lördag 28 februari 2015
Just nu ser jag fram emot -
fredag 27 februari 2015
JANNE MIN VÄN, Av Peter Pohl, Dramatisering Magnus Lindman, Regi Carolina Frände, Scenografi och kostym Daniel Åkerström-Steen, Kompositör och ljudbild Janne Tavares, Ljus Karl Svensson, med Per Öhagen, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen, föreställning 23 24/3 2015
In many dreams I've held you near
Now at last you're really here
Where have you been?
I've looked for you for ever and a day
Where have you been?
I'm just not myself when you're away
WHERE HAVE YOU BEEN?
Musik och text: Kathy Mattes
Våren är här! För några dagar sen var det värsta snöstormen, och jag tänkte att det aldrig skulle gå, men nu skiner solen, och jag kan tryggt hoppa på cykeln och dra ut till Skärholmen. Det är inte ens speciellt kallt. I hörlurarna har jag The Bowery Boys Podcast om Little Italy, i New York, och i magen har jag en rejäl morgonsmoothie.
Jag stannar till vid Stadsmissionen på Södertäljevägen, den bland alla bilförsäljare, men jag hittar ingenting. Eller, jag hittar en stor tavla, men den går liksom inte ner i min cykelkorg, så den får vara.
I Skärholmen låser jag fast cykeln vid Lidl, packar ner hörlurarna och skyndar genom centrumet. Som vanligt har själv färden gått snabbare än jag beräknat, men det är mycket jag vill hinna med innan den börjar, matinén.
Man, jag menar mej, jag menar jag, missar mycket som går härute, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen. Förra året missade jag Hamlet, vet jag, och det går flera saker som man inte får missa. Eftersom det är en undomsscen så är det många skolföreställningar, och det kan ibland vara svårt att få biljetter för en vanligt liten farbror som jag.
Jag antar att jag var för vuxen 1985, för jag läste aldrig boken som föreställningen bygger på, Janne, min vän. Jag har faktiskt aldrig ens hört talas om den, tror jag, eller om författaren, Peter Pohl. Det säger ingenting om honom, men det säger en hel del om mej.
Den här gången har jag mailat och pratat med ansvariga om ifall det är okej att jag kommer. Man vill ju inte sitta där som en konstig, suspekt gubbe mittibland alla tolv-trettonåringar. Man har svarat att det är helt okej att jag kommer. Eller, jag tror till och med att man mailade att jag var välkommen.
Jag skyndar genom centrumet, på väg mot Myrorna, ute på andra sidan. Jag noterar att man har öppnat ett Dunkin’ Donuts nästan nere vid foodcourten, och jag överväger om jag ska lyxa till det med lite munkar, senare. En munk, i alla fall...
Här, ute på torget, ligger ett av Stockholmshems lokala kontor, och här hämtade jag ett kolfilter till fläkten över min spis, minns jag. Undrar om jag borde hämta ett nytt snart, det var ju några år sen?
Inne i butiken fladdrar jag runt lite på övervåningen, undviker kläderna men fingrar lite på glassmaskinerna, när någon plöstligt säger mitt namn. Jag vänder mej om.
En man med buskig, grå mustasch kommer fram, fösande framför sej ett gäng barn. Dom ler, och han ler. Jag känner igen honom med en gång, trots att hans mustasch brukade vara mycket mörkare, men hans namn har liksom försvunnit. Det var inte Salah, och det var inte Muhammed. Han presenterar mej för sina leende barn, där den äldste, sonen, är tonåring. Jäklar, var det så länge sen vi jobbade ihop, på Hamburger Börs? Vi pratat lite om ditt och datt, om jobbet, och tiden som går, och vilka som inte längre finns kvar, och så skiljs vi. Barnen ler och vinkar, jag ler och vinkar. Det känns som om det här kommer att bli en bra dag!
Nere på engelska bokavdelinging löper jag amok! Bok efter bok plockar jag på mej, pjäser, faktaböcker, skönlitteratur, biografier. Jag hittar till och med en felsortead månpocket av Jonas Hasen Khemiri med hans pjäser, noveller och texter, Invasion! En bok om Elizabeth Taylors och Richard Burtons förhållande, kostar 60 kronor, och jag bestämmer av någon anledning att det är för mycket.
Jag stapplar uppför trappan och bort till kassan, där kassörskan börjar räkna in mina böcker. Det är nästan uppe i 400 kronor, och jag börjar tänka att jag kanske har tagit i överkant. Det är inte det att de 17 böckerna väger för mycket, jag har cyklat med tyngre, och det är inte det att det blir för dyrt, det är det att jag börjar få ont om plats, hemma, i lägenheten.
Så säger hon en summa som är mycket lägre än den borde vara.
”Men, nämen, va?” protesterar jag.
Hon tittar på mej. Jag hinner tänka att om hon har räknat fel så vore jag ju dum som öppnade munnen, men samtidigt är det ju en hjälporganisation som står bakom alltihop -
”Såg du inte att det var halva priset på böckerna,” frågar hon.
”Va?”
”Det är halva priset på böckerna?”
Som Barbra sjöng i Funny Lady: How Lucky Can You Get?
Jag överväger att springa ner och hämta boken om Elizabeth och Richard, men, som Barbra också sjöng: Enough Is Enough.
Och som tur är går alla böcker ner i min Vintage Fjällräven. Visserligen måste jag tömma den på mina hörlurar och annat plock och stuva dom i en liten Ikea-Kasse, men i alla fall?
Turen håller i sej: när jag köper en avocado-, pesto- och kesosallad vid foodcourten, visar det sej att det är lunchpriser, och dryck och kaffe och bröd ingår.
How Lucky Can You Get?
Detta måste firas med en Donut, bestämmer jag, efter att i lugn och ro suttit och bläddrat igenom mina böcker.
När man firar borde man fira ordentligt, men jag får, av någon underlig anledning för mej att vara lite måttlig. Jag vet inte varför. Detta är, och kommer att bli, en dag av en himla massa cyklande - jag ska in till Dansens Hus senare på kvällen - så kalorimässigt borde man inte behöva räkna. Men jag köper den enklaste, tråkigaste munken dom har. Och en kaffe. En stor kaffe. Jag antar att man får en stor kaffe, om man bara säger att man vill ha en kaffe. Eller också är detta den minsta kaffe dom har. Nästa storlek är en balja. I alla fall får man en varm, stor kaffe. Nej, en het, stor kaffe. Så stor och så het att jag inte hinner dricka upp alltihop innan det är dags att gå in på föreställningen. Så het, och så stor.
Försiktigt surplande börjar jag promenera mot Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen. Killen i foajén känner jag igen sen tidigare besök, men tjej, tror jag, är ny.
Man får skriva upp sitt förnamn på en kartotekslapp, och man måste ta av sej skorna och ta på sej ett par innetofflor. Mina är limegröna. Jag brukade älska limegrönt. Nuförtiden är jag mer Granitifierad: det är grått, beige, vitt och svart.
Så leds vi upp för trapporna, och det känns att jag har 17 böcker i ryggan, förbi rummet där en gång bordet stod där man började spela En Världsomsegling Under Havet, och där man nu spelar Främlingen av Camus, vilket man kan se eftersom scenografin står framställd.
Vi går förbi den, och in genom en dörr, längst en lång korridor med fotografitavlor, och så kommer vi till en liten krök, där ljud-och ljusteknikern för föreställningen välkomnar oss, och där ska vi ta av oss våra innertofflor och gå in i ett rum. Ett vitt rum. Vitt golv, vita tyger, som tjocka gardiner, eller gobelänger, längs med väggarna. Svarta stolar i en ring, och teaterlampor upphängda på svarta rörställningar utanför ringen, bakom oss, ringar in oss, som ett slags naket partytält. I mitten: en orange cykel.
På stolarna ligger lapparna med våra namn, dom där vi fick skriva när man kom in. Alla letar upp sina lappar, utan om en kvinna som är lite sen in - toalettbesök? - och som bara sätter sej på en ledig stol. En annan kvinna, som sitter bredvid den stol där den första kvinnan ska sitta, håller upp hennes namnlapp för att visa att det är här hon ska sitt, men den första kvinnan, toalettkvinnan, bara går dit och hämtar lappen och går och sätter sej på sin stol igen. Hon verkar inte för smart. Jag säger inte att hon inte är smart, jag säger att hon ger ett intryck av att inte vara så vidare smart.
Skådespelaren, Per Öhagen, (EN VÄRDLSOMSEGLING UNDER HAVET, CYRANO, HAPPY END) kommer in, och drar för det vita tyget framför dörren ut, så att vi nu sitter i ett helvitt rum. Han har skägg och är klädd lite som en lärare, lite sliten och slafsig och uppklädd på samme gång: grå byxor av jeansmodell, skor som nästan är gymnastiksskor, svart skjorta, mörk kavaj-jacka, en sån utan mellanlägg och axelvaddar, en sån där man kan tvätta i maskin. Och givetvis: en portfölj. Alla lärare har portfölj. Det hade dom redan på min tid, och hade dom något annat, som en ryggsäck, då tyckte vi dom var lite konstiga.
Det handlar om Krille, en tolv-trettonåring på söder, som en dag, den 31 Augusti 1954, får en ny bästa kompis, den mystiska Janne, en kille som ser ut som en en tjej som ser ut som en kille, klädd helt i rött. Eller, tangerine, som han säger. Han är rödhårig, fräknig och saknar delar av en framtand. Den högra. Janne kommer och går, försvinner ur Krilles liv, och kommer tillbaka, allt under något år, tills en dag, när Janne hittas död i en koja i skogen, visar sej egentligen vara en flicka, och lämnar efter sej ett armband och en massa frågor.
Det är en monolog, och berättas av den nu vuxne Krille, tillsammans med några inspelade röster, som minnen, ekon från förr.
Jag sitter och får små klumpar i halsen, för jag minns det där med vänskap, när man inte var så gammal. Den förvirrade världen mellan kärlek och vänskap. Den där tiden när man inte längre var så liten att man litade blint på dom stora, men man var inte heller helt vuxen. Den där tiden när man började ha hemligheter. När man inte kunde berätta allt för dom vuxna.
Du vet den där Gilbert- and Sullivan-sången ”I Am The Very Model Of A Modern Major General”? Eller Stephen Sondheims ”(Not) Getting Married Today”? Det måste vara som att sjunga dom sångerna, för Per Öhagen, om och om igen. Jag vet inte hur han gör det. Han har en text, späckad med fakta, adresser och namn och märken, och mej veterligen stakar han sej inte en gång, tvekar aldrig, flackar inte.
Och du vet den där berömda scenanvisningen i Tjechovs Körsbärsträdgården: ”Leende, genom tårar” Det är lite så jag känner det. Sorgsen och glad. Det är lite som att titta på bilder från när man var liten. Nej, som att titta på film från när man var liten. Dåtiden blir plötsligt levande, och man minns hur det var, hur världen såg ut:
Jag och min kompis Lotta hade cyklar som var en slag blandning mellan robotar och hästar. Jag minns inte vad dom hade för namn, men man kunde gasa med handtagen, och jag tror man matade dom i framlampan. Men jag minns något annat. En stor hög med staplade bräder, med en slags tygpressening över, borta vid stationshuset. Den hette Ozelot, minns jag, och var en slags stor elefant, som kunde flyga. Vi parkerade våra cyklar, klättrade upp på Ozelot, satte oss bredbent över hans rygg, och så flög vi. Ibland låtsades vi att vi nästan trillade av, men vi gjorde det aldrig, på riktigt.
Sen klättrade vi ner och cyklade iväg.
Toalettkvinnan verkar förresten inte vara så smart: Under föreställningen ställer Öhagen, Krille, ibland frågor till publiken, enkla saker, såna frågor som kan besvaras med ett ja eller ett nej, och när vänder sej till toalettkvinnan med en fråga så, istället för att svara på frågan, svarar hon:
”Vill du att jag ska svara, eller?”
Jag tror inte att han har såna problem med den vanliga publiken, 12-13-åringar.
Jag tänker på Shakespeares Trettondagsafton, på Orsino som dras till Viola utklädd till Cesario. Dras han till henne/honom för att han någonstans vet att Cesario är en kvinna, eller är det det ambivalenta, könsneutrala, som attraherar? Det är samma sak här: Dras Kille till Janne för att han är en flicka, eller trots att han är en flicka? Är det det manliga som attraherar, eller anar man det kvinnliga därbakom? Jag tänker på det som faktiskt inte sägs: att det är en slags kärlekshistoria, som slutar med att en av de älskande hittas död.
Jag tänker också på Skuggland, på Dramaten. Unga pojkar och mysterier, försvinnande och förvirrade känslor.
Efteråt, när det är över, avbryter skådespelaren våra applåder och berättar att han brukar avsluta med att ta alla i hand. Och så gör han det. Vi ser varandra i ögonen och tar i hand. Sen, nere i foajén får vi alla ett varsitt minne; ett litet metallmärke som det står Tangerine på.
Om jag har något kritik, vilket jag inte har, så är det att det nästan är för perfekt. Jag skulle kanske velat ha några gånger när han minns fel, inser något, då och där, i stunden, liksom lyssnar på minnet av sej själv som barn. Även om barnet inte förstod allt som hände, och absolut inte sina känslor, känns det som om den vuxne i alla fall borde kunna göra en antydning till att han rett ut det hela, eller är på väg att reda ut något, även om det finns saker man aldrig kan förstå, svar man aldrig kommer att få, och inga absoluta sanningar.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 60:- Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1110:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
Om du gillade det här kanske du gillar:
SONDHEIMKONSERT på SMI, Stockholms Musikpedagogiska Institut:
"Det finns två sätt att lära någon att simma: en himla massa lektioner på torra land, och så ett vadande ut till där vattennivån når halvvägs upp på låren, för några veckor av hundsimm, eller en snabb knuff i ryggen från bryggan. Här tillämpar man den senare modellen. Man låter eleverna ge sej på något som i de flesta fall är alldeles för svårt för dom, men man gör det av en mycket bra anledning: man visar vad som krävs, vad som saknas, vad som behöver läras. Och jag tror det ger en väldigt respekt för sitt kanske framtida yrke när man står där och märker allt man har kvar att lära. "
Låter det intressant? Här är resten:
MUSIKALAFTON MED MUSIKALSUPERTVÅORNA, konsert på Kulturama:
"När jag frågar mannen bredvid varför han sett Cats så många gånger svarar han att han älskar musikaler där människor inte är människor.
”Som Lejonkungen?” frågar jag.
”Som Lejonkungen,” svara han, ”eller Wicked, eller Cats.”
Jag tror jag fattar vad han menar, och jag tror jag fattar varför. "
Låter det intressant? Här är resten:
SHOWCASE: JERSEY BOYS på Chinateatern:
Det börjar, och jag är glad att stolen har nackstöd, för här är det fara för whiplash. Jag vet att det inte började med confettiraketer, men det känns som om det började med confettiraketer. Och rök. Massor med rök.
Men det börjar, i verkligheten, med musik. En efter en gör de fyra huvudrollsinnehavarna entre nerför en trappa, sjungande låtar som jag inte tror det finns någon som inte har hört förut.
Och det fräsiga är att med varje ny entré avslöjar man någon man lyckats hålla hemligt, vilka som har huvudrollerna...
Låter det intressant? Här är resten:
torsdag 26 februari 2015
SONDHEIMKONSERT med på Stockholms Musikpedagogiska Institut, föreställning 22 20/2 2015
Listen,
I've got thirty-six expressions-
Sweet as pie to tough as leather,
And that's six expressions more
Than all them Barrymores put together.
Instead of just kicking me
Why don't they give me a lift?
It must be a plot,
'Cause they're scared that I got
Such a gift-well, I'm miffed-'cause
I'm the greatest star-
I am by far, but no one knows it!
I’M THE GREATEST STAR,
ur FUNNY GIRL,
musik av Jule Styne, text av Bob Merrill
”Du vet, Café Saturnus?” säger min vän Malvolio Morrhår i telefonen.
”Ja-a-a?” tvekar jag.
Det ringer en klocka från 80-talet, från en tid innan espresso, innan café au lait, till och med. Vanligt bryggkaffe och cigaretter, minns jag. Men jag är lite osäker på var Saturnus låg. Var det vid Vasaparken? Eller… var?
Jag sitter på min cykel, har precis börjat trampa, och kom på att jag inte riktigt är säker på vart det var jag skulle. Det är därför jag har ringt honom.
”Du cyklar uppför Birger Jarlsgatan, och sen, vid den andra biografen, inte Zita, den andra, svänger du höger…” förklarar han, fortfarande hemma i sin lägenhet i Vasastan.
Nu minns jag!:
”Okej!”
”Nästan precis mittemot. Eller bredvid, eller vad man ska säga…”
Han svamlar på om portar och gator, jag låstas att jag fattar, och vi lägger på.
Det är Sondheimkonsert på musikallinjen på Stockholms Musikpedagogiska Institut. Jag har aldrig varit på SMI, som man tydligen kallar det, och om jag någon gång har läst om det har jag nog trott att det hade något med meteorologer att göra. Men just den här kursen, Musikalkursen, är nystartad, och det här är första årskullen.
Vi går upp, upp, uppför trapporna, tills vi kommer så långt högt det går att komma. Under takåsen, skulle man kunna säga, till ett medelstort klassrum med en massa skolbänkar, och en mindre, förhöjd scen. Vår kompis, Claveria DuChopps, väntar där, och har bokat platser på första bänkraden.
Här irrar det runt elever klädd i frack, röd cape, förkläden eller nutida kläder. Jag tror mej känna igen Sweeney och Mrs Lovett från Sweeney Todd, och Rödluvan, givetvis, men fracken är lite svårare. Det kan vara antingen Follies eller A Little Night Music. Eller kanske till och med Assassins? Eller, jösses, det skulle kunna vara All I Need Is The Girl ur Gypsy?
Det finns två sätt att lära någon att simma: en himla massa lektioner på torra land, och så ett vadande ut till där vattennivån når halvvägs upp på låren, för några veckor av hundsimm, eller en snabb knuff i ryggen från bryggan. Här tillämpar man den senare modellen. Man låter eleverna ge sej på något som i de flesta fall är alldeles för svårt för dom, men man gör det av en mycket bra anledning: man visar vad som krävs, vad som saknas, vad som behöver läras. Och jag tror det ger en väldigt respekt för sitt kanske framtida yrke när man står där och märker allt man har kvar att lära.
Man ser klart och tydligt vilka som har gjort sin hemläxa, som lagt ner tid och övning, och vilka som bara förlitar sej på sin förmåga att hitta på något i stundens hetta, något som tyvärr inte räcker.
Man ser dom som överväldigas av rollens känslor och låter detta påverka sången, och man ser dom som inte känner något alls. Man ser som som är så inne i situationen att dom totalt glömmer bort texten, och dom som inte alls är närvarande, och därför glömmer bort texten. Man ser vilka som vågar ge sej ut på okänt vatten, som där och då lär sej något nytt, och vilka som gör som dom brukar göra: flyr in i säkra, trygga val, och presenterar sånt som dom alltid brukar funka.
Jag kanske hade önskat några mindre söndersjungna Sondheimlåtar, men jag förstår varför man har valt dom, och är mest glad för att ingen kommer in och sjunger Send In The Clowns.
Det är lite synd att inte alla sjunger på svenska. Dels för att de flesta inspelningar man hört av låtarna är på engelska, så det är väldigt svårt att göra något eget av dom, och väldigt lätt att bara sno en annan sångares version, rakt av, dels för att det är väldigt lätt att distansera sej från materialet när man sjunger på ett främmande språk. Det blir liksom ett filter mellan sångaren och sången. Något att fly till. Och i några fall märker man till och med att eleven inte ens förstår alla ord han/hon sjunger. Jag antar att det bara är ett misstag man bara gör en gång.
Det är en ganska jämn könsfördelning, och ibland, i klasser i ämnen där det oftast är fler kvinnliga sökande än manliga, kan det ge en viss kvalitetsskillnad mellan könen. Det kan ibland ha varit enklare för männen att komma in på utbildningen, och kvinnorna, som har haft större konkurrens, har haft högre krav på sej. I det här fallet kan jag notera att männen är mycket starka, i många fall klart bland de starkaste.
Det skulle vara intressant att se en sån här typ av konsert där man istället för att musikaliskt skulle ha arbetat med texten som om den vore talad, alltså lägga mycket tid där man alltså inte sjunger, utan arbetar som om sången vore en monolog, och sen, när man känner sej nöjd med scenframställningsarbetet, inför sången. Sondheim är tillräckligt bra för ett sånt experiment.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1050:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter @enIVeckan
Om du gillade det här kanske du gillar:
MUSIKALAFTON MED MUSIKALSUPERTVÅORNA, konsert på Kulturama:
"När jag frågar mannen bredvid varför han sett Cats så många gånger svarar han att han älskar musikaler där människor inte är människor.
”Som Lejonkungen?” frågar jag.
”Som Lejonkungen,” svara han, ”eller Wicked, eller Cats.”
Jag tror jag fattar vad han menar, och jag tror jag fattar varför. "
Låter det intressant? Här är resten:
SHOWCASE: JERSEY BOYS på Chinateatern:
Det börjar, och jag är glad att stolen har nackstöd, för här är det fara för whiplash. Jag vet att det inte började med confettiraketer, men det känns som om det började med confettiraketer. Och rök. Massor med rök.
Men det börjar, i verkligheten, med musik. En efter en gör de fyra huvudrollsinnehavarna entre nerför en trappa, sjungande låtar som jag inte tror det finns någon som inte har hört förut.
Och det fräsiga är att med varje ny entré avslöjar man någon man lyckats hålla hemligt, vilka som har huvudrollerna...
Låter det intressant? Här är resten:
EN KROPP SÄGER MER ÄN TUSEN ORD på Dansmuseet:
Ika Nord börjar med att visa hur man går, står och sitter, och jag är betagen från första stund. Genom att skifta fysik och förhållningssätt blir hon olika människor, på olika humör i olika berättelser. Personerna och humören liksom flyter igenom henne, lite som en mannekäng som visar olika sidor av samma plagg, det är bara det att när just den här modellen har gjort en snurr så är plagget ett helt annat.
Låter det intressant? Här är resten:
onsdag 25 februari 2015
MUSIKALAFTON MED MUSIKALSUPERTVÅORNA, konsert på Kulturama, Föreställning 21, 19/2 2015
Always there’s gotta be somebody watching the show,
Somebody loving the others and letting them know,
Any actor’s gotta attract applauds,
Those are the laws,
They wanna be liked a bit,
That’s why I’m perfectly glad to be cheering the bands,
Millions of people like me gotta fill upp the stands,
So when the house lights dim - gimme a call
and I’ll be there giving my all,
and when the drums roll out - think about me,
There’s gotta be me!
If I like it I will cheer it
Cheer it loud and let them hear it!
How can there be a parade without a crowd?
Watching the Big Parade Go By
STARING HERE, STARTING NOW,
Det tog några år, men nu har jag äntligen lärt mej att hitta till Kulturama. Man bara cyklar på, och sen, mitt i rondellen, tar man till höger, in bakom alla husen, på en lugn, billös gata, som känns lite som en sån där naturlig led där ett tågspår någon gång gått, och sen, efter en stund, kommer man fram till en slags lastkaj, kedjar fast cykeln vid cykelställen, och man är framme.
Våren är här, och det märks på fågelkvitter och influensa, men också i att musikalskolor, musiklinjer och estetiska utbildningar har konserter, slutspel, uppvisningar och avslutningsprogram. Men man måste vara på: ofta görs det bara en eller två spelningar, och var du inte där, då har du missat chansen.
Det här är andra eller tredje året jag kommer på den här typen av konsert på Kulturama, musikalavgångsklassen har konsert i skolans cafeteria, men i övrigt verkar det vara verksamhet som vanligt: andra elever kommer och går, det smäller i dörrar och springs i trappor. Ibland tar man hänsyn till den pågående konserten, ibland inte.
Jag sitter vid ett runt bord, nästan längst fram. Bredvid mej sitter en man som älskar musikalen Cats. Han har sett den, i olika versioner, över trettio gånger, berättar han, nästan med en gång. Eller, jag tror i alla fall det var så många han sa.
Dagen innan hade jag träffat en kvinna som sett Kulturhusets Stadsteaterns De Tre Musketörerna över trettio gånger, och jag undrar vad det är som får personer att se saker så många gånger. Själv såg jag visserligen Arcadia på Stadsteatern tre eller fyra gånger, men det var mest för att jag inte förstod den. Jag älskade den, men jag förstod den inte, så jag köpte pjäsen, läste på, såg föreställnignen, och läste igen.
När jag frågar mannen bredvid varför han sett Cats så många gånger svarar han att han älskar musikaler där människor inte är människor.
”Som Lejonkungen?” frågar jag.
”Som Lejonkungen,” svarar han, ”eller Wicked, eller Cats.”
Jag tror jag fattar vad han menar, och jag tror jag fattar varför.
Det här händer i pausen. Vi har precis sett eleverna framföra sånger ur musikalerna BONNIE OCH CLYDE, GHOST, ORDINARY DAYS, IN THE HEIGHTS, TITLE OF SHOW och SPAMALOT, efter en inledning av Will I, ur RENT, framförd av alla, och nu, under den lediga mellantiden, driver artisterna omkring i caferian, snackar med kompisar, skolkamrater eller föräldrar. För oss är detta något speciellt, en konsert, för dom verkar det vara bara ännu en dag. Inga nerver, inga utbrott.
Efter paus blir det sånger ur nya bekantskaper som BROOKLYN och TALES FROM THE BAD YEARS, de någorlunda bekanta A GENTLEMANS GUIDE TO LOVE AND MURDER, JEKYLL AND HYDE, RENT, THE WILD PARTY, THE ADDAMS FAMILY, och så avslutar man med lite mer ur RENT.
Man passar även på att göra reklam för skolans kommande produktion, KVINNOR PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT, en musikal byggd på Almodovars klassiska film, som tyvärr floppade på Broadway, trots Patti LuPone och Laura Benanti, Sherie Rene Scott, och Brian Stokes Mitchell, ett bevis på att ingen går säker på Broadway.
Detta är varför jag älskar den här typen av uppspel: man får se nya förmågor testa sina vingar, och man får höra ny musik ur nya bekantskaper. Ingen här skulle någonsin få tanken att ställa sej upp och sjunga Memory, I Could Have Danced all Night, Maria, eller ett medley ur Cabaret.
I duetterna har man en tendens att inte öppna upp, att liksom sjunga till varandra, att bli hängande i varandra, och de gånger det finns något att syssla med, som ett gräl, till exempel, då låter man ibland helt det fysiska nästan helt ta över, och själva sången, numret, försvinner.
Det är, konstigt nog, de mer finstämda, introverta numren som imponerar, som I’ll Be Here, ur ORDINARY DAYS, Nothing Stops Another Day, ur GHOST, eller Raven, ur BROOKLYN, sånger som är som monologer, som berättelser, där man nästan glömmer bort musiken. Det borde inte vara så. Det borde vara för svårt. Men det är det inte. Det känns äkta.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis! Hittills har scenkonsten 2015 kostat mej 1050:-
Du vet väl att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
och att jag på Twitter heter @enIVeckan
Om du gillade det här kanske du gillar:
SHOWCASE: JERSEY BOYS på Chinateatern:
Det börjar, och jag är glad att stolen har nackstöd, för här är det fara för whiplash. Jag vet att det inte började med confettiraketer, men det känns som om det började med confettiraketer. Och rök. Massor med rök.
Men det börjar, i verkligheten, med musik. En efter en gör de fyra huvudrollsinnehavarna entre nerför en trappa, sjungande låtar som jag inte tror det finns någon som inte har hört förut.
Och det fräsiga är att med varje ny entré avslöjar man någon man lyckats hålla hemligt, vilka som har huvudrollerna...
Låter det intressant? Här är resten:
EN KROPP SÄGER MER ÄN TUSEN ORD på Dansmuseet:
Ika Nord börjar med att visa hur man går, står och sitter, och jag är betagen från första stund. Genom att skifta fysik och förhållningssätt blir hon olika människor, på olika humör i olika berättelser. Personerna och humören liksom flyter igenom henne, lite som en mannekäng som visar olika sidor av samma plagg, det är bara det att när just den här modellen har gjort en snurr så är plagget ett helt annat.
Låter det intressant? Här är resten:
BLODSBAND på Dramalabbet:
"Det är bara jag i salongen. Bara jag som har gått in, alltså. Alla andra står ute i foajén. Nej, jag har fel, det sitter en kvinna vid teknikbordet också. Annars är jag ensam. Helt ensam i salongen. Förutom skådespelerskan som sitter och trycker längst uppe i trappan.
Det är premiär på Dramalabbet, av Lovisa Onnermarks BLODSBAND, och jag sitter ensam i salongen, på andra bänkraden. "
Låter det intressant? Här är resten:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)