Sånginstudering Ylva Nordin & Helene Franzén, Koreograf Madeleine Cederlöf Ritzén, Regissör Patrik Bergner, Kapellmästare, pianist Mathias Lundqvist, Bas Jonas Lindberg, Trummor Lars Olsson, Ljus Peter Larsson, Ljud Tomas Andersson, med Musikal åk. 3: Elin Janhagen,Vanja Lethola, Sebestian Grueso, Hanna Kihlgren, Bella Almstedt, Johanna Hillbom, Rebecca Davidsson.
This is time for a shake-up,
Look at me wake up, taking control.
This is a new beginning, my gears are spinning,
Let’s rock’n’roll.
Just put. One foot. Onward and forward.
I used to be a zero but now I clearly feel that
I may be the hero who reinvents the heel.
I may be facing the impossible,
I may be chasing after miracles.
And there may be the steepest mountain to overcome.
But this is step one.
Yeah this is step one.
Step One
ur
KINKY BOOTS,
av Cyndi Lauper
Min kompis Patti-Li Leuk har en slags väderapp på sin iPhone. Så fort han ska ut på stan så kollar han vilket väder det ska bli, och klär sej passande. Om solen skiner, men det väntas regn, då stoppar han bara ner något vattentätt i sin rygga. Regnar det, men solen hotar titta fram, då ser han till att ha något med sej där han kan knöla ihop och stoppa ner sin regnjacka.
Jag har ingen sån app. Eller, kanske, jag vet inte, jag har inte letat efter den. Kanske kommer den inbyggd på en iphone?
I alla fall: Jag är envis. Ibland kan det vara en väldigt god egenskap, som till exempen när man har en teaterblogg, och inte är vidare sugen på att skriva, men man har bestämt sej för att göra det, så man gör det.
Men jag kan vara envis på ett väldigt improdukivt sätt. Som när jag vägrade inse, eller erkänna, att man kunde bli fet av socker, och av kolhydrater. Om sanningen ska fram så var jag ganska ung, men jag tror att min övertygelse nog mer hade med någon slags missriktad envishet än en väl grundad övertygelse. Och ett sockersug.
Jag är en obstinat motståndare till väderprognoser. En slags meteorologins agnostisker. Jag vet att jag har fel, men för mej är möjligheten att förutspå vädret lite som att se in i framtiden. Och - för att verkligen befästa hur tjurskallig jag kan vara - de gånger jag har hört någon säga:
”Dom sa på teven att det skulle regna, och här står jag i sydväst och gummistövlar, i gassande sol,” så tar jag det som ett bevis för att det inte funkar, det här med magi och trolleri.
Väder, för mej, är något som liksom bara händer.
Vilket är anledningen till att jag nästan alltid har något vattentätt i min ryggsäck.
Men inte idag. Nejdå, inte idag. Jag letade efter något i botten och plockade upp alltihop och la det på hallbordet, och regnponchon från IKEA blev liggande, tillsammans med mina föreställningsglasögon och de avtagbara cykellamporna.
”Fasikenåhelsikeåhelvetesjävlaskit!” väser jag till mej själv när jag cyklar över årstabron och ser molnen torna upp sej över Söder. Detta är inga vanliga mörka moln, detta är ovädersmoln som målade av William Turner. Monsunmoln. Nimbostratus meg-monstrualis, liksom.
Tidigare på dagen har jag skrivit klart min rapport om BAMSE, och hämtat min cykel hos Tellus Cykel och Motor, som har satt dit en ny trampa istället för den jag trampat av, och nu är jag på väg att träffa Patti-Li Leuk, vid second handbutiken Återvinnarna, vid Skanstullsbron, för att sen fortsätta till kulturskolan Kulturama i Södra Hammabryhamnen, för att se musikalgymnasiets redovisning av musikalen SÅNGER FÖR EN NY VÄRLD.
SONGS FOR A NEW WORLD hade premiär 1995, Off-Broadway, vilket inte är en plats, som i Förorten, eller Östermalm, eller Kranskommunerna, utan är en beteckning på en professionell samlingslokal i New York City, med en publik-kapacitet på 100 till 499 sittplatser. Är lokalen mindre än så kallas den för Off-Off-Broadway.
Off-Broadway, i det här fallet, var WPA Theatre, med plats för 128 sittande, på 519 West 23:e gatan, en byggnad som - vad jag kan förstå - inte längre finns kvar. WPA står för Works Progress Administation, och var en del av Federal Theater Project, ett statligt sätt att sysselsätta artister, författare, regissörer och teatermänniskor under depressionen.
Det är en slags revy av löst sammanfogade sånger skrivna av Jason Robert Brown, en slags jukebox-musikal, skulle man nästan kunna säga, om det inte vore så att i såna brukar det vara redan producerad musik som länkas ihop till att berätta en historia.
Den ursprungliga regissören var Daisy Prince, dotter till den legendariske regissören och producenten Hal Prince, han med tjugoett Tony Awards, han bakom SHE LOVES ME, FIDDLER ON THE ROOF, A LITTLE NIGHT MUSIC, SWEENEY TODD, EVITA, PHANTOM OF THE OPERA och PARADE.
Detta är inte första gången jag ser det här verket. Det är tredje. Eller andra, kanske man ska säga. Gotlands Länsteater gästade Klara Soppteater med sin version SÅNGER FRÅN ANDRA SIDAN HAVET, 2013, jag tycket mycket om den, och jag såg den två gånger.
Men det är ett krävande verk. Eftersom man inte har en enkel historia - som pojke möter flicka från ett rivaliserande gäng på West Side i New York, pojke dödar, pojke dödas, flicka sjunger - så är det lite svårt att liksom säga vad det handlar om - vilket kanske förklarar varför jag hela dagen - på snapchat - hade kallat den för ONCE ON THIS ISLAND, vilket är en musikal skriven av Lynn Ahrens och Stephen Flaherty, och dom har inte alls något med varandra att göra, förutom att dom båda handlar om världar och öar och land.
När jag kommer fram till butiken har det ännu inte börjat regna, men det ligger i luften. Man kan nästan känna det på huden, eller i kroppen, som när sitter i ett stigande plan och känner att man byter altitud. Eller i näsan: det liksom luktar att regnet är på gång.
Jag gör jag en kort visit inne i affären, men är snabbt ute på gatan igen: regnet kommer närmre, och jag planerar att vi ska ge oss av så fort Patti-Li dyker upp. För det vore för nedrigt och förnedrande att sitta där i salongen, dyngsura.
När han dyker upp pekar jag på molnen, och förväntar mej att han ska hala upp nåt slags regntält ur sin väska, men han säger:
”Jag vet, men jag tog inte med något, för det står att det ska bara komma några centiliter, om någon timme, och då är vi inne på teatern.”
Han kan ha sagt centimeter, eller milliliter, eller millimeter, jag har ingen aning hur man mäter väder.
Så, ingen av oss har regnkläder; jag för att jag inte litar på väderrapporter, och han, för att han litar på dom.
Men vi klarade det! Vi är tidiga, men vi klarade det! Molnen liksom följde oss, som en svärm av något, och mot slutet, när vi svängde in på den lilla bakgatan, och började trampa mot Kulturamahuset, kände jag dropparna, och den där liksom fösande vinden som alltid kommer som en pust, innan det börjar regna på riktigt.
Inne i kafeterian beställer jag tortillachips, salsa och gucka, men Patti-Li käkar något mer rejält, som en rejäl nachotallrik.
Han berättar också att han äntligen har bestämt sej och tagit steget: han har länge velat hit och dit om han ska åka till Asien nu till sommaren, och idag, genom ett tryck på en tangent, beställde han en resa till Vietnam.
Det blir en afton av många tagna steg och oåterkalleliga beslut, eftersom det är föreställningens tema: Sångerna handlar alla om stunden när något avgörs, om det så är när Columbus upptäcker America, som i On the Deck of a Spanish Sailing Ship, 1492 eller när en rik kvinna stiger ut på en avsats på 57 våningen för att fånga sin makes uppmärksamhet, som i Just One Step, eller när ett par inser att dom inte kan leva utan varandra, som i I’d Give It All To You.
Och i ärlighetens namn, borde inte det alltid varit sångens uppgift, i en musikal: att skapa en slags vändpunkt, att förändra, att se till att allt inte är precis likadant som innan sången började, för vad vore det för mening med att sjunga den?
Scenen är enkel: en slags siluett av New York, i svart mot en vit, upplyst fond. Sångarna är sju: en man, sex kvinnor, istället för de ursprungliga fyra - två män, två kvinnor - och man är klädda i vita varierade toppar, skjortor och tröjor, svarta byxor och vita skor. Den enda scenografin är en slags svarta, stolshöga kuber som, träklosslikt, kan staplas och flyttas, grupperas eller kånkas ut.
Dom sitter förresten och väntar på oss, på sina kuber, redan när vi kommer in. Det är en skön, avslappnad början, och det behövs, för det är en ganska krävande föreställning. Till och med jag, som hört musiken och som sett en annan version av verket, har ibland lite svårt att hänga med. Eftersom var sång står för sej själv - det finns liksom ingen genomgående handling - så måste var situation vara tydlig, och ibland greppar jag inte riktigt vad det är som gäller. Kanske hade det behövts vara enklare, mer avskalat, inte fullt så komplicerat, för ibland känns det som om tåget går, och jag har inte riktigt hunnit få upp dörren, och är inte riktigt ombord, jag hänger och slänger vid sidan om, som en slags glasögonlös Harold Lloyd.
Man kan ha begåvning, och så kan man ha erfarenhet. Och med tiden, kanske, så får man både och. Och det är ofta det som är det svåra med skoluppsättningar: oavsett hur begåvade dom är, så saknar dom erfarenhet och det omdöme som kommer därmed, både livserfarenhet och vad gäller det sceniska. Det finns en slags ung, engergisk hybris, en slags mentalitet som hämtat ur I can do that från A CHORUS LINE, eller I’m The Greatest Star, från FUNNY GIRL. Man måste ha den, antar jag. Man måste tro att man kan göra allt, även om man inte har en aning om vad man håller på med.
Och det är lärarna och regissörernas uppgift att tygla, behärska, fokusera, minimera. Att se till att dom inte ger sej ut i nåt dom inte har täckning för.
Och här lyckas man briljant. Det är smakfullt avvägt, och eleverna tvingas aldrig ut i det okända, osäkra. Det är en väldigt svår historia, även när den berättas av proffs, och ibland är det bästa sättet att berätta en sång att bara sjunga den, låta ord och toner tala, och avhålla sej från att försöka tolka, att låta publiken tolka in vad den vill, istället. Specillet, här, när man ibland har tillfört lite väl komplicerad iscensättning.
När vi kommer ut, när det är över, är det som om nån flyttat hela Kulturamahuset och ställt det under ett vattenfall. Det är nästan mer vatten i luften än luft. En kille skulle kunna drunkna i det här vädret.
Patti-Li tittar på sin app och fattar ingenting: detta stämmer inte. Inte alls.
Jag är inte överraskad.
Vi sätter oss inne i den nu stängda kafeterian, snappchattar till våra stories och väntar. Och väntar, och väntar, och väntar. Det verkar komma tillräckligt mycket för att få en ark att flyta, och till slut ger vi upp, slänger oss på cyklarna, och trampar rakt in i det trassliga pärldraperiet av vatten. Det är som att försöka cykla genom Mälaren, och när jag kommer hem ser det ut som om jag simmat klädsim.
Jag har fortfarande inte skaffat nån väderapp. Jag menar: varför:
You’re wet if you do, and wet if you don’t.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 120:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1190:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
FRÖKEN ROSITA, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Föreställningen jag ser är ett första publikrep, och mycket kommer säkert att hända innan premiären, men under själva föreställningen sitter jag och funderar på om det finns ett svenskt motsvarighet till uttrycket enough rope, som i: Give a man enough rope, and he’ll hang himself, för även om jag förstår att det inte stämmer, så tycker jag att det känns lite som om det är precis detta som teaterchefen har gjort. Hon har gett Tommy Berggren tillräckligt med rep. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/froken-rosita-kulturhuset-stadsteatern.html
GREASE på Silja Serenade:
"Jag är uppfödd på ett hotell, och om jag fick som jag ville skulle jag vilja bo på hotell för resten av mitt liv. Givetvis skulle jag väl behöva en lägenhet nånstans, att förvara saker som inte kan ersättas i, men den skulle nog kunna hyras ut, för det mesta, i andra hand.
I Kander & Ebbs musical CHICAGO säger Roxie:
”I’m older than I ever intended to be.”
Jag parafraserar:
”Jag trodde aldrig jag skulle vara här, vid min ålder.” Det är inte så att jag trodde att jag inte skulle vara här som i: död, utan, här som i: i Stockholm. "
Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/grease-silja-serande-forestallning-37.html
RAMPFEBER på Dramaten:
Det finns så mycket i den här bearbetning som är åt helsike att jag nästan har lite svårt att sitta kvar. Sen jag började den här bloggen har jag ännu aldrig gått i pausen av någon produktion, men här är det nära. Det är bara nyfikenheten och sex andra saker som får mej att sitta kvar: 1) Det som finns kvar av originalmanuset, 2) Scenografin, 3) Lotta Telje, 4) Torkel Petersson, 5) Eric Sten och 6) Andreas T Olsson. Och jag är lite snäll när jag inkluderar scenografin.
Vad som irriterar mej mest är att det kunde ha blivit så bra.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/rampfeber-dramaten-forestallning-36-124.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar