GHOST, en presentation, Chinateatern, Föreställning 5, 6/3 2018

”Hej,”

”Hej,”

”Hej!”

”Tjena!”

”Läget?”

”Nämen, hej!”

Jag nickar hit och dit, vinkar, ler och flinar, omgiven av folk jag känner. Det här är ingen vanlig föreställning, och folket som är här inte vanlig publik. Demografin drar åt folk i branschen, folk som vill in i branschen, och fans som verkligen, verkligen gillar branschen och folk i branschen. 

Vi är på Chinateatern, för en slags presentation av höstens stora premiär, musikalen GHOST, byggd på filmen från 1990, den med Patrick Swayze och Demi Moore, med sången Unchained Melody - Oh, my love, my darling/I’ve hungered for your touch - och den berömda drejar-scenen. Den vann två Oscars: Bästa Manus och Bästa Kvinnliga Biroll - för Whoopie Goldberg, som med detta blev den andra svarta kvinnan att vinna en birollsoscar - den första var Hattie McDaniel, för Borta med Vinden, 50 år tidigare. Sen dess har ytterligare fem kvinnor vunnit för biroller, men bara en har någonsin vunnit för en huvudroll, och det var Halle Berry, 2001, för Monster’s Ball.

2011 hade GHOST THE MUSICAL premiär i London, och 2012 var det dags för Broadway, där musikalen nominerades till tre Tony Awards; Bästa Kvinnliga Biroll, Bästa Ljus och Bästa Scenografi. 

Jag gillar verkligen de här förhandspresentationerna som Chinateatern har börjat med. Förutom att det känns generöst, så uppskattar jag hur de har lyckats sno ihop något av nästan ingenting: man har inte börjat repa än, och kommer antagligen inte att göra det på flera månader, ändå lyckas man presentera en tydlig bild av vad man hoppas kunna uppnå. 

Vad jag önskar är att någon kanske hade sagt om det var okej att Snapchatta, Instagramma, Youtuba och Facebook-lajva, för jag tillhör de där väluppfostrade personerna som inte filmar om jag inte får. Som det nu är sitter vissa och smygfilmar, vissa gör det helt öppet, och vissa - som jag - vågar inte göra något alls, trots att ingen har förbjudit det. 

Det hela leds av Kattis Ahlström. Jag har ingen teve, men henne känner jag igen, och kanske är det för att jag associerar iväg, men det hela känns nästan lite som om jag är med om en inspelning av ett soffprogram. De fyra stora rollerna, Maria Lucia Heiberg Rosenberg, Peter Johansson, Bruno Mitsogannis, och Gladys Del Pilar (Tillsammans med Clariss Krabbe och Elenor Margarita Eriksson) gästar, och framför sånger ur föreställningen. 

Men vad som verkligen förför mej är att man har haft den goda smaken att sätta en stråkkvartett på scenen, och det förhöjer min upplevelse enormt, ger presentationen polish, klass och stil. Kanske är jag lättköpt, men utan dom hade jag inte alls haft samma proffsiga upplevelse. De handlar inte så mycket om att man kanske inte skulle sakna dom, om dom inte var där, det handlar om det storstilade i att dom är där. Den extra kostnaden, som man lätt hade kunnat spara in på, är för mej värd väldigt mycket. 

Jag blir plötsligt väldigt nyfiken på vad som ska hända till hösten. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

ILYA på Kulturhuset Stadsteatern: 

När vi till slut i mörkret hör ett: ”Hallå?” och ett ”Jag är på teater;” går det liksom inte att hålla sej: jag börjar skratta. En person bakom terroristerskan böjer sej fram, tar ifrån henne telefonen och stänger av den.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/ilya-kulturhuset-stadsteatern-publikrep.html

HÖST OCH VINTER, på Dramaten: 

"Vad jag tar med mej är minnet av en lyckligare tid, av ett Sverige på 80-talet, där vi var så priviligierade att vi roade oss med att se på den här typen av pjäser, där fint folk fajtades."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/regi-stefan-larsson-scenografi-rufus.html

SALIERI VS. MOZART, ett genrep på Folkoperan: 

Det är en väldigt trevlig, kompetent kväll, där den absoluta behållningen är Loa Falkman, men med en rejäl uppbackning av - vad hans alter ego från Youtubekanalen skulle kalla - de mindre birollerna.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/salieri-vs-mozart-genrep-pa-folkoperan.html

ILYA, Kulturhuset Stadsteatern, Publikrep, föreställning 4, 28/2 2018

Manus och regi  Lars Rudolfsson, Scenografi Robin Wagner och David Peterson, Kostym Kersti Vitali Rudolfsson, Ljus Linus Fellbom, Ljud Johan Ehn och Camilla Näsström, Mask Katrin Wahlberg, Musik av Frida Hyvönen, Musiker Lisa Grotherus, Ida Lindberg, Linnea Olsson, med Birthe Wingren, Lars Lind, Robin Keller, Sven Ahlström, Fredrik Lycke, Per Sandberg, Gunilla Röör, Ksenia Timoshenko, Odile Nunes, Johanna Lazcano, Richard Sseruwagi, Andreas Kundler, Ada Höstman, Hilda Söderman

”Jag vill bara dö,” viskade min kompis Norman till mej. Han menade det givetvis inte, men det fick mej att dra på mungiporna. En av de få gånger jag gjorde det, den här kvällen. 

Det handlar om en kvinna i Chicago som är en så dålig mamma att hennes dotter har tagits ifrån henne av de sociala myndigheterna. Jag vet inte varför det hela utspelar se i Chicago, det finns inget typiskt amerikanskt i berättelsen. Resten av pjäsen är kvinnans försök att hitta sin dotter, och dotterns sökande efter sin mamma. Det borde inte vara så svårt, eller hur? Premissen är dock ganska omöjlig: vi är förväntade att stå på kvinnans sida i hennes sökande, trots att vi av allt vi har sett av henne kan bedömma att hon inte är någon lämplig mor.

Jag är inte ett fan av Lars Rudolfsson. Alla kan ju inte älska alla, och egentligen hade jag bestämt mej för att inte se något mer av honom, men när min vän Norman nu bjöd med mej - på en musikal - så kände jag i alla fall att jag blev lite sugen. Dessutom hade jag kollat upp Frida Hyvönen på Youtube, och gillat vad jag hittat. 

Tyvärr, visade det sej, kom hennes musik inte alls till sin rätt. Hon har på något sätt fått tonsätta ett manus på prosa, utan rim och poesi - för det mesta-,  vilket gör det hela ganska jobbigt att lyssna på. Det blir lite som en opera som helt och hållet använder sej av recitativ. Jag förstår inte heller varför dom sjunger, varur sången kommer. Kanske hade musiken varit bättre som bakgrund, som stämningsskapande, förtrollande atmosfärsmusik?

När föreställningen är som bäst är det som en vag, svag imitation av något av Staffan Göthe, när det är som värst känns det som något av Kristina Lugn. Under en kväll av många tunga suckar kan jag inte låta bli att fundera på om det är såhär när man tillför ett visst skikt av konstnärer: man behöver inte ta hänsyn till hur det man producerar tas emot av en publik. Skapandet av verket tycks inte ha kostat något, om du förstår vad jag menar. 

Med detta sagt vill jag säga att jag anser att Rudolfson är en bättre regissör än vad han är dramatiker.

Som alltid, tycker jag, är skådisarna högeligen kompetenta, och här är många av dom mina absoluta favoriter. Dom, och endast dom, gör det här till något uthärdligt. Dom är lite som hjältar, som de australiensiska soldaterna i filmen Gallipoli, som går ut i ett slag de vet att de inte kan vinna, men det finns inget annat alternativ än att göra sitt bästa.

Kostymerna har nånting nyköpt och opatinerat över sej. De känns stela, nyköpta, som något som har tvättats utan sköljmedel och sen strukits, vikts ihop och legat väntande några år på en hylla i ett kostymförråd. Det finns inget typiskt amerikanskt över dom, och inga speciellt intressanta tidsmarkörer.

Jag önskar att scenografen Robin Wagner hade fått något intressantare att bita i. Han har tre tony-awards, och hans medverkan i det här får mej att tänka på inbrottsjuvens repliker i den fantastiska farsen NOISES OFF: 

”When I think, I used to do banks. When I remember, I used to do boullion vaults. Now what am I doing? I'm breaking out of paper bags.

Långt efter att jag har glömt den här föreställningen - och jag är på god väg - kommer denna kväll att gå till historien som mobiltelefonernas kväll. 

Om man tar sej en titt på dagens publik, måste man dra slutsatsen att teater är en döende konstform. Några få föreställningar lockar till sej folk under 40 eller 50, men för det mesta är det gråhåriga gardet som fyller salongen, och för det mesta, på såna här publikrepetitioner, bjuder man in endast pensionärer. Jag vet inte varför. Kanske teaterskolor och kulturklasser har visat sej vara mindre pålitliga? De gamla har inte mycket annat för sej, så man kan lita på att de dyker upp. 

Du vet hur man innan ett plan startar går igenom säkerhetsrutinerna? Hur man öppnar sitt säkerhetsbälte? Var man ställer sitt handbagage? Vad man ska göra när syrgasmasken dimper ner?

Man borde börjar med samma sak innan varje teaterföreställning: någon foajeansvarig borde gå upp på scenen och visa hur man stänger av en mobiltelefon, hur man sätter den i flygläge, och hur man stänger av ljud och vibrationer.

Från att från början mest ha varit något för de yngre, har pensionärerna nämligen också börjat skaffa sej mobiltelefoner. Det är bra. Det är en viktig, ny teknik. Vad som är mindre bra är att dom inte kommer ihåg att stänga av dom, om ingen påminner dom, och vad som är ännu mindre bra, är att många av dom inte ens verkar komma ihåg hur man stänger av dom. 

Eftersom regissören i sitt försnack inte heller kommer ihåg att påminna oss om att stänga av telefonerna, resulterar det i att salongen under första akten låter som om någon smugglat in ett gäng väckarklockor: det ringer och piper och plingar och plongar. Att en person glömt att stänga av sin telefon tillhör vanligheterna, och brukar resultera i att många andra kommer ihåg att stänga av sina. Här är det inte så: det pinglar lite överallt, och en äldre man några rader framför mej verkar vara så populär att det ringer om och om igen, tills en person kommer fram till honom och förklarar att han jobbar på teatern, och att hans telefon nu blir beslagtagen, och han kan få tillbaka den efter föreställningen. Knappt har det hänt förrän det börjar komma återkommende signaler från en äldra tant lite längre bak på vår rad. När vi till slut i mörkret hör ett: ”Hallå?” och ett ”Jag är på teater;” går det liksom inte att hålla sej: jag börjar skratta. En person bakom terroristerskan böjer sej fram, tar ifrån henne telefonen och stänger av den. 

Jag är ganska nyfiken på om hon nånsin fick igång den när pjäsen var över. 

Vad jag tar med mej från föreställningen är en slags missunsamm skadeglädje, lite som när man har sett en film som varit så urusel att den blir underbar. Efteråt, när vi kommer ut på den snöiga Drottninggatan, jag och Norman, skrattar vi högt, nästan lyckligt. Det är som om vi kommit hem från en resa som inte ledde någonstans; som om vi kommit till flygplatsen efter att Arlanda express fått strömavbrott, ersättningsbussen fått punktering, taxin släppt av oss vid fel terminal, vi hade - försent - upptäckt att vi glömt en resväska i bakluckan, planet varit fullbokat, sen försenat, sen inställt, och vi kommit tillbaka till Centralen några timmar efter att vi gav oss av, för trötta för att ens vara irriterade, fascinerade och fnissiga över att något kan gå så fel.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

HÖST OCH VINTER, på Dramaten: 

"Vad jag tar med mej är minnet av en lyckligare tid, av ett Sverige på 80-talet, där vi var så priviligierade att vi roade oss med att se på den här typen av pjäser, där fint folk fajtades."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/regi-stefan-larsson-scenografi-rufus.html

SALIERI VS. MOZART, ett genrep på Folkoperan: 

Det är en väldigt trevlig, kompetent kväll, där den absoluta behållningen är Loa Falkman, men med en rejäl uppbackning av - vad hans alter ego från Youtubekanalen skulle kalla - de mindre birollerna.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/salieri-vs-mozart-genrep-pa-folkoperan.html

MY FAIR LADY, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt. 

Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?

Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/my-fair-lady-kulturhuset-stadsteatern.html

HÖST OCH VINTER, Dramaten, Genrep, Föreställning 3, 20/2 2018.

Regi Stefan Larsson, Scenografi Rufus Didwiszus, Kostym Nina Sandström Ljusdesign, Torben Lendorph, Peruk och mask Mimmi Lindell, med Alexandra Rapaport, Hans Klinga, Livia Millhagen, Ingela Olsson

Det är kallt. Plötsligt har det blivit vinter, precis när vi börjat vänta oss våren. Himlen är blå, men snön täcker allt, som i en oavfrostad frys. Jag har lagt ut lite fågelmat på balkongen, och när jag tidigare på morgonen sitter och skriver, upptäcker jag att en ekorre sitter på balkonräcket, stirrar på mej och käkar solrosfrön. Innan jag cyklar in till Dramaten går jag ut på balkongen och fyller på med frön, och upptäcker att de duniga drivorna under fågelbordet är tacka av ett müsli-liknande lager solrosskal.

Pjäsen handlar - som så många andra gånger - om en Norénsk familj i sammanbrott: Pappa och Mamma bjuder hem sina vuxna döttrar, den ena är en misslyckad ensamstående servitris, den andra är framgångsrik, gift och barnlös.

Pjäsen kom 1988, samma år som den mycket produktive dramatikerna skrev  BOBBY FISCHER BOR I PASADENA och OCH GE OSS SKUGGORNA, som jag för några år såg en produktion av på Dramatens stora scen.

Jag hade förhoppningar om bra, gedigen teater, med kompetent regi och briljanta prestationer. Jag fick som jag ville, men tyvärr, tycker jag, känns dramat inte så allvarligt. Ingen verkar riktigt nå någon annan, speciellt vad gäller de där norenska elakheterna. 

Det hela utspelar sej i föräldrarnas smakfullt inredda östermalmslägenhet. I förgrunden; vardagsrummet med skinnsoffor, till vänster, vid fonden, genom  en bred skjutdörrsöppning, skymtar matsalen, och till vänster är dörröppningen ut till hallen. Det är högt i tak, ljust, smakfullt och opersonligt som ett hotellrum. Inte ens väggarna har konst, vilket kanske är mer ett nödvändigt val, än ett estetiskt: ett mycket intressant grepp är att projicera filmade sekvenser på väggarna, klipp av de olika rollerna, som likt skuggor som rör sej i rummet, kommer in, går ut, sätter sej, reser sej, ett förflutet som inte skiljer sej från nuet. 

Kostymerna är klassiska kläder: kavajer, knutblusar och chanelliknande jackor. Den yngre dottern, som rebelliskt nog bor på Söder, har kofta och t-shirt, men som för att visa att hon inte kan frigöra sej från fina familjen, ser hon ut att vara stylad av Filippa K. Färgerna är dämpade: bara mammans topp är rebelliskt röd.

Vad jag väntar på är någon slags överraskning. Jag ser Norén som mest framgångsrik när han är en svensk variant av Edward Albee, Eugene O’Neill, eller Arthur Miller, men det känns som om de sistnämnda herrarna alltid har en slags utveckling i sina pjäser, en hemlighet som avslöjas. Här händer egentligen ingenting, och det blir heller inte tydligt varför just denna kvällen, av alla de verkar tillbringa tillsammans, ansågs värd att dramatisera. 

Vad jag tar med mej är minnet av en lyckligare tid, av ett Sverige på 80-talet, där vi var så priviligierade att vi roade oss med att se på den här typen av pjäser, där fint folk fajtades. Jag minns när Norén började sändas på teve, och hur vi gottade oss åt de elaka replikerna och åt att de som borde ha det bättre inte alls hade det så bra: Resten av Sverige skadegladde sej åt Stockholmsk misär, och Stockholmare gladde sej åt att Östermalmare egentligen verkade ha det värre. Nu känns det lite som om tiden sprungit ifrån den här typen av underhållningsdramatik. 

Jag tar också med mej intrycket av hur man har dramatiserat den yngre dottern, hon som känner att livet är skyldig henne något. Vem bär skulden till att hennes liv blev som det blev, för hennes livssituation kan väl omöjligt vara hennes eget fel? En sån roll skulle knappast kunna skrivas idag, i en tid när hur en person upplever en situation anses ge den personen tolkningsföreträde över andra personers intention. Idag, om någon upplever sej inte ha blivit tilldelad sin rättmätiga del, känns det som om de korrekta beteendet från oss andra bara borde vara att be om ursäkt.

Men, slutligen tar jag med mej minnet av Alexandra Rapaport, som den duktiga systern, och hennes leende: mot slutet, när allt gör så ont, och hon kanske inser att inget kommer att förändras, är detta det enda skyddet hon kan hålla upp mot världen: ett perfekt, lite sorgligt, men outgrundligt leende, som nån som kommit fram till att självmord kanske inte är en så dum idé. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

SALIERI VS. MOZART, ett genrep på Folkoperan: 

Det är en väldigt trevlig, kompetent kväll, där den absoluta behållningen är Loa Falkman, men med en rejäl uppbackning av - vad hans alter ego från Youtubekanalen skulle kalla - de mindre birollerna.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/salieri-vs-mozart-genrep-pa-folkoperan.html

MY FAIR LADY, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt. 

Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?

Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/my-fair-lady-kulturhuset-stadsteatern.html

ÄVENTYRET ALADDIN, på Stockholm Waterfront: 

Såhär i efterhand känns detta som en slags melodifestival för barn: några kända namn, några nykomlingar, mycket krut på det visuella, och kanske lite mindre på det faktiska innehållet. 

Och jag tror faktiskt att det är så många ungar vill ha det. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/aventyret-aladdin-stockholm-waterfront.html

SALIERI VS. MOZART, genrep på Folkoperan, föreställning 2, 12/2 2018

Vårens snyggaste affisch?

REGI: Tobias Theorell, MUSIKALISK LEDNING: Niklas Willén, DIRIGENTER: Niklas Willén, Jakob Hultberg, SCENOGRAFI & KOSTYM:Agnes Östergren, LJUS Ellen Ruge, MASK & PERUK Therésia Frisk, DRAMATURG: Magnus Lindman, MUSIK MOZART OCH SALIERI:Nikolai Rimskij-Korsakov, MUSIK PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE: Antonio Salieri, LIBRETTO MOZART OCH SALIERI: Alexandr Pusjkin, LIBRETTO PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE: Giovanni Battista Casti, IDÉ & MUSIKALISKT ARRANGEMANG: Jonas Forssell, ÖVERSÄTTNING MOZART OCH SALIERI: Sverker Åström, ÖVERSÄTTNING & DIALOG PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE: Magnus Lindman, Med Loa Falkman, Frida Österberg, Hillevi Martinpelto, Jesper Säll.

Som tur var tittade jag på biljetten innan jag cyklade hem, osäker på om genrepet började klockan 19:00 eller 19:30. Som otur var visade den att det hela började klockan 18:00, och inte 19:00, som jag trodde. Dessutom kom jag precis ut från gymmet, oduschad. Planen hade varit att cyklar hem, hoppa ur gymkläderna, duscha, ta på något någorlunda presentabelt och väldoftande, och så cykla in till Folkoperan. 

Klockan var 17:30. Det fanns inte en chans att jag skulle hinna hem. 

Om någon störde sej på en någorlunda knubbig, medelålders man som luktade lite unket, och konstigt nog hade den diskutabla smaken att gå på teater i träningsoverall, så ber jag om ursäkt. 

Det utspelar sej i Wien, 1791, och handlar om Salieri, en italiensk kompositör som var chef för den italienska operan hos Habsburgarna, och som också undervisade Liszt, Schubert och Beethoven.

Första akten är ett av Salieris egna verk, en komisk historia, PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE (FÖRST MUSIKEN OCH SEN ORDEN), skriven 1786, på uppdrag av kejsar Josef II. Originalet handlar om att en greve har beställt en ny opera, att skrivas på fyra dagar. Tonsättaren har redan skrivit musiken, men författaren har svårt med texten, och försöker använda sånt han skrivit tidigare. De blir avbrutna av prima donnan som anställt av greven, och som kommit dit för att 

Andra akten bygger på Alexader Pushkins poetiska drama från 1832, MOZART AND SALIERI, den enda av hans pjäser som iscensattes under hans livstid, och handlar om den apokryfiska historien att Salieri skulle ha förgiftat Mozart: Salieri har vigt sitt liv åt konsten, med disciplin och ödmjukhet, men inser att han aldrig kommer att komma upp i geniet Mozarts klass, en man som inte verkar ha någon ödmjukhet inför sin begåvning. Det är lite som en ballerina som avstår allt, tränar dagligen, och sen ändå inte är lika bra som nån bakfull brud som inte ens värmer upp innan hon hoppar in på scenen. 

  67 år senare, 1897, blev verket tonsatt av Nikolai Rimsky-Korsakov, med slingor av Mozarts  DON GIOVANNI  och REQUIEM invävda.

En vacker installation i foajén - uppvirvlade pappersark

Jag hade lite blandande förväntningar. Dels har många av de senare produktionerna på Folkoperan inte varit vidare ”folkliga”, utan fått mej att känna mej exkluderad, dum, och där musiken, operan, verkade komma i andra eller tredje hand, efter en ”intressant” läsning.

Men å andra sidan hade man Loa Falkman, en man som bara behöver släppas in på scen för jag ska börja le. Om man talar geni kontra hantverkare, så tillhör han den första kategorin.

Dessutom hade jag sett några av klipp på Folkoperans Youtubekanal, där man lekte med idén om den stora sångaren från kungliga operan som kommer ut till förorten - Söder - för att visa hur man gör. Det är en av de bästa trailers jag någonsin har sett, och även om den inte har så mycket med själva föreställningen, så visar den att detta inte kommer att vara en ”svår” eller ”konstig” föreställning.

Jag hade också - på grund av bristfällig efterforskning - fått för mej att Salieris eget verk skulle avhandla vare sej texten eller musiken är det primära i ett verk. Jag visste vad jag tyckte vad viktigast: texten. Tidigare på dagen hade jag suttit och skrivit om Andrew Lloyd Webbers THE WOMAN IN WHITE, som jag hade sett på Charing Cross Theater i London, och jag hade kommit fram till att mitt problem med Andrew Lloyd Webbers verk är aldrig musiken: det är att han ofta använder sej av undermåliga text- och manusförfattare. 

Jag förstod inte riktigt varför de hade bytt kön på textförfattaren - från man till kvinna - och på en av sångarna - från kvinna till man - men jag antog att det mer var ett politiskt än ett konstnärligt slut.

Kanske hade jag också önskat att man hade kastat om ordningen på de två dramerna: det första verket är ganska fluffigt där det andra är tungt, och efter att ha sett det andra blir jag lite nyfiken på att höra det första, igen, om inte annat så bara för att höra Salieris musik, nu när jag känner till hans - påhittade - historia.

När jag läser på om de olika verken kan jag tycka att man tappade bollen, lite: 1786 hade Kejsaren Joseph II ordnat en liten tävling på Schönbrunnpalatset i Wien: ett tyskt singspiel framfördes i ena ändan av vad jag hoppas var ett stort rum, och i den andra änden framfördes en italiensk opera, Salieris opera PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE. Vad var singspielet, undrar du? Jo, det handlade om två sångerskor som båda vill ha en huvudroll och den högsta lönen, den hette DER SCHAUSPIELDIREKTOR, och var skriven av Mozart!

Hade det inte varit väldigt intressant att ha börjat med det första dramat: Salieri förgiftar Mozart, och hur sen minns tillbaka till den där kvällen, 7 Februari 1786, då de båda ställdes mot varandra, och i hans minne, framförs båda verken?

Jag antar att det kanske hade blivit en lite för lång, men kanske intressantare kväll?

En svan, en stor gren, böcker, bråte -
och nån som sitter och gömmer sej.

Scenografin är en sån där abstrakt ickevärld, förställande ett ingenting som inte har någon konsekvens. Rollerna befinner sej inte i ett sånt här rum, de är hemma hos Salieri, eller på en bar, men vi, publiken, bjuds på en Pink Box - i motsats till den vanligare Black Boxen - en fullt tidstypiskt klädd orkester, komplett med Rokoko-ruskor på sina huvuden, till vänster, och en massa rekvisita till höger: en svan, en stor gren, böcker, bråte.

Man har kostymer som liksom flörtar med 1700-talet: det är lite som om man gått upp på ett ganska magert kostymlager och plockat lite vad som med god vilja skulle kunna passa in i eran. Det är fullt adekvat, men kanske bara inte direkt spännande. Lite roligt har man i alla fall i första akten med sångerskans stora kjol, stort som ett enmanstält, och i andra akten med ett ugglehuvud. 

Det är en väldigt trevlig, kompetent kväll, där den absoluta behållningen är Loa Falkman, men med en rejäl uppbackning av - vad hans alter ego från Youtubekanalen skulle kalla - de mindre birollerna.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

  Follow me on Instagram

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

MY FAIR LADY, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt. 

Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?

Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/my-fair-lady-kulturhuset-stadsteatern.html

MY FAIR LADY, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt. 

Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?

Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/my-fair-lady-kulturhuset-stadsteatern.html

ÄVENTYRET ALADDIN, på Stockholm Waterfront: 

Såhär i efterhand känns detta som en slags melodifestival för barn: några kända namn, några nykomlingar, mycket krut på det visuella, och kanske lite mindre på det faktiska innehållet. 

Och jag tror faktiskt att det är så många ungar vill ha det. 

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/aventyret-aladdin-stockholm-waterfront.html