IS IT THE SINGER - OR THE SONG?
”Du vet att du sitter bredvid en världsberömd dansös?” säger den ena gubben till den andra.
”Vad sa du?”
”Jag sa: du vet att du sitter bredvid en världsberömd dansös?”
Tyvärr verkar dom båda två vara lite lomhörda, och talar därför onödigt högt, så vi, den övriga publiken, och den världsberömda dansösen, två trappsteg upp, hör vad dom säger.
Det är paus i det första offentliga publikrepet på Henrik Ibsens Rosmersholm i Målarsalen på Dramaten, och vi köar för att komma ut i foajén uppe på andra raden.
Det här är så spännande att jag har lust att sätta igång en sån där armuppstäckningen om folk skulle kunna tänka sej att hoppa över pausen och gå direkt på andar akten. Det ligger liksom något lurt och lurar. En hemlighet, inte en sån där filmhemlighet där man inte kan låta bli att liksom antyda och knuffa publiken i rätt riktning, utan en sån där Agatha Christe-hemlighet, där man inte har en chans. Jag vet inte om det är för att det är första publik, och man egentligen är lite osäkra i största allmänhet, men det går i alla fall fram som om det finns en hemlighet. Dränkte hon sej eller blev hon dränkt? Vem hatar vem och vem älskar vem? Jag kan knappt hålla mej!
”Vem?!”
”Hon du sitter bredvid! Hon har dansat över hela världen och varit i teven och allting…”
”I teven?”
”Ja, hon -”
”Flickan som sitter bredvid mej?”
”Ja, hon har - ”
”Hon ser inte ut som en dansös, hon har ju cancer,” avfärdar gubbe två, och tar sats uppför trapporna.
Hon, är Virpi Pahkinen, eller i alla fall någon som är lika kortklippt som hon.
Höstsäsongen är i gång, och på Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern ploppar föreställningarna upp, en efter en, som svampar. Ute i foajén har man en slags minnesutställning från vårens uppsättning av Mästaren och Margarita, och jag önskar att jag känt till den, då hade bergsgettrat mej upp hit innan man började plocka isär den. Tydligen har dom haft kläder utställda också.
Du vet hur det var första gången du testade Sze-schuan-peppar? Eller första gången du såg Svansjön? Eller läste Member of the Wedding av Carson McCullers? Hur man liksom känner att man har träffat på något eget, något av kvalitet, ett orignial, och inte en variant på en variant av något som en gång var bra? Så känns det, när jag sitter där, längst fram i mitten, och mitt huvud far från höger till vänster, som örfilat, för att inte missa något som händer.
Det här är vansinnigt spännande! Och jag tänker inte säga något om vissa överraskningar, som nästan skulle kunna ge dej hjärtsnurp. Vill du ha en ledtråd? Den finns någonstans i texten till Sången Joshua Fought the Battle of Jericho.
Jag tillbringade stor del av första akten med att känna mej som den kvinnliga huvudrollen, Susan White, i Timmarna med Rita, första gången hon ser Macbeth. Kommer du ihåg? ”Wasn’t his wife a cow!!!”
Och så tänker jag på Daphe du Mauriers Rebecka. Det finns så många likheter. Ett stort, berömt hus. Den åtråvärde, gode mannen. Den förra frun. Nykomlingen. Hemligheten med vad det egentligen var som hände.
Det handlar om viljan till godhet och oundviklig ondska. Det handlar om ideologier, om vi och dom, och skuld. Det handlar om Johannes Rosmer, en ung präst som förlorat tron, änkling efter att hans fru för ett år sen dränkte sej. Det handlar om Rebecka West, fruns väninnna, som kommit till Rosemersholm för att stanna, och det handlar om Professor Kroll, Rosmers vän och svåger, som inte kan ta att hans systers man går över till en annan politik. Det handlar som Sverige idag, ett land där politik har gått från att handla om hur mycket vi ska få tillbaka i skatt, vem som tjänar på vad, och vem ska ta hand om mormor, till att handla om verkligt livshotande saker.
Ute i foajén, vid ett av småborden, kommenterar en man, lite lik en ettrig terrier, att han inte tycker om när man inte har tidstypiska kläder. Han vet inte var han är, historiskt, menar han. Hans sällskap mumlar något undvikande, lite sådär som man i Indien tydligen rör på huvudet när man varken håller med eller är emot, men vill visa att man har hört. Mej stör det inte alls. Jag bara antar att dom har ett gym i källaren på Rosmersholm, för Jonas Malmsjö har biceps stora som vissa personers glutus maximus.
Plötsligt kommer vaktmästaren fram till mej, eller vad man nu ska kalla killen som verkar ha ansvar för allt som händer på detta plan. Innan föreställningen hade jag frågat honom om de utställda föremålen i en viss monter hade något med Mästaren och Margarita att göra, och eftersom han inte visste, lovade han att ta reda på det och återkomma. Nu återkommer han och berättar att just den montern, den precis vid dörren, den har ingenting med Mästaren och Margatrita att göra, utan är bara en liten installation.
Jag önskar att svensk sjukvård kunde funka som Dramaten. Värdigt, servilt och proffsigt. Jag önskar att Sverige kunde funka som Dramaten. Ett land där alla är artiga, intresserade, öppna för det nya, och lite uppklädda.
Det ringer in. Jag fullständigt skrittar in och sätter mej, irriterad över att de andra dröjer.
Scenografin är plywoodskivor som har målats silvergrå, så att dom liknar vattnat siden. Några stolar. Några blommor. Några böcker. Det är naket. Det är vackert.
Jag funderar på en sång som Liza brukar sjunga: The Singer, som slutar:
”As the sad song ends she hits the final note
It catches in her throat but comes out strong
And as she bows and goes, nobody really knows
Was she the singer or the song?
Was she the singer or the song?”
I sången handlar det om att man inte kan skilja på vad som är sången, och på vad som är sångerskan. Och jag, nu sekunderna innan dom släcker ner, sitter och funderar: Är det verket eller regin? Vore pjäsen, regisserad av någon annan, lika underbar? Vore regin, till ett annat verk, lika effektfull? Vad betyder en regissör? Det som vi kallar Rosmersholm med någon annan regissör skulle vara lika spännande?
Det är lite som i musikalen Legally Blonde, när dom försöker ta reda på om poolskötaren är gay eller europeisk, och som avslutas med att han givetvis är både gay och europeisk. Så det är väl så, det är både the singer and the song. Både regin och verket.
Folk kommer tillbaka, in i salongen.
Jag tänker på porträtten av äldre, nu levande Dramatenskådisar som ibland projiceras på fondväggen, och känner att jag kunde vara utan dom. Jag associerar plötsligt till helt andra saker. Pjäser dom har gjort. Eller vad det nu är han heter, han den där…
Nu är nästan alla inne.
Jag tänker på Jacob Eriksson, som träffar precis rätt i sin blandning av det trevliga, artiga och det vidriga.
Alla är inne.
Jag tänker på Jonas Malmsjö, som passar så väldigt bra för den här rollen. Hans lite farliga utstrålning gör honom till en slags naturligt nyanserade jesusfigur.
Dörrarna stängs.
Jag tänker på Jan Malmsjö. På att det varje gång han stiger upp på scenen nu för tiden är i sej en händelse. Jag tänker på konstnärer, kontra löntagare.
Jag tänker på-
Sch, det börjar….
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6775:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
Det är minnen från en bortregnad föreställning i Vitabergsparken."
KUNGLIGA OPERAN: OPERA AT THE MOVIES i Vitabergsparken.
"Opera, för mej, var liksom någonting klämt. Jag hade inte så svårt för musiken; det var sången. Den lät ansträngd, otydlig, affekterad.
Den enda sången från en Opera jag gillade var La Wally från filmen Diva, och så givetvis allt av Nattens Drottning. Alla gillar nattens drottning."
Låter det intressant? Här är resten:
DANSK DANSETEATER i Vitabergsparken
"När det är över hoppar jag på cykeln och trampar på som jag vore jagad av vargar. Väl hemma googlar jag skiten ur Dansk Danseteater. Jag turistar på deras hemsida. och jag trycker ”Gilla” på deras Facebookgrupp. Jag tillbringar kanske två timmar i ett virtuellt Youtube-land. Jag gästar Vimeo. Jag lyssnar igenom Carls Orffs Carmina Burana, och musiken från Black Diamond, av Alexander Balanescu och Trentemøller. Och jag är fortfarande inte nöjd. Jag är inte mätt. Och det är väl så det ska vara, antar jag.
Och jag har bara en fråga: när kommer dom tillbaka? Jag känner mej som den franske löjtnantens kvinna när jag går här, och väntar. "
Låter det intressant? Här är resten:
