Verk 6: Koreografi Tao Ye, Musik Xiao He, Dansare TAO Dance Theater, Ljus
Ellen Ruge, Kostym Tao Ye, Li Min, På uppdrag av NorrlandsOperan, Med stöd av Umeå 2014, Swedish Arts Council, Swedish Arts Grants Committee Region Västerbotten, China Literature and Art Foundation, Foto Andreas Nilsson, Verk 7: Koreografi Tao Ye Musik Tao Ye, Dansare TAO Dance Theatre, Ljus
Ma Yue, Kostym Tao Ye, Li Min, På uppdrag av Sadler’s Wells med extra stöd av Adelaide Festival Centre, Utveckling med stöd av Sadler’s Wells New Wave Associates Program, Foto Fan X
She'd go -
I'd go -
We'd go -
Then those two-bit johnny's did it around
to cheer the best attraction in town
they nearly tore the balcony down!
And we'd say, "Ok boys, we're going home.
But before we go, here's a few more partin' shots!"
And this, this we did in perfect unison!
Now you see me going through it
you may think there's nothing to it
but I simply cannot do it alone!
I Can’t Do It Alone
ur CHICAGO
av Kander & Ebb
Okej, jag erkänner, det var mitt fel. Jag förutsatte att jag redan hade frågat Skäggige Skalman om han ville hänga med, och när det sen visade sej att jag inte frågat honom, och att han ville, men inte kunde, då var det för sent att fråga någon annan. Jag menar, jag frågade andra, men det var liksom i sista minuten.
Jag undrar vad det är folk tycker är så viktigt med vad dom sysslar med i sina liv att dom inte bara kan släppa allt och komma rusande när det vankas teater?
Men det är ingen ko på isen så länge rumpan är i land, som man säger. Eller säger man så, fortfarande? Borde vi kanske inte uppdatera det hela?
Det är ingen råtta i pizzan så länge svansen är sticker ut? Det är ingen tant på tuben så länge kassen står kvar på perrongen?
I alla fall: det var ingen fara. Det hade varit ett rent nöje att skriva rapporten om CARMENCITA ROCKEFELLER, och jag hade blivit klar i god tid, och tänkte: jag åker in, hämtar bara ut en av de två biljetterna, så kanske någon annan blir glad, och får plats?
Vårsolen hotar med sommar, och jag inser att jag klätt mej lite väl varmt. Men jag antar att jag kommer att vara glad över värmen när jag cyklar hem, senare på kvällen.
På väg till teatern stannar jag till vid den asiatiska butiken vid Olof Palmes gata och köper färsk koriander och sesamolja. Jag har hittat på en slags egen ingefärs- och jornötssås, som jag använder till allt - och den går inte att göra utan dessa varor. Den är speciellt läcker på min version av Banh mi, en slags koreansk baguette.
Vid Dansens Hus lyser röda lampan, vilket betyder att det är utsålt.
”Endast ståplatser kvar,” informerar man mej i kassan, där dom tacksamt tar emot min överblivna biljett. Det känns lite bra, det här att kunna ge någon annan chansen att få se föreställningen, och det här att det är utsålt verkar ju lovande. Och ärligt talat, det kan ibland vara ganska skönt att gå ensam på en föreställning, för det kan det bli lite svårt att få utrymme att tänka, om man är två.
Jag är hungrig, och går ut på gatan och bort till den mexikanske restaurangen La Neta, som är knökfull. Alla andra som ska på Dansens Hus verkar ha tänk på samma sätt som jag, så jag tar med mej min beställning tillbaka till teatern, och sätter mej i en av de övre trapporna och glufsar i mej.
På snapchat informerar dom det idag är Earth Day, så jag känner mej lite skyldig över cellplastförpackningarna som man använt för att packa in mina båda beställningar: en till mina två frijoles - ost- och bönquesedillas, och en till min guacamole con totopos - majschips. En hade räckt. Eller: en papperslåda hade funkat bra.
När jag går in i salongen slår det mej att jag kommer att sitta bredvid den personen som fick köpa min återlämnade biljett. Jag känner mej lite som en hemlig benefaktor, lite som Daddy Longlegs, och jag undrar om jag kommer att berätta för personen att den fått en sittplats tack vare mej. Antagligen inte. Det är ju inte om att den har fått en friplåt.
Men ingen kommer. Platsen gapar tom, och nu börjar jag tänka att folk bakom mej tror att jag hämtat ut båda biljetterna, av ren lathet, och att jag liksom inte brytt mej om ifall någon annan hade kunnat få se föreställningen.
Så, precis sekunderna innan det ska börja, skyndar en asiatisk kvinna nerför gången och in på min bänkrad och börjar hopp-åla - sådär som man gör när försöker att undvika att trampa folk på fötterna eller snubbla på nåns väska - fram till den tomma platsen bredvid mej.
Du vet såna där huvudrörelser som magdansöser gör? Huvudet liksom glider från sida till sida, lite som vissa deltagare i RuPauls Dragrace gör när dom håller upp ett finger i luften, vickar det och säger ”Uh-uh, no, girl, she didn’t!” Du kan också hitta det i vissa Bollywood danser, inom hip-hopen, och jag tror också den finns i Javanesisk tempeldans, men jag kan ha fel.
I alla fall: det är allt dom gör. Isolerar, och vickar. Det är bara det att dom gör det med hela kroppen, och är sådär synnerligen synkrona att man ibland undrar om det inte en synvilla, en projektion.
Dansen påminner mej om en buckla i en spegel, du vet som på lustiga huset, där saker liksom skjuter iväg ur kroppen, höften verkar felriktad, axlarna sneda, eller de hasande, gungande stegen som trillingsystrarna tar i den tecknade franska filmen The Triplets of Belleville. Det är bara det att dom inte alls är lika synkade, trots att dom är ritade.
Min förmåga att känna sympati är ganska hög, men den har aldrig förut tagit sej fysiskt uttryck. Nästan så fort dansarna kommer in och börjar sin liksom vickande dans, så börjar min nacke ömma. Lite molande till en början, men känslan blev starkare och starkare, från värk till smärta.
För några år sen hade jag nån slags muskelinflammation i nacken som gjorde att jag hade tidernas problem med att lyfta huvudet när jag låg ner. Det här var lite samma sak. Det var som om någon tagit tag i mina nackmuskler, och långsamt kramat dom.
Försiktigt, för att inte störa, ändrar jag sittställning. Sjunker ner i stolen. Trycker nacken mot stolsryggen, och hoppas att det ska avlasta. Nej. Jag vrider huvudet lite grand, försöker liksom töja ut musklerna, tvinga dom att slappna av. Nej. Jag höjer axlarna. Jag säker axlarna. Jag böjer hakan mot brösten. Nej.
Jag håller på att bli galen.
Långsamt, som om dom knappt rörde sej, i ett slags skumt, lite slaskigt ljus, vickar dom över scenen. Bröstkorg ut, bröstkorg in, höft åt sidan, buga framåt, buga bakåt, gå ner på knä, upp igen, vicka, vagga, vrid och vänd. Dom rör sej som en slags förstorad version av dom där rörelserna man gör när man försöker väcka kroppen efter ett synnerligen långt och stillsamt sittande.
Dansarna är tre kvinnor och tre män, tror jag. Det är lite svårt att avgöra. Jag kollar in bröstkorgarna, och försöker på utbuktningar eller inte, avgöra vilket kön den tillhör.
Dom är barfota, och svartklädda. Överkroppen är täck av en slags polo, och dom har en slags vid, presseningsstel kjol som dom hela tiden håller upp i knähöjd, som om dom var rädda att den skulle bli blöt, vilket gör att dom nästan inte använder armarna alls.
Det är ganska meditativt, och grymt imponerande, och till slut lyckas jag hitta en ställning där jag kan glömma min nacke och liksom sväva bort.
I pausen ser jag nog lite konstigt ut: jag står på gatan utanför Dansens Hus och vickar på rumpan, juckar runt och liksom hula-hular med höfterna. Jag försöker hitta den där nerven eller muskelknuten som värker. Det känns som om jag befinner mej mittemellan ett ryggskott och fina fisken. Ett steg åt fel håll, en plötsligt muskelspasm eller oväntad vridning, och det är kommer att bli pomperipossahållning hela veckan lång.
Fina fisken vinner. Jag krummar lite, och plötsligt har jag inte ont alls. Försiktigt, för att inte trigga något som gör att allt glider tillbaka, testar jag vad jag kan göra. Jag svankar, lyfter ett knä, skjuter bröst.
Jag är smärtfri.
Det är lite småtråkigt att stå här ute, ensam, så jag går in och sätter mej på min plats i salongen, och något ganska ovanligt händer: den asiatiska kvinnan börjar prata med mej. Jag menar inte att det är ovanligt för att hon är kvinna, eller för att hon är asiat, jag menar att det är ovanligt att någon över huvudtaget pratar med mej på teatern. Jag har liksom ett fejs som inte inbjuder till samtal. Jag ser sur ut, i mitt naturliga tillstånd.
Vilket är anledningen till att jag försöker le så ofta jag kan, förresten.
Hon börjar lite försiktigt med att på engelska fråga mej hur man uttalar vissa svenska ord, och vad dom betyder. Som gata, och torg, och väg. Och så undrar hon vad galleria betyder.
Jag översätter det till mall, men sen snor vi in oss i att det också kan betyda gallery, som i konstgalleri.
Hon är tyst mellan mina svar och hennes frågor, som om hon verkligen funderar på vad jag säger, som om hon liksom mentalt sorterar in mitt svar på passande hylla inne i huvudet. Så undrar hon hur det kommer sej att jag hamnade här, hur jag kände till just den här föreställningen.
Jag, som antog att danstruppen kom från Japan, antog att hon var från Japan, men nu när jag vet att dom var från Kina, antar jag att hon var från Kina, och att hon frågade av samma anledning som jag hade frågat om jag befunnit mej i ett annat land och plötsligt hamnade på en utsåld föreställning med en svensk danstrupp: man vill veta hur nån i ett annat land känner till något om ens eget.
Det är alltid lite pinsamt att säga att jag har en blogg. Jag är lite rädd att det ska låta som om jag skryter, som om jag tycker att jag är en bloggare, som om det vore något.
”I write, a little,” svarar jag, lågt.
”Are you a journalist?”
”No.”
Hon nickar, och väntar på att jag ska fortsätta.
”I have a blog,” nästan viskar jag.
Hon nickar, men verkar inte riktigt förstå.
”I go to a lot of things,” försöker jag.
”Musicals?”
”Yes!”
”Have you seen…” Hon letar efter ord, efter titlar, efter namn.
”Jersey Boys?” försöker jag.
”No.”
”Cabaret?”
”Drowsy Chaperone?” Så kommer jag ihåg att den inte alls hette så på svenska, och förklarar: ”Förklädet?” Och så tänker jag att det där med prickar över bokstäverna är ju något som kanske inte är så tydligt i talspråk, så jag kör med en variant: ”Fourklahdet?”
”No.”
Jag ger upp, och rycker ursäktande på mina ömfria axlar.
”Carmencita - ” Hon letar, lite osäker på hur hon ska fortsätta.
”Oh, oh,” säger jag, upphetsad som en unge den 24/12, ”Carmentcita Rockefeller!”
”Yes.”
Jag vill berätta att detta är ett fantastiskt sammanträffande, att jag precis, några timmar tidigare, suttit och skrivit på en rapport om just den föreställningen, men jag vet inte hur jag ska kunna berätta det utan att berätta att jag har en blogg.
”Did you like it?”
Hon gillade den. Hon gillade den mycket. Vi pratar om olika nummer, och det visar sej att hon inte har fattat något alls, men att hon gillade den.
”She was lying all the time, to everybody,” berättar jag, och försöker komma på om det finns något passande engelsk ord för sol-och-vårare.
”Oh?” säger hon.
”She said she was a japanese princess, but she wasn’t” fortsätter jag, för eftersom jag antagligen felaktigt identifierat min bänkgranne som japanska, så var jag lite nyfiken på vad hon skulle tycka om det hela. Skulle det vara intressant, och skulle hon tycka att det var förolämpande?”
”She was a princess?”
”No, no, she pretended she was a princess. A japanese princess…”
Hon nappar inte.
”Do you remember the number when they were dressed in kimonos?”
”Yes?”
”That was when she lied and said she was japanese.”
”Oh.”
Hon verkar artigt intresserad, men inte alls fascinerad, vilket är naturligt, eftersom jag nu efteråt blir mer och mer övertygad om att hon inte var från Japan, så det hela måste ha varit som om någon i en teatersalong i Santiago försökte få mej intresserad av att någon utgav sej för att vara från Schweitz när han egentligen var från Chile.
Precis innan andra akten börjar, ber en röst oss att försöka vara så tysta som möjligt, eftersom man kommer att spela in och förstärka de ljud som dansarna gör, och alla andra,ovidkommande ljud kommer att störa.
Och det var som startskottet för Hundra Minuter Hostning, Prassel Med Liten Plastpåse och Gissa Vems Ringsignal Det Här Är? Jag har aldrig varit med om en så slamrig publik, och jag har varit på barnteater.
Andra akten är tyvärr lite mer av samma sak, fast med ljud. Det är imponerande, men inte längre revolutionerande. Man är vitklädda istället för svartklädda, men rörelserna är i stor sett samma: en slags upprepning av ett rörelsemönster, med små, små förändringar varje gång, så att det knappt märks.
Efter föreställningen, när jag låser upp min cykel och letar efter min hörlurar i ryggan, kommer en man och en kvinna fram till mej. Jag känner igen dom, för dom satt på samma rad som jag, fast inte på samma sidan som den asiatiska kvinnan. Jag vet inte varför, men dom frågar:
”Så vad tyckte du?”
Jag svarar något om att det var imponerande, men kanske lite långt. Det kändes som om vi inte var tillräckligt bekanta för att jag skulle börja berätta om min krampande nacke.
Dom verkade - gudskelov - inte vidare intresserade av mitt svar, utan verkade mer intesserade av att berätta att dom älskade den:
”Jag älskade den!”
”Så meditativ.”
”Hypnotisk.”
”Lugnande.”
”Asbra.”
”Urbra.”
Dom tackar och går. Jag fattar inte riktigt varför dom tackar, eller varför dom kom fram, men miraklernas minut är inte över, för knappt har jag fått på mej hörlurarna innan två danskar kommer fram, och på tevesvenska frågar mej om jag kan rekommendera någon trevlig bar.
Jag blir lite imponerad över att dom verkar tycka att jag ser ut som någon som verkar kapabel att rekommendera något som har med nattliv och inneställen att göra, men kanske har man i Danmark andra krav på vad det betyder att vara hip. Jag semaforerar bort mot Gamla Stan, och förklarar att det är något som ’såna som ni’ - jag menade turister - brukar gilla. Dom tackar, och drar, kanske inte helt medvetna om att det är en bra bit att gå.
Och nu, såhär efteråt, är jag inte helt övertygad om att dom inte var från Norge.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1190:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
SÅNGER TILL EN NY VÄRLD, med Kulturama Gymnasiums sistaårselever:
"Det blir en afton av många tagna steg och oåterkalleliga beslut, eftersom det är föreställningens tema: Sångerna handlar alla om stunden när något avgörs, om det så är när Columbus upptäcker America, som i On the Deck of a Spanish Sailing Ship, 1492 eller när en rik kvinna stiger ut på en avsats på 57 våningen för att fånga sin makes uppmärksamhet, som i Just One Step, eller när ett par inser att dom inte kan leva utan varandra, som i I’d Give It All To You.
Och i ärlighetens namn, borde inte det alltid varit sångens uppgift, i en musikal: att skapa en slags vändpunkt, att förändra, att se till att allt inte är precis likadant som innan sången började, för vad vore det för mening med att sjunga den?"
Låter det intressant? Här är resten:
FRÖKEN ROSITA, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Föreställningen jag ser är ett första publikrep, och mycket kommer säkert att hända innan premiären, men under själva föreställningen sitter jag och funderar på om det finns ett svenskt motsvarighet till uttrycket enough rope, som i: Give a man enough rope, and he’ll hang himself, för även om jag förstår att det inte stämmer, så tycker jag att det känns lite som om det är precis detta som teaterchefen har gjort. Hon har gett Tommy Berggren tillräckligt med rep. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/froken-rosita-kulturhuset-stadsteatern.html
GREASE på Silja Serenade:
"Jag är uppfödd på ett hotell, och om jag fick som jag ville skulle jag vilja bo på hotell för resten av mitt liv. Givetvis skulle jag väl behöva en lägenhet nånstans, att förvara saker som inte kan ersättas i, men den skulle nog kunna hyras ut, för det mesta, i andra hand.
I Kander & Ebbs musical CHICAGO säger Roxie:
”I’m older than I ever intended to be.”
Jag parafraserar:
”Jag trodde aldrig jag skulle vara här, vid min ålder.” Det är inte så att jag trodde att jag inte skulle vara här som i: död, utan, här som i: i Stockholm. "
Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/04/grease-silja-serande-forestallning-37.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar