Med Lars Göran Persson, Manus Lars Göran Persson, Regi Ulf Eklund, Scenografi och kostym Gudrun Rösnes, Rekvisita Elisabeth Jansson, Mask Ulrika Ritter, Ljus och ljud Mats Eriksson, Musikkonsult, Thomas Stenlund
Did I just hear an alarm start ringing?
Did I see sirens go flying past?
Though I don't know what tomorrow's bringing
I've got a singular impression
Things are moving too fast
I'm gliding smooth as a figure skater
I'm riding hot as a rocket blast
I just expected it ten years later
I've got a singular impression
Things are moving too fast
And you say, "Oh, no
Step on the brakes
Do whatever it takes
But stop this train
Slow, slow! The light's turing red"
But I say, "No! No!
Whatever I do
I barrel on through
And I don't complain
No matter what I try
I'm flying full speed ahead"
I'm never worried to walk the wire
I won't do anything just "half-assed"
But with the stakes getting somewhat higher
I've got a singular impression things are moving too fast
MovingToo Fast
ur THE LAST FIVE YEARS
av Jason Robert Brown
”Vad var det där?” undrade min vän Malvolio Morrhår, efteråt.
Vi sitter i fiket inne på Lagerhaus på Drottninggatan, kanske inte ett favoritställe, men lugnt och tyst. Han dricker bara kaffe, men jag har festat till det med en sorts nöt-och-bär-bar. Vi provade att sitta inne på restaurangen på Kulturhuset, men det var så skramligt och skrikigt att vi knappt hade hunnit sätta oss inne vi reste oss, och drog.
”Ja, vad var det där?” ekar jag. Hans frågande hade inte varit så mycket en fråga som en utryck, ett utrop, lite som ”Vilken dag!” som inte är ett undrande över vilken dag det är, utan mer en slags urladdning, men min fråga var något som verkligen ville ha ett svar. Jag hade liksom inte en klar bild av vad det var vi hade sett. Att det var något skapat av någon begåvad, javisst, absolut, och att den innehöll partiklar av briljans, helt klart, men på det stora hela: Vad var det där?
Det är lite svårt att säga vad det handlar om. Lars Göran Persson är ensam på scenen, klädd i orange overall, över vilka han har svarta puff-byxor, en slags blus, en prickig lång jacka med dragkedja, och ryschad, löstagbar krage och manchetter. Och en mohikanfrisyr som går att lossa, så att hans skalle är helt rakat.
Det finns en massa instrument på scenen: allt från sittra till synt, han till och med spelar på glas, och jag går ifrån föreställningen med bilden av en mycket begåvad man, nästan lite av en savant, som har snott in sej lite. Kommer du ihåg mot slutet i AMADEUS, när den Mozart liksom har trasslat till alltihop? Lite så känns det. Som en konstnär som inte klarar vardagen, som inte vet vad det är han vill säga, eller berätta, det bara kommer, utan att han vet hur och varför.
Själva berättelsen framförs på orimmad vers och handlar om honom själv, hans ungdom, hans vän Vergilius, och en flicka de både är intresserade av, men hur det går har jag ingen aning om. När slutet kom var jag nån helt annan stans, i tankarna.
Man brukar annars ha en slags känsla av att berättelsen snart är berättad, men här kom det så plötsligt att det nästan verkade som om man avbrutit föreställningen. Och kanske hade man det: detta var ett genrep, så själva slutet kanske var något som inte riktigt var klart. Eller också var det hela tiden tänkt att det skulle slutat såhär.
Vad jag saknar är en slags struktur. Det hela verkar bygga på en massa tidigare sånger, som liksom ganska halvdant har länkats ihop till en mycket mager berättelse. På så sätt skulle man kunna likna det här vid en jukeboxmusikal, men där man i såna fall brukar ha en handling som kan sammanfattas i några meningar - en flicka på en grekisk ö vill gifta sej men vill först ta reda på vem som är henne biologiska pappa - är det i det här fallet aningen alldeles för invecklat, eller så enkelt att vi själva krånglar till det. De ganska underfundiga och finurliga låtarna blir lidande av att jag sitter och försöker lista ut på vad sätt dom passar in i handlingen, varför sjungs dom, och varför just här?
Jag har inget emot att känna mej lite dum när jag går på teater, jag föredrar det framför att känna att regissören är rädd att jag inte ska förstå och därför blir övertydlig, men här har jag det lite besvärligt, för jag vet inte var jag ska börja nysta.
Vad var det där?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Magnus. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
PAPPAN, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Hon gråter. Eller: har gråtit. Nu, när föreställningen är över torkar hon tårarna, lite så där skyndsamt och skyggt. Jag har inte märkt något under föreställningen, inte hört något snyftande eller så, så det måste ha varit tysta tårar.
Själv sitter jag med ett stort leende på läpparna. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/pappan-kulturhuset-stadsteatern.html
CABARET, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Vad jag vill säga, är att den har spelats en hel del, helt enkelt. Och för varje gång som den har satts upp har den blivit lite mer aktuell. Från att ha gått från någon slags dekadensglansig dystopi där man tänkte ”Hur kunde det hända?” har det gått till en verklighet där vi förstår hur det gick till, för det håller på att hända igen. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/cabaret-kulturhuset-stadsteatern.html
ABOVE AND BELOW, Skånes Dansteater, Dansens Hus:
Det är en fantasifylld, lekfull föreställning. En hel drös plastpåsar rasar ner ur molnet ovanför, och man börjar sceniskt leka med möjligheterna: Man hystar upp påsarna i luften, och dom dalar ner, som när du blåser upp skummet ur ett bubbelbad: man föser ihop dom och försöker få dom att flyga, och dom väller, som när det stärkelserika pastavattnet kokar över i en kastrull. Man lägger sej på rygg i en bred rad, fattar varandras händer och förser påsarna från ena sidan av scenen till den andra. Det är som att skölja diskmedelsbubblor av en tallrik.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/above-and-below-skanes-dansteater.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar