Musik: Samuel Linderström, Edvin Bergenfalk, Mio Tholerus, Katarina Wahlgren, Text: Karin Boye, Produktion: Maria Bodin, Eiralin Brook, Love Almquist, Edvin Bergenfalk, Samuel Linderström, Regi: Love Almquist, Eiralin Brook. Ljud: Hasse Jonsson, Ljud: Jocke Ahlström, Musiker: Edvin Bergenfalk, Linda Kiibus, Björn Sahlin, Anna Saintout, Julia Lönnqvist, Katarina Wahlgren, Edvin Bergenfalk Tina Li, Tommy Lundgren, Jonathan Frendel, Nils Lövgren, Love Almquist, Med Samuel Linderström, Hanna Lönnqvist, Elis Kiibus, Elvira Sirotkin, Li Brundell, Maria Friberg, Julia Lönnqvist Kalle Ljungqvist Katarina Wahlgren Linda Kiibus Love Almquist Maria Bodin Tina Li.
How did I come to this?
How did I slip and fall?
How did I throw half a lifetime away
Without any thought at all?
This should have been my time
It's over, it never began
I closed my eyes to so much for so long
and I no longer can
I try to blame it on fortune
Some kind of shift in a star
But I know the truth and it haunts me
it's flown just a little too far
I know the truth and it mocks me
I know the truth and it shocks me
It's flown just a little too far.
I Know the Truth,
ur AIDA,
Musik: Elton John,
Text: Tim Rice
För några veckor sen satt jag på Söder, på en solig uteservering, och fikade med min kompis Adrian Neutknaeppa. Vi pratade feminism.
”Allt är männens fel,” sa han. ”Det är dom som startar krig, det är dom som våldtar, förtrycker, utnyttjar, det är dom som super, slåss och förstör.”
Jag käkade en dyr vegetarisk sallad, han knaprade på en charkuterimaxad macka, och när vi tidigare hade fått vår mat hade han sagt att han beundrade min vegetariska kosthållning, politiskt och miljömässigt, och han skulle gärna själv gå över till en helt plantbaserad kost, om det inte vore det att han tyckte så mycket om kött.
”Men om jag kan välja,” hade han sagt, ”väljer jag alltid ekologiskt kött. Det är så mycket bättre. Innehåller inga tillsatser eller sånt. Det är inget man vill ha i sej, tro mej.”
Men för tillfället var han mer inne på karlar, och andra kräk:
”Testosteron tyranniserar!”
Jag log lite, för mej själv, för detta var killen som för några år sen stått på gaybaren Torget och anförtrott mej:
”Det enda jag vill ha är en brunstig snubbe som trycker upp mej mot väggen och knullar skiten ur mej. Ingen jävla fjolla, utan en riktigt karl. En macho-man, som tar vad han vill ha, och vad han vill ha är mej!”
Men nu, sen några år tillbaka, har han blivit regelbundet ”upptryckt mot väggen” och bor tillsammans med den något äldre Max Last, en politiskt engagerad journalist med gymbesök och pridefestivaler som sitt stora fritidsintresse, och det låter lite annorlunda:
”Det är verkligen dags att Sverige får en kvinnlig statsminister. Det behövs en kvinna för att reda ut den här skiten vi trampar runt i. Vilken kvinna som helst skulle kunna gör ett bättre jobb än vad dom nu gör.”
Jag ser på honom, och ler:
”Då är det väl bara att rösta på alliansen i nästa val? Där har du kvinnor i en överväldigande majoritet: Anna Kinberg Batra, Annie Lööf och Ebba Busch Thor. Rösta på dom så kan du vara säker på att ha en kvinna som styr Sverige."
Han tittar på mej som jag rapat, eller pruttat, eller lite stillsamt lagt en spya mitt på bordet. Jag kan se att han funderar på vad hans nästa drag ska vara, vad han ska svara mej. Så bryter han ögonkontakten, plockar upp sin kaffekopp, och avfärdar mej:
”Om du inte tänker ta det här på allvar är det ingen ide att vi fortsätter diskutera.”
Det är lite det jag sitter och tänker på, när jag ser Den Nya Generationens nyskrivna musikalversion av Karin Boyes Kallocain, på Teater Reflexen, i Kärrtorp. Hur nånting som är rätt, egentligen, kan bli fel.
Karin Boye föddes 1900, och tog livet av sej 1941, och hon skrev Kallocain ett år tidigare, 1940, nyss hemkommen från en studieresa till Sovjetunionen, och påverkad av den skrämmande utvecklingen i Tyskland. Boken handlar om en framtid då makthavarna styr allt, är allt, och individen är bara en liten kugge i ett stort statligt maskineri. Barn föds för att serva staten, som soldater eller samhällmedborgare, och man söker efter ett sätt att styra den sista fria hemvisten: folks tankar.
En man, Leo Kall, har uppfunnit ett sanningsserum, som han vill testa på personer, och det är under dessa test, när försökspersonerna berättar om sina drömmar och tankar, som hans egen framtidstro blir rubbad. Han misstänker också att hans fru har ett förhållande med hans kontrollchef, och ger henne en spruta för att hon ska erkänna.
Den Nya Generationen, som jag såg förra året i VI ÄRO TUSENDEN, är en fri musik- och teatergrupp som vill få till samhällsförändring genom kultur och folkbildning. De har den anständiga inställningen att alla som vill får vara med, och som alltid, inom scenisk verksamhet, är det fler kvinnor än män, som vill delta. Och det kan bli lite problematiskt, ibland. Ofta försöker man fixa det hela genom att skriva om rollerna, så att manliga roller blir kvinnliga, eller så låter man kvinnor spela män.
Här har man löst det genom att byta kön på två av de stora rollerna: Vay Karrek, den store ledaren, blir en kvinna, och Edo Rissen, huvudpersonens kontrollchef och inbillade rival om fruns kärlek, likaså.
Och kanske är det jag som är gammaldags, och den ljusa framtiden redan är här, men för mej blir dessa könsbyten lite knepiga, och medför en viss uddlöshet: i en värld som framhålls som dystopisk har vi plötsligt en kvinnlig ledare, och en lesbisk - om än inbillad - kärlekshistoria, som i sej - kärlek mellan två kvinnor - inte verkar stöta någon.
Det hade nog varit effektivare om man behållit de ursprungliga könen, för nu verkar den här framtidsversionen inte vara lika illa som den kanske skulle kunna.
Som musikal har den en hel del fina melodier, men de är alldeles för få. Dramaturgiskt och textuellt känns den också lite blek, de verkligt stora dramatiska scenerna är inte tonsatta, utan sångerna ligger lite mer inkilade, där dom liksom mest skulle kunna passa in, utan att störa handlingen för mycket. Detta kan ha att göra med att man har tonsatt texter av Karin Boye, och det kan vara lite svårt att få det hela att flyta. Poesi är ju inte känd för en framåtriktad dramaturgi, utan är mer reflekterande, situationsbeskrivande.
Jag uppfattar heller ingen skillnad i dynamiken vad gäller musikstil, utan allt är ganska fint, romantiskt, och jag hade uppskattat en större musikalisk bredd, säg mer elektrisk, hård musik när det gäller det dystopiska samhället, och en mer poetiskt stil för det inre, det fria, fantasin.
Kanske hade man behövt workshoppa föreställningen lite mer; bryta ner manuset och notera var det behövs sånger, och så skrivit dom.
Kostymerna är enkla: svarta byxor, vita toppar. Silvertejp lindade runt handleden. Alla är i svart strumpläst, förutom en person, som har en turkos-limegul strumpa.
Eftersom det är en amatörteaterproduktion, där man arbetar för kärlek och inte för pengar, har man lyxen att kunna använda sej av en stor, gratis orkester, och den tillför mycket för ett positivt intryck. Vad gäller skådisar och regi tycker jag det är bra att man inte har en elitistisk inställning, men det medför också att regissörerna måste jobba hårdare, framför allt för att få alla att berätta samma historia, med samma medel, på samma sätt.
Det är ett ambitiöst, och intressant projekt, och jag hoppas att upphovsmännen smälter sina intryck och tar nya tag. Kanske skulle man behöva en ramhandling? Vad sägs som en skolklass som läser boken, inför en redovisning, och som ger sina egna åsikter om handlingen, och börjar iscensätta dom?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Maria! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
A CHORUS LINE, med SMU, på Kulturhuset Stadsteatern: ”Man glömmer aldrig sin första gång,” brukar flickorna säga, på teve, eller i filmer. Killarna burkar aldrig säga det, vad jag vet. Om det inte är tillsammans med en mycket äldre, erfaren kvinna.
I alla fall är jag glad att jag väntade. Om sanningen ska fram så skulle jag säkert ha gjort det tidigare, men det är bara det att ingen verkar ha velat sätta upp den, förrän nu. Så det här är första gången jag ser A CHORUS LINE. Och jag, precis som flickorna på teve, är glad att jag väntade.
Det var värt det.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/a-chorus-line-smu-kulturhuset.html
ROKOKOMASKINERIET, en opera, på Drottningholms Slottsteater:
"Jag hoppas att det inte är en massa nyskriven tjafsmusik,” sa min kompis Skäggige Skalman. Vi satt på Bromma block, han käkade stekt ris och grönsaker, jag käkade grönsaker, tofu och ris.
Han kanske inte sa så, ordagrant, men vad han sa hade den innerbörden: han önskade sej en underbar afton av melodiös musik.
Han fick som han ville. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/rokokomaskineriet-drottningholms.html
GUYS med Balettakademien, på Dansens Hus:
Jag har för det mesta en massa energi, och får jag ingen mat så blir jag inte trött, jag blir lättirriterad och mjäkig. Jag kan liksom inte ta ett steg tillbaka och resonera, säga till mej själv: ”Det här kanske inte är vad du vill ha, men det är lika bra att du slår till, för det blir kanske inte bättre någon annanstans. Bättre en bollkalle i kanalen än tusen fåglar i skogen, och allt det där. ”
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/guys-med-balettakademien-pa-dansens-hus.html
