Regi: Maria Ericson Scenograf och kostymör: Åsa Lieberath Ljusdesigner: Erik Westerlund Rörelseinstruktion: Tilman ODonnell Ljud och Musikbearbetning: Dan Söderqvist Foto: José Figueroa Formgivare: Judie Östling Producent: Julia Boström Förlag: Lars Natten Norén AB, Stockholm Medverkande: Charlotta Jonsson, Jacob Ericksson (ROSMERSHOLM, TRETTONDAGSAFTON, Richard Forsgren, Teresia Pettersson (JAG HETER BENTE)
En äldre systern och hennes man har bjudit in sin syster och hennes framgångsrike man på middag, och till kaffet brakar hela helvetet loss, och vad vi får se är ännu en lång natts färd mot morgon. Alkoholism, psykisk ohälsa, sex och så slutar det som om ingenting har hänt. Låter det som något du har sett förut? Det känns lite så. Jag är inte säker på om jag såg den inspelade tv-versionen från 1991, med Evabritt Strandberg, Sten Ljunggren, Maria Ericson - som också regisserade den här föresällningen - och Johan Rabaeus, men det hela känns bekant. Lite för bekant.
Jag tror att Lars Norén gärna skulle ha skrivit VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF? I alla fall verkar det så, när man ser den här pjäsen. Den har lånat, eller inspirerats av allt för mycket för att det ska verka som sammanträffanden. Jag antar att man kan se det som en slags hyllning. Det är bara det att som pjäs är den inte alls lika intressant. Den känns lite som om den vore skriven efter recept: lite sex, lite alkoholism, lite vidriga, men komiska repliker, och så lite psykisk ohälsa. Och så något som gör att den skiljer sej från alla de andra nästan likadana pjäser: man biter huvudet av en undulat.
Men som vanligt med Noréns pjäser saknar jag en hemlighet, att något avslöjas som gör det omöjligt att fortsätta som vanligt.
Jacob Ericksson är fenomenal som den tunne, sammanbitne, nervöst skrattande maken till den äldre systern. Rollen förefaller nästan vara en klonad version av George i VEM ÄR RÄDD FÖR VIRGINIA WOOLF?, och jag skulle med glädje se Jacob Ericksson i den rollen. Det är lite svårt att slita ögonen från honom, speciellt i de partier han inte pratar, utan bara nervöst fnissar eller hummar.
En sak jag verkligen gillar med Ö2 är att man aldrig vet hur scenrummet kommer att se ut. Under alla besök jag gjort i lokalen tror jag att jag har upplevt alla sätt man kan placera en publik: som salongsittning har vi suttit vridna åt alla rummets fyra väggar, vi har suttit på två motställda gradänger, i en ring runt scenen, och till och med på stolar och bord mitt på scenen.
Här sitter publiken sitter i fyra gradänger runt scenen, med bred plats för skådespelarna att göra sorti och entré från hörnen. Scenografin, av Åsa Lieberath är enkel med effektiv: svartmålade bänkar som går att lyfta runt står ställda i en fyrkant, och grupperade i en ring, som uppdukade för en middag, står tallrikar, glas kaffekoppar och flaskor. De vita tallrikarna fångas effektivt av punktbelyning i Erik Westerlunds mycket stämningsfulla ljussättning.
Det är underhållande, rappt och välspelat. Men jag har lite svårt att förstå varför man har valt att sätta upp den, och trots att det gnistrar till ibland, skulle jag önska att jag var helt involverad i handlingen. Det är lite för lätt att luta sej tillbaka och bara se på.
Kostymerna, också av Åsa Lieberath, är svarta, och jag skulle önska att hon varit en uns mer sofistikerad, och kanske introducerat någon annan färg än den äldre systerns rosa tröja i slutet. Männen, en mycket framgångsrik man och inte så lyckade svåger, har båda svarta herrkostymer, och hon hade kanske kunnat visa deras skillnad i status genom att inte klä dem så uniformt. Den yngre systern, har en tydlig kostym i en kort, svart skinntajt klänning med en klädd och en bar axel, och med lårhöga svarta läderstövlar, men under spelet blir jag tveksam till valet: hon är en slags troféhustru, och jag trodde till en början att han hennes mycket sexiga klädval var initierat av hennes make, som för att kunna visa upp vilken attraktiv kvinna han hade, men när det sen framgår att hon går igång på S&M-lekar, något hennes man inte alls är intresserad av, så kanske det hade varit bättre att hålla den delen av hennes personlighet hemlig, och låta oss upptäcka det.
Kanske borde man ha strukit vissa adjektiv som avvek från det faktiska förhållandet: som när någon säger att Jacob Erickssons karaktär - som i verkligheten är rakad - börjar bli lite skallig, eller när man kallar den smärte Richard Forsgren för knubbig. Denna diskrepans vore kanske inte så allvarlig, om det inte vore så att den äldre systern senare säger till den äldre att hon kanske borde klä sej lite sexigare, vilket är förvirrande, eftersom det knappast går att klä sej mer utmanande, och man då inte förstår om det är ironi eller om systern egentligen borde vara annorlunda klädd, och att det är en slags teaterlek, att visa på att karaktärerna inte ser ut som dom gör, att deras verkliga jag inte är tydligt. Den yngre systern berömmer också den äldre för hennes dräkt, och inte heller här förstår jag om det är allvarligt menat eller en ironisk provokation.
Jag har lite svårt att förstå regin vad gäller den äldre systern, en alkoholiserad kvinna som efter ett uppehåll börjat dricka igen. Eller kanske är det så att jag har svårt att förstå rollen: Redan från början går hon ut hårt, är otrevlig, provocerande och vidrig, och det är svårt att förstå varför de andra finner sej i det hela. Varför går inte gästerna? Jag saknar en slags charm, en slags lek, en retsamhet som balanserar mellan skoj och illvilja. Nu spelar hon liksom texten, provokationerna sägs provocerande, så det blir svårt för de andra att ta det på något annat sätt, och det gör att det är svårt att förstå deras förhållningssätt.
Man har också valt att göra henne ganska långsam, lätt stammande och monoton, så jag satt länge och undrade om hon - rollen - gick på några lugnande tabletter.
Någon skådespelare någonstans har sagt att det inte är svårt att spela kung eller drottning, för det är de andra skådespelarna som spelar det, och i det här fallet kanske man tänker att det är de övrigas jobb att spela varför de älskar, tycker om eller tolererar den äldre systern, men jag tycker nog att de kunde fått lite hjälp på vägen av henne själv.
Det finns ett magiskt ögonblick precis i början, när Charlotta Jonsson utslagen och sönderslagen ligger på golvet, och sen reser sej på ett sätt som får det att se ut som om hon samlar ihop något söndrigt, som om hon ikläder sej en sönderbruten rustning och får den att fungera.
Det är magiskt, men jag förstå inte riktigt vad man vill säga: det är varken såhär det börjar eller slutar.
Det hela påminner mej om när Meryl Streep i filmen DÖDEN KLÄR HENNE, efter att ha ramlat ner för en lång trappa, visar sej vara odödlig och reser sej, vrider och vänder sina brutna ben och tvistade lemmar till någon slags fungerade position och till slut rättar till huvudet som har suttit bakochfram.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- att MINST EN GÅNG I VECKAN har ett eget instagramkonto: https://www.instagram.com/minst_en_gang_i_veckan/
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
LOVE SONGS på Riksteatern i Hallunda:
"I pausen ute i den enorma hallen på Riksteatern i Hallunda, mötte jag några vänner som var lite bevikna, för dom hade förväntat sej en afton med kärlekssånger, där merparten sjöngs av Arja Saijonmaa.
Jag är glad att det inte var en sån föreställning, för jag tyckte mycket om den föreställning som var, när jag väl förstod vad det var för en slags föreställning."
Låter det intressant? Här är resten: LOVE SONGS
PRYDH på Playhouse Teater:
"Det är en kort, rapp pjäs, intelligent, rolig, och tänkvärd. Jag skrattar många gånger så att jag får ont i nackmusklerna, och jag sitter ofta och tänker på jämlikhet. Inte feminism: jämlikhet. På sånt som gäller för den ena, men inte för den andra."
Låter det intressant? Här är resten:
GUDARNA - LA TRAGEDIA UMANA, på Teater Reflex:
"Vad jag tyckte mest om med förställningen är att den vågar ta tag i något så impopulärt som DVSM, Den Vite Straighte Mannen. Det har varit väldigt inne att hacka på honom. Allt har varit hans fel. Ingen annan ha burit någon som helst skuld. Så länge man inte varit man, vit eller straight har man automatiskt varit ett offer, utan makt eller ansvar. Det har medfört en ganska ointressant diskussion, och ett mycket präktigt och tråkigt teaterklimat. Varje gång jag har satt mej i en teatersalong har jag någonstans funderat över hur den här produktionen ska skuldbelägga männen, och hur kvinnorna på scenen blir offer."
Låter det intressant? Här är resten: GUDARNA - LA TRAGEDIA UMANA
