FRÖKEN ROSITA, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 38 20/4 2016

Av Federico Garcia Lorca, Översättning Lars Bjurman, Regi Thommy Berggren, Scenografi Anna Asp, Kostym Lotta Petersson, Ljus Alarik Lilliestierna, Ljud Michael Breschi, Ljud Håkan Åslund, Mask Johanna Ruben, med Lina Englund, Anita Ekström, Gunilla Nyroos, Ingvar Hirdwall, James Lund, Niklas Falk, Sten Ljunggren, Emil Ljungestig, Emelie Jonsson, Niko Samuelsson, Thérèse Svensson, Sofi Helleday, Odile Nunes, Josefin Ljungman, Matilda Ragnerstam

Yesterday when I was young

So many drinking songs were waiting to be sung,

So many wayward pleasures lay in store for me

And so much pain my dazzled eyes refused to see.

I ran so fast that time and youth at last ran out

I never stopped to think what life was all about,

And every conversation I can now recall

Concerned itself with me, me, and nothing else at all.

Yesterday the moon was blue

And every crazy day brought something new to do,

I used my magic age as if it were a wand

And never saw the waste and emptiness beyond.

The game of love I played with arrogance and pride

And every flame I lit too quickly, quickly died.

The friends I made all seemed, somehow, to drift away

And only I am left on stage to end the play.

There are so many songs in me that won't be sung,

I feel the bitter taste of tears upon my tongue.

The time has come for me to pay for yesterday

When I was young... Young... Young

Yesterday When I Was Young,

av Charles Aznavour

Visste du att Lorca skrev musik, och ursprungligen ville bli kompositör? Jag hade ingen aning. Å andra sidan kände jag inte till mycket om honom alls. Han var spanjor, visste jag, men han kunde lika gärna vara från Sydamerika som från Europa. Av hans pjäser kände jag egentligen bara till BERNARDA ALBAS HUS, och BLODSBRÖLLOP, och av de två var jag bara supersäker på att den första verkligen var skriven av honom. 

Jag har att minne av att jag sett den framförd, lite halvknackigt, av någon amatörteatergrupp, för ganska länge sen, men jag tror inte jag förstod vad man ville säga, och jag är inte säker på att dom visste det själva. Att man valde att sätta upp just den pjäsen kanske mer hade att göra med att det fanns många roller för kvinnor än för att man kände att den var brinnande aktuell.

Men jag hade till exempel ingen aning om att han var bög. Hade du? Jag fattar inte hur jag kan ha missat något sånt, speciellt som om det inte verkar som om det var någon hemlighet, och i teorierna runt varför han avrättades så dyker just hans sexuella läggning upp som en av anledningarna.

Efter att ha läst på om Lorca är jag lite förvånad över att ingen har försökt dramatisera hans liv. Det hade kunnat bli en intressant historia. Kanske mycket intressantare än den jag såg, faktiskt, när jag tänker efter.

Det handlar om en ung kvinna, Rosita, vars föräldrar dött, och som bor hos sin farbror och faster, och deras piga. Hon och hennes manliga kusin är förälskade, och vill gifta sej, och när han blir hemkallad till sin familj i Sydamerika lovar han att komma tillbaka, och ber henne vänta, vilket hon gör, tills det efter många år visar sej att han har ljugit för henne: han har sen länge varit gift med en rik kvinna. Rositas liv är liksom förbi, hennes ungdom är över, och liksom blommorna i pjäsens ganska ansträngda och övertydliga symbolik har hon vissnat, skrumpnat, förtvinat. 

Man skulle kunna kalla detta för en feministisk pjäs, antar jag, eftersom den kritiserar det sätt som kvinnor förr, men även nu, indirekt låter sej styras av män, när dom liksom passivt väntar på att bli utvalda, ’plockade’ innan deras ”fräschör” är över, men där det 1935, då pjäsen skrevs, måste ha känts lite innovativt, samhällskritiskt, kanske till och med provocerande, så känner jag det nu, 2016, som om man borde ha något mer att säga när man sätter upp den, även om ambitionen bara är att damma av en gammal klassiker. För så fantastisk tycker jag inte att texten är. Det är en ganska förutsägbar historia, med nästan pinsamt övertydlig symbolik, och illa formulerade repliker, som, typ: 

”Nu är det åtta år sen min make dog.” Du vet, repliker som är mer ganska klumpiga försök att smuggla in upplysningar än en dramatisk späckad dialog.

Pjäsen skrevs också när skådislöner och krav på intressanta uppgifter var låga, för här finns en massa roller som bara kommer in och dräller runt lite, och deras existens verkar mer vara berättigade av författarens svårighet att på ett innovativt sätt få fram nödvändig information, än för att han känner att roller verkligen har något att tillföra.

Föreställningen jag ser är ett första publikrep, och mycket kommer säkert att hända innan premiären, men under själva föreställningen sitter jag och funderar på om det finns ett svenskt motsvarighet till uttrycket enough rope, som i: Give a man enough rope, and he’ll hang himself, för även om jag förstår att det inte stämmer, så tycker jag att det känns lite som om det är precis detta som teaterchefen har gjort. Hon har gett Tommy Berggren tillräckligt med rep. 

Vad jag menar är, att tidigt i höstas så presenterade  Kulturhuset Stadsteatern den kommande teatersäsongen, och den nya chefen gick ut och sa att hon skulle sätta upp feministisk, nyskriven teater, och när hon nu låter en medelåders man sätta upp vad man bara med välvilja kan kalla en åttioett år gammal klassiker, och ger honom en plattform att säga vad han tycker är en väl grundad åsikt om kvinnans åldrande, då sitter jag och undrar, och leker med tanken på en komplott, även om jag nånstans är övertygad om att det inte kan stämma.  

Det konstnärliga teamet i den här uppsättningen är i stort sett samma som i regissörens förra produktion på teatern: CANDIDA, men där jag i den produktionen tyckte att scenografi och kostym var en av uppsättningens tillgångar, har jag här lite svårt att förstå vad det är man försöker göra. Scenografin tycks mej lite som om den är skapad för ett folklustspel, du vet, en sån där fars som spelas utomhus, och kläderna verkar lite sammalunda, som något man plockat på Beyond Retro. Det känns som kulisser och kostymer, och jag förstår inte varför man valt att framställa det på detta sätt. Att låta ett träd stå och vissna antar jag är inskrivet i manus, för det känns lite som något en högstadie-elev skulle tycka var ett utstuderat, fyndigt grepp.

Ett tema är det kvinnliga åldrandet, i kontrast till ett liv med man och barn, och med själva barnafödandet som enda verkliga anledning att leva. Hur samhället ser på en kvinna som inte är, och aldrig kommer att bli, mor. Men när man i pjäsen visar upp exempel på den här typen av kvinnor, dom där som Nancy Blake, den kvinnliga författaren i Clare Booth Luce’s pjäs THE WOMEN beskriver sej själv: ”What natur abhors. I am an old maid, a frozen asset,” så har jag svårt att första vad det är man vill säga. Jag förstår att dessa kvinnor, som kommer på besök, ska symbolisera vad Rosita är på väg att bli, men när man valt att låta Odile Nunes - som jag med mina moderna ögon uppfattar mer vara på samma plats i livet där Rosita är i pjäsens slut, än någon generation äldre - spela mamma till två kvinnor som ska anses vara på glasberget, då blir det för mej lite otydligt. Vad vill man säga? Kanske är det kostymerna, som ser ut lite som om dom är hämtade ur en uppsättning av CHARLIES TANT på Vasan, på 70-talet, som gör det hela lite otydligt. 

Det blir liksom lite varken eller. Kostymt kunde man valt att göra dom antingen grå, förtrorkade, uppgivna och förtvinade, eller skrikigt och pråligt uppklädda, i ett försök att dölja deras någorlunda avsevärda ålder, eller låta dom framstå som livfulla, lysande attraktiva kvinnor. 

Men vad man valt är luddigt, otydligt, svårt att förstå.  

Jag förstår inte heller har man har valt att framställa Fröken Rosita själv. Om man hade låtit henne liksom vissna, scen för scen, åldras, skrumpna och förtvina, då hade jag förstått; man ville visa hur världen såg på henne, och kanske hur hon själv såg på sej, som den vissna, förslösade, oförlösta. Och om man hade låtit henne förbli oförändrad så hade jag förstått det också: man ville visa att en männsiska är något annat än hur hon ser ut, att värdet, livet, är oförändrat. 

Men har väljer man inget tydligt ställningstagande. Rosita är varken ungdomlig eller gammal, jag uppfattar henne aldrig som fylld av liv, ’blommande’, utan tvärtom, ganska stukad redan från början, som om hon redan läst pjäsen om sej själv och vet hur det ska gå. Hon tycker så synd om sej att det inte verkar finnas något behov av min sympati.

En protagonist som inte är aktiv, antingen i handling eller i tanke, blir ganska tröttsam efter ett tag. Om hon varken handlar eller hoppas, så slutar berättelsen på någon sätt att handla om henne, och det är precis vad som händer här. 

I en föreställning om ålder är det upplyftande att se att gammal fortfarande är äldst: Det är ett rent nöje att se Gunilla Nyros och Ingvar Hirdvall med gott humör och spelglädje, som om dom egentligen bara var inlånade ur någon annan pjäs, liksom höja sej ur gyttret och vada fram genom uppsättningens grumligheter lite som om den bara vore en sölig vattenpöl vid sceningången, något man bara måste ta sej igenom. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Mats. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

GREASE på Silja Serenade:

"Jag är uppfödd på ett hotell, och om jag fick som jag ville skulle jag vilja bo på hotell för resten av mitt liv. Givetvis skulle jag väl behöva en lägenhet nånstans, att förvara saker som inte kan ersättas i, men den skulle nog kunna hyras ut, för det mesta, i andra hand. 

I Kander & Ebbs musical CHICAGO säger Roxie:

”I’m older than I ever intended to be.”

Jag parafraserar: 

”Jag trodde aldrig jag skulle vara här, vid min ålder.” Det är inte så att jag trodde att jag inte skulle vara här som i: död, utan, här som i: i Stockholm. "

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/grease-silja-serande-forestallning-37.html

RAMPFEBER på Dramaten: 

Det finns så mycket i den här bearbetning som är åt helsike att jag nästan har lite svårt att sitta kvar. Sen jag började den här bloggen har jag ännu aldrig gått i pausen av någon produktion, men här är det nära. Det är bara nyfikenheten och sex andra saker som får mej att sitta kvar: 1) Det som finns kvar av originalmanuset, 2) Scenografin, 3) Lotta Telje, 4) Torkel Petersson, 5) Eric Sten och 6) Andreas T Olsson. Och jag är lite snäll när jag inkluderar scenografin. 

Vad som irriterar mej mest är att det kunde ha blivit så bra. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/rampfeber-dramaten-forestallning-36-124.html

CARMENCITA ROCKEFELLER på Scalateatern:

Om man jämför teater med skomakeri så är en del amatörteatergrupper - och vissa proffessionella, make no mistake about it - glada om dom bara kan få ihop något man kan ha på foten, medan andra, som lirar i den högre stratosfären, väljer mellan en åtta- eller niocentimetersklack, tre eller frya snörhål, och om lädret ska vara i malva eller fuchsia. 

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/carmencita-rockefeller-scalateatern.html