Regi Benji Sperring, Musical Director Alex Beetschen, Lighting Designer Nic Farman, Casting Director Jane Deitch, Choreographer Lucie Pankhurst, med Mark Anderson Hannah Grover, Lizzii Hills, Marc Pickering, Ashley Samuels
This is a man who thinks with his heart,
His heart is not always wise.
This is a man who stumbles and falls,
But this is a man who tries.
This is a man you'll forgive and forgive
And help and protect, as long as you live.
He will not always say what you would have him say
But, now and then he'll say something wonderful.
The thoughtless things he'll do will hurt and worry you,
Then, all at once he'll do something wonderful.
He has a thousand dreams that won't come true
You know that he believes in them and that's enough for you.
Something Wonderful
Ur THE KING AND I
av Rodgers & Hammerstein II
Dagarna innan jag och min kompis Patti-Li Leuk åkte till London, hade vi två luckor i vår tidsplan som inte var fyllda, två tillfällen då vi skulle kunna se en föreställning, men inte hade bokat nån, och nu, när det började dra ihop sej, satt jag inne på http://www.londontheatre.co.uk och letade bland potentiella föreställningar. KINKY BOOTS? THE LION KING? BOOK OF MORMON?
Det var bara av en tillfällighet som ögat råkade leta sej till hemsidans vänstra sida, och jag upptäckte att föreställningar som låg lite utanför West End hade en egen gruppering. Fringe/Other stod det, och jag klickade, nyfiket.
Några minuter senare svarade Patti-Li Leuk på mitt hysteriska FaceTime-ringande.
”Du kan inte ana vad som går i London!” gastade jag, med samma underton som om jag meddelat att jag fått veta att dom hade en gasläcka i hans hus, och att han inte skulle tända sina adventsljusstake.
”Va?”
”Vänta, jag skickar länken…”
En timme senare är dom bokade och betalda, biljetterna till musikalen TOXIC AVENGER.
Sommaren 2009 var jag och Patti-Li Leuk i New York, och gjorde stan. Verkligen. Vi hade under tre veckor fått låna en lägenhet av en av Patti-Lis ex, och varje dag, med guidebok i hand, gick vi runt i olika områden på Manhattan. Vi handlade inlagd gurka hos Pickle Guys på Lower East Side, vi fotade oss med den stora mässingstjuren Charging Bull på Wall Street, och vi lyssnade på fiolspelande gatumusikanter i Bethesda-fontänen i Central Park.
Vi såg förvånansvärt lite föreställningar, kan man tycka, så här efteråt, men efter att ha flängt runt på stan hela dan verkade det som om vi aldrig hade ork att ta tag i det där, på riktigt.
Allt de där ändrades när våra vänner Melitta och Ricky DeSplit kom till stan. Dom var där för att se föreställningar - och i Melittas fall: även för att köpa skor - och dom svepte liksom med oss i sin tsunami av teatertittande. På några dagar, med eller utan dom, rev vi av WICKED, 9 TO 5, NEXT TO NORMAL, SHREK, BLITHE SPIRIT och THE 39 STEPS.
Deras sista kväll i stan tänkte vi se något tillsammans, och eftersom de hade sett allt dom ville se, så nosade vi upp något som lät lite intressant, men var oss alla totalt obekant, Off-Broadway.
Föreställningens namn var TOXIC AVENGER, och hela kvällen - för mej i alla fall - var smått magisk.
Det är därför jag idag, när vi i ett gassande men lite blåsigt London promenerar över Waterloo Bridge, har en någorlunda speciell t-shirt på mej.
Jag tror att en persons mognande som människa går att läsa i dom kläder som finns längst in i deras garderober och byrålådor. Jag menar inte deras rena åldrande, skar som blivit omoderna, och sånt, utan deras utveckling som människor. Kläderna hänger där, inte för att man använder dom, nu, utan för att man har använt dom, eller skulle vilja använda dom. Man har blivit nån annan, helt enkelt, än den man var, eller hoppades bli: Nån som var smalare, längre, reste mer, hängde på hippa barer, eller hade ett annat sorts jobb, med andra krav. Du vet, dom där varianterna av en själv som man aldrig riktigt blev?
Till exempel har jag nio kavajer i min garderob. Nej, nu ljuger jag; jag har åtta kavajer och en kostym i min garderob, som bara hänger där. Det är fina kläder, Boss, Cerutti, Lanvin, Armani, Paul Smith, alla inköpta second hand, och alla mer inköpta för att själva köpet var ett kap, än för att jag verkligen var en sån som använde kavajer. Nånstans kanske det fanns en slags förhoppning att jag skulle bli nån, slank, lite förvirrad man i en sliten, stilig kavaj, men åren går, och dom bara hänger där. Jag är inte, var inte, blev inte, en sån person, helt enkelt.
Senast jag på allvar använde en av mina kavajer var på ett bröllop för tre, fyra år sen, när mina vänner Sillys Föräldrar gifte sej. Det var en duvblå Lanvin i mocka som jag köpt på myrorna.
Det är inte det att jag inte tycker om att vara fin, eller jo, det är det också, men det handlar nog mer om min livsstil. Jag cyklar i ur och skur, och en kavaj är helt enkelt inte praktisk att ha när flänger runt på stan. Den är för varm och för kall, på samma gång, och den passar inte under någon av mina vindtäta jackor eller regnställ.
Allvarligt talat: dom är på väg till Myrorna, eller Stadsmissionen, det är bara det att dom är lite bökiga att släpa med sej. Och så behövs det där slutgiltiga beslutet, förstås.
Och jag tog det, precis. Bye, bye, Balmain.
Jag har blivit en t-shirtkille, eller kanske jag alltid har varit det. Eller en t-shirts-man kanske jag ska säga. En t-shirt-gubbe?
I alla fall: jag föredrar att vara bekväm framför att vara stilig. Och stilig, förresten, är det så många andra som gör så mycket bättre. Jag gillar t-shirtar, och jag gillar att ha t-shirtar från föreställningar jag har sett. I New York, den där sommaren, köpte jag en t-shirt från WICKED - och en keps jag tappade någonstans vid Skanstull - en från NEXT TO NORMAL, en från SHREK, en från 9 TO 5, och - jag antar att du har gissat vart det här leder - en från TOXIC AVENGER.
Det är den jag har på mej idag, för efter att jag och Patti-Li bokat biljetterna gick jag direkt in i sovrummet och packade ner min toxic-t-shirt i min ryggsäck. Jag tänkte att det skulle vara lite roligt att se en musikal i en t-shirt köpt på en annan uppsättning av samma musikal. Och tro mej, den var mer effektfull än du skulle kunna tro.
Kvällen innan hade jag och Patti-Li varit och sett SUNSET BOULEVARD, med Glenn Close, på London Palladium, men jag hade ganska snabbt sett att dom inte sålde några t-shirtar, och Patti-Li, som samlar på nyckelringar - bland annat från föreställningar - upptäckte att såna var lika impopulära. Man kunde köpa muggar eller minnesprogram. Muggarna var vita, och runt dom hade man tryckt de tecknade skisserna av de kostymer Glenn Close hade i föreställningen. Dom var ganska snygga, så jag köpte en, och Patti-Li köpte en, och den här dagen, innan vi traskade ner till Leicester Square, eftersom hotellet hade vattenkokare på rummet, hade vi druckit en varsin kaffe i våra nya muggar.
Anledningen till att vi stannat till vid Leicester Square, förresten, innan vi började korsa Waterloo Bridge, för att komma till andra sidan Themsen, var att kvällens föreställning ännu inte var bokad, och på Leicester Square låg TKTS, en kiosk som säljer teaterbiljetter till den dagens föreställningar, och till kraftigt reducerade priser. Problemet är förstås, att de verkligt populära föreställningarna givetvis är utsålda, och alltså inte lämnar några biljetter hit.
Högst på vår önskelista stod BOOK OF MORMON, för även om Patti-Li hade sett den, när han var här - utan mej - för något år sen, så hade han sagt att han skulle kunna tänka sej att se den igen.
Trots att vi var tidiga - vi hade hoppat över frukosten - var det en ganska lång kö framför kiosken. Patti-Li ställde sej i kön, medan jag sprang fram och tillbaka med rapporter om vilka föreställningar det fanns biljetter till, och så överlade vi om vilken vi skulle välja.
Det blev KINKY BOOTS, även om ingen av oss var supertaggad. Det kändes som om det var något som man borde se, och vem vet, kanske vi skulle bli överraskade. Och allt kan faktiskt inte vara fenomenastiskt.
Våren var här. Eller, var här, där, då. Nu antar jag att dom har sommar, för vi har vår.
Träden hade fått små, friskt gröna blad, och om man stod i lä var det faktiskt riktigt varmt, ibland. Ute på Waterloo Bridge, fanns det visserligen ingen skugga, men när vi stannar och för att fota London från bästa möjliga vinkel, märker man att det finns en grundkyla i luften. Solen värmer bara dit den når, och den är för svag för att mäta sej med fläkten från Themsen.
Det är lite skönt att komma iland på andra sidan.
Om man bortser från för några dagar sen, när vi stannade till vid London Bridge Station för att byta från tåg till tunnelbana, så är detta första gången på kanske femton år sen, som jag är på den här sidan Themsen. Den andra gången i mitt liv.
Då hade jag kommit hit för att se en suverän produktion av Stephen Sondheims ASSASSINS, uppförd i vad jag minns som ett rum bakom en pub, och jag kommer ihåg det som en mycket begåvad amatöruppsättning, men jag kan ha fel. Jag har haft det förut. Dom kanske var proffs.
Det var sen länge dags för frukost, och så fort vi kommit över Waterloo Bridge börjar vi leta efter ett café,o ch vi hittar ett på Kitchen Café, på National Theatre, precis till höger om bron, där den tar land.
Vi var så sena, faktiskt, att dom slutat servera frukost. Vi satt ute i den soliga snålblåsten nere vid Themsen, käkade våra ganska dyra smörgåsar och drack kaffe. Min var en trekantsmacka med grillad kronärtskocka, basilika, hummus, spenat och grön paprika, och hade det bara varit lite varmare hade den varit värt varenda öra. Som det nu var så klämde jag i mej den ganska fort, liksom utan att riktigt smaka. Kalla vindar ger ingen direkt mersmak.
Våra guideböcker är gamla. Min, som är mest aktuell, är tio år gammal. Och där nämner man knappt London Eye. Men sen dess har mycket hänt. Det är lite som en blandning av en Disneystore, ett nöjesfält och Times Square, här nere vid vattenkanten. Folk trängs, ungar tappar glass och gråter, förälskade håller hand och fungerar lite som en länk på en amorös skallgångskedja, för ingen släpps liksom förbi, utan man måste gå runt dom. Kärleken är något ganska egensinnigt, i alla sin känslosamhet.
Själva pariserhjulet är ganska imponerande, men kön är det inte. Vi hade visserligen inte planerat att ta en tur, men sen vi sett hur Gröna Lund-långa köerna var, kunde vi inte förstå hur någon på semester i London kan välja att slösa bort sina dyrbara timmar genom att vänta där, i timmar, ihoptryckta som kycklingar på väg till slakt.
Min kompis Skäggige Skalman och jag försöker alltid köpa saker till varandra, när vi är utomlands. När jag nyligen kom hem från Helsingfors fick han små rumsdoftsflaskor som luktade tall och tjära, och när han kom hem från Italien fick jag olivolja. När vi lämnat karnevelen nere vid London Eye och kommit upp på land smiter vi in på giftshoppen på Florence Nightingale Museum, och jag köper ett rosa drinkunderlägg på vilket det står tryckt ”A little gin would be more popular”, något jag antar att Florence själv sagt, nångång.
Hade citatet funnits som t-shirt hade jag köpt det.
Nåt jag lärt mej sakna sen jag kom hem från London, är att det alltid, överallt, verkar vara möjligt att köpa nån slags billig macka i en Sandwich shop. På samma gata som teatern, några kvarter bort, hittar vi en sån där liten affär som inte är större än halva mitt vardagsrum, indelat i två små rum, det ena för kylskåp med läsk och själva disken, där råvaror för mackorna ligger ganska kliniskt uppradade, och det andra har ett grunt väggbord, lite bredare än en bräda, som löper längs med de korta väggarna. Man sitter på barstolar.
Vi köper en varsin kaffe och grillade mackor. Det är vad vad dom har, vad dom säljer: kaffe, läsk och olika grillade mackor, utan krusiduller. Jag tror det var ost och campinjoner i min.
Teatern Southwark Playhouse, som företag, förening och företeelse, har funnits sen 1993, men på den här platsen har den bara legat sen 2013, och det är en tillfällig adress: man huserar här fram till 2018, då man vänder tillbaka till sin originaladress, i det då nyrenoverade London Bridge Station.
Vilket jag tycker är lite synd. Detta är en fin lokal. Någon uns för långt bort, kanske, men det är lite det som är charmen.
Den nuvarande lokalen är inte för teater. Jag skulle nog gissa att den ursprungligen var någon slags fabri. Kanske ett bageri, ett möblesnickeri, eller en porslinsfirma. Nånting med både tillverkning och försäljning, eller kanske med ett stort lager, i alla fall, för de stora skyltfönsterna ut måste varit skapade för att locka in kunder.
Man kommer in - när man passerar biljettförsäljningskuren som ligger i ett litet förmak, precis innanför dörrarna - i ett stort, öppet rum, med en rymlig bardisk i ena hörnet. Det känns lite som om man ska hålla på med keramik, kroki eller akvarellmålning i lokalen, på något vis. Det känns lite som om man är på ett alternativt café på Söder, om det finns några ickekommersiella såna kvar?
Väggarna är målade antingen i vitt eller i en slags tomatröd som drar något åt det hallonrosa. En lång, hallonrosaröd korridor med toaletter leder bort till vad jag antar är spelrummet.
Vi upptäcker snabbt att dom varken har t-shirtar, nyckelringar eller muggar. Det är lite väntat: det är en kort spelperiod på en liten teater, så det verkar förnuftigt att inte köpa på sej en massa tjafs som dom sen inte kan bli av med. Men det hade varit kul, att ha två t-shirtar.
Vi köper ett varsitt program, i alla fall, mer för att liksom stödja verksamheten än av ett verkligt genuint behov.
Förresten, jag öppnar inte programmet förrän jag kommer hem, och då får jag nästan en liten hjärtatack, men på ett postitivt sätt, om det nu finns såna attacker: nästa produktion på teatern, med den korta spelperioden 13 Maj till 5 June, blir PARADE! Och Patti-Li som är utomlands under den perioden.
Jag såg nyligen - eller, är det ett år sen, två? - en uppsättning av PARADE på Wermland Opera, och jag var ett litet nystan av upprörda känslor, efteråt. Hade den gått i Stockholm hade jag nog gått tillbaka, kväll efter kväll, som det var nu gick den i Karlstad, en kort period.
Och den här incidenten har en lite pinsam epilog: när jag nästan börjat överväga att åka tillbaka, själv, ser jag att detta är reklam för en uppsättning som ska gå i Manchester, inte på den här teatern.
Hade varit dödspinsamt om jag fått en hjärtattack och dött av en missuppfattning.
Musikalen bygger på en cultfilm med samma namn, från 1984. Den började som en våldsam och skämtsam b-film, men lyckades med tiden bygga upp ett slags följe av die-hard fans. Lite som John Waters filmer gjorde.
Ute i baren är det övervägande män som väntar på att föreställningen ska börja. Det är en spännande blanding av musikal-bögar och film-fans, och i vissa fall utesluter förstås inte det, ena det andra.
Man säljer temadrinkar i baren, The Toxic Avenger, Toxic Lovebug eller Cosmo Chemical Lust, två för 10 pund, och medan Patti-Li är framme i baren och köper oss en varsin, ser jag hur en person, längre bort i korridoren som leder in till salongen, står och glor på mej, som om han kände mej. Jag tittar bort. Jag tittar tillbaka. Han stirrar. Jag tittar bort, och märker hur han börjar gå mot mej. Jag önskar att Patti-Li kunde sno sej på med om där drinkarna.
”Is it…?” säger han, när han kommer fram, och pekar på min mage.
Jag tänker att jag har aldrig sett människan i mitt liv, så det kan inte vara någon jag känner. Jag har tyvärr ett ganska anonymt utseende, så det är inte ovanligt att folk tror att dom känner mej: 90% Uncle Fester, 5% Povel Ramel, och så lite Michel Chiklis, inslängt.
Skalliga gubbar med små näsor och runda kinder,
”What?” säger jag, och tänker att jag borde nog ha sagt ”Pardon?”
”Is it? The t-shirt? Is it?”
Jag tittar ner på mitt bröst, och fattar: han har känt igen min t-shirt, min Toxic Avenger t-shirt från New York!
Puh! Det är så skönt när främmande människor inte visar sej inte vara psykopater.
Vi pratar lite om föreställningen, jag berättar att jag såg uruppförandet i New York, och han berättar att han är volontärbiljettrivare, och att han har sett den här uppsättningen över tio gånger.
Så kommer Patti-Li tillbaka med drinkarna, och rivaren går tillbaka till sina biljetter. Jag är lite nöjd att mitt val av t-shirt har haft en effekt, och nu, när jag är medveten om att jag har den på mej, tycker jag ett det verkar som om folk tittar på mej lite annorlunda.
Jag var inte vidare nervös innan föreställningen började. Eftersom jag visste att den inte kunde vara bättre än det vi såg i New York, så hoppades jag bara att den inte var riktigt, riktigt dålig. Du vet, en sådär när regissören har fått för sej att tillföra något som föreställningen inte alls behöver, och som får dej att ifrågasätta varför man tyckte det var en god idé att välja att sätta upp den här musikalen över huvud taget.
Det handlar om Melvin Ferd the Third, en ung geovetenskapsman i New Jersey, förälskad i stadens blinda bibliotekarie, och som upptäcker att man har börjat dumpa en massa giftigt avfall i staden. När han kontaktar den kvinnliga borgmästaren, för att få stopp på det, ser hon till att hennes hantlangare dumpar honom bland det giftiga avfallet, eftersom det är hon, som genom mutor, har tillåtit att staden blivit en soptipp. Melvin överlever, men avfallet har förvandlat honom till ett stinkande, giftgrönt muskelberg, lite som Hulken, och nu är han ute efter hämnd.
Handlingen är egentligen inte det viktiga. Precis som i ROCKY HORROR SHOW och URINETOWN, är den en slags förhöjd overklighet, en slags skeletal konstruktion på vilken man kan hänga olika sketchlikanden scener och sånger. Jag menar, det är ingenting som tar sej själv på för stort allvar, det går liksom inte att göra med sånger som Who Will Save New Jersey, Choose Me, Oprah, Bitch/Slut/Liar/ Whore och All Men Are Freaks. Och ändå lyckas den säga en del djupa sanningar. Kitchig och campig estetik kan ibland funka så: mitt i allt det plastigt overkliga upptäcker man plötsligt att man känner saker.
TOXIC AVENGER hade premiär Off-Broadway 2009, på New World Stages, och lades ner 2010, efter 300 föreställningar.
Musiken är skriven av David Bryan, som spelar keyboard i Bon Jovi, och som också har skrivit musiken till musikalen MEMPHIS.
Manus är av Joe DiPietro, som också skrivit manus till musikalerna I LOVE YOU, YOU’RE PERFECT, NOW CHANGE, ALL SHOOK UP, NICE WORK IF YOU CAN GET IT och MEMPHIS.
Vi kommer in i ett slags blackbox-rum. Publiken sitter i arenasittning, tre olika läktare omger den lilla scenen, som ligger i markhöjd. Mot den fjärde sidan har man byggt en slags vägg föreställande slitna metalltunnor, i olika storlekar, så att det påminner om ett mellanting mellan en soptipp, en återvinningscentral för giftigt avfall, och en lastkaj. Ur några av tunnorna ser det ut att ha runnit en äcklig, limegrön, kanske till och med radioaktiv, sörja. I fonden ser man en målning föreställande Manhattan, sedd från New Jersey.
Det finns en spelplats ovanpå konstruktionen av tunnor, och man kan också skjuta isär två av de mittersta tunnorna, lite som svängdörrarna på en saloon, och göra entré, eller skjuta in ytterligare scenografi, som den lilla scenvagnen med en fåtölj och en golvlampa som får symbolisera bibliotekariens hem.
Scengolvet består av stora cementplattor, såna man har på trottoarerna på flera ställen i New York, och mellan stenarna har man lagt ljusdioder, så att man på golvet kan göra upplysta avgränsningar för att illustrera olika spelrum. Smart, för att inte säga genialt.
Man utnyttjar möjligheten maximalt.
Den här produktionen påminner väldigt mycket om den vi såg på New World Stages, tack och lov. Det hade varit lite irriterande om man försökt göra något annat, bara för att göra något annat.
Där satt man visserligen i en vanlig salongssittning, så att alla såg föreställningen ur samma vinkel, mer eller mindre, medan man här har en publik på tre sidor av scenen, vilket funkar mycket bra, förutom i scenen där två kvinnliga roller ska slåss med varandra. Det är nämligen så att de spelas av samma skådespelerska som gör upprepade entréer i de två rollernas kostymer, i samma nummer. I slutet kommer hon till och med in och har halva den ena karaktärens kostym, från topp till tå, inklusive peruk, och halva den andra personens kostym, och genom att vända sej från sida till sida kunde hon vara de olika rollerna, nästan samtidigt. Det funkar inte riktigt lika bra för oss som sitter på en vänstra läkaren, och liksom ser henne båda framifrån och bakifrån, men inte från sidan, som det är tänkt.
Det finns vissa saker som imponerar på folk som inte är så vana vid teater, som: ”Hur kan dom lära sej alla dom där replikerna, komma ihåg hur dom ska gå på scenen, och veta när man går in och ut, det skulle jag aldrig klara, jag kommer inte ens ihåg vad jag ska handla när jag kommer fram till Konsum,”
Andra saker, som kanske imponerar på folk som är lite mer insatta, verkar inte alls inge samma respekt. Som geniala scenlösningar eller snabba kostymbyten. Det är lite som med akrobati, eller trolleri: man måste kunna relaterat till sina egna begränsningar: jag skulle aldrig kunna göra det där. Om man inte alls kan sätta sej in i hur svårt något är att utföra, blir man heller inte imponerad.
Det ska till exempel mycket till för att en hel publik ska inse hur in i helsike jäkla snabba vissa kostymbyten är. Jag, som räknar mej till de invigda, sitter - som jag satt i New York - flera gånger, och bara gapar, som en guldfisk:
”Hur… Hur… Hur…?”
I stort är detta en föreställning om kostymer. Jag tror faktiskt aldrig jag har sett en föreställning där vad man har på sej utgör en så vital del av själva upplevelsen. Kanske nån dragshow, nånstans. Och här menar jag inte hur dom ser ut, utan vad man föreställer. Rollerna. Och själva utnyttjandet av kostymbyten och roller, som en tillgång.
Ensemblen består av tre män och två kvinnor. Det är allt.
En man spelar den manliga huvudrollen, Melvin, som blir Toxie, och en kvinna spelar Sarah, den blinda bibliotekarien. Dom har det ganska enkelt, kostymt. Han har ett byte, från menlös till monster, hon har några fler, men som samma roll.
Den andra kvinnan har det lite värre: hon spelar tre roller: Toxies mamma, en nunna, och den korrupta borgmästaren i New Jersey. Hennes byten är snabba, speciellt i ett nummer där två av hennes karaktärer grälar, men även om det är en verkligt kraftmätning, och fenomenalt utförd, går det nästan inte att jämföra med vad de två återstående männen har att göra: De spelar alla övriga roller: affärsmän från avfallshanteringsföretaget, borgmästarens hantlangare, två kvinnliga hårfrisörskor, en gammal tant, en vetenskapsman, poliser, gatusångare, en läkare, etcetera, med mera, och så vidare. Jag har säker glömt flera roller. I programbladet kallas dom bara White Dude och Black Dude, för de har så många byten, så många karaktärer att det liksom inte går att lista dom alla. Och varje roll är fullkomlig, och utstuderad, och klart separerad från alla de andra de gör. I New York tog det ett tag innan jag insåg att alla biroller görs av samma personer. Här vet jag bättre, och det ger en förhöjning, redan från början.
Jag ler så att det värker, och skrattar så att jag får ont i nacken. Testa ett le, stort, i över en timme, och du fattar vad jag menar: det gör ont nånstans där bak där musklerna som drar i smilbanden möts.
Jag är förtrollad, charmad, chockad, och djupt imponerad.
Efteråt, när vi några dagar senare, på flyget hem, försöker summera upp våra teaterbesök, säger Patti-Li att av alla musikaler gillade han den här föreställningen bäst. Och då såg vi IN THE HEIGHTS, SUNSET BOULEVARD, KINKY BOOTS, och FUNNY GIRL. Jag förlorade mitt hjärta till IN THE HEIGHTS, men den här föreställningen står likdom bredvid, och pockar på, nästan på samma plats, men inte riktigt.
Och jag vet inte, men det känns som om den här produktionen slår den vi såg i New York. Kanske inte. Jo?
Det är svårt att säga, och fånigt att försöka.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, xx:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1598:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
SUNSET BOULEVARD, på London Coliseum:
"...men här, i den här föreställningen, ser hon ut lite som om någon råkat torktumla en dragshowartist tillsammans med ett fransdraperi och en säck nyårsdekorationer, och låtit det som fastnat sitta kvar. Det blir - för att underdriva - lite för mycket."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/05/sunset-boulevard-london-coliseum-london.html
IN THE HEIGHTS, på Kings Cross Theatre, i London:
"Det börjar i ett högt tempo, och blir bara mer intensivt. Berättandet är hypereffektivt, och stilen, både på föreställningen och musiken, skulle jag nog kalla Latin Street, med rap. Och salsa. Och merengue.
Och jag tror att jag aldrig har känt mej så tråkigt stel och svensk. Allting svänger, pulserar, dunkar och pumpar, och jag försöker hänga med, men jag känner mej som en sån där pinsam förälder som försöker dansa med sina tonårsbarn. Det är en rytm som förtrollar, och förbryllar. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/05/in-heights-kings-cross-theatre-london.html
HEDWIG AND THE ANGRY INCH, ett publikrep, på Göta Lejon:
Ibland hinner historien ikapp en, eller verkligheten liksom flippas över, som när man vänder sidorna i nåt glansigt magasin: ena sidan handlar om ätstörningar, och nästa är reklam för nåt sätt att gå ner i vikt. Man har liksom en viss slags uppfattning om hur världen ser ut, hur det gick till, hur det var, vad som var verklighet, och så händer något som liksom morphar sanningen till nåt annat.
Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/05/hedwig-and-angry-inch-publikrep-pa-gota.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar