Koreografi Rebecka Stillman tillsammans med Caroline Byström, Robin Dingemans, Sybrig Dokter, Marie Fahlin, Pavle Heidler, Noah Hellwig, Elias Girod, Disa Krosness, Josefine Larson Olin, Sandra Lolax, Robert Malmborg, Per Sacklén, Kajsa Sandström, Hanna Strandberg, Andrea Svensson, Anna Westberg.
På scen Caroline Byström, Robin Dingemans, Sybrig Dokter, Marie Fahlin , Noah Hellwig, Elias Girod, Disa Krosness, Robert Malmborg, Sandra Lolax, Per Sacklén, Hanna Strandberg, Andrea Svensson, Anna Westber, Ljusdesign och rum Chrisander Brun, Kostym Erik Annerborn, Med stöd av Kulturrådet, Stockholm Stad och Stockholms Läns Landsting, Bild Sepidar Hosseini (efter originalfoton av Weld_Company)
Is that all there is?
Is that all there is?
If that's all there is my friends, then let's keep-
I know what you must be saying to yourselves.
"If that's the way she feels about it why doesn't she just end it all?"
Oh, no, not me.
I'm in no hurry for that final disappointment.
'Cause I know just as well as I'm standing here talking to you,
That when that final moment comes and I'm breathing my last breath
I'll be saying to myself-
Is that all there is?
Is that all there is?
If that's all there is my friends
Then let's keep dancing
Let's break out the booze and have a ball
If that's all there is
Is That All There Is?
av Jerry Leiber & Mike Stoller
”Trodde jag skulle få skjuts till t-banan, men jag missförstod, så jag blir lite sen,” messar min kompis Kristianstad-Ralf.
Det är lugnt: jag sitter redan på Dansens Hus och snapchattar, har hämtat ut biljetterna, dricker kaffe och käkar en flapjack, en slags halvnyttig havrekaka, lite som om om man blandat müsli med fett och socker eller nån syrop och pressat ner det i en långpanna. Kalorier, men någorlunda nyttiga.
Jag var liksom till freds: tidigare på dagen hade jag avslutat en mega-rapport om musikalen GREASE på Silja Serenad, en båt som går mellan Stockholm och Helsingfors, och jag hade så smått börjat förbereda min weeken-resa till London. Vilket vill säga: jag hade plockat fram mitt pass och min guidebok, och börjat inventera kalsonglådan.
På cykelturen in hade jag också träffat på en kompis från förr, Willy Nilly, och blivit lite omskakad. Då, förr, vi pratar tjugo, tjugofem år sen, var han klädintresserad, nästan lite snobbig, drack nästan ingenting och jag upplevde honom som lite hämmad: inte nån man klättrade i sopcontainers med, eller mötte på svartklubbar. Nu, när han ler stort när han ser mej, fattas det flera tänder, både uppe och nere. Hans kläder ser ut lite som om han plockat upp dom från golvet.
Det är lite svårt att inte titta. Det är lite svårt att inte fråga.
Det kommer ingen förklaring, så jag antar att detta, den nya, åldrade, tandlösa jaget, måste vara något han vant sej vid, något som han upplever inte behöver förklaras: lite som jag glömmer bort att folk från förr kanske blir lite överraskade över att mitt långa, lockiga hår numera är en fysisk omöjlighet.
Han säger att han är påväg att ta ett glas med några kompisar. Klockan är fem.
På Dansens Hus är det feststämning: helimballonger som ser ut som vita änglar, eller spöken, svävar över ståborden, och jag sätter mej ute på övervåningens balkong och funderar jag över vad det var som har fick Willy Nilly att deka ner sej. Jag bestämmer mej för att det måste vara kärleken. Han älskade och förlorade. Fanns där en tredje person? Kanske, men jag föredrar en dödlig sjukdom, tror jag. Eller också blev han förälskad i någon som introducerade honom till missbruket. Kanske inte de tunga sakerna, kanske tog han dom stegen själv, senare. Var det för att glömma, eller för att komma ihåg?
Själv är jag väldigt dålig på droger. Vänner berättar att jag ofta, på slutet av 80-taletm, befunnit mej på efterfester där alla varit höga som hus, utan att jag hade en aning om vad det var som pågick. Jag trodde att dom hade sex när dom försvann tillsammans in på toaletten. Sånt förstår jag, men sniff och snurvel är tydligen inte min grej. Jag verkar kanske inte direkt vara i behov av stimulus, vilket kanske är anledningen till att ingen nånsin erbjöd något. Jag minns liksom inte att jag någonsin fick chansen att tacka nej?
Förresten, efteråt har jag också fått höra att folk trodde jag gick på tabletter: "Ingen står på dansgolvet en hel kväll utan att ha knaprat något, liksom," tänkte dom, som själva stod i baren, hinkade, blossade och tittade på.
Kristanstad-Ralf och jag har nog aldrig varit på teater tillsammans. Jag menar, jag har mött honom på teater, när vi har sett samma föreställningar, och jag har sett honom på scen, flera gånger, men jag tror inte vi liksom har bestämt att vi ska se något, samtidigt, tillsammans.
Och han är inte vidare sen. Några minuter, bara. Han kommer ångande, lång, stilig, dandyesque, insvept i något, som en jugend-Hamlet av John Austen, och han ser mej först inte, trots att jag nog är den enda organgeklädda personen på balkongen som semaforerar som ett vindkraftverk.
Han har lagat vintage-lampskärmar, visar det sej, och har sökt igenom hela stan efter en mutter med rätt gängor. Vi pratar om Västerås, och droger och om gränser mellan rekreation och rent missbruk.
Innan det börjar läser jag att det ska vara en självreflektiv föreställning, lite meta, sådär: den ska handla om dansgruppen själv, dess kunskap, erfarenhet, och egenskaper, vilket låter ganska intressant, men själva föreställningen blir lite av en besvikelse. Jag hade förväntat mej en slags känsla av en entitet, ett väsen, en grupp som en helhet, men jag upplevde bara något osammanhängande, som ett gäng människor som samlas och inte bildar något kollektivt, som om individen hela tiden stod utanför verket. Den kändes lite haftsig, slafsig, lojt och otajt, nästan improviserad. Jag förstår att ambitionen inte är att dom ska vara synkrona, à la TAO Dance Theater, men de gånger de utförde samma rörelser gav det ett ganska orent intryck, som om man inte var färdigrepeterade.
Rent koreografisk gav den mej inte några direkta minnesbilder, eller starka intryck, men jag var imponerade av enstaka dansares inställningar till rörelsen man utförde, även om själva rörelsen kanske inte var något att komma ihåg.
Efteråt, när vi går uppför en regnigt Vasagatan, skämtar jag om att denna föreställningen var den diametrala motsatsen till Broadwayversionen av musikalen Chicago: Där är dansen exakt, sexig, farlig, briljant, här är den lite raggsockor och hipp som haver. Där har man ett minimalistiskt, barskrapat scenspråk, här flaxar man runt lite mållöst, som ett dagis som släppts ut för att springa av sej.
Där är dansarna klädda i svarta, tajta kläder, här hade dom vita, rymliga dräkter, i flera fall ganska stela, lite som personalkläderna på ett sjukhus, men överlag tyckte jag om kostymerna, dom var lite som en provkollektion av någon som hoppats att hösten ska handla om vitt, med beigt fototryck.
Där har man en tydlig berättelse, här vet jag inte riktigt vad det är som händer, folk kommer in, går ut, och när det är slut vet jag inte riktigt varför det är över.
Kristianstad-Ralf är nästan lite upprörd, vilket roar mej: det är kul att se föreställningar med någon som känner passionerat: för eller emot spelar ingen roll, nästan.
Det värsta man kan höra efter en föreställning är ett slags lakoniskt:
”Jamen det där var väl inte så tokigt?”
Men, ärligt talat, det här var väl inte så tokigt?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1190:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
TAO DANCE THEATER på Dansens Hus:
"Du vet såna där huvudrörelser som magdansöser gör? Huvudet liksom glider från sida till sida, lite som vissa deltagare i RuPauls Dragrace gör när dom håller upp ett finger i luften, vickar det och säger ”Uh-uh, no, girl, she didn’t!” Du kan också hitta det i vissa Bollywood danser, inom hip-hopen, och jag tror också den finns i Javanesisk tempeldans, men jag kan ha fel. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/05/tao-dance-theater-dansens-hus.html
SÅNGER TILL EN NY VÄRLD, med Kulturama Gymnasiums sistaårselever:
"Det blir en afton av många tagna steg och oåterkalleliga beslut, eftersom det är föreställningens tema: Sångerna handlar alla om stunden när något avgörs, om det så är när Columbus upptäcker America, som i On the Deck of a Spanish Sailing Ship, 1492 eller när en rik kvinna stiger ut på en avsats på 57 våningen för att fånga sin makes uppmärksamhet, som i Just One Step, eller när ett par inser att dom inte kan leva utan varandra, som i I’d Give It All To You.
Och i ärlighetens namn, borde inte det alltid varit sångens uppgift, i en musikal: att skapa en slags vändpunkt, att förändra, att se till att allt inte är precis likadant som innan sången började, för vad vore det för mening med att sjunga den?"
Låter det intressant? Här är resten:
FRÖKEN ROSITA, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Föreställningen jag ser är ett första publikrep, och mycket kommer säkert att hända innan premiären, men under själva föreställningen sitter jag och funderar på om det finns ett svenskt motsvarighet till uttrycket enough rope, som i: Give a man enough rope, and he’ll hang himself, för även om jag förstår att det inte stämmer, så tycker jag att det känns lite som om det är precis detta som teaterchefen har gjort. Hon har gett Tommy Berggren tillräckligt med rep. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/froken-rosita-kulturhuset-stadsteatern.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar