MUSIK Leonard Bernstein, TEXT Richard Wilbur, Stephen Sondheim, John La Touche, Lillian Hellman, Dorothy Parker, Leonard Bernstein, REGI Ole Anders Tandberg SCENOGRAFI & LJUS Markus Granqvist KOSTYM & MASK Lena Lindgren KOREOGRAFI Joakim Stephenson DRAMATURG Katarina Aronsson ÖVERSÄTTNING FÖR TEXTMASKIN Erik Fägerborn CANDIDE Joel Annmo CUNEGONDE Elin Rombo PANGLOSS/RAGOTSKI/MARTIN Jeremy Carpenter OLD LADY Miriam Treichl PAQUETTE Matilda Paulsson MAXIMILIAN/GRAND INQUISITOR John Erik Eleby VANDERDENDUR/GOUVERNOUR/CAPTAIN/CROOK Klas Hedlund DIRIGENT Stefan Klingele Dansare Bernard Cauchard & Yvan Auzely Kungliga Hovkapellet Kungliga Operans Kör
Den stora behållningen av den här föreställningen är allt som hände innan ljuset slockande i salongen och de första tonerna började. Det övergripande minnet av föreställningen är en bottenlös besvikelse.
Jag hade verkligen sett fram emot detta, men lite får jag kanska skylla mej själv: hade jag kollat upp regissören Ole Anders Tandberg så hade jag kanske inte haft så höga förväntningar: visst, jag tyckte om hans GLADA ÄNKAN, JAG ÄR VINDEN och DON GIOVANNI, men jag avskydde hans FÅGLARNA, OTHELLO och KUNG LEAR.
Såhär efteråt har jag format en bild av honom som ännu en sån där privilegierad regissör som lever under villfarlesen att han slår underifrån, när han i verkligheten tillhör eliten och har en mycket nedlåtande inställning till sin publik.
Jag uppskattade heller inte Katarina Aronssons dramturgiska övergrepp.
Den enda behållningen var musiken, artisternas insatser och Lena Lindgrens kostym och mask.
Kungliga Operan hade verkligen slagit på stort för den här förställningen. Innan vi kom till genrepet hade vi blivit ombedda att klä ut oss, och jag och min kompis Lady Lake slog på stort, och spökade ut oss rejält. Jag hade en ofantligt stor svart, platt, vid hatt och en lång vid cape - på något sätt kände jag mej hela kvällen som Gertrude Stein - och Lady föreställde en page i plymhatt och pärlströdd bolero.
Man hade också hyrt in porträttfotografer vars verk publiken kunde ladda ner påföljade dag, och efter föreställningen var det discodans i Guldfoajén.
(Länkar till mina tre instagramfiler från kvällen längre ner på sidan)
Det hade kunnat bli underbart - med en annan regissör - och en annan dramaturg.
Som sagt, den stora behållningen var att gå runt i paus och innan föreställning och möta alla dess underbart utklädda människor. Jag, som förut inte har varit mycket för maskerad, tycker att detta borde bli något årligt återkommande, för det var oförglömligt. Är det att vara för morbid att ha det den 16:e mars, dagen för Gustav IIIs ödesdigra maskerad?
Det handlar om Candide (från franskans candide, frispråkig eller Den troskyldige, godtrogen, naiv), oäkta son till systern till Baron of Thunder-ten-Tronckh, på vars gods han vuxit upp och undervisats av proffessor Pangloss (av grekiska Πανγλωσσια, panglossia, pratsjuka, ordrikedom), i läran att han lever i den bästa av alla världar, och att allt vakas över av en godvillig gud. Candide är förälskad i sin kusin Kunigunda, men när han blir påkommen med att kyssa henne blir han utkastad ur slottet, och är med om en massa äventyr som till slut ruckar hans optimistiska inställning, och han kommer fram till att arbete är det enda viktiga.
Jag läste Voltaires Candide när jag var alldeles för ung, och jag förstod inte att det var en satir. Jag tror inte att någon annan i klassen - eller vår lärare - heller förstod att det inte var en bok som skulle läsas rakt upp och ner och tas bokstavligen. Mitt intryck var att den var fånig och gammaldags. Kanske borde jag läsa om den?
När han skrev Candide var Voltaire inspirerad av det sjuåriga kriget (1756-1763, ett slags världskrig innan man hade världskrig), jordbävningen i Lissabon 1755, och av Gottfried Leibniz’s bok Monadology från 1714, där han skriver att allt är för det bästa och att vi vakas över av en god gud.
1956 hade operetten CANDIDE premiär, med musik av Leonard Bernstein(MASS, WEST SIDE STORY), med ett manus av Lillian Hellman (DE OSKYLDIGA, ) och med merparten av sångtexterna av poeten Richard Wilbur. Manus har alltid varit problemet i denna operett fylld av underbar musik. Sen 1974 brukar man sätta upp en omarbetad version av Hugh Wheeler (Tony Awards för manus för PACIFIC OVERTURES, SWEENEY TODD, och CANDIDE.)
Vad gäller förställningen känns det som om det är ett ironiska lager för mycket. Det är redan i grunden en väldigt ironisk, avståndstagande historia, och när man sen tar ytterligare ett steg tillbaka och berättar den utan att söka äkta känslor, empati eller förståelse för karaktärna, då undrar jag lite varför man har valt att sätta upp den. Som publik känner man väldigt lite för någon av karaktärerna, eftersom regissören bara har ett hippt, ironiskt förhållningssätt till dom. Det händer en massa hemska saker, men man verkar inte bry sej, det är som om regissören inte hyser medkänsla med någon på scenen, vilket gör att vi i publiken inte heller känner något för dom.
Flera gånger upplever jag det som att jag inte ser artisternas ansiktsuttryck, speciellet när de står långt fram på scenen. Detta är förstås ett genrep, och förhoppningsvis var man inte klara med ljuset.
Det är två äldre manliga dansare med, och jag anser att de är med alldeles för mycket. De spelar en massa småroller, men jag får intrycket att man haft det väldigt roligt på repsal, och att det kreativa teamet har tyckt att dom är jätteroliga och slängt i dom i scen efter scen, för det finns knappt en scen där de inte är med, och i väldigt få av dom har de en verkligen funktion.
Det fanns ett vädligt dåligt skämt om ”hen” där textmaskinen förklarade vad ordet betydde, medan handligen på scenen avbröts helt, och sen fortsatte man som om inget hade hänt, vilket i denna högst ironiska sättning fick mej att fundera om man gjorde sej rolig över uttrycket, för det verkade inte vara något man respekterade.
Det fanns också ett långt inlägg om Gustav III och ön Saint-Barthélemy, där man bedrev slavhandel. Och i den här sättningen, där inget har något konsekvens, kvinnor våldtas och mördas men kommer tillbaka som om inget hade hänt, så känns det väldigt smaklöst att det påpekas att Sverige har bedrivit slavhandel. Det känns som ett desperat försök att vara försöka uppfattas som relevant. I en föreställning som inte i övrigt tar ställning känns det som om man här driver med dom som tar ställning.
Eftersom föreställningen spelade på engelska så gör detta att det blir ännu ett distanserande lager. Handlingen blir något som händer där borta, kanske om man framfört verket på svenska, hade införandet av ”hen” och svensk slavhandel känts mer organisk, som en liten svensk version på ett klassiskt verk.
Bearbetningen känns på samma gång för stor och för liten. Man hade behövt göra mer eller mindre. Antingen kasta om allt totalt, eller bara försöka berätta verket som det är avsett. Mer begåvade människor har försökt sej på att bearbeta operetten, och det är lite förmätet att tro sej kunna göra bättre, och sen inte lyckas.
Jag vill återigen framhålla Lena Lindgrens fantastiska kostymer, men ur vinkeln att regissören har förlitat sej för mycket på att de ska fånga publikens intresse där hans berättelse inte förmår engagera oss. Artister kommer in som morötter och lädralappar, men det är ett för stort ansvar att kräva att en kostymör ska bära upp en förställning som saknar dramaturgi och regi. Man skrattar till när någon kommer in utklädd till Ronald McDonald, men man tröttnar ganska fort om regin sen inte kan fylla vad kostymerna lovar.
Scenografin hade också behövts ampas upp. Några gånger glänser det till, men i den värld där folk går klädda i gummiankor så känns det lite underväldigande. I Glitter and Be Gay, verkets mest kända sång, där Kunigunda sjunger om sitt liv som hållen dam, om skammen men samtidigt gläden över alla smycken hon har fått, hade hon kunnat få hjälp av scenografen, om man satt henne i en gyllene bur, eller på något sätt illustrerat det lyxiga liv hon lever, för nu står hon rakt upp och ner i en klänning och sjunger. Jag har inte ens ett minne att hon hade några smycken att arbeta med, vilket gör att det som kunde ha blivit en showstopper bara blir en fint framförd sång.
Jag går från Operan utan att ha förstått varför regissören har valt att sätta upp den här föreställningen, vad det var som lockade honom, och han ville få sagt.
Jag nominerar härmed
LENA LINDGREN till BENNYPRISET FÖR BÄSTA KOSTYM 2020
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
PERNILLA WAHLGREN HAR HYBRIS:
"Det sjungs, det dansas, det spexas, precis som det ska i en revy. Det är bara det att detta är bättre och roligare än mycket och många andra. Pernilla Wahlgren förtjänar att ha hybris. Hon har en förställning som måste ses."
PRYDH på Playhouse Teater:
"Det är en kort, rapp pjäs, intelligent, rolig, och tänkvärd. Jag skrattar många gånger så att jag får ont i nackmusklerna, och jag sitter ofta och tänker på jämlikhet. Inte feminism: jämlikhet. På sånt som gäller för den ena, men inte för den andra."
Låter det intressant? Här är resten:
GUDARNA - LA TRAGEDIA UMANA, på Teater Reflex:
"Vad jag tyckte mest om med förställningen är att den vågar ta tag i något så impopulärt som DVSM, Den Vite Straighte Mannen. Det har varit väldigt inne att hacka på honom. Allt har varit hans fel. Ingen annan ha burit någon som helst skuld. Så länge man inte varit man, vit eller straight har man automatiskt varit ett offer, utan makt eller ansvar. Det har medfört en ganska ointressant diskussion, och ett mycket präktigt och tråkigt teaterklimat. Varje gång jag har satt mej i en teatersalong har jag någonstans funderat över hur den här produktionen ska skuldbelägga männen, och hur kvinnorna på scenen blir offer."
#operett #leonardbernstein #lillianhellman #satir #richardwilbur #kunigunda #voltaire #operan #candide#kungligaoperan
