Regi Mårten Forslund, Dirigent Leif Lundberg, Musikalisk instudering/piano: Maria Wieslander och Michael Engström, Kostym Mats Lindberg, Mask Linda Sandberg, Ljus/teknik Jimmy Svensson, Scenmästare Joakim Jaeger, med Kajsa Palmèr, Saara Rauvala, Fredrik Essunger, Jens Palmqvist, Maria Carlström, William Davis Lind, Ebba Stahre, Emelie Thoor, Martin Lissel.
In the night,
Though we're apart
There's a ghost of you
Within my haunted heart . . .
Ghost of you,
My last romance,
Lips that laughed,
Eyes that danced . . .
Haunted heart
Won't let me be
Dreams repeat a sweet
But lonely song to me . . .
Dreams are dust,
It's you who must
Belong to me . . .
And thrill my haunted heart . . .
Haunted Heart
Från "Inside U.S.A."
Musik av Arthur Schwartz
Text av Howard Dietz
Regnet ökade när vi kom fram till Valhallavägen. Det hade smådroppat lite under hela cykelturen från Slussen och hit till Östermalm, men nu var det som om någon öppnat kranarna i en duschkabin. Vi slutade prata, bara trampade på, i förhoppningen att vi skulle hinna fram till Operahögskolan innan det blev riktigt illa, bara för att inse att det redan var riktigt illa.
Vi stannade till vid ett rödljus, och Patti-Li Leuk plockade fram en regnjacka ur sin ryggsäck - han är alltid smartare än jag, som inte inte tagit med någonting vattenavstötande.
”Över här!” ropade jag, och svängde över gatan och upp på den där refugliknande parkeringsparken som skiljer de två Valhallavägarna som går åt olika håll. Jag hade sett en rund, tältliknande, nästan pagod-aktig kiosk, och antog att där nånstans måste det finnas lite skydd för regnet.
Bakom huset, vid soptunnorna, fanns det plats för oss, och vi tryckte oss mot fasanden, som ninjor ute på en avsats på fyrtioelfte våningen av en skyskrapa.
Vi har båda sett uppspel på operastudion, upptäcker vi, men inte tillsammans, upptäcker vi, när vi står dä rock trycker. Vem hade Patti-Li gått med, undrar jag. Han har ingen aning. Vem gick jag med, undrar han. Jag har ingen aning.
När regnet minskar till ett blomsterspruta-spray skyndar vi över gatan och in på Tekniska Högskolans område.
”Det här påminner om Amsterdam,” frustar Patti-Li, där vi stressar uppför kullerstensgatan.
”Ja, eller Köpenhamn,” flåsar jag. Vilket inte är en vidare genialisk, men korrekt observation: Köpenhamn och Amsterdam påminner om varandra. Alla vet det. Ingen tycker något annat.
Det är fri sittning inne i salongen, och vi tar plats längst fram, vid orkesterdiket, som är ganska tomt. Eller rymligt, kanske man ska säga: eftersom glaset alltid är halvfullt. Jag har en lite rysarepisod där jag försöker snapchatta scenen och tappar min telefon, som nästan trillar ner i orkesterdiket. Och hade den trillat ner hade jag gett mej den på att den hade fortsatt, ända ner till källaren: orkesterdiket, precis som på Operan, står på en stor hiss, och glipan ner till vad som måste vara ett bottenlöst hål, är iPhonestort.
Ramhandlingen, som inte är vidare viktig, utspelar sej på 20-talet, då ett gäng ungdomar kommer till ett spökhus och träffar några av spökena som bor där. Den ganska enkla, men effektiva scenografin föreställer ett av rummen i slottet: en massa äldre möbler, dörröppningar och speglar - eller är det tavlor?
Trots att själva berättelsen är minimal, fyller den i alla fall en viss uppgift: utan den hade det bara varit ett gäng scener, ett slags uppspel. Nu ger dramatiseringen intrycket av en föreställning, trots att det egentligen mest består av entréer och sortier.
För att vara någon som inte är vidare bevandrad i opera börjar jag känna till en hel del av de förställningar ur vilka man har hämtat scener och sånger: KÄRLEKSDRYCKEN såg jag en version av i Operastudions årligen återkommande föreställningen på Årsta Teater, HOFFMANNS ÄVENTYR såg jag på Folkoperan förra året, och jag nickblinkade mej igenom en ganska sömnig version av CARMEN på stadsoperan i Prag, förra våren. Men HANS OCH GRETA, RAPE OF LUCRETIA och BRUDKÖPET har jag aldrig hört.
Mask och kostym är imponerande. Speciellt vad gäller spökena. Maskerna är charmigt otäcka, och kostymerna får mej att tänka på Beetlejuice, What Ever Happened To Baby Jane, och kit-kat-flickorna i Fosse-filmen Cabaret, speciellt Mausi, hon i sjömansinspirerad kostym.
En av de roligaste ögonblicken var när vi plötsligt upptäckte en målning föreställande Margaret Thatcher i scenografin. Vi hade lite svårt att förstå vad den hade med saken att göra. Det var inte förrän efteråt, när vi frågat, som vi fick veta att det inte alls skulle föreställa Margaret Thatcher, utan Mozart.
 |
| Mozart eller Margaret, Margaret eller Mozart? |
Trots att det egentligen bara är löst ihopfogade scener, händer något lite härligt i slutet på föreställningen. Jag vet inte om det var glaset vin jag drack i pausen, men i sista scenen, hämtad ur Hoffmanns äventyr, svävar jag liksom iväg, sugs in i musiken, följer med, försvinner.
Detta är förstaårselevernas redovisning, och det verkar lovande för kommande besök på Operahögskolan. Regissören har inte gjort några större ingrepp, vad jag kan se, utan har hållit det hela ganska basic. Han låter sångarna sjunga, och det är det som är meningen. De stora rollprestationerna, de geniala scenlösningarna och den briljanta tolkningarna får komma nästa gång.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Mats. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
KEJSAREN AV PORTUGALLIEN, på Moment:Teater:
"Skådespelarna är mycket bra. Det tar ett tag innan jag känner igen Sandra Medina, inte för att hon är sej olik, utan för att hon i mitt imaginära skådiskartotek är insorterad på Stadsteatern, under såna fenomenastiska föreställningar som PARAPLYERNA I CHERBOURG och LAMPEDUSA."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/kejsaren-av-portugallien-momentteater.html
PAPPAN, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Hon gråter. Eller: har gråtit. Nu, när föreställningen är över torkar hon tårarna, lite så där skyndsamt och skyggt. Jag har inte märkt något under föreställningen, inte hört något snyftande eller så, så det måste ha varit tysta tårar.
Själv sitter jag med ett stort leende på läpparna. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/pappan-kulturhuset-stadsteatern.html
CABARET, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Vad jag vill säga, är att den har spelats en hel del, helt enkelt. Och för varje gång som den har satts upp har den blivit lite mer aktuell. Från att ha gått från någon slags dekadensglansig dystopi där man tänkte ”Hur kunde det hända?” har det gått till en verklighet där vi förstår hur det gick till, för det håller på att hända igen. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/cabaret-kulturhuset-stadsteatern.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar