Regi, Stefan Marling, Hans Marklund, Roine Söderlundh, Koreografier: Hans Marklund, Roine Söderlundh, Sånginstudering: Maria BenHajii, Kerstin Ryhed, Ceca Wadstein, Pelle Arhio, Anna Eiding, Karolin Funke, Ljuddesign: Timmie Malmberg, Ljusdesign Mikeal Kratt, Kostym: Eva Johnson, Stefan Wåhlberg, Scenografifixare m.m: Dan Johansson, Piano (Cabaret): Kerstin Ryhed. Med Klass 1 och 2 på Stockholm Musikalartist Utbildning.
Varje år sätter avgångsklassen på Stockholms Musikalartist Utbildning upp en stor musikal, men även andraårseleverna - och i detta fall även förstaårseleverna - får testa på hur det är att möta en publik, för varje år får de göra en egen, lite mindre, föreställning. Det här är fjärde året man sätter upp en produktion. Tidigare har klasserna satt upp ALL ABOUT BASE, A COMEDY STORY, och COMEDY ACTS.
Första delen brukar vara en minimusikal, en slags workshopsredovisning av ett större verk, och andra delen - som jag ofta föredrar - är musikalnummer, ibland plockade ur sitt sammanhang och framförda som shownummer. Betoningen i den här delen ligger på show och komik.
Som en liten blänkare för vad som komma skall, nästkommande vår, låter man den stora förstaårsklassen öppna föreställningen, med He Lives In You, ur THE LION KING. Man har varierande kläder: byxor, kjolar, t-shirts, skjortor, klänningar, men eftersom de alla är vitklädda, blir de en homogen massa, där ingen står ut, men alla syns. Koreografin är enkel, och meddelandet är positivt, hoppfullt, glädjefyllt.
Sen blir det lite konstigt.
Årets miniproduktion är CABARET, en musikal skriven av John Kander och Fredd Ebb, och den bygger på John Van Drutens pjäs från 1951, I Am A Camera, som i sin tur var baserad på Christopher Isherwoods bok från 1939, Goodbye To Berlin, och i stort handlar det om nazisternas uppgång i ett utarmat, bankrutt Berlin, sett genom ögonen på en besökande amerikansk författare.
När musikalen hade premiär, 1966, nominerades den till elva Tony Awards, och vann åtta, bland annat Bästa Musikal, Bästa Text och Musik, Bästa Regi, Bästa Koreografi, Bästa Kostym, och Bästa Scenografi.
Det är intressant att notera att Bob Fosse, som vann en regi-oscars för filmen som kom 1972, inte var iblandad i den ursprungliga scenmusikalen, men att det ofta är hans koreografi och sexiga iscensättning man försöker efterlikna.
Jag hade förväntat mej en massa beltande, Fosse-dans, pansexualitet och stay-ups. Och en och annan kubb-hatt. Sånger som Cabaret och Two Ladies verkade självskrivna.
Istället har man valt… Ja, jag är inte säker på vad man har valt, men jag tror att man försöker gå på djupet, och framföra ett budskap.
Om det enda man ville säga med en produktion gick att sammanfatta i en mening, som till exempel Var snäll mot hundar, dom har känslor! så hade det förstås varit mycket enklare att bara säga det, och spara sina pengar och sin tid. Men om man nu trots allt vill iscensätta sin paroll, måste man, för att det ska bli sceniskt intressant, och för att påverka och beröra en publik, utveckla, ifrågasätta, vrida och vända på budskapet: Har hundar verkligen känslor? Hur vet vi att dom har känslor? Hur bevisar vi att hundar har känslor? Ska man vara snäll mot hundar bara för att dom har känslor? Vad innebär det att vara snäll? Hur är man snäll? Förtjänar alla hundar att bli snällt behandlade, även fula hundar, eller hundar som bits? Om vi inte är snälla mot såna som har känslor, vad säger det om oss?
Och jag antar att det är det dom försökte göra på scenen. Vrida på buskapet. Försöka nå fram genom att ta en annan väg. Men provocera är inte samma sak som påverka. Att uppröra betyder inte att man berör. Här visar man upp en antisemitisk dystopi, men sedd från ”segrarnas” sida.
Om man är bekant med musikalen kan man skönja en slags historia, och känna igen vissa roller, vissa linjer, riktningar och viljor, men det är ganska svårt att hänga med i någon slags dramatisk kontinuerlig kronologi.
Vad man fatalt misslyckas med, vilket är ganska allvarligt, är budskapet. Man tar i så mycket att dom missar målet, och misstänker att en antisemit som förirrat sej in på Maxim inte hade hittat något att anmärka på: man driver med judar och sen avslutar man med en hyllningssång till nazismen.
Vi andra tror att vi vet vad man försöker säga, man det är oroade otydligt.
Gudskelov tar det sej rejält i andra akten. Förstaårsklassen kommer tillbaka och bjuder på en hippiehög i Rythm of Life, ur SWEET CHARITY, och jag gör mitt bästa för att rycka upp mej och göra en omstart.
Ett gott råd som ingen någonsin tar, är: Om du är bäst i din musikalklass ska du söka dej vidare, för du kommer inte att lära dej lika mycket som dom som är sämre. I den här klassen finns det många anledningar att stanna kvar, för här går ingen trygg. Nivån är så underbart hög att nästan ingen står ut, varken på det ena eller andra hållet. Jag har sett klasser där det funnits en viss resignation, där vissa verkar resonera: Det är ingen idé: jag kommer aldrig att sjunga lika bra som Closette, dansa lika bra som Tetris, eller se lika bra ut som Mora, och där såna som Closette, eller Tetris eller Mora slutar utvecklas, för dom slutar jobba; varför ska dom slita när dom i alla fall är bäst?
Här är det istället lite som i musikalen CHICAGO, när Welma och Roxie ömsom kommer in i nummer och försöker toppa varandra. En slags hälsosam konkurrens.
Förutom uppenbar talang, energi och ungdomlig spelglädje, finns det ytterliga två klart lysande anledningar att gå och se dess slutspel, och det är de två regissörerna och koreograferna Hans Marklund och Roine Sönderlundh, två kreatörer som är det bästa vi har inom svensk scenshow. Att få möjlighet att jobba med dessa scengiganter såpass tidigt i sin karriär mäster vara en fantastisk fördel, och deras medverkan garanterar också att vi som publik får se nummer av löjligt hög klass.
Vi bjuds på showstoppande nummer från olika musikaler. Vissa har jag sett förut, som Buddy’s Blues ur FOLLIES, Jag borrar tänder ur LITTLE SHOW OF Horrors, Koreografen, med musik ur WEST SIDE STORY, och Vad För En Man, ur CURTAINS, men det blir mer ett glatt återseende än en tråkig upprepning. Andra, som den suveränt framförda Tunnelbanevan, byggd på Both Sides of the Coin ur THE MYSTERY OF EDWIN DROOD, med ny text av Hans Marklund, är en helt ny bekantskap.
Scenografin hålls nere till ett minimum, man använder sej bara av stolar, bord, bänkar och sånt som det finns ett sceniskt behov av, men detta gäller inte kostymerna. Varje nummer bjuder på nya, stilfullt koordinerade kläder, allt från showiga paljettklänningar till karaktärskläder. Någonstans bakom scenen står en eller flera påklädare och sliter, kan jag tänka. Dessutom behövs inga kulisser, för man har turen att ha en suverän ljussättning.
Vissa nummer, som Är Han Från Europa ur LEGALLY BLONDE, En Sång Som går såhär, ur SPAMALOT, och Det Är Möjligt, ur THE PRODUCERS, är iscensatta musikalnummer, medan andra, som Säg Vem Kan Det Va? med musik ur MACK AND MABEL, Så Klart Det Ska Va En Man, med musik ur GUYS AND DOLLS, eller Spanish Rose ur BYE BYE BIRDIE, har blivit shownummer som bara använder sej av musiken och har fått en helt ny text, en helt ny mening.
Musikan är förinspelad, vilket kanske kan känns lite trist, men det är ett val jag har full förståelse för: dels rent ekonomisk, men också för att underlätta för personerna på scenen: genom att använda sej av en inspelning får man en trygghet i att det alltid låter likadant, att det alltid är samma tempo, samma energi, i musiken.
Man avslutar med Come Alive, ur filmen The Greatest Showman, men när vi inte slutar klappa plockar man fram ett välrepeterat extranummer, en acapellaversion av Alexander Hamilton, ur HAMILTON. Sen premiären på Broadway 2015 har ingen av musikalens roller - förutom kungen - spelats av vita personer, så jag antar att man tar chansen att göra ett nummer ur något dom förhoppningsvis vet att dom aldrig kommer att få spela. Men det är en annan diskussion.
Det finns en jäkla glöd i den här klassen, och jag ser verkligen fram emot nästa vår och nästa slutproduktion.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
TÖRNROSA, med Kungliga Baletten, på Kungliga Operan:
"Nere i diket värmer musikerna upp sej själva och sina instrument. Det är trevligt att se dom i sina privata, personliga kläder. Om och om igen övar de på partier som måste bemästras. De blåser, knäpper, stryker och slår. Bakom ridån, kan jag tänka mej, gör dansarna detsamma; dom böjer, sträcker, snurrar, hoppar, vrider och vänder. "
MACKEN - TV-SERIEN PÅ SCEN på Cirkus:
Jag har sett Galenskaparna och After Shave förut, på Lisebergsteatern i Göteborg, då de firade 30 år på scenen med sin föreställning 30-ÅRSFESTEN, men jag hade liksom glömt all den kärlek som kommer från publiken. Det här är mångas ungdom, en bild av en lyckligare tid, en tid innan vi alla blev rädda för att göra fel, säga fel, tycka fel.
COMPANY på Kulturama:
"Patrik Bergner har länge varit en favoritregissör, men jag misstänker att han också är en mycket bra teaterpedagog och personinstruktör, för jag har aldrig, i någon av hans uppsättningar, sett en person som inte verkar veta precis vad den ska göra, och hur det ska göras. Ingen elev känns utlämnad eller övergiven."
