SALOME, av Richard Strauss, text Hedwig Lachmann efter Oscar Wilde, Regi Sofia Jupiter, Scenografi Lars Åke Thessman, Kostym Maria Geber, Ljus Linus Fellbom, Koreografi Roger Lybeck,

FÖRESTÄLLNING 95 2013

Detta var ett öppet genrep, så det var vi och några hundra pensionärer som stod i snålblåsten utanför Kungliga Operan, redo att döda eller dödas. I alla fall kändes det så, pensionärer har vassa armbågar. Jag tror att dom får det av att hela tiden tro att dom blir förfördelade. Kanske blir dom det, vad vet jag, man lär så länge man lever.

Portarna slogs upp, och vi stormade in, knuffande halta och lytta till höger och vänster. Vår plan var att sikta in oss på mitten av rad fyra parkett, men från var sitt håll. På så sätt skulle den andre nå fram om den förste skulle falla undan på vägen. 

Jag vet inte om man kan kalla det en vinst om man inte möter något motstånd? Vi nådda båda vårt mål och satte oss lugnt ner att vänta. I en timme. Visste du att dom på innertaket på Operan har målat dit en liten amorin som har ritningen över Operan i handen? 

Ljuset går upp på en Versace-inredd futuriskt glasväggsvilla i en karg öken. Det pågår en fest...

Salome är en riktig rysare. Den är en riktigt rysare som pjäs, och den är mer ryslig som Opera. Den är så ryslig att jag knappt märkte att dom sjöng. Marianne Ekelöf är den ultimata Herodias, jag både vill och vågar inte gå på fest med henne. Det är en fantastisk scenografi av Lars Åke Thessman, och Nina Stemme är ett jävla fenomen. När hon i slutet får halsen avskuren, efter att ha blivit nedsprutad, tilltufsad och insmord med färg inser man plötsligt att hon har sjungit hela jävla tiden. Det är vackert, otäckt och beroendeframkallande. 

Det finns två aber. Men dom är bara två. 

Aber ett: Salomes klänning. Hon ska föreställa en mycket ung kvinna, och jag förstår för att kunna sjunga Salome kan man inte vara en ung kvinna, för som ung kvinna kan man inte ha hunnit ta så många sånglektioner som det krävs för att man ska kunna sjunga Salome. Det förstår jag. Men Maria Geber har satt på Nina Stemme en hellång ärmlös klänning i stelt silvertyg, med ett enda brett axelband. Den gör henne varken yngre eller speciellt fascinerande. Speciellt inte som regissören Sofia Jupither har anställt tre livs levande barbiedockor att spela slavinnor. Om jag var elak skulle jag kunna säga att hon ibland ser ut som Rachel Roberts som Miss Casswell a.k.a. Delia Darrow i Tjejen som visste för mycket, i den där scenen där hon slåss med Goldie Hawns granne, innan han kastar ner henne i flygeln och säger ”She was one tough old mama...”. Men så elak är jag inte. 

Aber två. De sju slöjornas dans. Här har Sofia Jupither bytt ut det mot ett slags gangbang. De manliga gästerna på festen förgriper sej på och förnedrar Salome, och jag vet inte vad jag tycker om det. Å ena sidan låter Salome sej förnedras för att få det hon vill, så på något sätt vinner hon, men å andra sidan väljer Sofia Jupither att istället för att låta Salome dansa att låta sej förnedras. Det är något av  ”Den som sej i leken ger” över det hela, men med tanken på våldtäktsdebatten så vet jag verkligen inte vad jag tycker. Eller vad jag borde tycka. En kvinna tycker inte att det är så hemskt att bli våldtagen om hon får något hon verkligen vill ha?

Jag rekommenderar inte den här föreställningen - jag proklamerar den!

CARTE BLANCHE - NOT HERE/NOT EVER

Föreställning 96 2013

Det är skillnad på att säga ”Oliver är äckligt!” och ”Jag tycker inte om oliver”. 

Det är skillnad på att säga ”Hårdrock är dåligt!” och ”Jag tycker inte om hårdrock” 

Det är skillnad på att säga ”Läsa böcker är tråkigt!” och ”Jag tycker inte om att läsa böcker”.

Jag tyckte inte om det Carte Blanches uppsättning av Not here/Not ever. Jag tyckte inte om Dickson Dees musik, som jag tyckte var onödigt monoton och som för mej lät som om man i sitt musikprogram valt ”Industrial sounds”, ”Echo” och ”random”. 

Jag tyckte inte om ljuset av Adalsteinn Stefansson. Jag tyckte det var tråkigt och oinspirerat, och jag tycker i allmänhet inte om enbart sidoljus. Jag gillar att titta på ansikten, även i dans, och med sidoljus försvinner dom. Jag vet att det är meningen att man bara ska se kropparna, att individen inte viktig, men efter en stund får jag huvudvärk.

Jag tyckte inte om kostymerna av Indrani Balgobin. Grå är en av mina favoritfärger, så det var inte det som störde mej. Och kostymerna var för sej var - om än något tråkiga - helt adekvata. Det var könstillhörigheten som irriterade mej. I en koreografi med väldigt lite erotik, där könet inte verkade ha någon betydelse: män dansade med män, kvinnor med kvinnor, män och kvinnor tillsammans, var det för mej väldigt irriterande att se att man valt att klä ALLA kvinnor i korta klänningar, med eller utan lång ärm. Och alla hade bara ben. Om bara någon hade haft byxor och en annan leggings under sin klänning, hade det gett en helt annan signal. Alla män hade långbyxor och långärmat. Även om koreografin inte gör skillnad på män och kvinnor så gör kostymören uppenbarligen det. Och jag förstår inte varför.

Jag tyckte om koreografin, även om jag tror jag hade tyckt bättre om den om den inte varit fullt så lång. Men en helafton kanske måste vara i minst 70 minuter?. 

Den påminde mej om vattendroppar som rinner nerför en ruta, vissa snabbt, vissa långsamt, vissa rinner ihop andra slutar rinna. 
Den påminde mej om en myrstack där myrorna snor runt utan att man förstår varför och vart. 
Den påminde mej om frustrerade, agressiva människor utan framtid. 
Den påminde mej om att jag måste gå på mer moderna dans av den här typen, för jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag talar om. 

P.S. Det är också skillnad på att säga ”Folk som tycker böcker är tråkiga är idioter!” och ”Jag förstår inte hur folk kan tycka att det är tråkigt att läsa böcker.”

TURANDOT på Kungliga Operan, MUSIK Giacomo Puccini TEXT Giuseppe Adami och Renato Simoni REGI, SCENOGRAFI OCH LJUS Marco Arturo Marelli KOSTYM Dagmar Niefind Marelli, föreställning 94 2013

Det här är en idiotisk historia fylld av vidriga människor och underbar musik. Librettisterna Giuseppe Adami och Renato Simoni är svaret på frågan Hur många idioter behövs det för att skriva ett riktigt dåligt libretto? 

För några veckor sen var vi inne och såg ett uppfriskningsrep inför nypremiär, och eftersom vi den gången satt smack mitt på parketten tänkte vi pröva hur det var att sitta längst upp längst bort. Dessutom var det dom enda biljetterna vi kunde få.  

Och nu några ord om Operans Vindsråttor. Jag har beslutat mej för att kalla dom för det, dom där människorna som köper billigaste möjliga lyssnarplats och sen kallt räknar med att dom ska lyckas flytta till en bättre ledig plats. Vi hade varit på ett Salomemöte i Guldfoajen, där regissör, dramaturg, scenograf, Herodias och Johannes döparen berättade lite om den kommande premiären. Lite som en presskonferens, förutom att det inte var några journalister där, tror jag. I vilket fall som helst så kom vi lite sent till våra lyssnarplatser på tredje övre balkong. Inte bara tredje balkong, det var tredje övre balkong: vi satt i jämnhögt med Operans fantastiska kristallkrona, och det var lite häftigt. 

Det hade ringt både en och två gånger innan vi hade lyckats hitta upp på tredje övre balkong, eftersom vi hade snott runt nere på lite finare vanliga tredje balkong, och när vi äntligen kom upp så såg vi inte några lediga platser någonstans. Det fanns lediga platser, bara inte med våra nummer. Jag fick något av en av kollektivtrafikens biljettkontrollant över mej, men istället för att ropa ”Biljettkontroll” väste jag: ”Var är bänk två? Var är plats 965 och 966?” Folk pekade mej glatt tillrätta, glada att få tyst på den maniske rödsvettige medelålders mannen.

Det visade sej att en sur liten tant och en sur liten gubbe hade satt sej på våra platser. Inte av misstag, nej, med flit. Jag antar att dom inte hade varit fullt så sura stunden innan jag kom inångande och undrade varför dom satt där dom satt och inte där dom skulle sitta. Dom flyttade motvilliga några platser in i total skymundan, men efter pausen hade dom lyckats nosa upp några bättre platser längre fram, nere vid räcket. 

En man som kom efter oss fick sjasa bort en vindsråtta från sin plats, vilket gjorde att den vindsråttan i sin tur fick sjasa bort en annan vindsråtta från sin plats, som i sin tur fick sjasa bort en tredje... Det var lite som hela havet stormar, fast inte alls lika roligt.

Man hörde riktigt bra där vi satt, och man såg ganska okej, typ halva scenen. Jag älskar det koboltblå golvet och väggarna som ser ut som om dom målats av en dalmas som varit i kina, eller en kines som upptäckt kurbits.

Jag hade klar uppsikt över Calaf när han sitter fastbunden i sängen, och jag vet fortfarande inte vad det är han håller på med. Sover han, trots att hans fars slavinna är på väg att kanske avslöja hans namn vilket skulle innebära att Turandot kommer låta avrätta honom? Eller ska han föreställa medtagen? I vilket fall är det klart och tydligt att han skulle kunna ta sej loss om han bara gjorde ett halvdant försök. 

Jag skrev här ovan att Turandot är fyllt av vidriga människor, men det finns tre som inte är vidriga alls: Ping, Pang, Pong. Dom är styckets komiska inslag och jag måste säga att jag är jäkligt svag för  Pang, Daniel Ralphsson. Han är en njutning att titta på när han fjantar runt, och han syns klart och tydligt ända upp till tredje ÖVRE balkong. Dit man för övrigt inte hade några problem att höra dom underbara rösterna och den magnifika musiken.

SVANSJÖN, KOREOGRAFI Natalia Conus efter Marius Petipa och Lev Ivanov, MUSIK Pjotr Tjajkovskij, SCENOGRAFI Henry Bardon, KOSTYM David Walker, LJUS Ola Norlén efter originaluppsättningen 1964, med Medverkande ODETTE/ODILE Nadja Sellrup Desislava Stoeva Gina Tse Nathalie Nordquist PRINSENDragos Mihalcea Dawid Kupinski AdiLiJiang Abudureheman TROLLKARLEN Arsen Mehrabyan Andrey Leonovitch Bence Jancsula, NARREN Daniel Norgren-Jensen Hampus Gauffin, NEAPOLITANSK DANS Daria Ivanova Moe Nieda, DIRIGENT Graham Bond, Kungliga Baletten, Elever från Kungliga Svenska Balettskolan, Kungliga Hovkapellet föreställning 93 2014

Jag har inte stora krav när det gäller teater. Det enda jag förväntar mej är magi. 

I de flesta fall när man går och ser en föreställning finns det en tyst överenskommelse som man bara måste gå med på: man måste tro. Man måste köpa att folk plötsligt börjar sjunga, eller att dom dansar istället för att prata, eller att bakom den där dörren ligger Samarkand. Och när det gäller Svansjön finns det mycket man måste köpa. En trollkarl förvandlar en flicka till en svan. Hon är bara sej själv på natten, och förtrollningen kan bara brytas om hon älskar en man som i sin tur älskar henne och är henne trogen. Varför är trollkarlen en uggla? Varifrån kom alla dom andra svanarna? Var är prinsens pappa? Varifrån kom trollkarlens dotter? 

Det är klart och tydligt att alla vi som sitter i publiken har bestämt oss. Vi tänker tro. Vi tänker tro på sagor och förtrollningar och fantasier. Om så bara för ikväll är vi anhängare av den här tillfälliga religionen. När det släcks i salongen börjar en kvinna prassla med karamellpapper, och hon får så många sura blickar från omkringvarande rader att hon nog kände att vi mycket väl är redo att bränna henne som kättare.

Jag har aldrig sett balett på Kungliga Operan. Jag har aldrig sett den klassiska svansjön, så jag har tillbringat min lediga måndag framför Wikipedia och Youtube. Jag känner att jag nog fattar lite vad det handlar om. Och just när det börjar hinner jag tänka: Detta är första gången jag ser Svansjön. Jag kan aldrig någonsin inte ha sett Svansjön på Operan igen. Och så hinner jag tänkta: Jag hoppas det är bra..

Första akten: En glänta utanför slottet.

Förtrollningen börjar. Det är väldigt tajta trikiåer på killarna. Jag hinner fundera lite om det inte jobbar några svarta dansare på Operan, eller om dom bara inte får vara med i Svansjön, men så kommer prinsen Siegfried in och allting börjar. Dansarna rör sej exakt, unisont, med samma dynamik. 

Drottningen kommer in, och ingen kan få mej att tro att det inte är Christer Lindarw utklädd till drottning Silvia. Det står Ylva McGormac i programbladet, men jag tror dom ljuger. 

Paus. Vid garderoben hittade jag en litet informationsblad som bl.a. berättade att kvällens föreställning är 452:a i denna iscensättning sedan premiären 1964. Det är nästan femtio år. Inte vidare många föreställningar. Man har tur som får komma in. 

Andra akten: Svansjön.

Så kommer svanen Odette äntligen in, och det blir klart och tydligt: Det finns bara en stjärna på scenen, och hon heter Nadja Sellrup. Dragos Mihalcea kan hoppa omkring hur mycket han vill; vi har kommit för att se svanen. Och det här är inte vilken fånig svan som helst. Det här är en svan med problem. En neurotisk svan. En hunsad, skotträdd, underkuvad svan. Det är nästan så att hon inte passar in i den här sagovärlden, för hon känns för mycket på riktigt. Det här är ingen dansös, det här är en aktris på tåspets.  

Paus. Vi står och tittar på heltäckningsmattan i foajén och försöker bestämma oss om mönstret är läppstift- eller hovaravtryck. 

Tredje akten: En sal i slottet. Fest. 

Scenografin är fantastisk, vi sitter och undrar hur dom har skapat illusionen av innertaket. Narren är tillbaka och Christer Lindarw är tillbaka, och småbarn och karaktärsdansare, och sen kommer tamejfaan Nadja Sellrup in som den svarta svanen Odile, och vi drattar nästan på rumpan allihop. Här är någon som verkligen lever, som njuter av att förföra, av att vara elak.  Det går inte att slita blicken, hon hypnotiserar oss. 

Paus. Vi står i foajén och diskuterar om dom har spotlights i föreställningen eller om Nadja Sellrup bara är naturligt självlysande. 

Sista akten. Svansjön.

Ridån går upp och dimman väller fram över scengolvet och ner i orkesterdiket, som ett slags Niagara av bara ånga. Jag sitter och funderar på om vad musikerna tycker om röken, när plötsligt en svan reser sej ur dimman. Så en till. Och en till. Och en till. Varenda svan har legat gömd i dimman. Det är maffigt. Fonden är ett vortex av rokoko-moln. Det är maffigt. Prinsen kommer i och sliter vingen av ugglan. Siegfried och Odette vandrar in i soluppgången. Det är maffigt. 

Ridå. Jag antar att vi applåderade som galningar, men jag minns inte. 

När jag cyklar hem, förbi gamla stan tänker jag: Jag har sett svansjön för första gången i mitt liv. 

Jag antar att jag valde en bra kväll att göra det på.

KARMER KRING BLÅ av Örjan Andersson och Hans Appelqvist, Bryggan, Stockholms Stadsteater, föreställning 92 2013, recension

All denna jävla begåvning kommer plötsligt rusande

Såhär är det: Det är höst, nästan vinter. Det är mörkt, men inte kallt. Rått. Man känner sej lite låg. Sverigedemokraterna är större än Folkpartiet och Ikea har gjort en riktigt avskyvärd pr-blunder i Ryssland. Jag står i tvättstuga på Oscarsteatern och sorterar smutstvätt. Jag gillar den här delen av mitt jobb. Jag gillar det mesta med mitt jobb, faktiskt. Jag drar fram ett par byxor och lägger dom i rätt hög. Strumpor hamna här. Handtvätt lägger jag på diskbänken. Jag tänker på hur det kanske är om tre år. Hur det kanske är om tio år. Jag tänker på Tyskland mellan världskrigen. Jag tömmer en maskin. Jag hänger in i torkskåpet. Det är tyst på teatern. Jag är alldeles ensam. Jag funderar och letar ledig galgar. Jag började klockan nio, och jag brukar sluta fem. 

Men i eftermiddag ska jag på teater, så det blir till att jobba över, efteråt. Karmer Kring Blå, heter föreställningen, av koreografen Örjan Andersson och kompositören Hans Appelqvist.  Jag har sett den förut. För en vecka sen. Och jag fullständigt älskade den. Jag älskade kläderna, ett slags moderniserade folkdräkter, jag älskade ljuset, jag älskade dansen, musiken, rytmen, leken, allvaret. Och jag älskade dansarna. 

Jag hoppar på min cykel och drar iväg till Stadsteatern, lite ängslig, lite vaksam, lite rädd att det inte ska vara lika bra som sist. Framför mej i kön står en kompis som har kommit för att hon läst vad jag skrivit om föreställningen på Facebook. Plötsligt känner man sitt ansvar.

Så bara börjar det. Och all denna jävla begåvning kommer plötsligt rusande mot en! Två skalliga långskånkar, den ene onaturligt perfekt, som en avatar, och den andre en ung Mephisto eller en Sebastian Flyte, och så en liten skäggig sexig sak, fångad nånstans mellan gosse och morfar. Kvinnorna: En Ronja Rövardotter med dreads och en Kristina från Duvemåla innan stenarna började flyga.  

Och det är lika underbart, om inte bättre. Blickarna mellan dansarna. Stampandet i golvet. Händerna som slår på låren: Bam-bam-bam-bam. Och den underbara musiken. Tiden försvinner och allting bara pågår. 

Det slutar plötsligt, mitt i alla lycka, nästan som skottet i Elvira Madigan. Vi klappar och visslar och stampar, och dom bockar och skrattar och pekar. Så reser vi oss för att gå. 

Den lille gullige skäggige dansaren fram till mej: 

”Jag måste bara tacka dej,” säger han ”för att du är här igen.”

Jag hinner inte bli blyg utan skrattar förvånat: 

”Kände du igen mej?”

”Ja.”

Det är svårt att vara publik ibland, för man tror inte att man syns, och sen ibland gör man det. Jag är glad att jag satt långt ifrån scenen när jag såg Woyzeck på Dramaten. 

Jag tackar honom för föreställningen. Säger inte nånting som I love You, men något lika fånigt: 

”Det var jättebra!”

Så blir vi blyga båda två. Han vänder sej till en vän ur publiken, jag gör en min åt mina vänner som betyder Nä men, där ser man, och börjar ta på mej min jacka och gå. 

Så kommer jag att tänka på något och går tillbaka till honom:

”Jag måste bara fråga...”

”Ja?”

”Strumporna? Tjejernas stumpor? Brukar dom vara röda?”

Han skrattar, lite förvånad över att jag lagt märke till det:

”Nej.”

Det var ett fint sista-föreställningen-skämt. Dom brukar vara blå.

Jag cyklar tillbaka till Oscarsteatern. Tillbaka till skjortor och tvättkorgar. Jag slår på ångstykjärnet, och jag tänker inte så mycket på det hemska längre. Jag nynnar lite på Alison Moyets ”Weak in the Presence of Beauty”:

I go weak

weak in the presence of beauty

Jag försöker byta ut beauty mot talent, och det låter inte så illa, även om det inte alls passar med den övriga texten. 

I go weak
Weak in the presence of talent.

Och jag gör några hemsnickrade hopsa-steg med stykjärnet i högsta hugg. Bam-bam-bam-bam!

Och plötsligt känns inte framtiden så farlig.

 

Karmer kring blå Trailer from Magnus Nordberg on Vimeo.

SÅNGER FRÅN ANDRA SIDAN HAVET, föreställning 91 2013

SÅNGER FRÅN ANDRA SIDAN HAVET av Jason Robert Brown. Svensk text och regi: Tomas Sundström.
Jag tror inte jag kunde ha suttit bättre - smack, längst fram i mitten. Jag satt så bra att jag kunde se varenda litet ögonkast mellan skådisarna. Och jösses är jag glad att jag hade fått en biljett till den här föreställningen! Och jag var samtidigt lite rädd eftersom jag sett den dagen innan och tänkte att det kanske var lite för mycket av det goda - men det var det inte.

Kanske var det för att jag satt längre fram, kanske var det för att dom jobbat lite på det, men det kändes som om ljudet var bättre, jag hörde plötsligt texten. Och sången Lasse, eller vad den nu kan heta på svenska (Just one step i original) blev plötsligt mycket mer komisk. Dagen innan hade jag upplevt den som tragisk, men nu när jag hörde texten bättre var det som om det var en helt annan sång.
Det är svår text och musik, så när jag nu för andra gången på kort tid hörde den så blev det lite tydligare. Och det blev lite bättre. Och jag tyckte om det lite mer.
Det är mycket smakfullt regisserat, välagerat och välsjunget, och min enda kritik - förutom några haltande översättningar här och var - är att eftersom detta är en del av en två timmars föreställning så - förutom att jag verkligen vill se vad det är jag missat - känns det fragmentariskt, som om man saknar vissa pusselbitar. Och jag hoppas verkligen att hon-vad-hon-nu-heter-på PARKTEATERN stockholms stadsteater köper in den här föreställningen. Skulle vara skönt med lite högkvalitativ musikteater i sommar.

 på Klara Soppteater - Kulturhuset Stadsteatern.

SÅNGER FRÅN ANDRA SIDAN HAVET av Jason Robert Brown, svensk text och regi Tomas Sundström, med Tove Vahlne, Ylva Nordin, Vilhelm Blomgren och Rasmus Mononen,

Föreställning nr. 90 2013. 

SÅNGER FRÅN ANDRA SIDAN HAVET av Jason Robert Brown. Svensk text och regi: Tomas Sundström.
Gotlänningarna kom till stan och visade oss hur musikteater ska göras. Jag är så väldigt lycklig att jag har en biljett till morgondagens föreställning, för det här är musik och text som kostar på. Man kan inte luta sej tillbaka och hoppas på att man kommer att hänga med lite sådär omedvetet. Detta är en två timmars föreställning som kortats ner till en dryg timme, och det känns, det är lite som om balansen inte riktigt finns där. Jag hade gladeligen suttit kvar en timme till, så jag hoppas att dom kommer att göra ett gästspel någonstans i Kulturhuset.
Fyra på scenen och tre i bandet, lite resväskor och en hypersäker föreställning som blivit transpornerad från New York till Gotland, och det funkade utmärkt. Jag är ju ganska omusikalisk, så jag uttalar mej inte om tonsäkerheten, men jag njöt i fulla drag, och när en av sångarna rev av King of The World då satt jag som på en igelkott. Och ungfaan är bara 21 år gammal och går första året på artisten!
Översättningen av några låtar störde mej en smula, men regin var säker och precis sådär avskalad och talande som jag tycker det ska vara när man befinner sej mittemellan konsert och musikteater. Sa jag att jag hade en biljett till i morgon?

Relaterade länkar:

ÅKE OCH HANS SFÄR

Föreställning nr. 89 2013. ÅKE OCH HANS SFÄR. 

Det är en rolig idé: tre skådespelare anställda på Stadsteatern kommer ner till soppans scen för att var och en repa, eftersom dom alla är understudys. Fredrik Meyer är väldigt gullig som inhoppare till en av flickorna i Lotta på Bråkmakaragatan. Åke Lundkvist (Tydligen en legend som gått mej förbi) är inhoppare för alla tre kärringarna i I sista minuten, och Kajsa Reingardt är inhoppare för king Lear. Sen verkar fantasin lite ha tagit slut för manusförfattaren Bengt Järnblad. Kajsa och Fredrik sitter mest och frågar ut Åke om hans professionella liv, ett liv som verkar ha varit ganska lugnt. Det sjungs en hel del, i Åkes fall hellre än bra, och lite för ofta, men Kajsa är mycket bra, och Fredrik hade varit lysande om han bara fått en sång att sjunga. Jag måste väl bekänna att jag är lite betuttad i honom, han har en sån tydlighet på scenen, vilket är tur eftersom hans primära funktion är att spela piano. Ingen föreställning man behöver springa benen av sej för, men ganska gullig, och så fick jag höra en av mina favvolåtar, Both Sides now, och det blir något visst när den sjungs av en man som varit skådis i över 50 år. Det känns som han vet vad han talar om. Sjunger om.

 på Klara Soppteater - Kulturhuset Stadsteatern.

BLAND ÄNGLAR OCH DEMONER

Föreställning nr. 88 2013. 

BLAND ÄNGLAR OCH DEMONER av Opera Light.
Det här var en ambitiös opera/musikalföreställning löst sammanhållen runt berättelsen om Adam och Eva. Proffessionella sångare och dansare, men för mej var den stora stjärnan cirkusartisten Trevor Lewis i rollen som Gud, Groda och Massör. Ambitiös kostym mask och scenografi, och jag önskar bara att ljus, manus och regi varit snäppet vassare. 

medMagnus Borén på Boulevardteatern.

KARMER KRING BLÅ

Föreställning nr. 86 2013. 

KARMER KRING BLÅ av Koreografen Örjan Andersson och kompositören Hans Appelqvist. Jag höll nästan på att missa den här underbara föreställningen. Jag brukar inte vara tidsoptimist (Jag brukar vara sån tidspessimist att jag brukar hinna med tåget som går innan det tåget jag tänke jag skulle ta.), men jag kom stressande från jobbet, och tack vara tre rödljus på raken så stod publiken när jag kom fram redan i kö för att gå in i salongen på Bryggan på Stockholms Stadsteater. Lite svettig och överdrivet yvig flaxade jag in och fram till en plats längst fram på höger sida, inte alls förberedd på vad det var jag skulle se.
Det var som en plötslig semester. Det var som om någon gjort ett litet hål i tiden och sagt: sitt nu här och bara njut, när det är över kan du gå ut i verkligheten.
Hur mycket tyckte jag om det? Så mycket att jag ska försöka gå och se det igen. För det första: Örjan Anderssons koreografi. Jag tycker dans ska vara sexig. Och är den inte sexig ska den vara rolig. Och är den inte rolig ska den vara vacker. Och är den inte vacker så ska den i alla fall vara intressant. Den här hade allt. Jag brukar gilla dansföreställningsmusik - om det inte bara är en massa tutande eller så - men här var det nästan så att jag inte visste vad jag tyckte om mest: dansen eller musiken. Smart nog hade koreografen flera gånger tonat ner dansen, som för att man skulle just koncentrera sej på musiken. Hans Appelqvist heter geniet därbakom.
Det var en föreställning om folkmusik och folkdans och det var så vackert att jag tyckte mej se björkar flimra förbi. Dansare: Andreas Berchtold, Magnus Samuelsson, Torill Steinjord, Anton Schneider, Linda Reinered.
Musiker: Pontus Estling, Ellinor Fritz
Ljus & Scenbild: SUTODA
För den fantastiska kostym stod Nina Sandström. Hon hade skapat en slags folkdräkt i jeans. Och jag vill ha en.

 på Karmer kring blå / Andersson Dance & RESiDANS / 13-24 Nov Kulturhuset Stadsteatern.

Andersson Dance / RESiDANS "Karmer kring blå" urpremiär Dalateatern 6 april 2013 from Magnus Nordberg on Vimeo.

ZOO/KANNIBALSYNDROMET

Föreställning nr. 87 2013. 

ZOO/KANNIBALSYNDROMET med Teateretablissemanget. Manus och regi: Gertrud Larsson. Två enaktare. Jag måste säga att jag gillade idén och regin bättre än själva författandet. I den första, Zoo blir vi som museibesökare mötta av en guide(Strålande spelat av en i övrigt strålande Stefan Skärlund.) som visar oss hur två inspärrade lesbiska har det, ungefär som två inspärrade isbjörnar. Kvinnorna har i pjäsen själva gått med på det i löfte om pengar, men det visar sej att dom bara får pengarna vid nedläggningen av utställningen, och utställningen läggs ner först när ingen längre vill se. Och det är här det inte håller för mej. Guiden berättar för oss som om lesbiska vore en annan fascinerande art, inte alls något att se ner på eller försöka utrota, men när sej kvinnorna börjar prata med varandra och det visar sej att dom är en del av samhället som bara gör det här för pengar, då kolliderar liksom två världar.
Andra delen heter Kannibalsyndromet, och vi som publik hamnar - med namnlappar och allt - på ett religiöst möte för folk som inte längre vill vara homosexuella. Gertud Larsson har låtit skådespelarna byta kön, så ledaren, före detta flatan Margaretha spelas av ovan nämnda Stefan, och dom två lesbiska gör nu de två bögarna Olle och Anders. En klart sevärd föreställning, inte minst pågrund av intressanta idéer och gott skådespeleri.

DEN SKALLIGA PRIMADONNAN, föreställning 85 2013

DEN SKALLIGA PRIMADONNAN av Ionesco.
Det här var lite spännande, på många sätt: jag har för det första aldrig varit på en matiné på en torsdag i Stockholm(men när men ser Boulevardteaterns späckade schema förstår man att dom måste klämma in föreställningar lite var dom kan), jag har aldrig sett Kim Andersson live, och jag har aldrig sett en pjäs av Ionesco. Kim gjorde mej inte besviken, även om jag helt missat att hon haft cancer och blev lite shockad över hur mager hon var, även om det inget märktes i hennes spel.
Ionesco är en företrädare för 1950-talets nya teaterform absurdismen, och tyvärr måste jag nog säga att Ionesco inte är min grej. Och då vill jag absolut påpeka att det inte är något fel på Ionsesco, jag tar helt på mej ansvaret. Jag är för träig, för logisk, för pragmatisk för att luta mej tillbaka och bara njuta av dom härliga fånerierna. Jag sitter hela tiden och undrar vad det ska leda, varför dom säger det dom säger och hänger upp mej på motsägelser och ologiska förvecklingar. Men jag kan också tillägga att jag inte kan läsa Pippi Långstrump utan att undra på vad sätt hon tänkter blåsa Tommy och Annika.

HAR HJÄRTAT SLUTAT SLÅ? Manus Sissel Lif och musik Helena Andersson Bromander, Berättere Sara Lindh, Musiker Helena Andersson Bromander, Daneile Sjöberg, Anna Ottertun, Pal Hohnson, Arnold Rodriguwez, Jonas Sjöblom,

Föreställning nr. 84 2013. 

HAR HJÄRTAT SLUTAT SLÅ? En musikberättelse med manus av Sissel Lif och musik av Helena Anderson Bromander. Tre sångare och en skådespelerska sitter på fyra stolar med musiker bakom sej. Dom berättar tillsammans om kvinnan och mannen som förlorar ett barn i nionde månaden. Skådespelerskan läser högt ur en slags dagbok, och sångarna sjunger sånger baserade påkvinnans dikter. Det här var riktigt tungt, och jag kände att föreställningen nog var väldigt mycket riktad till människor som hade gått igenom samma sak, så jag har inte mycket att säga. Blev väl varken berörd eller klokare, men att kritisera detta vore som att kritisera Anne Franks Dagbok för dess avsaknad av exteriöra scener.

TOSCA

Föreställning nr. 83 2013. 

TOSCA, livesändning från the Met på Bio Rio. Det här var spännande. En livesändning från Metropolitan i New York till Bio Rio i Hornstull. Tosca är en ganska cool historia, och jag skulle faktiskt vilja se den uppsatt som ren talpjäs någon gång. En rejäl melodram med en svartsjuk diva, en revolutionär freskmålare och en korrupt polikomissarie. Och lite tortyr och mord och avrättning inslängt. Patricia Racette såg inte alls ut som den slags Tosca jag föreställde mej när jag läste synopsisen, faktum är att hon har en flyktig likhet med Hyacinch Bucket, vilket gjorde mej lite fnissig i starten, innan hon började sjunga och agera skiten ur rollen. Det var så härligt att se en kvinna som uppenbarligen inte var en hjältinna göra heroiska saker. Jag hade tänkte mej att Tosca som skådespelerska skulle vara en tragedienne à la Bernhart eller Krook eller Callas, men nu - tack vare Patricia Racette - ser jag henne mer som... Meg Westergren eller Helene Sjöholm eller Sissela Kyle, och det på ett bra sätt. Det känns som om det ska mycket till innan dom stycker kniven i nån. Dom andra damerna känns mer som om det inte går en dag utan att dom är inblandad i en revolution, ett mord eller i ett självmordsförsök.

Herrerna var helt adekvata, även om vissa (Gerorge Gagnidze som Scarpia) var mer adekvat än andra (Roberto Alagna som Cavadossi). Jag tyckte inte om scenografin - trist och monumental - och regin kändes som om dom var med i en operaföreställning, om ni förstår vad jag menar. En massa stunder där det såg ut som om dom bara väntade på att bli inräknade, och det för att dom inte fått någon regi.
Till sist några ord om publiken. Jag hade inte väntat mej att i Häftiga Hornstull, på kreddiga Bio Rio hamna mitt i ett PRO-möte. Vilket bevisar att man aldrig blir för gammal - varken för att uppleva nya saker eller för att få sina fördommar grusade.

 med Magnus Borén på Bio Rio.

THE MENTAL STATES OF SWEDEN av Mattias Andersson i Regi Mattias Andersson, Scenografi och kostym Ulla Kassius, Ljus Charlie Åström, Peruk och mask Linda Hyllengren, Komposition och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir, med Nanna Blondell, Dufvenius Julia, Lena B Eriksson, Björn Granath, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Omid Khansari, Hamadi Khemiri, Irene Lindh, Sofia Pekkari, Torkel Petersson, Alexandra Rapaport, Alexander Salzberger på Dramaten, föreställning 82 2013, recension

The Mental State of Mattias Andersson.
Detta var ett publikrep, så mycket kan förhoppningsvis hända innan de har premiär.
Det här var en föreställning som jag till en början verkligen älskade och som jag plötsligt började avsky. Och min avsky kom lika plötsligt som vändpunkten i en pjäs. Det var när dom plötsligt tände upp i salongen och började ställa frågor till publiken. Jag verkligen avskydde det, och min kärlek lyckades inte repa sej, utan dog en stilla död, där och då.
Premissen är ganska intressant: Man har frågat en massa svenskar frågor om Dramaten, om teater och om det finns några situationer i deras liv dom skulle vilja se gestaltade på nationalscenen, och sen har tyvärr regissören Mattias Andersson sammanställt och dramatiserat. Det börjar som en reading i dramatens artistfoaje, och så börjar man plocka ner konst från väggarna, bära ut möbler, montera ner väggar och skicka upp taket i trossen tills scenen är just en tom scen, och skådespelarna får peruk och kostym.
Skådespelarna gör fantastiska insatser, även om en del av dom kanske skulle avstå från att försöka sej på dialekter.
Jag har problem med regissören och dramatikern Mattias Andersson. Som regissör är han adekvat. Som dramatiker är han en straight vit höginkomstagande kulturarbetare som försöker säga något om allt han inte är. Givetvis måste vi ha en bög med i föreställningen. EN bög. Som blir utsatt för homofientlighet. För det är väl det enda som skiljer bögar från "Svenskar"? Att dom dagligen utsätts för våld? Och kvällens enda flata var en kvinna som inte vågade agera på sina impulser utan fortsatte att vara gift med sin man och fortsatte att undra vad som skulle kunna ha hänt. Är det någon med i föreställningen som har ett "osvenskt" namn så handlar givetvis deras historia om främlingsskap.
Detta är en föreställning om Mattias Anderssons fördomar: En bög lever ett liv i skräck att bli trakasserad. En flatas sexualitet är velande och oklar, och folk med invandrarbakgrund kommer alltid att känna sej utanför. Och som dramatiker har han sett till att hans namn nämns så mycket som möjligt. Det oändligt långa slutet är en ljudinspelning av en intervju mellan regissören och en rumänsk tiggare där tiggaren vänder på leken och börjar intervjua regissören. Och vi i publiken sitter och tittar på en tom scen. Och svenska skådespelareliten står i kulissen. Det säger något om Mattias Anderssons ego att han inte låter skådespelare gestalta den här situationen. Han vill att vi ska höra hans röst. Han är viktig. Viktigare än någon annan.