ANDANTE, Dramaten, Repetition, föreställning 13 27/2 2019

Av Lars Norén, Regi Lars Norén, Scenografi Lars Norén, Dick Sandin, Ljusdesign Egil B Hansen, Kostym Lars Norén, Åsa Jonsson, Peruk och mask Mimmi Lindell, Kjell Gustavsson, Med Per Mattsson, Sten Ljunggren, Monica Stenbeck, Carl Magnus Dellow, Erik Ehn, Nina Fex, Statister: Camilla Rensgård / Siw-Marie Andersson / Nils Eklund, Barnstatister: Alexandra Sahlman / Ella Odenholm

Det här är första delen i en trilogi, som också innefattar VINTERMUSIK som sattes upp på Kulturhuset Stadsteatern, och POUSSIÈRE/STOFT, som hade urpremiär på Comédie-Français i Paris och båda sattes upp förra året.

Kanske är det inte riktigt rättvist, för jag kom från en fantastisk föreställning, DEN SISTA KABARÉN på Soppteatern, och var ganska peppad av all talang på scenen. Inte för att det inte finns en massa talang på den här scenen. Talang är  vad som är den stora behållningen. 

Det handlar om åldrande och åldringar, om människor på ett servicehem. Ingenting verkligt dramatiskt händer. Det sitter där, och tiden går.

Min mormor, efter en stroke, satt länge på vårdhem, där även min mamma arbetade i större delen av sitt liv. Och när jag gjorde lumpen, som sjukvårdargruppbefäl, praktiserade jag på ett vårdhem. Så det här är inte en okänd värld för mej. Eller, det borde inte vara det. 

Det här handlar inte om vad det handlar om, tänker jag, där jag sitter, i salongen. Det här är en slags privilegierad ålderdom, en slags fantasi om hur det är att bli gammal, detta är en idé, snarare än en initierad kommentar om åldringar och åldringsvård. Vem känner någon som sitter på ett sånt här hem? Vem känner någon som har råd att sitta på ett sånt här hem? Kanske ute i landet, men i Stockholm sitter, ligger eller förvaras de flesta hemma i sina lägenheter. Det här är en väldigt värdig ålderdom. Här finns inga blöjor, inget bajs, inga borttappade löständer, medicin och dagar uppdelade i när man får mat och fika. Här finns ingen ensamhet eller isoleringar. 

Det här är förhöjt, det är teater. Man använder åldrandet för att säga något, men man säger inte nödvändigtvis något om åldrandet. Och jag tycker faktiskt inte att något nytt blir sagt. Detta är teater för teaterns egen skull. För att man hade all denna tid kvar, så man skrev en pjäs, för vad annars finns det att göra? 

I början sitter jag och försöker samla in ledtrådar, lite som om dramat vore en deckare, där det gäller att hänga med i svängarna. Jag förväntar mej en invecklad intrig, en minimalistisk struktur och en tillfredställande men överraskande upplösning, en slags katarsis. Det är inte den sortens pjäs. 

För mej fungerar det - efter en stund - som en slags scenisk meditation. Jag slutar tänka, försöka förstå, och bara tar in. 

Jag försvinner iväg, och tänker på Marie-Louise Ekamans DÖDSPATRULLEN, FÖRSÖKSKANINER, och PAPPAN på Kulturhuset Stadsteatern. 

Jag går från teatern med en aldrig sinande beundran för skådespelare och skådespeleri. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

DEN SISTA KABARÉN på Soppteatern: 

Jag är lite orolig, lite rädd att det jag ska se är sådär politisk korrekt och tillrättalagt, presenterad med samma trygga synsätt, sådär självgott och självförhärligande, som när någon plötsligt deklamerar ett avståndstagande mot barnaga och djurplågeri, och förväntar sej att bli nominerad för något slags fredspris. 

Men den största anledningen till min oro är att jag är rädd att jag inte ska tycka om det. Jag tycker nämligen väldigt mycket om Sara Jangfeldt och Andreas T. Olsson.

Det går någon sekund in i föreställningen, och sen är alla mina tvivel borta.

Låter det intressant? Här är resten:

https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/04/den-sista-kabaren-soppteatern.html

ASHES TO ASHES med Polar Eclipse Theatre, på Olympiateatern: 

Givetvis glömde jag helt bort att gå hem och lyssna lite på Mahler. Jag sa, på min Instagram Story, när jag kom ut från teatern, att jag skulle hem och lyssna på Mahler, men när jag väl cyklat hem var alla såna tankar bortblåsta. 

Hängde du med vad jag menade med Mahler? ”A Matinée, a Pinter play, Perhaps a piece of Mahler’s”? 

Låter det intressant? Här är resten: 

https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/04/ashes-to-ashes-polar-eclipse-theatre.html

ART på Rival:

Det är precis såna här pjäser och produktioner jag gillar: när det inte finns en klar vinnare eller en klar bov, där man under kvällen liksom vacklar och vänder, ändrar sej och tänker om. Detta är definitivt inte barnteater. Med det menar jag att man inte går från teatern med ett klart förpackat och presentinslaget svar. Här finns inte häxa som är ond, ingen prins som är god, inget skylls rakt av på patriarkatet, kapitalismen, eller andra -ismer, -ier eller -ater. 

Låter det intressant? Här är resten: 

https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/03/art-rival-repetition-forestallning-10.html

Idag skriver jag om Lars Norén Andante på Dramaten -

- så här kommer en liten video där regissören och författaren själv berättar om verket: 




#Larsnorén #Andante #Dramaten 

DEN SISTA KABARÉN, Soppteatern, föreställning 12, 27/2 2019

Av Andreas T Olsson och Sara Jangfeldt, Kostym Gudrun Rösnes, Ljus Robert Larein, Ljuddesign Fredrik Meyer, Mask Carina Saxenberg

”Har du fått en n*gerboll?” frågade han. Hans röst var lite för hög, lite för stark för att detta bara skulle vara en fråga endast riktad till mej. Det här är något för fler att höra. Det ligger liksom inget verkligt intresse för min kaka bakom hans fråga. Hade jag haft ett havreflarn på min tallrik hade han inte alls tagit samma plats i rummet. Detta var en provokation. Han väntade på min reaktion.

Och jag visste inte vad jag skulle svara. Skulle jag låtsas som ingenting, som om jag inte hört ordet, det vill säga, inte nappa, eller skulle jag ge honom vad han vill ha, en möjlighet att prata om sin favoritsyssla: att inte behöva ta hänsyn till någon annans känslor.  

Jag har mött dom här gubbarna och tanterna förr, de som inte kan förstå varför de inte borde välja vissa ord:

”Vi har alltid sagt n*gerboll, det är inte illa menat.” 

”Ingen ska komma hit till oss och lära oss vad vi får och inte får säga.”

”Dom säger ju det till varandra, varför får inte vi säga det då? Det är ju rasism, kan man tycka!”

Och jag förstår dom, nånstans, även om jag inte håller med. När jag växte upp var det inget fult ord. Det var inget vi sa på ett nedsättande sätt. Men å andra sidan var världen mycket mindre då, och det okända var mycket större. På min gymnasieskola till exempel fanns det bara en elev som inte var vit.

Det är första gången jag är här, i soppteaterns nya lokaler, under Edvin Öhrströms glasobelisk, i lokalen där det brukade ligga en skoaffär, tror jag. Kön utanför var lång, för det finns inte lika mycket plats här inne. Själva scenrummet, och sittplatserna, är lika många, tror jag, men där vi förut hade alla Stadsteaterns småsceners foajé att valla runt i, så släpper man nu inte in oss förrän det är dags att ta plats. 

Jag är lite orolig, lite rädd att det jag ska se är sådär politisk korrekt och tillrättalagt, presenterad med samma trygga synsätt, sådär självgott och självförhärligande, som när någon plötsligt deklamerar ett avståndstagande mot barnaga och djurplågeri, och förväntar sej att bli nominerad för något slags fredspris. 

Men den största anledningen till min oro är att jag är rädd att jag inte ska tycka om det. Jag tycker nämligen väldigt mycket om Sara Jangfeldt och Andreas T. Olsson.

Det går någon sekund in i föreställningen, och sen är alla mina tvivel borta. Det här är bra. Det här är mycket, mycket bra. Det är intelligent och roligt, underfundigt och fyndigt, och vansinnigt begåvat. Texterna är så välskrivna att det nästan är synd att många av dom kommer att vara inaktuella ganska snart, för de har egentligen potentialen att bli klassiker. 

Det kängas hit och dit, men alltid utan självbelåtenhet. Man slår inte uppåt, för man anser sej vara på samma nivå, vilket jag tycker är ett underbart förhållningssätt.

Om man ska vara petig, så är min anmärkning att detta nästan är för bra. Det är snudd på pärlor för svin. Det är inte så att jag missunnar den sittande publiken den här upplevelsen, men det här är något som borde ses av fler, på kvällstid, i ett rum lite som det här, men med ett eller flera vinglas på bordet, som en slags nattkabaré där man börjar eller avslutar en utekväll, lite som man väljer. 

Om du undrar vad som hände med min bordskamrat så valde jag den tredje vägen: jag förklarade för honom att jag är vegan, så jag har fått specialkost. Jag visste att det skulle få honom att rikta all ammunition mot oss "Gräsätare".

Han börjar berätta om en man som brukade jobba på hans jobb, och som var vegetarian, och skryter med hur de hade ”skämtat” med honom, vilket jag antar är ett förklätt uttryck för artig mobbing. Långsamt vänder jag mej ifrån honom så att jag till slut sitter med ryggen mot honom. Jag tänker att det inte är någon idé att jag avbryter och berättar att jag är vegan, inte vegetarian. För honom är vi samma sak. Dom där. Dom där som väljer att inte säga n*gerboll.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ASHES TO ASHES med Polar Eclipse Theatre, på Olympiateatern: 

Givetvis glömde jag helt bort att gå hem och lyssna lite på Mahler. Jag sa, på min Instagram Story, när jag kom ut från teatern, att jag skulle hem och lyssna på Mahler, men när jag väl cyklat hem var alla såna tankar bortblåsta. 

Hängde du med vad jag menade med Mahler? ”A Matinée, a Pinter play, Perhaps a piece of Mahler’s”? 

Låter det intressant? Här är resten: 

https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/04/ashes-to-ashes-polar-eclipse-theatre.html

ART på Rival:

Det är precis såna här pjäser och produktioner jag gillar: när det inte finns en klar vinnare eller en klar bov, där man under kvällen liksom vacklar och vänder, ändrar sej och tänker om. Detta är definitivt inte barnteater. Med det menar jag att man inte går från teatern med ett klart förpackat och presentinslaget svar. Här finns inte häxa som är ond, ingen prins som är god, inget skylls rakt av på patriarkatet, kapitalismen, eller andra -ismer, -ier eller -ater. 

Låter det intressant? Här är resten: 

https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/03/art-rival-repetition-forestallning-10.html

LISA NILSSON - KVINNAN SOM ÄR JAG, ett genrep, på Rival: 

Det känns också som om Lisa Nilsson vill visa att hon är en vanlig människa, medan hon gång efter gång bevisar att hon inte är vem som helst. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/03/lisa-nilsson-kvinnan-som-ar-jag-genrep.html

Idag har du chansen att inte missa -

- en reading på Playhouse Teater: 

READING 9 APRIL: DOWNSTATE Oväntat dråplig skildring av det allra mörkaste  Information in English will be available shortly.  Fred brukade jobba som pianolärare men lever numera på matkuponger, är rullstolsburen efter ett överfall och kan inte längre spela sin älskade Chopin på grund av sin artros. Dessutom slutade hans fru för länge sedan prata med honom, och nu har hon gått bort. Ett sorgligt öde! Före allt detta hände dömdes Fred för sexuella övergrepp på två av sina minderåriga pianoelever. Fortfarande sorgligt? Eller snarare rättvist? Är det möjligt att någonsin bli skuldfri efter sexualbrott mot barn? Går det att känna sympati för människan bakom brottet? Bruce Norris skildrar detta svåra ämne på sitt karakteristiska sätt i Downstate: med krass och – faktiskt – dråplig humor och med otroligt smart och välskriven dialog. Pjäsen utspelar sig på det rehabiliteringsboende där Fred bor ihop med tre andra män dömda för samma brott. Deras vardag pendlar mellan tjafs om vem som glömt köpa sojamjölk till att deras hus bli beskjutet av fientliga grannar. En dag kommer Andy, en av Freds utsatta pianoelever, dit för att ställa honom till svars. Det hela utvecklar sig i en riktning ingen av dem hade väntat sig. Biljetter: 100 kr Skådespelarna repeterar pjäsen under dagen och läsningen görs på engelska, direkt från originalmanuset. Vi avrundar med ett samtal där du gärna får dela med dig av dina tankar om pjäsen, om du vill. Boka biljett

OM READINGEN

Pjäs: Downstate av Bruce Norris

När: Tisdag 9 april kl 19.00

Längd: 2,5 timme inkl paus

Var: Playhouse Teater, Drottninggatan 71 A

Medverkande: TBA.

Framförs på engelska. 
Biljetter: 100 kr

Boka biljett

BANG KRIG, KÄRLEK OCH KARRIÄR, Ö2 föreställning 19 8/4 2019

Text Barbro Alving, Dramatisering Agneta Wallin och Judith Hollander, Regi Judith Hollander, Skådespelare Agneta Wallin, Scenografi Sven Dahlberg och Anja Rühle

Det är en myt att alla våra celler byts ut var sjunde år, tydligen, men jag är i alla fall en annan människa än förra gången jag såg den här föreställningen, för länge, länge sen, långt innan jag började den här bloggen. Då var det på gamla soppteatern, nu är det på relativt nya scenen Ö2 på Östgötagatan 2, på Söder.

Då visste jag visserligen ett och annat om teater, nu kan jag en hel del mer, eftersom jag sett mer, funderat mer och skrivit mer.

Och jag tror att jag gillar den här föreställningen mer, en andra gång.

Det finns vissa böcker jag kommer tillbaka till med jämna mellanrum, som typ allt av Tove Jansson, Gypsy Rose Lees självbiografi Gypsy, Fannie Flaggs Daisy Fay and the Miracle Man,  Agatha Christies alla deckare, Maria Rivas Marlene Dietrich: The Life, Joan Crawfords självbiograi, och Diana Vreelands, och - 

Låt mej börja om: Jag kommer ofta tillbaka till böcker, med några års mellanrum, och det intressanta är att varje gång jag kommer tillbaka blir mötet ett annat. Böckerna är ju desamma, men jag är nån annan. 

När jag nu ser Agneta Wallins och Judith Hollanders BANG, KRIG KÄRLEK & KARRIÄR, så är jag inte samma person. Jag är lite mer reserverad. Lite avvaktande. Men bara till en början. 

Här möter vi en kvinna i en mansdominerad journalistvärld, men vi slipper det ganska söndertjatade berättandet om hur svårt och hårt det är att vara kvinna, och hur det svåra ofta beror på män. Vi förstår att det inte kan ha varit lätt, så det behövs inte skriva oss på näsan. Hon blir liksom inte ”bara” en kvinna i ett ”manligt” sammanhang, hon blir en person, och de problem hon har verkar inte härröra från hur män behandlar henne, utan den egna längtan efter kärlek, karriär, och barn. 

Det handlar om den svenska journalisten Barbro Alving, född 1090, död 1987, en feminist och pacifist som fick ett barn utom äktenskap 1938, och levde merparten av sitt liv med en kvinna. Det handlar också om en journalist och tidningsvärld med integritet, något som verkar vara ont om idag, när alla vänder kappan efter vinden, och det mest gäller att locka med så mycket click bait som möjligt. 

Scenografin är ganska genial och användbar, och består av flyttkartonger med påklistrade tidningssidor, en och annan skrivmaskin och en barstol. Ur lådorna plockas upp vad som behövs: en telefonlur, en baby, foton, listor.

Agneta Wallin, i den enda rollen, är klädd i byxor, med hängslen, blus, väst och en och annan trenchcoat, och hon glider ut och in ur olika episoder i Bangs liv, till synes hjälpt med den associationer hon får till de saker hon hittar i de olika kartongerna. Man fokuserar mest på hennes yngre år, hennes resor, alkoholism och hennes skrivande.

Jag älskar en monolog, och jag älskar när den görs såhär, utan en massa gottande i de egna känslorna, utan med fokus på berättelsen. Bang, i Wallins version, har en härlig humor, och Wallin, som Bang, är mycket rolig. Det är en stark och intressant föreställning om en stark och intressant kvinna.

ASHES TO ASHES, Polar Eclipse Theatre, Olympiateatern, föreställning 11, 24/2 2019

Av Harold Pinter, Directed by: Jo Rideout, med Rebecca: Louise Ryme Devlin: Pontus Olgrim, Produced by: Pontus Olgrim

Givetvis glömde jag helt bort att gå hem och lyssna lite på Mahler. Jag sa, på min Instagram Story, när jag kom ut från teatern, att jag skulle hem och lyssna på Mahler, men när jag väl cyklat hem var alla såna tankar bortblåsta. 

Hängde du med vad jag menade med Mahler? ”A Matinée, a Pinter play, Perhaps a piece of Mahler’s”? Det är några rader hämtade ur Stephen Sondheims Ladies Who Lunch, ur musikalen FOLLIES. Jag tänkte, att när jag nu varit på en matiné av en Pinterpjäs så borde jag ju lyssna på lite Mahler. 

Faktum är att den sången är en stor bidragande orsak till att jag överhuvudtaget känner till Harold Pinter. Jag menar, jag känner till honom, till namnet men sångtexten gör att företeelsen Pinter känns bekant, som i något kreddigt, sofistikerat, intellektuellt. 

Harold Pinter är en brittisk dramatiker, manusförfattare, skådespelare och regissöre. Han föddes 1930, vann nobelpriset i litteratur 2005, och dog av cancer 2008. ASHES TO ASHES hade urpremiär 1996, i Amsterdam.

Jag har inte sett mycket Pinter. En sökning på den här bloggen visar bara ÄLSKAREN, på Riksteatern. Jag minns att jag inte jag inte var vidare såld. 

Det här är den tredje produktionen jag ser med Polar Eclips Theatre. Tidigare har jag sett  PRIVATE LIVES, och  A MIDSUMMER NIGHT’S DREAM. Jag såg också deras uppsättning av TWELFT NIGT på parkteatern, men jag skrev inget om den föreställningen, eftersom min dator, med alla anteckningar, dog. Jag minns att det var en föreställning som drunknade i för mycket rekvisita, för mycket kostymer, och för mycket ”grepp”, där själva grundintrigen försvann, i en slags förvirrad, musikaliserad bearbetning där allt utspelade sej i det tidigare Hollywood. 

Här, i Olympiateaterns källarlokaler, har man skalat av. Man har två skådisar, två fåtöljer, några glas. Några lampor. 

Vad handlar det om? Det är svårt att säga. Det finns ingen direkt dramatisk handling, ingenting som måste hända innan något annat, inget handling som följer av en annan handling. 

Regin, gudskelov, har inte heller fallit i fällan att försöka fylla undertexten med tydliga, lätt-tolkade känslor, som ibland görs när man försöker bena ut absurda pjäser. 

En man och en kvinna samtalar. Det intressanta är vad de talar om, för det är om möjligt ännu mer mystiskt. Det känns lite som att komma in i andra akten av en pjäs, där det refereras till saker man missat. Men det är det som är det häftiga. Man dras in i något, sitter tyst, försöker förstå. Det svänger mellan högt och lågt, mellan det värdsliga och det väldiga. När det börjar luta åt det pretentiösa, svänger det plötsligt och blir profant. Intrycket är fascinerande och motbjudande. Det är som om man hade tagit ett soundtrack från en skräckfilm, och sen lagt på det i ett vardagsdrama.

Det enda som bryter den förtrollade stämningen, är det verkliga bakgrundsljudet, som är där för att skapa en känsla av sommar på landet. Man märket när fågelkvittret vrids ner, och man borde kanske ha en matta av ljud som ligger konstant, och sen klippa in de ljudeffekter som behövs. Nu stör det mer än tillför.

Jag hade inte alls läst på innan jag kom till teatern, men hjärnan är ganska maffig. Du vet hur du ibland glömmer namn, koder eller viktiga ord, och så plötsligt bara dyker dom upp, som om dom bubblat upp långt nerifrån det det undermedvetna? 

På föreställningen sitter jag nämligen och associerar till nazister, till koncentrationsläger, och människor i godsvagnar, när jag egentligen trodde att det handlade om hustrumisshandel och könsrollsrelaterade övergrepp, men när jag kommer hem läser jag att Pinter var en mycket politisk dramatiker, och på flera ställen dras paralleller mellan nazisternas handlingar och det som det talas om i pjäsen. Det är bara inte tydligt. Kvinnan talar till exempel om guider som leder människor mot döden, och det tyska ordet för guide är Führer. Detta är givetvis inget som man som publika fattar på ett medvetet plan, men någonstans, långt där nere i det dunklar, börjar det bubbla, och de små, grå cellerna drar sina egna slutledningar. 

Sånt kan göra en gubbe ganska nöjd med sej själv. 

Det är, för övrigt, väldigt skönt att höra dramatik framföras på engelska.

Vad jag önskar att Polar Eclipse Theatre gjorde nu, var att de tog tag i alla Joe Ortons pjäser, och rev av dom, en efter en. 

Och, ja, nu, i skrivande stund, lyssnar jag på Mahler. Adagietto Symphony 5. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

ART på Rival:

Det är precis såna här pjäser och produktioner jag gillar: när det inte finns en klar vinnare eller en klar bov, där man under kvällen liksom vacklar och vänder, ändrar sej och tänker om. Detta är definitivt inte barnteater. Med det menar jag att man inte går från teatern med ett klart förpackat och presentinslaget svar. Här finns inte häxa som är ond, ingen prins som är god, inget skylls rakt av på patriarkatet, kapitalismen, eller andra -ismer, -ier eller -ater. 

Låter det intressant? Här är resten: 

https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/03/art-rival-repetition-forestallning-10.html

LISA NILSSON - KVINNAN SOM ÄR JAG, ett genrep, på Rival: 

Det känns också som om Lisa Nilsson vill visa att hon är en vanlig människa, medan hon gång efter gång bevisar att hon inte är vem som helst. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/03/lisa-nilsson-kvinnan-som-ar-jag-genrep.html

DANCING FORWARD, en repetition på Kungliga Operan: 

"Minns du den där scenen i Picassos äventyr, där Picasso gjort kostymerna till Ryska Baletten, och alla pruttar sej igenom en föreställning på Royal Convent Albert Theatre? När jag söker efter Picassos arbete för balett, lär jag mej att filmens parodi inte var långt ifrån verkligheten, och den verkligheten är inte långt ifrån det här verket."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/03/dancing-forward-repetition-kungliga.html