Av Michael Frayn, Regi Alexander Mørk-Eidem, Scenografi och kostym Erlend Birkeland, Ljus Ellen Ruge, Peruk och mask Barbro Forsgårdh, Nathalie Pujol, med Lotta Tejle, Helena Bergström, Torkel Petersson, Ana Gil de Melo Nascimento, Eric Stern, Mirja Turestedt, Rolf Skoglund, Andreas T Olsson, Janna Granström.
Don't you love a farce? My fault, I fear
I thought that you'd want what I want, sorry my dear
But where are the clowns? Send in the clowns
Send In The Clowns
Ur A LITTLE NIGHT MUSIC,
av Stephen Sondheim
Jag tycker att det finns så mycket i den här bearbetning som är åt helsike att jag nästan har lite svårt att sitta kvar. Sen jag började den här bloggen har jag ännu aldrig gått i pausen av någon produktion, men här är det nära. Det är bara nyfikenheten och sex andra saker som får mej att sitta kvar:
1) Det som finns kvar av originalmanuset,
2) Scenografin,
3) Lotta Telje,
4) Torkel Petersson,
5) Eric Sten och
6) Andreas T Olsson.
Och jag är lite snäll när jag inkluderar scenografin.
Vad som irriterar mej mest är att det kunde ha blivit så bra.
Jag tyckte det var riktigt, riktigt pinsamt. Det hade inte gått många minuter, och jag ville redan resa mej och gå. Nån hade börjat skrika, långt bakom mej i salongen, och jag var redan rejält besviken: Inga Gill var inte alls sådär bra som hon brukade vara. Hon kunde inte ens sina repliker, och det är väl det minsta man kan kräva?
Jag var nitton år, teatern var Vasateatern, och jag och min familj hade tagit en sån där bussresa till Stockholm där det ingår hotell och ett riktigt teaterbesök. Och riktig teater betydde att man var garanterad att få skratta så man kiknade.
Efter en stund förstod jag att allt var som det skulle, förresten: pjäsen handlade om att man repade en pjäs, och det var därför Inga-Gill var så dålig: hon var inte klar. Eller: rollen som hon spelade var inte klar. Hon var klar. Och han som ropade - jag tror det var Gösta Bernhard - skulle föreställa regissören, den som sa åt dom vad som skulle göra.
Det handlade om hur man gör teater, och det öppnade upp en helt ny värld för mej.
Vi bodde på hotell Malmen, vid Medborgarplatsen, och jag minns egentligen bara att badrummet hade ett underbart badkar: det var inte alls långt men det var djupt, och hade liksom ett trappsteg, där man skulle sitta, och en djupare del, där man skulle ha fötterna, men om man vände sej och och satt tvärtom, då nådda vattnet ända upp till halsen.
Och man kunde inte bo mer centralt: rakt över gatan låg både en Clock och en MacDonalds. Det slog mej inte att det kunde finnas andra hamburgerestaurangen i samma kedja på andra ställen i stan. Så gjorde man inte hemma i Kalmar. Vore inte det att konkurrera med sej själv?
Tio år senare, när filmen av Noises Off kom, bodde jag sen flera år i Stockholm. Jag jobbade natt, eller kväll, var ute och discodansade nätterna igenom, och när jag kom hem - efter att ett besök på kiosken vid Björns Trädgård, vid Medborgarplatsen, precis bredvid Hotell Malmen - Clock hade sen länge stängt igen - för att köpa med mej pommes med bearnaise-sås hem till hotellhemmt på Magnus Ladulåsgatan - tillbringade jag ofta småtimmarna kedjekrökande, dippandes pommes och kollande på Kaos I Kulissen, som man valt att översätta titeln.
Till stora delar kan jag den fortfarande utantill.
Kanske är det så att man som regissör fastnar i vad man tror förväntas av en, att man blir kontaktad av teaterchefer som liksom vet vad dom vill ha, lite som skivbolag förr hade makten att kontrollera vilket sound och vilken slags musik en artist skulle ge ut.
Som publik förväntar man sej att Alexander Mørk-Eidem ska ha förvridit allt, satt det hela i ett nytt sammanhang, lite som man alltid föräntar sej att en musikal regisserad av Ronny Danielsson alltid ska ha kundvagnar, kylskåp, och badkar på scenen, och att inget av dom ska ha något med berättelsen att göra.
Att man bara skulle sätta upp en välregisserad pjäs är liksom inte att tänka på?
Och jag måste poängtera att detta var ett publikrep, och mycket kommer, och bör, förändras. Förhoppningsfullt till det bättre.
Jag älskade Alexander Mørk-Eidems uppsättning av PARAPLYERNA I CHERBOURG. Men det är tyvärr också den enda av hans uppsättningar som jag verkligen, oreserverat har tyckt om. Det finns något ogenomtänkt, inkonsekvens i många av hans adaptioner, tycker jag. Precis som i Teater:Moments produktion av KEJSAREN AV PORTUGALLIEN anser jag att om man ska göra stora revideringar så måste man se till att täppa till alla logiska hål som uppstår. I det här fallet undrar jag varför man transponerar en fullt logisk historia till något som har så många förnuftsvidriga brister att det känns som om det vore skrivet av någon som rökt på? Eller är det kokain jag tänker på? Eller extacy? Något som gör att omdömet grumlas och man tycker att varenda infall man får är fenomenastiskt, i alla fall.
Jag är inte emot radikala adaptioner, men då måste dom vara briljanta, logiska och ändamålet måste liksom helga medlen. För mej räcker det inte med att man säger:
”Vi låter Hamlet vara en Dragshowartist på en gaybar, och alla andra roller görs av klientel och personal, och när han säger ”Att vara eller inte vara” så menar han i det här fallet hans lek med könen: att vara eller inte vara kvinna. Man skulle nästan kunna se det som ett inlägg i en feministisk debatt!”
För mej räcker inte det, om man inte har tänkt igenom alltihop, och om man går så långt att man börjar skiva om repliker måste man se till att man förutom att ha förlagets tillstånd också är minst lika bra, eller anser sej vara bättre, än originalförfattaren.
Det finns en skillnad på vad som passar i en impro-klass eller i en teaterlek, och vad som faktiskt känns genomtänkt och är värt att visa på en scen.
Här finns så många tappade bollar och och förnuftiga vurpor att jag går därifrån med intrycket av att detta var en slags kollektiv produktion, där alla hade rätt att komma med förslag, och ingen fick negga eller komma med invändningar.
I det suveräna originalet handlar det om en engelska teatergrupp som ska sätta upp en traditionell sängkammarfars. Pjäsen är skriven i tre akter, och vi kommer in när man har genrep, och vi får följa en knagglig repetition av akt ett. Akt två utspelar sej en månad senare, och vi får återigen följa akt ett, men den här gången från bakom scenen, i tystnad: skådespelarna går av scenen och in på ’scenen’ och vi hör deras röster. I akt tre ser vi återigen första akten framifrån, men föreställningen har sjangserat, kapsejsat, och privata antipatier har letat sej upp på scenen.
I original är regissören en man som har ett förhållande med både pjäsens sexbomb och med den kvinnliga inspicienten. Här har man tyckt att det är roligt att låta Helena Bergström, som Helena Bergström, regissera pjäsen, med den sinnesvolten att i den här verkligheten är Helena Bergström lesbisk och har förhållande med två kvinnor, sexbomben, som här inte är en sexbomb, och inspicienten, eller vad hon nu ska föreställa. Det är att vara lite väl krävande av sin publik att vi ska köpa det.
Helena Bergströms fnurra som regissör känns sökt och illa konstruerat, men det är inte hennes fel: hon bjuder på sej själv så hälften skulle kunna vara nog, men det finns något ofullbordat med hennes roll och dess konsekvenser.
Det är förresten förvirrande att det flesta spelar en version av sej själva, förutom Andreas T. Olsson - som är spelar en sufflör som får chansen att ta steget upp på tiljorna - och Janna Granström som jag tror är inspicient. Eller rekvisitör. Det är ett helt idiotiskt grepp och ett typexempel på monumental inkonsekvens.
Varför behövde hon vara Helena Bergström? Hade det inte varit mer effektivt om hon bara hade varit en kvinnlig regissör, utan den black om foten som är Änglagård och Colin Nutley? Jag förstår att man tycker det är roligt att ta några billiga poäng där man skämtar om att hon alltid lipar och så vidare, men för mej motsvarar det lite när man på scenen ’spricker’ med flit. Publiken älskar det, men pjäsens trovärdighet får lida.
Att göra hennes till en flata som ännu inte kommit ut kanske själva produktionen uppfattar som inkluderande, jag tycker det är på gränsen till smaklöst. Det blir nästintill skrattretande - men på fel sätt - när den kvinnliga inspicienten i andra akten meddelar att hon varit i Danmark och blivit inseminerad, något hon verkar ha gjort helt på egen hand och på eget initiativ, men att hon nu vill att Helena nu ska ta sitt ansvar.
Om man nu gör den manliga regissören till kvinna så kanske det hade varit intressantare om man gjorde hennes två kärleksobjekt till män? En manlig regissör och en kvinnlig skådespelerska är ju nästan en kliché - om den inte vore så vanligt förekommande i verkligheten - men att byta kön på alla i pjäsen kanske hade medfört något intressant. Som det är nu verkar det nästan som om man inte tycker det är trovärdigt att en kvinna med makt och en underordnad man skulle kunna känna någon attraktion. Man säger liksom samma sak som man alltid har sagt: kvinnor attraheras av makt och män är hotade av kraftfulla kvinnor.
En någorlunda gnällig gubbe gjorde en observation i toakön i pausen: Han sa: ”Det blir fler och fler norrbaggar som kommer hit, nu, med den nya chefen, tycker jag.”
”Jasså, jaha, jaja,” sa hans vän, en enris-senig gubbe med en nästintill osynlig hörapparat. ”Vi får sluta kalla det för Dramaten, och börjar kalla det för Lilla Norge.”
Hade inte det varit ett väldigt intressant grepp? Låt det komma en norsk regissör som ska sätta upp en fars på Kungliga Dramaten, och låt honom, eller henne möta en illa dold främlingsfientlighet. För att inte tala om rädslan för hans speciellt sätt att omtolka pjäser.
För var är den verkliga komiska kritiken?
Man driver med farsens fäbless för kvinnlig nakenhet genom att låta flera av de manliga skådisarna vara nakna - med eller utan proteser - men jag vet inte vad dom tror det är dom säger med det. Det hade varit intressant om man verkligen hade tagit upp vår syn på med manlig och kvinnlig nakenhet: När en kvinna tar av sej kläderna på scen är det väldigt lätt att man stämplar det som ett sexistiskt utnyttjande av hennes kropp, även om det är hon själv som tagit det konstnärliga beslutet. Speciellt om hon är ung och vältränad. Äldre och icke ideala kvinnokroppar får man väl aldrig se på scenen? Jag tror det är lag på det.
Om en man gör samma sak så är det vanligare att om det överhuvud tagets kritiskeras så gäller kritiken mer att han blottar sej, slänger sin manlighet i ansiktet på intet ont anande kvinnor, eller beter sej hotfullt, som om han dragit sitt vapen. Är det inte intressant och värt en komisk betraktelse?
Nu, tyvärr, känns det som om man inte vågar driva med något som på något sätt skulle kunna kännas kittlande. Att hålla på att hacka på Dramaten känns väldigt onödigt, speciellt som dom i de flesta fall sen länge slutat sätta upp den där typen av museal teater som folk som aldrig besöker huset anklagar dom för att alltid sätta upp.
Vad som är det verkligt stora misslyckandet, tycker jag, är att det mesta som är roligt, som får mej att skratta, är ruinerna av det som finns kvar av ursprungspjäsen. Till och med de ursprungliga farspartierna - dom delar som ska vara lite illa skrivna - är ofta roligare än det man skrivit till.
De gånger jag skrattar är det ofta åt något som Lotte Tejle säger eller gör. Både som ’sej själv’ och som kvinnan i farsen så får hon mej att frusta och fnissa, förtjust. Det finns ett slags Margaretha Krook-, Marie Göransson-bett i hennes repliker, och jag kan tänka mej en himla massa roller som hon skulle kunna förgylla med sin blotta närvaro. Sätt upp Neil Simons PLAZA SUITE, tout de suite, och jag skulle älska att se henne i Alan Bennets BED AMONG THE LENTILS.
Och givetvis vet Andreas T Olsson hur man gör något sånt här, men Eric Stern var en sensationell överraskning. Han är ro-lig! Rolig på ett lite fjollig-korpulent-tenor-sätt.
Kanske är det så att bred komedi inte är regissörens styrka, och dom som klarar sej bäst är dom som har en egen stark komisk begåvning? Dom som skulle behöva lite hjälp lämnas liksom att paddla på egen hand.
Man kan också dela in ensemblen i två andra läger: dom som hörs, och dom som borde myggas. Dramatens genrep har en publik som till majoriteten utgörs av pensionärer, och det är nästan dråpligt att se hur dom vrider upp sina hörapparater, kupar händerna runt öronen, och högt säger till varandra:
”Jag hör inte ett ord av vad hon säger!”
Jag måste också ta upp Ana Gil de Melo Nascimentos roll som Brooke, i originalet en oerfaren skådespelerska som spelar pjäsens sexbomb, en kvinna som nog mer fått jobbet för hur hon ser ut än hur hon agerar, och som i pjäsens verklighet hela tiden tappar sina kontaktlinser, och som på scen varken tar in vad som sägs eller vad som händer. Det är en ganska rolig roll. I original. Jag vet inte vad man vill säga med den i den här uppsättningen. Privat, i pjäsen, är hon en lesbisk feminist med en politisk blogg. Och det hade kunnat bli väldigt intressant att få följa hur en sån kvinna axlar och försöker rättfärdiga sitt val att spela ett lättklätt kuttersmycke. Hur en seriös, politisk skådespelerska antingen måste finna sej i det hela, eller komma med en lösning, om man på något sätt hade försökt ta tag i den problematiken, vilket man inte gör. Kanske hade man på repsal lekt med en karaktärslinje där man har kommit fram till något som man inte var redo att ställa på scen av rädsla för att uppfattas som antifeminister? Kanske kände man att det var lite väl utmanande att porträttera en feminist som inte var trogen sina ideal? Jag har ingen aning, jag försöka bara hitta någon slags logik i den här röran.
Det finns en underbar sekvens i Alan Bennetts monolog HER BIG CHANCE, ur monologserien TALKING HEADS, där en b-skådespelerska av en regiassistent i en tysk c-film ombeds ta av sej toppless i en scen. Hon har inget emot att visa sin bröst, men invänder att hon inte tycker att hennes karaktär var någon som solade topless, tills regissören övertygar henne om att ifall hon tog av sej sin bikiniöverdel så skulle det tolkas som ett utspel av förakt mot de fullt påklädda männen i samma scen. Det är ett stycke magnifik teater, och en inblick i manipulation genom att gömma sej bakom något man kan kalla konst.
Där Brooke i original bara fortsätter att säga sina repliker och fortsätta sina scenerier oavsett vad som sägs eller görs - hon är den typen av skådespelerska - så förstår jag inte alls vad hon håller på med i den här versionen när hon - uppenbarligen en helt annan typ av skådespelerska - gör samma sak. Varför? Missade jag någon replik där man berättar att hon tagit lugnande och är helt sås-dåsig?
Det hade förresten också varit intressant att göra en klar skillnad mellan ’privatpersonerna’ och rollerna dom spelar i farsen. Jag hade älskat om Rolf Skoglund, som här spelar den åldrade alkoholisten Rolf Skoglund - hade det förresten inte varit ett ypperligt tillfälle att skämta om hur arbetsplatser tar hand om de anställda som har missbruksproblem? - hade talat klart och tydligt när han föreställer sej själv, och sen, när han spelar rollen, hade blivit den där ’Rolf Skoglund’ publiken förväntar sej. Som det är nu är det tyvärr lite svårt att höra vad någon av Rolfarna säger.
Det är också irriterande när teatermänniskor skapar teater om teater och får det att verka som om dom aldrig varit på en teater. I originalversionen är det en liten kommersiell brittisk teater som sätter upp en fars och sen ger sej ut på turné. Den enda tekniska personal man har är en manlig och en kvinnlig inspicient, som också är inhoppare för rollerna. Det känns som en ganska trovärdig uppställning.
I den här produktionen repar man på Dramatens stora scen, utan någon som helst teknisk personal, förutom en sufflör och en rekvisitör. Man har sen en vanlig föreställning, utan någon inblandning av scenteknik, påklädare eller sminkörer. Jag vet att det inte finns några roller för dom, men det hade varit ganska intressant om man skaffat ett gäng statister i dessa funktioner, och sen utsatt dom för dessa galna skådisar.
Eller varför inte skicka ut Dramaten på turné? Låt första scenen utspela sej på stora scenen för att man har dubbelbokat repsalen, även om jag hade tyckt det varit intressantare om man varit på repsal i en ofärdig scenografi, låt andra akten utspela sej på Kiruna Stadsteater, under en turné när all teknisk personal antingen fått matförgiftning eller punktering i Jukkasjärvi, och därför måste skådisarna klara sej själva.
Dom stör mej, nämnligen, å det grövsta, dom här rationella krachlandningarna. Fars, för mej, måste vara på liv och död; jag måste tro på pjäsens parametrar, annars finns det liksom ingen anledning att titta. Om jag hinner tänka: det där verkar inte troligt, då har man misslyckats. Och vi vet - i det här fallet - att det inte är originalmanusets fel.
Jag måste också tillägga att jag saknade Maia Bergqvist Hansson i den här föreställningen. På flera ställen, och på flera sätt.
När folk i allmänhet pratar nedlåtande om fars, så menar dom något riktigt fånigt, uppblåst, ologiskt och fördummande.
Här har man tagit en av de få verkligt välskrivna farserna och gjort den till något riktigt fånigt, uppblåst, ologiskt och fördummande.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Ticket Master. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
CARMENCITA ROCKEFELLER på Scalateatern:
Om man jämför teater med skomakeri så är en del amatörteatergrupper - och vissa proffessionella, make no mistake about it - glada om dom bara kan få ihop något man kan ha på foten, medan andra, som lirar i den högre stratosfären, väljer mellan en åtta- eller niocentimetersklack, tre eller frya snörhål, och om lädret ska vara i malva eller fuchsia.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/carmencita-rockefeller-scalateatern.html
BAMSE OCH VÄRLDENS STARKASTE MAN, på Stockholm Waterfront:
"Jag gillar när man låter barnteater få kosta, när man som vuxen kan se att detta, det måste har varit dyrt att sätta upp. Många gånger har jag sett barnteater där kostymerna mer liknar en torktumlad version av en sån där maskot som går runt i en galleria, eller hälsar barnen välkomna till en resort eller finlandsbåt. Scenografin har ofta varit icke-existerande, och ljuset har mest bara varit "tänt".
Här syns det att det har kostat."
Låter det intressant? Här är resten:
THE HAUNTED HOUSE, ett elevuppspel på Operahögskolan:
"Regnet ökade när vi kom fram till Valhallavägen. Det hade smådroppat lite under hela cykelturen, från Slussen och hit till Östermalm, men nu var det som om någon öppnat kranarna i en duschkabin. Vi slutade prata, bara trampade på, i förhoppningen att vi skulle hinna fram till Operahögskolan innan det blev riktigt illa, bara för att inse att det redan var riktigt illa. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/the-haunted-house-operahogskolan.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar