BAMSE OCH VÄRLDENS STARKASTE MAN, FÖRESTÄLLNING 34,9/4 2016

Exekutiv producent – Ola och Dan Andreasson, Producent – Kenny Mattsson, Regissör – Kenny Mattsson, Regiassistent – Malin Sjöström, Manus – Peter Magnusson, Musik – Martin Stenmarck, Scenograf – Bengt Fröderberg, Grafik och Film – LavettFilm, Ljudteknik – Simon Lundin, Ljud och ljusdesign – Konsertteknik, Kostym – Rainbow Production, Bamse: Frida Björk Lille Skutt: Malin Sjöström, Felicia Kvarfordt, Skalman: Andreas Anterot, Vargen: Timothy Pilotti, Háron Sánchez, Reinard Räv: Josefin Åhlström Riklund, Sara Hyvönen, Cornelia Broberg, Brummelisa: Elin Ström, Farmor: Tove Zetterström Ålund, Magnus Samuelsson, Rösterna i föreställningen:, Berättare – Tomas Bolme, Bamse – Fredrik Dolk, Lille Skutt – Morgan Alling, Skalman – Steve Kratz, Farmor – Ia Langhammer, Brumme Lisa – Maria Bolme, Vargen – Shebly Niavarani, Reinard Räv – Kenny Mattsson, Magnus Samuelsson

How do you say to your child in the night?

Nothing's all black, but then nothing's all white

How do you say it will all be all right

When you know that it might not be true?

What do you do?

Careful the things you say

Children will listen

Careful the things you do

Children will see and learn

Children may not obey, but children will listen

Children will look to you for which way to turn

To learn what to be

Careful before you say "Listen to me"

Children will listen

Children Will Listen

Ur INTO THE WOODS

av Stephen Sondheim

Det tog ganska lång tid innan jag insåg att byggnaden var färdig, att man var klara, att det var såhär huset skulle se ut. Dom där stålrören som stack rakt upp som en stillbild av när man först släpper pinnarna i ett plockepinn, var liksom looken. 

Jag pratar förstås om Stockholm Waterfront, ett hotell/konfereneskomplex som liksom skjutit upp ur all bråten bakom Centralstationen. Och jag har inget emot byggnaden i sej, även om jag tycker att man nog kunde fått bygga högre, så att Stockholm slipper ha en sån kompakt skyline, men jag har lite problem med fasaden. Jag gillar egentligen alla stålrör, vad jag inte tycker om är att jag liksom kan se igenom fasaden, för det finns för många och för breda springor. Det känns hafsigt och slafsigt, ofärdigt, lite som en byggnadställning som lämnats kvar, eller en idé som övergivits, eftersom stålrören tog slut. Jag hade velat bli nyfiken på vad som finns där bakom, därinne. Nu ser jag att det bara är en vanlig konstruktion med en halvdan fasad.

Det var ett litet helsike att hitta in, men det hade nog mer att göra med att jag inte är van att röra mej i dom kvarteren. Egentligen är det bara att följa striden av barn, föräldrar och barnvagnar. Jag möts av personal i t-shirtar med Bamsetryck, och jag irrar runt en stund innan jag hittar upp på den enorma balkongen. Det är fri sittning här, och jag sätter mej längst fram.

Jag gillar när man låter barnteater få kosta, när man som vuxen kan se att detta, det måste har varit dyrt att sätta upp. Många gånger har jag sett barnteater där kostymerna mer liknar en torktumlad version av en sån där maskot som går runt i en galleria, eller hälsar barnen välkomna till en resort eller finlandsbåt. Scenografin har ofta varit icke-existerande, och ljuset har mest bara varit "tänt". 

Här syns det att det har kostat.

Detta är ett genrep, och det verkar - hoppas jag - som om man repar för premiären, för man börjar med att tacka en himla massa personer, och jag tror inte att detta kommer att vara med innan varje föreställning. 

Efter det följer det en ganska lång film om historien om Bamse, något som jag som vuxen uppskattar, men jag märker att ungarna omkring mej tycker att det är lite långt. Dom vill att det ska börja! Det var som när jag var liten och ville titta på barnteve, halvfem och halvsex, tror jag det hette, men dom visade alltid nyheter innan, och dom tog aldrig slut!

Vad som var intressant med vad som berättades, var hur ’icke-kommersiell’ eller ’oplastig’ Bamse brukade vara, när hans skapare, Rune Andréasson, var i livet. Nu för tiden, precis som med mumintrollen, är det svårt att hitta ett barnkex eller en tvål som inte har en Bamse på sej, och inget fel med det, jag samlade Disneyfigurer när jag var liten, men så verkar det inte alltid ha varit. Bamse var, och är kanske fortfarande, en ganska politisk serie. Man har tagit upp och tagit ställning i frågor om flyktingpolitik, droger, kapitalism och social välfärd.  

Själva föreställningen handlar om Bamse, en snäll björn, som - när han käkar honung som hans mormor av någon anledning kokat - blir världens starkaset björn. I den här föreställningen försöker han tillsammans med sina vänner Sköldpaddan Skalman och kaninen Lille Skutt stoppa Reinard Räv och Magnus Samuelsson från att råna butiker. Magnus Samuelsson, är en verklig, existerande person, som spelar sej själv, och som innan den här rapporten var mej totalt obekant, men som jag nu vet vann titel Världens Starkaste Man 1998, och sen dess har jobbat lite som skådis och bland annat varit med i Let’s Dance. Jag vet inte om jag hade gått med på att - om jag vet en någorlunda offentlig person - spela mej själv i en så osympatisk version av mej själv: han rånar och stjäl, och han har liksom inte fått någon vidare stark scen mot slutet där han ångrar sej och riktigt trycker på att det han gjorde var fel. Det är inte menat, det förstår jag, men någon amoralisk liten unge skulle kunna använda sej av exemplet att världens starkaste man brukade vara rånare, så det kan inte vara fel, och bara man ångrar sej då blir allt okej. 

Det finns också en liten storyline om att rädda en katt ur ett träd, något som får dröja, eftersom man måste stoppa bovar först. 

Jag tror att dramaturgin kunde ha förbättrats lite. Det är lite segt, och sångerna, som kanske inte är några höjdare, ligger inslängda lite här och var, kanske inte där dom skulle passa bäst, eller vara mest effektiva. 

Scenografin är den verklig stjärnan. Och jag menar inte det på ett Dorothy Parker-, Alexander Woolcott- eller Winston Churchill-vis: det är inget bon mot: scenografin är precis sådär fin och genuin som jag skulle vilja att den var när jag var liten och gick på teater. Att det såg ut som det gjorde på teve eller på film. Här finns inget vanligt tråkigt, svartmålat scengolv, inga svarta sammetsinhängningar, inga ikea möbler eller rangliga väggar. Allt känns genomarbetat. Man har, på samma sätt som man så framgångsrikt skapar scenografin på Chinateatern, blandat ledskärmar och verklig, fysisk scenografi, på ett sätt där man nästan inte märker övergångarna mellan det digitala och de verkliga kulisserna. 

Eftersom nästan all dialog är förinspelad - det är bara världens starkaste man som använder sin egen röst - så är det svårt att speeda upp tempot, som för det mesta känns ganska segt. Det är lite som en dragshow för de minsta: Skådisarna kan inte göra mycket åt det hela, dom är där för att ge kropp åt de inspelade rösterna, och tempot är liksom ingraverat, orunkeligt. Jag antar för att korta en sorti eller snabba på ett repliksvar så måste man tillbringa timmar i en studio, och sånt kostar. 

Vad gäller dräkterna är jag inte överväldigad. Dom är fina, helt adekvata, men det är något charmlöst, lite hemknåpat och undermåligt vadderat över dom. Jag hade föredragit figurer som kändes helt uppstoppade, som dom där mjuka leksakerna man hittar i på Stadsmissionen - och jag antar i leksaksaffärer - men här är dom ibland lite mer som pyjamas av fleace. Och jag vågar inte ens försöka gissa hur varmt det måste vara för skådisarna som bär dom. 

Regin är lite styltig. Man kommer in, ställer sej på rad, och eftersom dramatiseringen kanske inte är av toppklass, verkar det finnas hela scener där karaktärer är inne på scenen utan att vare sej ha repliker eller någon aktion. Dom bara står. Och svettas, antar jag. Man kanske hade behövt en koreograf eller något liknande som gav alla något att syssla med, för jag saknar rörelser på scenen. Bara några steg mot den man pratar med, eller att fysiskt ta avstånd till någon hade kunnat lätta upp formeringen. Men jag antar att detta med förinspelad dialog gör att det hela blir väldigt, väldigt svårmanövrerat. 

Men, jag är vuxen, och jag är inte målgruppen. Jag tror, att om jag vore 4-5-6 år så skulle jag tycka det skulle räcka gott med att jag var på teater för första gången, och för att det såg ut som jag tyckte det skulle. Jag var kanske mer lättroad, men också mindre gnällig och analytisk, på den tiden.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Malin. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

THE HAUNTED HOUSE, ett elevuppspel på Operahögskolan:

"Regnet ökade när vi kom fram till Valhallavägen. Det hade smådroppat lite under hela cykelturen, från Slussen och hit till Östermalm, men nu var det som om någon öppnat kranarna i en duschkabin. Vi slutade prata, bara trampade på, i förhoppningen att vi skulle hinna fram till Operahögskolan innan det blev riktigt illa, bara för att inse att det redan var riktigt illa. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/the-haunted-house-operahogskolan.html

KEJSAREN AV PORTUGALLIEN, på Moment:Teater:

"Skådespelarna är mycket bra. Det tar ett tag innan jag känner igen Sandra Medina, inte för att hon är sej olik, utan för att hon i mitt imaginära skådiskartotek är insorterad på Stadsteatern, under såna fenomenastiska föreställningar som PARAPLYERNA I CHERBOURG och LAMPEDUSA."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/kejsaren-av-portugallien-momentteater.html

PAPPAN, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Hon gråter. Eller: har gråtit. Nu, när föreställningen är över torkar hon tårarna, lite så där skyndsamt och skyggt. Jag har inte märkt något under föreställningen, inte hört något snyftande eller så, så det måste ha varit tysta tårar.

Själv sitter jag med ett stort leende på läpparna. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/pappan-kulturhuset-stadsteatern.html