Jag är helt och hållet för omedelbar tillfredsställelse. Jag avskyr att gå och vänta, kommer alltid för tidigt, och i många fall avstår jag hellre än går och trånar. Om någon nu erbjöd mej en månad i New York, alla utgifter betalda, men först om två år, hade jag nog försökt kompromissa genom att gå ner till två veckor, men omedelbart! Om någon säger:
”Vill du följa med till Ikea på fredag?” svarar jag:
”Vad är det för fel med på en gång?”
Jag är lite som en hund. Man kan inte fråga en hund om den vill ha mat snart. Nämner man mat börjar han salivera NU. Frågar man honom om han vill gå ut förstår han inte konceptet om några timmar. Han är redan kissnödig.
Det är inte en beundransvärd egenskap, men jag försöker jobba på den. Jag har upptäckt att det bästa sättet att övervinna denna inre stress är att försöka fylla tiden mellan Nu och Sen. För att inte gå hemifrån för tidigt för att sen få sitta någonstans och häcka och räkna ner kvart för kvart har jag börjat sortera bokhyllan, eller dammsuga, eller rensa ut kylskåpet. Sånt där som inte tar en väldigt tid. Vattna växter går också bra, men börja ingen mer djupgående omplantering.
Rör det sej om flera dagar, eller veckor, kan man man passa på att riktigt plugga, sätta sej in, studera det eftertraktade. Är det en resa till Helsingfors man går och väntar på, kan man kolla upp stadens historia och följaktligen bli lite mer bildad i allting Gustav Wasa och vissa Tsarer, och ser man fram emot en föreställning kan man låtsas att man förbereder en avhandling i ämnet.
Som jag gjorde när jag blev inbjuden till Kamraternas premiär av Beethovens Fidelio på Årsta Teater:
Jag tillbringade en vecka med Beethoven. En vecka, till och från, kanske ska tilläggas, men en vecka någorlunda fokuserad på Beethoven, i alla fall. Musikaliskt var det Beethoven som gällde, förutom den eklektiska pop som skvalade under några insprängda pass på Friskis och Svettis. Det kanske låter ambitiöst, men för någon som jag, som inte alls är klassiskt bevandrad, krävs det en himla massa upprepat lyssnande för att verkligen höra. Jag alfabetiserade mina guideböcker under Månskenssonaten, rensade anslagstavlan under Ode To Joy och under Für Elise gav jag mej på badrumsskåpet. Under den turkiska marchen låg jag bara utslagen på min saccosäck. Den är trots allt inte ens två minuter lång.
Youtube är fantastiskt. Man bara skriver in namnet på det man är intresserad av, och vips har man femti-sjutton versioner av Menuet i G, eller tjugo-nitton dokumentärer om Beethoven. Och jag tror inte jag skulle kunna vara verksam utan Wikipedia.
Fidelio, Ludwig van Beethovens enda opera, hade premiär 1814, samma år som Danmark gav upp Norge till Sverige, och samma år som Norge blev självständigt, konstitutionen skrivs under 17 Maj, och den danske prinsen Christian Frederik blir kung över Norge, Napoleon avgår som kejsare, Louise XVIII blir kung över Frankrike, och Britterna och Amerikanarna krigar. Gustav Febergé, han med äggen, ni vet, föddes, och John Tobias Sergel, skulptören, känd från plattan, dog. Bröderna Grimm ger ut sin första sagosamling, och Jane Austens Mansfield Park publiceras anonymt. Detta var också året som metronomen uppfanns, och året då Beethovens åttonde, och hans Piano sonata no 27 komponerades.
Det är Beethovens enda opera, och när han skrev den var han redan döv. Av de dokumentärer jag har sett på Youtube har jag dragit slutsatsen att han var en ganska diktatorisk och kolerisk person, så jag tror inte det här med teater är hans grej, riktigt. Musik, det var hans sak. Människor, inte lika mycket.
När jag stundom blev riktigt trött på hörapparater, vårdnadstvister, klassicismen och romantiken, smög jag in lite läsning om Impressionisterna, du vet; Monet, Manet, Degas och grabbarna. Jag hade tidigt tagit beslutet att inte köpa några böcker om Beethoven. Inte några nya böcker, i alla fall. Inga från en riktigt bokhandel. Om jag snubblade över något litterärt och Beethovenorienterat på Myrorna eller Stadsmissionen var det okej, men jag skulle liksom inte anstränga mej. Inte cykla till Ropsten, typ.
Mitt bibliotek har nu utökats med tre böcker om Impressionisterna. Dom verkar vara populärare än musikhistoria i stort och Beethoven i synnerhet. Eller så är det så att folk älskar klassisk musik så mycket att man inte donerar böcker i ämnet. Man liksom sitter på dom, och tar fram dom och bläddrar vid högtidliga tillfällen.
Jag hittade över tio versioner av olika inspelningar av Fidelio på Youtube. Några var bara musiken från föreställningar, men de flesta var hela infilmningar. Jag orkade med två.
Aldrig någonsin slutade jag med det jag höll på med och utropade: Åh, den här biten känner jag igen! Och aldrig, under den andra genomtitten satte jag mej upp i sackosäcken och exklamerade: Nu fattar jag verkets storhet, det blir verkligen bättre andra gången man hör det!!!
Jag antar att jag fortfarande styrs av mitt behov av omedelbar tillfredsställelse: ett musikaliskt verk måste ge mej något, nästan med en gång, jag orkar inte lyssna mer en några få gånger innan jag ger upp. Jag är inte tillräckligt sofistikerad.
Jag lärde mej också att bara för att saker är världsberömda i Kalmar, behöver dom inte skapa sensation i resten av världen. Jag pratar om 1982. Gymnasietid. Kasseband. Te och rostat bröd och keso och Den Gamle Farbriks Hallonmarmelad. Och på stereon: Louise Tucker. Syntmusiken var ny, och här kom en brutta som kom och sjöng opera till elektronik. Hon var hur stor som helst, bland mina vänner i Kalmar. För ingen, nånsin, sen dess, som jag har mött, har känt till henne. Varken i min åldersgrupp eller i någon annan.
Så när jag kommer fram till Sonata no. 8 Pathetique - 2nd Movement - Adagio Cantabile, står plötsligt Deja vu där och viskar i mitt öra:
”Du känner väl igen den här låten?”
”Ja,” viskar jag tillbaka, liksom förtrollad.
”Varifrån?”
”Jag vet inte…”
Det tog mej nästan ett dygn att komma på varifrån jag kände igen den. Och givetvis hände det i duschen.
”Midnight, blue, so lonely whiteout you…” ekar mellan de helkaklade väggarna, i en slags castrato-klingande falsett-sopran. Det är inte vackert. Plötsligt hör jag mej själv, greppar tag i en handduk och plaskar ut i vardagsrummet och letar upp den där mystiska Beethovenlåten. Det tog mej 32 år att få ihop det. Louise Tuckers Midnight Blue är Beethovens Sonata Pathetique. Who knew?
Så kom äntligen dagen. Dagen med stort D. Eller stort P. P som i Premiär. Det är väldigt sällan jag blir bjuden på en premiär, och jag har alltid för ambition att klä upp mej lite extra, för jag uppskattar verkligen när andra gör det. Allt blir liksom lite förhöjt, förväntansfullt, lite andäktigt och viktigt, när man har finkläderna på. Men det är lite svårt att klä upp sej när man har rakat huvud, hur man än gör ser man ut som en förrymd fotbollstränare. Jag skulle vilja anlända i kostym, utan vare sej ryggsäck eller annan väska, med en struken skjorta, väst och slips, och med en matchande näsduk sådär lagom nonchalant nedstucken i bröstfickan, men på något sätt slutar det alltid med att jag står där i det gamla vanliga: något diskret, och förhoppningsfullt: rent. Med en ryggsäck fullproppad med sånt jag verkligen behöver om nu apokalypsen inträffar under mitt teaterbesök.
Jag låser fast cykeln vid en flaggstolpe på Årsta Torg och går in på teatern. Givetvis är jag för tidig. Jag trodde det skulle ta längre tid att klä sej, men det visar sej att även om man slösar bort avsevärd tid med att vela mellan två olika byxor är man klädd på kvart. Och då har man bytt t-shirt två gånger och slutligen bestämt sej för en grå tröja.
Folk är inte så där överdrivet uppklädda. Jag ser en trend med röda korta läderjackor och klumpiga gympaskor, på kvinnorna, och bland männen verkar sandaler, med eller utan strumpor, vara på modet.
Biljetten är programmet, och jag kryper in i ett hörn och börjar studera, tills det är dags att gå in i salongen.
Det handlar om Fidelio, som utklädd till man tar jobb som fångvaktare på ett fängelse där hon misstänker att henne man sitter inspärrad, varpå fängelsedirektörens dotter blir förälskad i henne, och dumpar sin fästman.
Scenen är ett stort tråkigt kontorsrum, några skrivbord till höger, där en kvinna i någon slags uniform och en blonderade frisyr med utväxt sitter och ineffektivt låter tiden gå, och en liten orkester till vänster. Dom har också uniformer, och väldigt roliga, uppenbara peruker. Jag tänker först på Fania Fenelons Kvinnoorkestern, som handlar om judinnorna som i Auschwitz spelade för fångarna på väg till gaskamrarna, och tänker att om nog tar av sej perukerna sen och visar rakade huvud, men så ser jag en man ibland dom, och inser att jag nog är ute och cyklar. Dessutom säger kvinna bakom mej något om DDR.
Aha, tänker jag. Okej, det passar ju lite bättre. Jag beundrar dom där regissörerna som tar tag i ett verk och riktigt skakar om det, och i det ger det en ny mening, lyckas säga något nytt. Många regissörer försöker göra det, men lyckas bara tvinga in samma gamla verk i nyare kläder. Det är samma historia, fast det nu verkar utspela sej i ett akvarium eller under den feodala medeltiden. Kejsarens nya kläder, liksom. Tjechovs tre systrar vandrar runt på en sophög och agerar som om dom inte har avskräde upp till knäna.
Här har man valt att försätta pjäsen i Östtyskland, 1989. Och plötsligt känns det angeläget. Läsningen håller.
En av mina favoritfilmer är Nakna Pistolen 33 1/3 från 1994. Eller, den brukade vara det, i alla fall. Jag har inte sett den på över tio år, så det är mycket möjligt att jag inte alls känner som jag brukade. Jag har liksom blivit smartare, tror jag. Och inte lika lättroad, men kanske lite smartare. Mitt idoga podcastlyssnande har i alla fall bevisligen lärt mej att The Donner Party Crossing var ett försök att 1846 hitta en genväg över Klippiga Bergen som slutade i kannibalism, och inte som jag trodde för trettio år sen: ett slags Party hemma hos familjen Donner.
En mycket rolig scen utspelar sej under Oscarsgalan, när man läser upp de nominerade. Det låter, löst översatt, såhär:
”De nominerade för bästa kvinnliga biroll är: Mary Lou Retton, för Fatal Affair, en kvinnas svåra prövning att komma över sin katts död, under Hindenburgkatastrofen. Morgan Fairchild, för Final Proposal, en modig pionjärskvinnas triumferande seger över bulimi under The Donner Party Crossing. Shannen Doherty, för Basic Analysis, en kvinnas triumf över en svampinfektion under en tragisk säsong för det amerikanska fotbollslaget Buffalo Bill.”
Om man gjorde samma sak med kvällens uppsättning av Fidelio skulle det se ut såhär:
”Natalie Henborg, för Fidelio, en kvinnas modiga kamp att genom transvestism rädda sin make ur fängelse under Berlinmurens fall.”
Eller vänta, det var ju birollsnominerangarna, eller hur:
”Elsa Ridderstedt, för Fidelio, en kvinnas förvirrade kamp för kärleken till en dragking som jobbar som manligt vakt för att rädda sin make ur ett politiskt fängelse under Berlinmurens fall.”
Av de två versioner jag såg på Youtube upplevde jag det som mycket dramatiskt lovande, men en väldigt stagnant föreställning. Man står och sjunger, liksom.
Men det här är något annat. Det här är nästan på gränsen till fars. Alla sångare har krönts med hiskeliga 80-talsperuker. Och det är en jäkla massa springande ut och in genom dörrar under operans själva set-up. Det tar en liten stund innan man lyckas vänja sej vid de hemska frisyrerna, men dramatiskt är vi med redan från början. Jag tycker så väldigt mycket bättre om det här än det jag såg på Youtube. Jag tycker till och med att det låter bättre, på något sätt. Folk står inte bara rakt upp och ner och sjunger. Dom har blivit människor, med tydliga och spännande relationer. Man gör entré och sorti, och det känns som om tragedin är långt, långt borta.
Operasångare imponerar oftare på mej än inte. Med det menar jag att det är oftare jag sitter där och tänker:
”Wow, det här verkligen imponerande!” än jag sitter där och tänker:
”Wow, det här är verkligen inte ett dugg imponerande.”
Där det i musikalsångares fall är en 50 procents chans att en artist ställer sej upp och medvetet bjuder på något vi alla har sett förut, om det så är gesterna - handen i luften, eller vanligare; båda armarna med fingrarna utbredda på väg att i en cirkel från varsin höft mötas rakt över huvudet i den sista tonen, eller en tolkning av en sång totalt rippad ton för ton av Liza, Barbra, Idina eller Kristin, är det mycket ovanligt att en operasångare beter sej så som man förskräckt befarar. Dom ligger ner, de rusar runt, dom slåss, dom agerar, och över allt så sjunger dom för en publik så krävande att den nog hellre skulle se en aktör trilla av scenen än sjunga en sur ton. Opera, som i mycket borde kännas mer förhöjt, ger ofta ett mer äkta intryck. Jag vet inte varför det är så.
Jens Palmqvist, som den övergivne och kärlekstörstande fästmannen Jaquino är så nördigt söt i sin peruk att jag är tvungen att riktigt kolla efter att man inte har tagit det här med byxroller till en helt ny nivå och att det inte är en kvinna utklädd till man.
Linus Flogell, som den penisfixerade Pizarro, mannen som har gett sexuella övergrepp med homosexuella undertoner ett nytt ansikte, blir både komisk och skrämmande, lite som många politiker i ett visst parti, och deras anhängare.
I pausen kollar jag min mobil, och en man och en kvinna nästan rusar fram till mej och frågar hur det går i matchen. Jag antar att dom talar om det är sportevenemanget i Brasilien som aldrig verkar ta slut. EM i fotboll, eller vad det nu kan vara. Jag är nästan säker på att gäller fotboll, för jag har läst inlägg på Fejjan, berömmande alla de vältränade benen.
Jag smiter in på herrtoaletten, där det sitter en plansch från föreställningen, och försöker ta en affischselfie. Det blir lite komiska när man halar fram en kamera inne vid pissoaren på en mugg och försöker fota sej själv. Man blir, som Jennie Fields i John Irvings Garp och Hans Värld: lite sexuellt suspekt.
Efter paus försöker man dra åt snaran, men det är lite svårt. Vi vill så gärna ha roligt. Daniel Ralphsson, som jag tycket mycket om som den komiske Pingeling eller Pang-Pang i Kungliga Operans Turandot i våras, har fått den otacksamma rollen att som den svältande politiske fången Florestan, försöka få oss att plötsligt känna medlidande. Vi vill inte riktigt. Vi hade ju så roligt. Men så är vi plötsligt där. Vi har fått från släng-i-dörr-fars till gripande drama. Nästan. Det är lite obalans, men det har nog med oss, publiken att göra. Vi är inte riktigt redo. Vi ligger efter. Övergången känns lite abrupt. Jag tror att om man bara låtit den politiske fången få andas en gnutta komik, gett honom lite humor, hade det nog inte varit några problem. Lite av Roberto Benigni i Livet är Underbart, eller lite av en sån där förvirrad professor som i vissa filmer släpps ut efter åratal i fångenskap. Något att tycka om, inte bara något att ömka.
Scenografin, med en underbar liten förskrämd grön växt i ett hörn, kostym, mask och regi imponerar, men det är själva läsningen, tolkningen som får mej att höja på ögonbrynen. Kaxigt. Och det håller.
Muren faller, och vi är alla fria. Nästan alla.
Om jag säger att slutet är väldigt överraskande, då kommer ju inte slutet att vara en överraskning, så jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Teresia och Kamraterna.
Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 6240:-
Om du gillade det här kanske du gillar:
TRE MÄN I EN BÅT med Kullehusteatern på Hallwylska Palatset.
"Och att se Thomas Eriksson spela teater är lite som att se en lindansare balansera högt däruppe. Precis när man tror att han ska dratta dit, spela över, gå ifrån historien för att kamma hem några enkla skratt, rätar han upp sej, skärper till sej och fortsätter sin akt. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande: han är som en hybrid av en stå up-komiker, eller värsta sortens fars-clown och en seriös aktör. Han är ofta ute på tunn is, men klarar sej alltid torrskodd. Aldrig någonsin känns det som om målet bara är ett skratt, även om det alltid är resultatet. Det är som om han tillåter oss att skratta åt honom, samtidigt som han koncentrerar sej på att framföra pjäsen. "
Låter det intressant? Här är resten:
OPERAKUL - BLAND HJÄLTEDÅD OCH KÄRLEKSKVAL med Parkteatern, Under Eken i Galärparken på Djurgården.
"Det här en mycket bra föreställning för att introducera ungar både till teater i allmänhet och till opera i synnerhet. Artisterna är lättillgängliga och ställer ofta direkta frågor till den unga publiken, och dom tar in, och anpassar sej efter svaren. Om jag var liten hade jag älskat det här. Och som vuxen tycker jag det är mycket underhållande."
Låter det intressant? Här är resten:
JAKTSCENER FRÅN NEDRE BAYERN med Teater Tillsammans på moment:teater
"Folk, publik, börjar strömma till. En av skådisarna, som ska spela den otrogne bonddrängen, och som nyss pratade om plankning, kommer ut och presenterar en kvinna med gitarr. Hon, som snart ska spela slaktarfrun, börjar sjunga Somliga Går Med Trasiga Skor, och två kvinnor, en med ansikte som en kokt potatis med tofs, och den andra som en elongerad Susan Sarandon, pratar högre och högre för att överrösta sången. Dom verkar inte ha setts på länge, och jag hör hur dom har mycket att berätta om sej själv, och lite tid att lyssna. Jag snyter mej."
Låter det intressant? Här är resten:
