Anders Albien, koreografi av Jennie Widegren, scenografi av Andreas Bini, med Hanna Lindblad, Rennie Mirro, Karl Dyall, Katrin Sundberg, SIw Malmkvist, Per Eggers, Anna Hansson och Linus Wahlgren, på Chinateatern, publikrep, recension av Joakim Clifton Bergman. Föreställning 20 2014

Detta är mina iaktagelser på föreberedande genrep, två dagar innan premiär.

Här hade jag förberett ganska mycket om Chinateatern och filmen flashdance, om det nu skulle visa sej att jag inte tyckte om föreställningen. Jag säger bara: 

Chinateatern stod klar 1928 men slutade användas som bio 1980.

Flashdance-filmen hade premiär 1983 och musikalen uruppfördes 2008.

Vänligen notera alla åttor i ovanstående, och uppmärksamma att åtta är ett kinesiskt lyckotal. 

Som Miranda Priestley skulle ha sagt: ”Det är allt.”

Jag såg filmen Flashdance när den kom. Jag var runt 20 år. Jag kommer ihåg en massa dansande, en massa cyklande, och att Jennifer Beals tog av sej kavajen på en restaurang och att hon bara hade ett skjortbröst under. Det är allt. 

När det basunerades ut att Hanna Lindblad, Rennie Mirro och Kalle Dyall - som under 2006-2008 gjort succé tillsammans i Singing in the Rain på Oscarsteatern - skulle återförenas på Chinateatern i Flashdance, undrade jag vad Kalle och Rennie skulle göra. Jag kom inte alls ihåg deras roller från filmen. Jag insåg, lite dimmigt, att hon satt med en man i restaurangscenen, men det är allt.

Man kan leka, i tanken, efter den sensationella succén som trion hade med Singing in the Rain, att teaterns gud, Dionysos, tänkte att han skulle testa dom. Han letade fram en gammal 80-talsmusikal om en kvinna som jobbar på ett stålverk och drömmer om att bli en riktig dansare,  tog en titt på den och tänkte att den nog skulle duga bra. Riktigt bra. 

I Singing in the Rain spelade Rennie Mirro huvudrollen som stumfilmsstjärnan som möter ljudfilmen. Karl Dyall var hans komiske sidekick. Hanna Lindblad spelade det motsträviga romantiska intresset, som efter att hon gett efter, har en ganska otacksam roll. Det är en lätt komedi, inte speciellt förankrad i dåtidens sociala verklighet, en slags fluffig dröm, och en fantastiskt underhållning. 

Karl Dyall kan sjunga, kan dansa och kan få oss att skratta. Så vad gör Dionysos? Ger honom rollen som den slemmige, intrigerande, föreståndaren till en stripklubb, föreställningens djävul. Från komedi till drama. Han är riktigt obehaglig. 

Rennie Mirro, vars roll i Singing in the Rain skapades av Gene Kelly, en man som kunde dansa, men inte var en höjdare på sång och som teatralt hade en dragning åt överspel (Kelly alltså, inte Mirro), fick återigen den manlige huvudrollen, men i en historia ur kvinnans synvinkel, där han måste finlira på de dramatiska strängarna och måste bevisa att han verkligen kan sjunga. Och det kan han.

Och till Hanna, vars roll i Singing in the Rain var lite mer än ett komiskt kuttersmycke där hon fick bevisa att hon kunde dansa vem som helst till sjukstugan och uppvisade den där intressanta koloraturkvittrande kvalitén i sin sång, i en roll utan något riktigt känslomässigt djup säger Dionysos:

”Och du gör resten.”

Och hon gör det. 

Jag älskar när en skådespelare inte gör något ”I största allmänhet”. Det är ganska vanligt, speciellt i musikal, där uppgifterna är så krävande - sång, dans, agerande - att man börjar förevisa en aktion istället för att agera. Man spelar lite full istället för att verkligen försöka nyktra till, eller gå rakt eller tala tydligt eller inte se dubbelt. Man ska vara kär, så man sjunger en kärlekssång istället för att undersöka vad det är som attraherar. Man tar till gester som är lika beprövade och oinspirerade som den klassiska balettens stångövningar.

Hanna Lindblad är inte i största allmänhet någonstans. Hon är knivskarp, exakt, och obarmhärtig och gör något så ovanligt som att avstå från att vara charmerande och kokettera. Hon har inte tid med sånt. Det känns som om hon driver sej igenom föreställningen, suddar ut gränsen för vad som är verklighet och vad som är teater.

I spelscenerna gör hon precis det hon ska: packar en väska, byter kläder, svetsar. Vi fattar vad hon känner, hon behöver inte visa. Det känns som om hennes karaktär alltid är på väg: till repetition, till jobbet, till sitt andra jobb. Hon står aldrig still och bara ”spelar teater”. Inget känslomässigt mjölkande, inget redovisande av vad hon känner. Hon är återhållsam, tuff och vaksam, övertygande som en kvinna som jobbar i ett mansdominerat yrke och som vuxit upp med en ensamstående alkoholiserad pappa. Hon väljer de tillfällen hon låter oss se henne, de där ögonblicken när garden är nere.

Hon får mej att inse att Flashdance inte alls är en fluffig liten historia om en tjej som vill dansa, det är en historia om klasskamp, om arbetslöshet, om åldrande och död. Det finns ett svart djup som gör att vi uppskattar sångnumrens verklighetsflykt så mycket mer. Jag ryser lite när jag tänker hur fel det kunde ha gått, och hur rätt det gick. 

Scenografin är sådär fantastisk som man har börjat förvänta sej av en produktion på Chinateatern. LED-skärmarna tillför snarare än övertar och tillför illusionen av ett sceniskt djup som inte finns. Man hoppar enkelt och obehindrat mellan Stålverk, Dansstudio, Backstage, On Stage, Gatubild och Lägenhetsloft. Chinateatern har uppunnit ett eget scenografispråk, av nöd, och det är som uppfinningen av glödlampan: lysande.

Ljuset är värd en liten applåd bara för sej. 

Kostymören har tacksamt nog undvikit att se in i den där berömda skrattspegeln som 80-talet faktiskt är. Det känns tillräckligt akutellt för att inte locka till skratt.

Frisyrerna däremot är precis sådär överfylliga och peruklika som jag minns dom. 

Jennie Widegrens koreografi får mej att önska att jag visste mer om dans för att kunna definiera den. Det känns fräscht, och hennes staging ger föreställningen en schwung som den så väl behöver. Det finns svåra val att ta: hur visar man att Mawby’s cabaret är tillräckligt sunkig för att vara något man vill bort ifrån, och inte målet för en flicka som vill dansa, och men också bättre än Zanzibar, stället dit dansarambitioner kommer för att dö? Jennie Widegren har valt att också ha manliga dansare på den mer oskyldiga klubben, för att på så sätt dela på den könsindelade objektifieringen, ett tilltag jag uppskattar, men som mitt öga är lite ovan vid. 

Som om det inte räckte med Hanna, Rennie och Kalle så har man lyckats fösa ihop ett gäng fantastiska skådespelare åt birollerna, som alla lyckas vrida varenda uns av berättande ur sina roller. 

Gloria, flickan som gör några dåliga val, görs av Anna Hansson på ett kärleksfullt sätt, hon blir lite tillstukad, men går aldrig över till en horig knarkare, vilket jag nog kan tänka är ett lockade val för en skådespelerska. 

Per Eggers är som vanligt helt suverän, och har en tyngd och värdighet som får en biroll att bli en intressant del av historien, visa på en avtagsväg man är lite frestad att följa.

Katrin Sundberg antar jag, tackade ja när produktionsteamet erbjöd henne chansen att spela skiten ur två roller istället för en. Hon ger båda rollerna distinkt skilda karaktärer utan att de blir karikatyrer,trovärdiga och samtidigt ändå Katrin Sundberg. Hon är något så ovanligt som en skådespelare som faktiskt kan packa en flyttlåda på scenen utan att gör avbrott för att ”spela teater”.

Linus Wahlgren har fått den kanske otacksamma rollen att försöka införa komik i en historia som inte behöver nån, men han gör det så begåvat att jag börjar undra när hans stora musikaliska huvudroll kommer?

Om man rollbesätter med en så levande legend som Siw Malmkvist är det lätt att historien blir lidande. När legenden gör entré brukar det gå som en våg genom publiken: ”Är det hon? Hur ser hon ut? Har hon åldrats?” I vissa skräckfyllda fall kan legenden till och med få applåd på enré, vilket visserligen är trevligt för legenden, men stoppar liksom upp skeendet. 

Så inte i Siw Malmkvist fall. Hon kommer in och gör sitt jobb, precis som alla andra. Man glömmer snabbt att det är Siw. Man ser en åldrande kvinna som aldrig blev det hon ville bli. Vad som är kvar när drömmen slocknat.

Jag borde kanske säga något om Hanna Lindblads sång och dans, men jag befarar att dom snart börjar sprida ut att det var hon som uppfann penicillinet, för det verkar inte finnas något hon inte kan göra. Det är allt.

Fribiljett, som vi tackar för. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1715+0=1715:-

TUBAFROSSA, med Øystein Baadsvik och Blåsarsymfonikerna, med musik av Adam Gorb, Anna Baadsvik, Fredrik Högberg, Giuseppe Verdi, Andrea Tarrodi och ett medley med bl.a. Williams, Wagner, och John Phillip Sousa, dirigerade av Alexander Hansson på Musikaliska, recension

På Adolf Fredriks kyrkogata 10 ligger pingstförsamlingen Citykyrkan. Och i Citykyrkan ligger Citykonditoriet. Det var nog kaffet och kakorna mer än gud som lockade den där dagen för något år sen som jag och min kamrat plötsligt upptäckte Fenixpalatset. 

För det brukade heta så: Fenixpalatset, när det var Stockholms häfigaste dansställe, i början av seklet. 

Tänk er att mormonerna tagit över Berns. Eller att Jehovas flyttat in i Cirkus. Eller att en klädbutik ockuperat Röda Kvarn. Där har ni historien om Fenixpalatset. Efter fikat träffar vi en man som arbetar i huset, och som visar oss runt. Det känns som om vi är i en film där någon bara travat in i Versaille och ryckt bort alla dom där vita tygerna som alltid verkar ligga som dammskydd. Det gör en ödmjuk. 

Men det här ska inte handla om Fenixpalatset. Jag berättar det bara för att ni ska förstå den där känslan av att plötsligt stiga in i något obekant, historiskt, fantastiskt. Lite som Howard Carter måste han känt sej när han första gången steg in i Tutankhamons grav. Eller som när Madame de Florian 2010 dog och man för första gången på 70 år steg in i hennes Parislägenhet. Som när nåt händer för första gången och man hukar för historiens vingslag.

Jag vet inte hur jag blev medveten om Musikaliska. Det måste varit som cyklist, på väg till Dramaten eller Cirkus eller Maxim eller Elverket. Man svänger upp innan Grand Hotel på en trång liten gata, och så slussas man ut lite längre fram vid Nybrokajen, och om man har ögonen med sej, precis i svängen man ska upp på cykelbanan igen, och nästan tittar sej själv över axeln, då ser man Musikaliska, liksom lite översvämmad av all trafik som svänger förbi på Stallgatan, på väg mot Nybroplan.

Det är en vacker byggnad från 1877, med Stockholmsgul fasad i nyklassicistisk stil med fem tvåvåningshöga rundade fönster mot Nybroviken. Lite anonym, kanske, men det är det som gör det så spännande. Man har liksom ingen aning om vad som väntar. 

En bekant kamrat frågar på fejjan om någon vill hänga med på Tubakonsert. 

Givetvis, svarar jag. 

Det är på Musikaliska, skriver hon. 

Givetvis upphöjt till två. 

Øystein Baadsvik

Vi möts utanför, på trappan. Det är vinter och kallt, och det är lite av ett kuddkrig att ta sej in, puttad av alla påpälsade. Och plötsligt är det som om vi är på Hogwarts, eller ett mycket populärt slott med gratis entré. Och överallt är det tubor. Stora tubor, små tubor, i mässing och i vit metall. Vi har platser på vänster balkong och skynda oss upp, upp, på vackert slitna grå trappstenar. 

Auditoriet är för-öd-ande vackert. Balkongerna går längst med lokalen, och hålls upp av smäckra gjutjärnskolonner, runt vilka man nästan förväntar sej att det ska slingra murgröna eller klematis eller kaprifol. Det är ljust och luftigt, med detaljer av guld. Det är som om tiden stått still, som om allt var nybyggt. 

Här hölls den första nobelprisutdelningen. 

Först ut är Adam Gorbs Yiddish Dances. 

Det kommer lite som en shock, denna livfulla, glädjefulla Kletzmerklingande musik, och det känns plötsligt som om man är mitt uppe i Pierre-Auguste Renoirs Le Moulin de la Galette. Jag hade inte hunnit kolla i programmet, och hade förväntat mej att man skulle öppna med något lite styltigt av John Philip Sousa. Det går som en våg av mousserande genom publiken, man är plötsligt vaken, allert, skärpt och full av liv. Och kanske lite, lite sinnlig.

Pierre-Auguste Renoirs Le Moulin de la Galette

Adam Gorb är något så ovanligt som en kompositör som inte har en sida på Wikipedia, så det är tur att Musikaliska i programmet informerar om både stycket och kompositören. Han är född 1958 och stycket är ifrån 1997. Om detta hade varit ett frågeprogam på teven hade jag verkligen gjort bort mej, jag hade gissat på något från början av 1900-talet, som senast.

Nästa stycke både är och låter modernt. Anna Baadsvik Memory of a rose svävar ut över oss och försvinner, lite som ett minne, kanske mest ihågkommet för att det framfördes Øystein Baadsvik, en av världens bästa tubaister, och den enda som försörjer sej som soloist. Jag vet inte om dom är släkt, Øystein och Anna, men jag misstänkar att dom har mer än namnet och ett intresse för blåsinstrument gemensamt.

Paus. Vi rör oss inte ur fläcken. Det är häftigt här uppe på vänster balkong. Vi tittar på den vackra takkronan, på de ovanligt ställda sittplatserna på parketten, på kungalogen som dom nuförtiden använder för inspelning.

Andra delen öppnas med något underbart:

Trolltuba av Fredrik Högberg från 2006. Øystein Baadsvik spelar och berättar mellan tutande tubatoner historien om Bockarna Bruse, häcklad, påhejjad och ackompanjerad av resten av Blåsarsymfonikerna. Det är punkigt, avant garde, och vi skrattflämtar flera gånger, lättchockade och fjolliga som mamseller.

Så kommer Giuseppe Verdis Bella Figlia Dell’Amore ur Rigoletto, men istället för operasångera bjuds vi på Tubaister. Dom kommer in med rollkaraktärernas namn fasttepjpade på sina notställ. Lustfyllt och inspirerat, och lite provocerande, som för att visa: vi kan också.

Sen följer Andrea Tarrodis Serenade in Seven Colours, och vi uppmanas att se hur många färger vi kan uppfatta. Jag tror jag kom upp i tre. Jag behöver nog träna mitt gehör.

Det slutar med något fantastiskt: Tubarapsodi arrangerad av P-O Ukkonen, Där vi bjuds på allt från M. Jackson till j. Ph. Sousa med lite Vivaldi, Wagner, Williams, Bizet och Ramel insorterat. 70 tubaister gör insatser, alltifrån väldigt unga till herrar i en ålder som uppfattar internet som en nymodighet. Det dansas, skräms och paraderas. Vem kunde tro att tuba var ett så passionerat ämne och instument?

Som extranummer kommer Øystein Baadsvik in och gör något fantastisk. Jag vet inte vad. Han framför ett stycke där han liksom sjunger i sin tuba, samtidigt som han spelar. Det är som trolleri, som magi, ofattbart. Vi står upp. Vi klappar och vi skriker. 

Så är det över, men vi vill inte gå hem. Vi vill flytta in.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nybrokajen_11

http://www.citykonditoriet.com

http://www.musikaliska.com

Fribiljett, tack Jane. Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1715+0=1715:-

ANDREA CHENIER, av Umberto Giordano och Luigi Illica, i regi av Dmitri Bertman, med Riccardo Massi, Alberto Gazale och Maria José Siri på Kungliga Operan, Föreställning 18 2014, recension.

Vad skulle du säga om du var en straight kille som jobbade som betjänt åt en adlig kvinna, och den kvinnan hade en dotter, som du var kär i, men hon var kär i en poet, som du - när 1789 kommer med revolution och du kommer till makten och adelskvinnan dör och dottern flyr - falskeligen anklagar för att brott så att han blir dömd till döden och den flydda kvinnan kommer tillbaka och ber dej att få dö med han, honom, poeten, och du låter henne göra det? Vad skulle du säga då? Jag antar att du inte skulle säga någonting. Du skulle möjligtvis sjunga. Opera. Som i Andrea Chenier av Umberto Giordano och Luigi Illica.

För det här är handlingen i operan, sedd ur ett annat perspektiv. Ur ”Bovens” perspektiv. Jag tycker han är det mest intressanta karaktären i Operan, men så är det väl ofta? Jag tycker han är den verkliga hjälten. Så är det inte ofta. 

Tonsättaren till den här operan, Umberto Menotti Maria Giordano, dog inte förrän 1948, så då fattar ni hur modern den är. Andre Chenier, som är det verk som han är mest känd för, och det enda som tillhör en nutida operarepertoar kom redan 1896, när Umberto bara var 29 år, så man kan tänka att han levde länge utan att producera fler storverk. En ålderdom i det obskyra, liksom.

Den här operan tillhör en genre som kallas verismo, som betyder realism. Den är en post-romantisk reaktion populär mellan 1890-1920, och handlar ofta om en våldsam, oromantiserad vardag, och den som är kanske mest känd i den här genren är Giacomo Puccini. Och när jag säger oromantiserad måste man komma ihåg att detta är opera. Folk sjunger. Starka känslor får dom att sjunga. Det är inte Strindberg, det här.

Innan jag börjar min tirad måste jag lägga in en brasklapp: Dirigenten hade ryggskott, så man hade flugit in en dirigent från Oslo. Jag kan tänka mej att det kan få vem som helst att vackla lite. Även om min kritik inte alls gäller vare sej sångare eller musiker. Jag tycker dom var utmärkta. Min kamrat som har ett öra för det här sa att dom var fenomenala.

Jag har ett väldigt osofistikerat öra, så jag har svårt att uppskatta den här musiken. Jag sveps inte med. Ge mej en opera jag kan humma, eller en musik som upprör mej. Här glömmer jag liksom att lyssna. Det kanske är därför jag sitter och iaktar detaljerna. 

Jag retar mej på stagingen. Opraktiska scenlösningar och styltade uppställningar. I tredje akten ska Andrea dömas av en jury, som sitter vid ett bord mitt på scenen, med ryggen mot publiken, för att den anklagade ska kunna stå frontad. När dom sen ska förkunna domen måste dom resa sej och vända sej mot publiken, med ryggen mot realismen, så att säga. Jag tror nog man hade kunnat lösa det bättre. 

För mycket av det goda blir för lite i längden. Som kostymen. Den är festlig och härlig, galen som något från Marie-Louise Ekmans ungdom, med bara låtsasbröst och ansiktsmasker, men efter ett tag börjar man se sej om efter något mer. Är detta allt? Det verkade ju så lovande. 

Det är samma sak med scenografin: en stor tavelram som täcker hela scenen och snurrar som värsta attraktionen på Gröna Lund. Men efter en stund vill man ha lite mer. Man blir bortskämd. 

Det är lite som en trailer för en film, som verkar maffig och lovande, men när man sen ser filmen inser man att man redan sett det maffiga, i trailern.

Jag tror att regissören kanske är mer bekväm i en annan slags opera, den uppställda operan. Här, där det ska till realism, där det verkligen behövs realism, verkar det som om han flyr in i regichabloner. 

Det känns lite som om aktörerna måste agera i sin egen lilla bubbla, och blir glatt överraskade om dom upptäcker att någon annan på scenen berättar samma historia. Som pusselbitar från olika pussel går dom runt och söker sitt eget. Dom finner varandra på scenen, liksom. 

Riccardo Massi, i titelrollen, var strålande och fruktansvärt lik en levande version av Gaston från Disneys Skönheten och Odjuret, liksom. Alberto Bazale som boven var riktigt, riktigt bra. För mej var han huvudpersonen, han hade det intressanta skeendet. Han var hjälten. 

Men jag måste tillägga att varje gång - speciellt på vintern - som jag går på Kungliga Operan, känns det som om jag är med i de första minuterrna av Fanny och Alexander. 

Ni vet, den lyckliga delen?

ANDRÉ CHÉNIER

José Cura  Riccardo Massi

CHARLES GÉRARD

Alberto Gazale

MADELEINE DE COIGNY

Maria José Siri

BERSI

Susann Végh

GREVINNAN DE COIGNY/GAMLA MADELON

Marianne Eklöf

ROCHER

Linus Börjesson

FLÉVILLE, POET/FOUQUIER TINVILLE

Kristian Flor

MATHIEU/SANSCULOTTE

Johan Edholm

ABBÉN, POET/INCROYABLE

Magnus Kyhle

HOVMÄSTAREN/DUMAS/FÅNGVAKTAREN

Michael Schmidberger

DIRIGENT

Pier Giorgio Morandi  John Fiore

Kungliga Operans Kör
Kormästare: Folke Alin och Christina Hörnell
Kungliga Hovkapellet

http://www.operan.se/sv/Var-repertoar/20132014/Andrea-Chenier/#overview

FÖR ÖVRIGT:

The Bregen Festival on Lake Constanza on the frontier of Germany, Austria will the Marat's bathtub. The set is inspired by the painting " The Death of Marat" by Jaques-Louis David. This will be the setting for the opera "Andre Chenier " which opened the middle of last moth and runs through August. Spiderman eat your heart out , this is like Cirque De Soleil goes to the opera. Impressive sets, costumes and concept leaves us but bewildered. Would that ever run on Broadway?

Fribiljett Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1715+0=1715:-

Gillade du det här kanske du gillar:

COME TOGETHER: 

"Det är nästan så att min hjärna får en härdsmälta. Jag vill minnas varje sekund och jag anstränger mej så mycket på att komma ihåg att jag nästan glömmer bort att titta. Att se. Att njuta.

Vi är på en roadtripp, jag och Skäggige Skalman. En liten tur till Uppsala. Över dagen. Kanske inte så mycket till roadtripp. Vi ser bara Stockholm från en bilkö, E4:an till Uppsala, och insidan av Pizzeria Durango, där jag gladeligen noterade att personalen med invandrarbakgrund stolt bar tröjor med svenska flaggan på. Sånt värmer. "

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/come-together-musik-paul-mccartney-john.html

OLIVIA STEVEN: PASSION, EN SKÅDIS RESA IN I LJUSET: 

"Kanske har någon sagt till henne att hon är rolig. Kanske tycker hon det själv. Jag tror att hennes styrka ligger annorstädes. I tragedin. I det självutlämnande. I tårar och vånda och förtvivlan. Det känns lite som om Edith Piaf gett sej på stand up. En fransyska på Norra Brunn. 

”Padam-padam-padam.”

”Vem där?”

”Edith”

”Edith vem?

”Edith verkligen det här jag borde hålla på med?”"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/olivia-stevens-passion-en-skadis-resa.html

KALLE HAGLUND OCH DEN STORA SKOGEN

"”Är den för kort?” frågar han. 

Jag tvekar. Är den för kort? Jag vill inte vara oartig. Hur kort är för kort? Det känns lite ovant att prata om sånt här inför människor jag inte känner.

”Ne-ej”, säger jag, liksom tveksamt ”den är precis lagom lång.”"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/kalle-haglund-och-den-stora-skogen-av.html

EMPEROR, av Örjan Andersson och Jo Strømgren till musik av Jacues Offenbach och Ludwig van Beethoven, på Kunglia Operan, med Kungliga Baletten och Kungliga Hovkapellet, recension, föreställning 17 2014.

Det här var vad jag tänkte ut när jag cyklade hem efter att ha sett genrepet av Kungliga Operans Emperor. Jag var tvungen. Jag behövde kunna förklara skillnaden.

Jag har uppfunnit en analysmetod för dansföreställningar. Den heter Joakim Clifton Bergmans Stora Internationella Mycket Användbara Dansverktyg. Eller bara Jockes Dansverktyg, för oss som vet vad vi snackar om. Det består av tre huvuddelar med inbördes indelningsmöjligheter. 

FÖRSTA DELEN gäller HANDLINGEN: 

1.0.0=Verket saknar uppenbar ramberättelse.

2.0.0=Verket har en uppenbar ramberättelse.

Med ramberättelse menar jag en handling man kan återberätta, till skillnad från kanske ett tillstånd eller en känsla.

ANDRA DELEN gäller KOSTYMERNA

0.1.0=Verket saknar kostymer ur verkligheten. 

0.2.0=Verket har kostymer ur verkligheten. 

Med kostymer ur verkligheten menar jag kläder som t.ex. servitris, tjurfäktare eller prins till skillnad mot kostymer där man inte riktigt ser vad dom ska föreställa. 

TREDJE DELEN gäller MUSIKEN.

0.0.1= Om musiken inte är välkänd och saknar uppenbar rytm.

0.0.2= Om musiken inte är välkänd men har uppenbar rytm. 

0.0.3= Om musiken redan innan är välkänd, som t.ex. klassisk musik eller pop. 

Exempel på 0.0.1 är droppande vatten eller valtjut. 

Med hjälp av Jockes Dansverktyg kan vemsomhelst varsomhelst bli en riktigt bra analysös av dans. 

EXPOSTION AND THE BODY

av Örjan Andersson.

Musik: Ludwig van Beethovens 5:e pianokonsert.

Ludvig Van Beethoven föddes 1770 och detta var den sista pianokonserten han skrev, 1809-1800, och den är tillägnad ärkehertig Rudolf av Österrike.

Jockes Dansverktyg ger det här dansverket siffrorna 1.1.3. Det vill säga, ingen uppenbar handling och kostymerna ger inga tydliga signaler på förlagor ur verkligheten, men musiken är mycket bekant.

Jag ville verkligen tycka om detta, eftersom jag älskade koreografens Karmer Kring Blå. Men det ville sej inte. Jag är inte tillräckigt sofistikerad, tror jag. Det fanns mycket jag tyckte om, men jag kom aldrig riktigt in i det. 

Jag sitter och stör mej på flickornas viskande i stolsraden bakom mej. Jag ger dom sura blickar, men elever på dansskolor verkar inte vara så väluppfostrade som jag trodde. Viskningarna fortsätter. Jag tar av mej ena skon, för den klämmer. Jag känner mej som jag antar drogmissbrukare känner när dom väntar på att drogen ska börja verka. En slags frustration.

Jag blev mycket tagen av en slags flygsekvens, där jag tänkte på Margaritas flygning över Moskva i Dramatens uppsättning av Mästaren och Margarita, och ett slags Twist-steg, och så en pose, som en häst som stegrar, där framhovarna blir lejontassarna på riksvapnet. Men jag upplevde det som rörigt och diffust.

Scenografin, av SUTODA, är vacker. Tre ljustrossar hänger ner och bildar en slags moderna kristallkronor. Röda veckade tyger, som ridåer, hänger till en början runt scenrummet innan dom faller, i flerfärgade lager, tills vi har ett naket scenrum med motljusrigg i fonden.  

Kläderna, av Nina Sandström, är ganska...menlösa. Jag tyckte mycket om hennes jeanskreationer i Karmer Kring Blå, och hade nog för höga förväntningar, kanske. Dansarna börjar i något som ser ut som svarta underställ med påklistrad svart gaffatejp, för att sen byta till aftonklänningar med tornyr och en slags långa karolinerrockar. Färgen är blå, från midnattsblå till kvällsblå, om det nu är ett ord. Dovt är det i alla fall. 

GAÌTE SUEDOISE

av Jo Strømgren,

musik: Gaité Parisienne för orkester, samt suite 1 och 2 ur Cours méthodique för två celli , båda av Jacques Offenbach.

Gaite Parisienna skapades åt Ryska Baletten. Jacques Offenbach, 1819-1880, skrev en hel drös operetter, men bara en opera: Hoffmanns Äventyr, som innehåller  en av mina favvisar: Les oiseaux dans la charmille

2.2.3 på Jockes Dansverktyg. Alltså: En lättföljd historia, kläder man förstår och så Offenbach på det. 

Nu snackar vi! You Went and Saved the Best for Last, som Vanessa Williams kunde ha sjungit, om hon varit i Stockholm igårkväll.

Jag älskade det här! Det berörde, roade och chockade. Det var vackert och hemskt, och jag skullle kunna se det om och om igen.

Man väntar Kungen och Drottningen. En man och en kvinna i serveringskläder håller på och ställer i ordning vackra rokokostolar, när plötsligt hela jäkla adelskalendern kommer inrusande, aftonklännings- och frack-klädda, i full vulgär dekadens. Dom släpar in porträtt av tidigare monarker och gör sej roliga, innan dom snigellikt, som ryggraslösa larver, kollapsar i en origehög. Mannen och kvinnan inleder en liten flört, och när det högre ståndet vaknar och upptäcker dom, ger sej kvinnorna på mannen och männen förgriper sej på kvinnan.  Dom ser något dom vill ha och tar det, utan att inse att man inte kan tvinga någon till kärlek. När dom tror att dom har fått det dom vill ha överger dom mannen och kvinnan, som finner varandra, tilltufsade men starka i sin kärlek. Adeln ser på dom, inte längre avundsjuka utan berörda och gripna, inser att dom inte kan få vad mannen och kvinna har. Kungen och Drottningen kommer. En adelsman svimmar, just som ridån går ner. Fenofuckingmenalt!

Kostymerna av Bregje van Balen var härligt realistiska och kvinnornas aftonklänningar var sådär lagom anonyma och motsatsen till färgkoordinerade.

Det är ett mästerverk. Jag skrattar och jag sitter blickstill, fångade av kärleksparets underbart vackra pas de deux till cellomusiken ur Cours Méthodique. 
Det är smakfull, lekfullt vulgärt, respektlöst när det behöver vara det, men aldrig elakt eller tanklöst. Övergreppen är hotfulla men går aldrig över gränsen till det obehagliga. Dansarna blir alla intressanta individer, och dom agerar mycket bra. Kvinnorna tillåts bli grova och männen får bli berörda. Wannebe-Ballerinorna bakom mej är dödstysta, och min sko verkar inte längre klämma. 
Och jag har fått min fix.

Jag skulle kunna ta jobb som programförsäljare på Kungliga Operan bara för att få se det här kväll efter kväll.

Exposition and the body

1 PAR

Mariko Kida  Kristóf Várnagy  Rena Narumi Anton Valdbauer

KVINNOR

Sarah-Jane Brodbeck  Jeannette Diaz-Barboza  Mia Hjelte  Daria Ivanova  Rena Narumi  Jonna Savioja  Nadja Sellrup Renáta Simon  Mariko Kida

MÄN

Joakim Adeberg  Clyde Emmanuel Archer Hampus Gauffin  Hokuto Kodama  Anthony Lomuljo  Jens Rosén  Hugo Therkelson Anton Valdbauer  Kristóf Várnagy

Gaîté Suédoise

ETT PAR

Sarah Jane Medley  Jerôme Marchand Jenny Nilson  Oscar Salomonsson

KVINNOR

Marianna Barabás  Sarah Fontaine Katarzyna Kucharska  Irina Laurenova Jordan-Elizabeth Long  Ylva McCormac Moe Nieda  Desislava Stoeva  Mayumi Yamaguchi

MÄN

Gunnlaugur Egilsson  Nikolaus Fotiadis Claes Lindbom  Aleksander Nikolaev Aleksandar Maksic  Preston McBain Joakim Stephenson  Jörgen Stövind Hampus Westin  Calum Lowden

DIRIGENT

David Björkman

PIANOSOLIST

Terés Löf

CELLISTER

Frida Fredrikke Waater Waervågen  Tamara B Bohlin  Kati Raitinen  Annika Janhagen

Kungliga Baletten
Kungliga Hovkapellet

Genrep=Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1715+0=1715:-

Tyckte du om det här kanske du gillar 

RICHARD III

"Det är som ett barn som hatar sina leksaker. Eller, älskar att hata sin leksaker. Damien, eller Caligula som barn. Tennsoldaterna och dockorna och nallebjörnar hoppas att dom ska överleva dagens lekar, men dom vågar knappast hoppas. Dom sitter och ser hur de andra leksakerna behandlas, och när deras namn ropas upp reser dom sej, förvirrade, från sina stolar, osäkra på vad som förväntas av dom. Dom iakttar och reagerar, oförmögna att ingripa. De goda dör först."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/richard-iii-av-william-shakespeare.html

SVARTA DJURET SORG

"Ordtsunamin forsar ut mot oss, når mej till knäna, till magen, till halsen, jag sveps med, tumlar runt, omtumlad, tappar andan, tappar känslan för upp och ner, för tiden. Är det över? Det är inte över? När tar det slut? Tar det slut?

Skådisarna förtrollar mej, och jag är bara tillräckligt vid medvetande för att inse att det dom gör, det är ett storverk."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/svarta-djuret-sorg-av-anja-hilling.html

HÄR STÅR JAG FRAMFÖR ER HELT NAKEN av Joyce Carol Oates, Medverkande: Fanny Larsson, Patrizia Gutensparr, Marina Almén, Sara Hagnö Regi & bearbetning: Ulf Evrén Regiassistent: Inga Kempe Manusförfattare: Joyce Carol Oates Översättning: Birgitta Prejborn Teknik: Simon Söderberg Projektioner: Kundali Löfstrand Maskör: Elin Jonsson Maskmakare: Sara Kander , på Boulevardteatern, elevuppspel med Patrizia Gutensparr, Sara Hagnö, Fanny Larsson och Marina Almén, recension, föreställning 16 2014.

Joyce Carol Oates värld är en otäck verklighet. Den är fylld av förvridna händelser, obehagligheter och garderober fulla av skelett. Den är en coca-colaflaska fylld av dränkta insekter. Den är en vaggvisa för döda barn, ackompanjerad på en ostämd spinett. Den är en målning av Hieronymus Bosch. 

Jämfört med människorna i hennes värld känner jag mej som en Blanche DuBois som springer omkring med sina rosafärgade lamskärmar, förnekande realismen, intrasslad i en flortunn tyllgardin, på jakt efter det förtrollande. 

Här står jag framför er helt naken är en samling monologer för amerikanska kvinnor. Det är den anorektiska flickan som bara ska äta en apelsin, det är den rika kvinnan som skriver ut checkar till välgörande ändamål men som kanske längtar efter att skjuta ner de behövande. Det är lärarvikarien som försöker ha sex med en underårig elev. Olyckliga människor. 

När nu Boulevardteaterns Teaterskola Termin två sätter upp pjäsen är det i en uppsättning som inte ber om ursäkt. På ett sätt och med en kaxighet som man bara vågar när man går på en teaterskola, när man ännu inte har något att förlora.

Det kunde knappast ha börjar värre. När Patrizia Gutensparr kommer fram på scenkanten och - i karaktär - frågar om blodblåsan på hennes läpp syns får hon plötsligt svar av någons förvirrade mormor i publiken. Då är det tur att dom haft lektioner i improvisation. Tre gånger hinner tanten införa nyskriva repliker i pjäsen innan hon inser att föreställningen har börjat. Kanske är det sedan hennes hörapparat som piper i rundgång i resten av pjäsen, men det stör inte så mycket, det tillför något, som en sån där maskin dom har på sjukhus som börjar pipa när någon dör. 

Fyra skådespelare framför elva monologer. Scenen är några stolar med kläder på. Skådespelarna kommer in, provar några klädkombinationer och går fram till publiken och säger:

”Här står jag framför er helt naken,” för att sen gå och prova en ny kostym. Nästa person kommer fram, upprepar texten, och så nästa person, och nästa, i löjligare och löjligare kostymkombinationer. Det är skönt avväpnande, och några av de få gångerna man som publik skrattade hjärtligt. Sen rullar tungmodet in. 

Monologer avbryts av dansanta interludium. En del, ”Godmorgon godafton” är så visuellt intressant att jag efteråt inser att jag inte har en aning om vad den handlade om. Något om telefoner? Det antas mycket sexuellt provocerande poser, men det måste man på teaterskolor, för att visa att man vågar. Jag skulle nog säga att dom lyckas ganska bra. Skådespeleriet imponerar, även om själva pjäsen lämnar mej ganska kall. Tematiken känns lite... gjord. 

Kanske skulle jag önska att man reagerade lite oftare, inte bara agerade. Att man vågade vara öppen, eller i alla fall förefalla vara det. Inte så klar med sin analys, inte så säker på vilken känsla man ska spela. Men det är sånt som till och med etablerade skådespelare har problem med. Man vill vara säker. Man vill vara beredd, tydlig. Samtidigt finns det inget så fascinerande som en skådis som förefaller inte veta vad hen ska ta sej till, inte vet vad hen känner.

Kanske skulle jag önska att dom drog ner lite på den fysiska teatern, som ibland gränsar till mimiska etyder. Det imponerar, men själ fokus. Ibland står dom helt stilla, och det är underbart. Bara en skådespelare och hens text. Tankarna som går, bilderna som plötsligt dyker upp. 

Innan föreställningen började hade jag lite tid över och gick in på Myrorna några hus bort och köpte Rape - a love story av Joyce Carole Oats. Jag tar med mej den tillbaka till Boulevardteaterns foajé och slår upp den. Det börjar med att en kvinna våldtas, misshandlas och lämnas att dö. Jag kommer inte så mycket längre. Jag lägger ner boken i min ryggsäck och plockar upp Margot Fonteyns självbiografi. 

I Joyce Carol Oates värld skulle jag bete mej som Jamie Lee Curtis dom där sista minuterna av Alla Helgons Blodiga natt. Jag skulle vara hysterisk, vilt vrålande, huggandes omkring mej. Men det är kanske så det är: Joyce Carole Oates värld är fylld av människor som jag, hysteriska över att bara vara där, vilt huggande omkring sej, så vättskrämda att dom inte inser att det är dom själva som är monstren dom är så rädda för. 

Fribiljett, tack Boulevardteatern, hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 1715+0=1715:-

Om du gillade det här kanske du gillar:

EN VÄRLDSOMSEGLING UNDER HAVET:

"För vissa handlar det om män. Och mäns känslor. Och mäns relationer. Men det handlar inte om det, för vissa. För vissa av oss handlar det om kärlek. Och förbjudna, omöjliga känslor. Det beror på vilka glasögon man har på sej. Vilket filter man ha enablat. 

Jag är säker på att pappan bakom mej ser en helt annan föreställning än jag gör. Och hans son ser inte samma som vi. Mamman sitter kanske och tänker att det är så typisk män. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/en-varldsomsegling-under-havet-av-jules.html

I SHALL NOT BE ENTIRELLY FORGOTTEN

"Du är inte van att vara här uppe. Du brukar sitta nere på parkett. Allt ser lite annorlunda ut såhär från ovan. Det är långt ner till scenen. 

Rösten i ditt öra viskar: 

”Om en stund kommer du att ligga där…”

Personen nere på scenen är borta. Scenen är helt tom.

”Res dej.”

Du reser dej."

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/i-shall-not-be-entirely-forgotten-manus.html

DON GIOVANNI

"Det är därför jag är ganska imponerad nu. Jag skulle ha exploderat för länge sen och skrikit:

”Vad är det som är så in i helvete svårt med att fatta att ni ska hålla käften!!!?”

Men den här mellanstadieläraren nöjer sej med att sssh:a var trettionde sekund. Och det funkar. I 29 sekunder. Jag skulle bli John Cleese. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/03/don-giovanni-av-jens-ohlin-och-hannes.html