Gott Nytt År

Årets sista dag: en slags sammanställning.

215 föreställning blev det i år. Det blir lite mer än fyra föreställningar i veckan, vilket låter jättemycket, bra mycket mer än det känns, liksom. 
Jag har gjort en liten sammanställning, och om jag inte har förvirrat mej - vilket jag antagligen gjort - så har jag sett:

11 Operaföreställningar
34 Dansföreställningar
30 elevuppspel
91 pjäser
22 musikaler
17 konserter 
10 cabaret/shower/annat.

Av dessa har 
13 varit på Dramaten
21 varit på Kulturhuset Stadsteatern
10 varit på Dansens hus
15 varit monologer
12 varit barn- eller familjeföreställningar
2 pjäser varit på engelska
5 har jag sett två gånger: HAPPY END, SWEENEY TODD, CHICAGO, BILL,  STOP. PLAY. REWIND.

Och jag har fortfarande två föreställningar kvar att rapportera om:

STOP. PLAY. REWIND.  och EN JULSAGA på Boulevardteatern. 

Nu är det inte många dagar kvar av 2014

Snart är det ett nytt år, och det är kanske dags att se tillbaka på det gamla. Det blev ganska många föreställningar. Många toppar och några dalar. Några mycket enkla, och några riktiga spektakel. Två av dom verkliga höjdarna skedde på Dansens Hus: 

JOHN av DV8 på Dansens Hus

"Efteråt, när vi står utanför entrén till Dansens Hus och försöker samla våra intryck, säger jag, långsamt, eftertänkssamt, lite förundrad:

”Det här kan mycket väl ha varit något av det bästa jag någonsin sett…”

Achromotrichia tittar på mej. Tittar upp i himlen. Funderar, kort. 

”Japp…” säger han."









Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/05/john-med-dv8-pa-dansens-hus.html

HANS WAS HEIRI, av Zimmermann och De Perrot, på Dansens Hus

Om gud finns, och om jag kommer så långt som till pärleporten, och där blir mött av vad han nu heter, som låter hälsa att gud inte är helt hundra på det sätt jag levt mitt liv, utan tänker både straffa mej och belöna mej genom att låta mej välja en föreställning att titta på om och om igen i evighet, Amen, då är detta en föreställning som ligger väldigt högt upp på listan. 

Detta är föreställningen där jag gav min första, otvungna stående ovation. Jag kunde inte sitta. Jag var tvungen att hoppa upp, stampa, klappa, vissla, skrika. 

Detta är föreställningen där jag vrålade mej hes.

Detta är förställningen där jag satt och pratade högt, som ett barn: 

Nämen!

Oj!

Men hur i helsike…

Titta där!

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/02/hans-was-heiri-koncept-regi-och.html

OPERAHÖGSKOLAN PÅ OPERAN 2014, DIRIGENT David Björkman, ISCENSÄTTNING Helena Röhr, KUNGLIGA HOVKAPELLET, MUSIKALISK INSTUDERING Martin Hellström, Christine Morgan, CEMBALO Martin Hellström (Don Giovanni), Christine Morgan (Xerxes), ITALIENSK SPRÅKCOACH Giuseppina Penta, TYSK SPRÅKCOACH Miryam Danielsson , KOSTYM Mats Lindberg, MASKÖRER Carola Berglund, Ingunn Schumann Mosand, Katarina Wink-Kyhle, INSPICIENT Barbro Åström Moback, PRODUCENT Metta Flensburg (Kungliga Operan) Marit Wixell (Operahögskolan), Medverkande studenter: Désirée Baraula, Jonas Bergström, Cornelia Beskow, Rebecca Fjällsby, Maja Frydén, Heddie Färdig, Nils Gustén, Albina Isufi, Åsa Jäger, Christina Nilsson, Tobias Nyström, Markus Pettersson, Wiktor Sundqvist, Tobias Westman, Hannes Öberg. Föreställning 213 19/12 2014.

WHEN YOU READ YOU BEGIN WITH A-B-C

WHEN YOU SING YOU BEGIN WITH DO-RE-MI

Jag sitter vansinnigt bra. Man hade kunnat tro att jag kanske skulle ha fått en stol på sidan, någonstans på en av balkongerna, men nej, här är jag, på parketten, ganska långt bak, visserligen, men nästan i mitten. Jag sitter bättre än regissören, för guds skull! Hon sitter på samma bänkrad men lite längre ut. Jag känner igen henne, för hon var uppe på scenen och babblade lite innan det hela började

Sa jag att det är Operahögskolan som har föreställning på Kungliga Operan. Inte? Då säger jag det nu:

Operahögskolan har föreställning på Kungliga Operan. 

Operahögskolan startades 1968. Är inte det ganska intressant? Året med alla studentuppror och allmän oreda känns ju inte som ett givet år för att starta en skola för en ganska konservativ konstform, men om man vet att operautbildningen under 17-, 18- och 1900-talet ägde runt på Kungliga Operan och vid Musikaliska Akademien, då kommer det hela lite mer i rätt perspektiv. Man bröt sej loss, på sitt sätt. 

Händel, honey...

Först ut är George Friedrich Händels Xerxes, från 1738. Jag har sett den förut, med Operastudion, årskurs 1 och 2, i Årsta Folkets Hus, i våras, och jag tyckte väldigt mycket om den. Vad jag borde ha gjort var att läsa min egen rapport från den dagen, för det visar sej ganska snart att jag inte är helt klar på vad det är som händer. Jag har nämligen blandat ihop handlingen lite med Beethovens Fidelio som Kamraterna satte upp, också i Årsta Folkets Hus. Historierna påminner inte någonstans om varandra, förutom att dom innehåller kvinnor i manskläder. Förvirrad försöker jag bena ut vem som är vad och varför, och hur det kommer sej att en kvinna i manskläder kramar en buske så passionerat. 

Scenografin är sex höga, ljusa spegeldörrar, tre på varje sida. Är inte det ett väldigt fånigt namn, spegeldörrar? Jag hade förstått om man hade haft speglar i dom, men inte. Det är bara en slags ramar, eller hur? För det är väl inte så att man från början hade speglar i dörrarna, och att det sen, kanske för att det var för dyrt, liksom utvecklade bort dom?

Näst därefter kommer Giacomo Puccinis Madame Butterfly. Jag har inte sett denna opera, men jag har sett hans Turandot och hans La Boheme, och en gång, vintern 1989, satt jag på ganska bra platser på parkett på Theatre Royal, Drury Lane, några dagar efter premiären av Schönberg och Boublils nya musikal efter deras megahit Les Miserables, och funderade på varifrån upphovsmännen hade snott sin historia. Det kunde väl inte bara vara jag som kände igen berättelsen: Kvinnan som blir övergiven av mannen, lämnad med ett barn, när han åker hem till sitt land. Det var först i andra akten som jag hajade att verkets titel, Miss Saigon, var en homage till förlagan, Madame Butterfly. Så inte är hon helt obekant, inte. 

Jag var inte vidare imponerad av musikalen - historien är spretig och jag gillar mina dramer som små prydliga paket, där alla fyller en tydlig funktion -  och faktum är att Puccinis opera inte heller var nån hit när den först hade premiär, på La Scala 1904, utan han fick snällt sätta sej ner och skriva om ett och annat.

Jag hade tänkt gå på ett publikrep av den här föreställningen, men det visade sej vara en omöjlighet. Ronja Rövardotter hade ett av sina öppna rep på Kulturhuset Stadsteatern, och vid närmare kontroll visade det sej att man båda repetitionerna skedde dagtid, så…

Jag hade tjatat till mej en plats på Operhögskolans föreställning av min kompis Vilhelm Erkenskrok, och det var lite småsnopet att behöva ringa honom och säga att jag inte kunde komma. 

Dagen efter, hör och häpna, ringer Vilhelm och frågar om jag kan och vill komma på själva föreställningen. Killen som fått hans biljett, Norman, hade fått någon mystiskt magåkomma, och var indisponibel. 

”Ja, tack, med socker på,” var mitt svar. 

Det fanns inte tid att lyssna igenom någon av operorna, eller ens att läsa igenom handlingen på Wikipedia. Jag var mitt uppe i min rapport av Ronja Rövardotter, och när den väl var publicerad, och jag puffat för inlägger på diverse sociala medier (Du vet väl att jag skapat en Faceboook-grupp?) fanns det inte mycket tid kvar. Jag kastade i mej en sen lunch, duschade, hoppade på cykeln och drog in till stan. 

Very Verdi

Giuseppi Verdi verkade gilla Shakespeare. Han har tonsatt både Macbeth, Othello och Falstaff, som är en liten pyttipanna av Muntra Fruarna i Windsor, En Midsommarnattsdröm och Henry IV. Här har man valt att visa en scen ur Othello, från 1887, hans näst sista opera, och den han skrev efter ett sin superhit Aida, efter ett upphåll på sexton år då han testat att gå i pension. Det funkade inte. Han blev deprimerad och gnällig. 

Jag har aldrig sett den här operan, och jag har faktiskt aldrig sett Shakespeares pjäs, även om jag planerar att se Kulturhuset Stadsteaterns uppsättning på nyåret, och eftersom man sjunger på originalspråket, har jag ingen aning om var i dramat vi befinner oss. Är det början, mitten, eller slutet? Dom verkar inte direkt ovänner, men inte heller speciellt nykära. Jag försöker snegla ner i programbladet, men det är så mörkt, och jag vill inte prassla och störa. Försiktigt, försiktigt för jag bladet upp, mot mina ögon, och försöker vinkla det så att det fångar lite av ljuset från scenen. Jag lyckas tyda att det är en duett ur akt ett, så jag antar att det är innan hela helsiket brakar loss.

Jag är inte vidare musikalisk, så jag har svår att avgöra klassen på sångarna, men folk i publiken ropar ”Bravo!” med jämna mellanrum, så jag förstår att det här, det är inte något för kattlådan. Vad jag märker, i alla fall, är att eleverna inte försvinner, inte kryper ihop, drar sej tillbaka och blir osynliga. Man tar plats, över lag. Man verkar känna att man hör hemma här, och jag måste nog hålla med. Det här är begåvat folk, redo att ta världen med storm.

Tja, Tjajkovskij!

Nästa scen: man har rullat in en säng, och nu känner jag mej lite mer hemma;  detta är Pjotr Tjajkovskijs opera Eugen Onegin från 1879, efter en diktsvit av Aleksandr Pusjkin  från 1831. Jag har sett verket förut, men bara som balett, här på operan, och både som öppet rep på Rotundan, och som färdig föreställning. Är inte det ganska fräsigt, att man kan välja om man vill dansa eller sjunga musiken?

Tatjana Jones, den inte så roliga kusinen.

Det handlar om en ung tjej på landet, Tatjana, som förälskar sej i och skriver kärleksbrev till den gästande storstadspelevinken Eugen, som avvisar henne, och istället börjar kurtisera hennes syster, redan förlovad med Eugens kamrat Lenski, som svartsjukt utmanar Eugen på en duell, som Lenski förlorar, ordetnligt, kan man säga, och flera år senare möter Eugen Tatjana igen, nu rikt gift och boende i Sankt Petersburg, och nu är det Eugen som blir betuttad, men trots att hon älskar honom, avisar hon honom. Jag vet inte varför, men Tatjana påminner mej lite om en humorlös Bridget Jones. Är det inte lite Chic-lit över historien?

Också här sjunger man på originalspråket, men tack vare min vida bildning har jag inte något problem att följa med. Tror jag. Jag antar att den första arian, sjungen av Tatjana är när hon skriver sitt kärleksbrev till Onegin. Men jag är inte lika säker på Eugens aria, som följer. Jag vet att - i alla fall i baletten - att hon har en dröm om honom, där han älskar henne, och jag vet inte om detta är drömscenen, eller om det är verkligheten, där han helt sonika lämnar tillbaka hennes brev. Jag antar att det är den vakna versionen, för ingen av dom verkar vidare begeistrad.

I pausen, efter att ha tagit lite frisk, kall, uppiggande luft ute på furstebron, dyker jag ner i programmet: det ska bli Amadeus Mozarts Don Giovanni, mer Butterfly, och så avslutas det med Richard Wagners Mästersångarna från Nürnberg, ett verk som jag inte är ett dugg bekant med. 

Innan det börjar kommer regissören upp på scenen och förklarar att tenoren har bett henne säga att han är lite förkyld, men att han gör sitt bästa. Detta applåderas, och regissören går av.

Nu är hela scenen fylld med soffor, kanapéer, divaner, förutom de sex stora dörrarna från akt 1. Båda akterna börjar med en slags teaterlek: alla de medverkande gör entré osynkront, i en slag uppsluppen skämtsam villervalla, som för att avdramatisera allt. Man vinkar till publiken, leker titt-ut, eller bara ler. 

Jag är ganska bekant med Don Giovanni. Ett tag kunde jag Bröderna Mozart nästan utantill, och i filmen repeterar man operan, och så såg jag en mycket underhållande version här på Kungliga Operan i våras. Jag såg också en version på Dramaten den våren, i en pjäs som kanske mer var en artig nick åt Mozarts håll.

I stort är det en ganska rolig historia med ett rätt fånigt slut. Jag menar; kom igen, Stengästen? Snacka om Deus ex Machina. Hade man inte kunnat lösa det på ett mer tillfredställande sätt? Vad sägs om att någon klär ut sej till Stengästen och ger honom hjärtslag? 

Verket hade urpremiär i Prag 1787 och var en omedelbar succé. 

Här, på scenen, gör man en rolig men föga dramaturgiskt nedstruken version. Ett tag känns det som om man tänker framföra hela operan, när den plötsligt bara slutar, inte med en en fanfar, utan lite snopet. Om jag minns rätt sitter Zerlina och Masetto på en soffa, reser sej, bugar, och går ut. Kanske var det meningen att den förkylde tenoren skulle rivit av en slagdänga här, men att den strukits, vad vet jag?

Jag brukar försöka undvika att nämna namn vid elevuppspel, men det är svårt att motstå Nils Gustén i rollen som Leporello, Don Giovannis betjänt. Han är fysiskt så musikalisk i sina krumbukter att jag nästan minns hans insats som dansad, och han skulle inte ha några problem att spela med i en släng-i-dörrarna-fars. 

Mannen på bilden har inget med saken att göra, tyvärr...

Kostymerna, speciellt i den första delen, skulle jag beskriva som Nyårsfina. Du vet: inte direkt scenkostymer, men alldeles för glittrande för att använda i privata sammanhang, förutom just då nyår. Vissa av männens kläder kanske till och med skulle höja ett par ögonbryn årets sista dag, och kanske bäst beskrivs som Pride-Parad-Deluxe, det vill säga: Ingenting för veklingar.

Det är dags för Madame Butterfly igen. Blomsterduetten. Jag, som blandat ihop den med en annan blomsterduett, den ur Leo Delibes Lakmé från 1883, sätter mej förväntansfullt upp i stolen. Det tar en liten stund innan jag besviken sloknar och inser mitt misstag. Det är inte illa sjunget, eller dåligt framfört, det är bara ett ganska mä-hä-igt val av sång. 

Regin är inte vidare intressant, men ibland, speciellt i elevsammanhang, föredrar jag att regissören fokuserar på eleverna, och inte på att göra en intressant tolkning, för sin egen skull. Några av eleverna, skådespelarmässigt, klarar sej mycket bra, rent av imponerande, medan några, i några få fall, blir ”hängande”: dom har inget att sjunga, men dom verkar inte ha en aning om vad dom ska göra istället.

Wilken Wagner?

Jag vet aldrig vilken Wagner som är vilken Wagner, hade jag tänkt skriva, men jag inser nu att jag egentligen tänker på Strauss, som också hette Richard, och som inte ska blandas ihop med valsfamiljen, så bortse helt från den här meningen. Jag vet mycket väl vilken Wagner som är vilken Wagner, eftersom det bara finns en Wagner. Jag har hört lite snuttar av honom, här och där, har genomlidit Melanie Mederlinds statiska uppsättning av Den Flygande Holländaren på Folkoperan, och har ett diffust minne av Ringen på Kungliga Operan, för snart 30 år sen. 

Detta, Mästersångarna i Nürnberg, är Wagners enda komedi. Den utspelar sej i Nürnberg i mitten av 1600-talet, och handlar om en riddare, Walter, som kommer till stan, blir förälskad i guldsmedens dotter, som visar sej vara bortlovad till den person som vinner en sångtävllig nästföljande dag - var är suffragetterna när man behöver dom? - och riddarn bestämmer sej för att delta, även om det visar sej att han inte sjunger enligt reglerna - Strictly Ballroom, de förbjudna stegen, anyone? - och givetvis vinner han både tävlingen och Guldsmedens dotters hjärta. Jag skulle kunna säga något om kvinnosaken, men vem gillar inte en vinnare?

Här framförs segersången, och jag ryser lite, för det är väldigt vackert. En ensam man kommer ut, och jag tror mej minnas en ros?

Verket hade premiär 1868, i Munchen, alltså exakt hundra år innan Operahögskolan startade. Är det inte trevligt när allt liksom knyts ihop?

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 8250:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

SKUGGLAND av Jonas Bruun, i Lejonkulan på Kungliga Dramaten:

När kommer ut från muggen känner jag mej som Charity Hope Valentine, ur musikalen Sweet Charity, när hon - en enkel taxidansare - kommer in på en fräsig nattklubb tillsammans med den berömda franska filmstjärnan Vittorio Vidal, och alla de celebra gästerna frågar:

”Who’s that with Vittorio?”

”She doesn’t look familiar!”

”Who could she be?”

”Where is Ursula?”

”Who is it?”

”Who is it!”

”Who is it!!!”

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/12/skuggland-av-jonas-brun-dramatisering.html

RONJA RÖVARDOTTER av Astrid Lindgren på Kulturhuset Stadsteatern. 

"I alla dess famlande försök att hitta rätt, berätta historien, skapa kontakt, använda rekvisita och vända sej till rätt person har Rakel Wärmländer som Lillklippen hittat helt rätt. Jag kan inte slita blicken från henne. Hon står, helt stilla, lite avsides, och rengör sitt vapen, och jag tror på henne, är helt övertygad om att hon är en rövare, en no-nonsens-person som lever dag för dag. Hon, på något sätt, blir en mycket viktig person, och jag sitter och funderar på vad hon tänker. Vad vill hon? Hon får mej att tänka på Edmund i Kung Lear, en slags oäkting till Mattis eller Lovis, en annan slags Ronja, utanför, väntande, längtande. Frågan är: vem vill hon ha, och vem vill hon va: Birk eller Ronja?"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/12/ronja-rovardotter-av-astrid-lindgren.html

V.D. av Stig Larsson på Kulturhuset Stadsteatern. 

"I en dokumentär av Chris Hunt, om Marlene Dietrich, No Angel, från 1996, säger en av de intervjuade, angående en jämförelse med de yngre skådespelarskor hon spelade mot i Stage Fright (Jane Wyman) och Foreign Affair (Jean Arthur): 

”She has a graduate degrees where they are in kindergarten.”

Och det känns lite på samma sätt här: Helena Bergströms V.D. sopar banan med de andra. Värdparet blir till ett slags jamande nickedockor, och ibland känns det som om vi i publiken upplever deras situation mer förnedrande än dom själva gör. Jag är inte så hemma på sport, men visst finns det en term som heter Walk Over? "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/12/vd-av-stig-larsson-regi-och-bearbetning.html

God Jul, Tutti Frutti!

Och här kommer lite julklappar:

Matthew Bournes The Infernal Galop: 




A Woman Of No Importance av Alan Bennet: 




Första avsnittet ur R.S.C.s Nicholas Nickleby av Charles Dickens: 




Bed Among The Lentils av Alan Bennett:

Idag har du chansen att inte missa Charles Dickens A Chrismas Carol på Maximteatern.

A CHRISTMAS CAROL är tillbaka på Maximteatern. Såhär tycke jag om föreställningen när den var här förra vintern:

"En av anledningarna till att jag älskar teater är att det går att variera och tolka in i det oändliga. Man kan inte säga ”Nej tack, jag har redan sett Hamlet”, på samma sätt som man kan säga ”Nej tack, jag har redan sett The Hobbit”. Man kan se en uppsättning av en pjäs som man verkligen avskyr, och sen kan man se exakt samma pjäs, men av en annan regissör, eller med andra skådisar, och man fullständigt älskar den. Man kan till och med se samma uppsättning vid olika tillfällen och få två helt skilda upplevelser. Teater är en konst för stunden. Det är upplevelsen av ett ögonblick. "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2013/12/a-christmas-carol.html

SKUGGLAND av Jonas Brun, Dramatisering Gunnar Eriksson, Regi Lena Endre, Scenografi Jan Lundberg, Lena Endre, Kostym Mikael Mohlin, Ljus Emma Weil, Lejonkulan, Kungliga Dramaten, Föreställning 212 18/12 2014.

I’M STARTING WITH THE MAN IN THE MIRROR,

I’M ASKING HIM TO CHANGE HIS WAYS,

Ibland känns det som om jag bara är på besök här. Jag menar i det här landet. Sverige. Jag förstår språket, koderna, många av värderingarna och människorna, men ibland känns det som om jag liksom lever på en bakgata, och det verkliga stadslivet pågår några kvarter bort. Eller som om alla mina bekanta kvällen innan ställde till med en stor fest, eller en stor festival, men jag stannade hemma, och nu nås jag av rapporter, referenser av och syftningar till något jag inte riktigt varit med om.  

Jag har inte haft en teve på många, många år. Jag prenumererar inte på några dagstidningar. Jag läser väldigt sällan böcker på svenska. Jag får mina nyheter på nätet, från gratistidningar, och från löpsedlar jag cyklar förbi. Min litteratur kommer från den engelskspråkiga delen bland böckerna i second hand-butiker. Jag har aldrig sett Solsidan. Jag går sällan på bio. Min senaste biofilm var The Kings Speech, tror jag. 

Så jag är ganska van att jag inte riktigt hänger med. Mycket går över mitt huvud. 

Som du säkert förstår hade jag aldrig hört talas om Jonas Brun, eller hans bok Skuggland, som nu dramatiserats som en monologföreställning på Lejonkulan på Kungliga Dramaten.

Jag går väldigt sällan på premiärer. Dels för att jag aldrig blir bjuden, men också för att det nästan aldrig säljs sista minutenbiljetter till dom. Då, om någonsin, brukar det vara utsålt. Och jag föredrar faktiskt att gå på repetitioner, när allt är lite öppet, möjligt och oförväntat, eller genrep, eller föreställningar en bit in i spelperioden, när en slags trygghet infunnit sej. På premiärer är det för nervöst, och då menar jag mest publiken. Man har klätt upp sej, stylat sej och vill visa upp sej. Jag, som inte gillar att synas, får lite svårt att försvinna i mängden, eftersom det inte direkt finns någon grå massa att gömma sej bakom.

Men en bekant, Gabbe, kontaktade mej en torsdagskväll i December och frågade:

Hej! Jag har två fribiljetter till premiären av Skuggland på Dramaten imorgon kl.19 som jag inte kan utnyttja själv. Du får dom om du vill ha dom!

JAG: Jaaaa!!! Tack! Hur får jag dom?

GABBE: Jag kan maila! Vad är din adress?

JAG: (skickar min mailadress.)

GABBE: (Forts.) Ok! Då skickar jag dom då  Kul att de kommer till användning!

JAG: Superdupertack, jag satt precis och undrade vad jag skulle se i morgon:) Jag åker bort över jul så jag måste  klämma in mer en vanligt den här veckan:)

GABBE: Det var så lite! Kul att jag kom till hjälp  God Jul!

JAG: God jul!:)

Jag har redan glömt vad pjäsen hette. Om någon hållit en pistol mot mitt huvud hade jag inte ens kunnat gissa titeln. 

”Ingen klassiker, i alla fall,” hade jag viskat till pistolmannen. ”Något svenskt, tror jag. Inget bildligt.” 

Han, pistolmannen, ser på mej, frågande, och jag förklarar vad jag menar med Inget Bildligt:

”Jag menar att jag inte fick några bilder av titeln. Det var någonting mjäkigt. Inte som ”Gumman Som Blev Liten Som En Tesked”, ”Vem Är Rädd För Virginia Wollf?” eller ”Den Besynnerliga Händelsen Med Hunden Mitt I Natten”. 

Pistolmannen verkar inte så bildad, överhuvudtaget, men speciellt vad gäller pjäser och deras titlar, så jag hittar på några egna: 

”Du vet, som ”Grevinnans Dilemma”, ”Anton Berger, Chokladfabrikör” eller ”Vänd Dej Inte Om: Han Står där.”

Pistolmannen fattar vad jag menar, och försvinner. Jag scrollar upp i Gabbes meddelande:

Skuggland. Jag slappnar av och försöker se vad jag associerar till:

Skuggland. Uggla. Skog. Granar. Motorsåg. Plötsligt har jag gjort en vända in till Dramatens uppsättning av Johanna, där huvudpersonen snor en motorsåg. Jag försöker igen:

Skuggland. Ge Oss Skuggorna. Shadowlands. Det senare är en film om C.S. Lewis. Var Emma Thomson med i den? Eller vär det The Remains of the Day jag tänker på?

Jag bestämmer mej att den handlar om en person som är döende i cancer, får kraftigt med smärtstillande, och hallucinerar. Titeln syftar till det drömlika stadiet mellan minnet, det nyktra, vakna, och det drömda. 

På dramatens hemsida får jag veta att jag inte ens var i närheten. Det bygger på en bok av en för mej okänd författare, och beskrivs som en slags thrillerbarndomsskildring om Erik som mister sin bästa vän. 

Barncancer, eller bilolycka, tänker jag. 

Fel igen.

Det bästa med att bara få biljetter, till skillnad mot att köpa dom, är att man ofta får två. Och då måste man leta upp en kompis att gå med, och på så sätt har man ett slags socialt liv. Jag brukar försöka variera mina sällskap, men vissa blir oftare än andra. 

Den här kvällen är tänkt som en hemmakväll, för jag har lite vaga planer på att gå och se en monologversion av Dickens En Julsaga, nästkommande kväll, en fredag. Eller kanske lördag. Eller söndag. Nej, vänta, lördag har jag blivit inbjuden att återigen se Benke Rydmans Stop. Play. Rewind. på Dansens Hus. Jag såg ett öppet rep, och det kan ha hänt en hel del sen dess. Jag funderar på vem jag ska bjuda med till Dansens Hus, och kommer nästan med en gång att tänka på min väninnna Televinkens Mamma. Hon är dansintresserad, har slutat röka, gått upp en hel del, pajat vänster knä, och stöder sej numera på en krycka hon kallar Kate Moss. 

Hon tackar ja så det står härliga till. Nu måste jag bara fixa vem jag ska gå med i morgon. Jag går in på Dramatens hemsida för att vara säker på klockslaget. Premiär 19.00 torsdagen den 18 December står det. Okej, så 19.00. Jag börjar sortera igenom min bekantskapskrets. Vem har jag inte sett på ett tag, och vem skulle gilla en monolog om något hemskt i barndomen. Jag vet att Patti-Li Leuk är upptagen, och inte vidare intresserad av teater. Musikal, dans och opera är mer hans grej. Skäggige Skalman hade varit perfekt, men jag vet att han sitter barnvakt. Eller var det kattvakt? Hundvakt?

Vänta lite nu…. Jag bläddrar fram Dramatens hemsida igen. Premiär Torsdag? Torsdag? Det är ju idag!!! Jag kastar en blick på min iMacs menyrad.

 Klockan är 17.45

Fyrtifem minuter senare, 18.30, stiger jag av min cykel utanför Dramaten. Jag har hunnit duscha, slänga i mej en kopp kaffe, skrivit ut biljetterna och kollat att dom verkligen gällde idag. Det är bara en sak jag har missat. Två saker förresten. Jag har inget sällskap, tant pis, men det var inte det jag tänkte på.

Jag uppskattar att folk klär upp sej när dom går på teater. Jag känner mej tillräckligt hemma i de flesta teaterhus i stan för att inte känna mej hotad av att någon gör entrén lite uppsnofsad. Kostymer och pälsar skrämmer mej inte längre. Jag gillar det. Det visar att dom har ansträngt sej, att dom har sett fram emot kvällen, att det blir något utöver det vanliga. Jag äger några kostymer, och några kavajer, inköpta second hand, just för att kunna klä upp mej vid lite speciella tillfällen. Inte för att stå ut, utan för att visa en slags stillsam respekt. 

Nånstans, på cykeln längs med Hornsgatan, blev jag medveten om att jag på något vis har lyckats kränga på mej mina sunkigaste jeans. Och en blå Championhoodie, köpt Second Hand. Luvan saknade snöre, så jag har trätt i ett orange skosnöre. Fråga inte var jag hittat ett orange skosnöre. Och jag har inte trimmat skalpen på några veckor. Det är inte så att mina tunna lockar börjat kaskadera nerför mina axlar, men min skult är mer än lovligt fjunig.

Fuck it, tänker jag: jag får försöka smälta in i väggarna. Om jag behåller jackan på i det längsta så blir det varmt men så diskret det kan bli. Min Tensonjacka är konstigt grön-grå, som ett gammalt kassaskåp.

Vid ett rödljus nere vid Slussen hinner jag kolla att jag har en långärmad svart ribbstickad tröja från Filippa K under Hoopdien, och räknar snabbt ut att om jag stoppar hoodien i ärmen på min parkas så kan jag se acceptabel ut. Svart är aldrig fel. Det ser kanske inte ut som om man har ansträngt sej, men man sticker inte heller ut av fel anledning.

Ingen av mina vänner kunde följa med. Jag slängde först ut ett erbjudande på Fejjan, innan jag hoppade in i duschen, och när jag kom ut, fortfarande svarslös, satte jag mej och började ringa runt. No hope. 

Det är trist med tomma stolar, speciellt på en premiär, och extra speciellt som det säkert måste finnas folk som vill ha en fribi till en föreställning. Kanske jag kan slänga in en av biljetterna i biljettkassan? Kanske är det utstålt, och folk köar i väntan på återbud? Kanske är författaren, vad han nu hette, hur het som helst, kultstatad, kanske, till och med?

Jag tar en nummerlapp och väntar på min tur. Dom slumpar ut årets teateraffischer för 50:-, och jag bläddrar och plockar åt mej, och missar nästan min tur. Det går inte att ta med sej en massa affischer in på en premiär, men dagen efter, när jag ska in till Dansens Hus, planerar jag att ha spenderbyxorna på.

Killen i kassan säger att dom inte tar emot biljetterna, men att jag ska försöka nere vid Lejonkulan. Jag går ut i stora foajén och frågar killen som sitter inne i de gamla biljettluckorna hur man kommer in på Lejonkulan.

”Vanligtvis scenskolan, eller en större roll på teve eller inom svensk film,” svarar han. Inte. Han pekar ut mot gatan, och nu minns jag. Jag har varit där förut, men jag kommer inte ihåg för vad. 

Mannen som river biljetter känner jag igen från In Media Res, där han också rev biljetter. Han blir glad åt min returnerade biljett, så jag antar att det finns någon slags väntelista. 

Jag går in på muggen och utför min hoodie-i-ärmen-på-parkasen-trick. När kommer ut från muggen känner jag mej som Charity Hope Valentine, ur musikalen Sweet Charity, när hon - en enkel taxidansare - kommer in på en fräsig nattklubb tillsammans med den berömda franska filmstjärnan Vittorio Vidal, och alla de celebra gästerna frågar:

”Who’s that with Vittorio?”

”She doesn’t look familiar!”

”Who could she be?”

”Where is Ursula?”

”Who is it?”

”Who is it!”

”Who is it!!!”

Och jag, som inte är nån, får nästan lust att ropa, Charity-style: "It's me!", men jag känner att det vore enklast om jag hade en liten skylt som förklarade att jag inte är nån, att det är bättre att dom andra tittar på dom andra, som är några.

Jag ställer mej i ett hörn och försöker försvinna. Det går sådär. 

Den enda jag känner igen är regissören, Lena Endre, och henne känner jag knappt igen. Jag ser mej omkring och börjar undra om föreställningen har homo-tema, för jag ser många glada, flugförsedda gossar. 

Så är det dags att gå in, och vi knatar upp för en liten trappa och in i själva spelrummet.

Scenen är en lång, vit korridor, byggd som en sån där synvilla, det vill säga den blir mindre och mindre ju längre bort man kommer, så att man - om man står längst in - förefaller vara dubbelt så stor som man är i vanliga fall. Rektangulära öppningar i taket släpper in ljus, som genom förflyttning av ljuskällan liksom kan förefalla scanna korridoren, och får mej att tänka på racerbanorna i Disneyfilmen från 1982, Tron, som handlar om en man som fysiskt fastnar i ett datorprogram. En dörr med nödutgångsskylt är stängd på korridorens högra sida, och både förstör det minimalstiska intrycket och tillför något symboliskt. 

En man står på scenen när vi kommer in. Han är klädd i en snygg mörkblå kostym, vita designgympaskor och en urringad blå t-shirt, antagligen inte inköpt på H&M, Kappahl eller Dressman. Han ser välanpassad och framgångsrik ut, välartad och olycklig. Han ser på oss, utan att se oss, som om han letar efter någon som inte där. Ögonen är oroliga, blanka, rödgråtna.  Det ser ut som om han försöker hålla tillbaka nån slags panik. 

Jag sätter mej längst fram, i mitten. Det är inte så att jag slår mej fram för att få sitta där: jag är ibland de sista in, och platserna längst fram verkar vara de minst populära. Härifrån ser man så bra att jag kan se de röda rakutslagen på skådespelarens hals.

Christoffer Svensson är en stilig ung man, men det känns som om han inte är för upptagen med att vara en stilig ung man, på scenen. Han känns seriös, utan att vara pretentiös. Och han är en intressant blandning av pojke och man, med lite av en sockersöt flicka inslängd, ibland. Jag kan se honom i bahytt, en sån där damhatt som Elsa Beskow krängde på tant Brun tant Grön och tant Gredelin. Varför då? Tänker jag på honom som En Lasse-Maja, en Huckleberry Finn? Eller var det Tom Sawyer som klädde ut sej till flicka? Nej, nu vet jag, jag vill se honom i titelrollen i Charles Dickens Nicholas Nickleby! Jag vill se honom som Hamlet, som den unga killen i Equus, eller killen i I Lodjurets Timma, eller kanske som Tom Wingfield i Tennessee Williams Glasmenageriet? Är han rolig? Jag vet inte. Jag har bara sett honom i Utvandrarna och Måsen, och ingen av dom är direkt en grogrund för uppsluppenhet.

Vad sägs om att damma av Oscars Wildes The Importance Of Being Ernest, och ge honom rollen som Algernon? Med Adam Pålsson som John ”Ernest” Worthing, Marie Göransson som Lady ”A Handbag?” Bracknell, Örjan Ramberg som prästen, och Maia Bergkvist Hansson och Ester Uddén som Gwendolen och Cecily? Och behöver du ens fråga vem som gör miss Prism? Kicki, givetvis. Miss Bramberg, if you’re nasty.

Det handlar om Erik1 och Erik2, två dataspelande Michael Jacksonfans, bästisar i mellanåldern, vars vänskap raseras när en tredje kille, Markus, blir ny bästis till Erik2, med Erik1 utfryst, och hur de båda killarna plötsligt försvinner, upphämtade av en röd bil, och Erik1 lämnas kvar, evigt undrande vart dom tog vägen, vad det var som hände, oförmögen att gå vidare, ständigt undrande, sökande.

Jag tänker på den australiensiska filmen Picnic at Hanging Rock, Utflykt i Det Okända, från 1975, byggd på romanen från 1967 av Joan Lindsey, om en privat privatskola som gör en utflykt till några klippformationer, Hanging Rock, där några flickor försvinner, spårlöst. Jag såg den när jag var ganska ung och vettskrämd, och jag minns än Mlle. de Poitiers, franskalärarinnans replik: "I know that Miranda is a Botticelli angel". I filmen lyckas man hitta en av flickorna, och när hon inte kan berätta vad som hände ger sej de andra flickorna på henne, precis som Erik2s mamma ger sej på Erik1 när hon tror att han vet något han inte har berättat. 

Jag har lite svårt med scenindelning i monologteater. Vad jag menar är när ljuset dämpas och man spelar musik, och skådisen fortfarande är kvar på scenen, och när spelet återupptas ska det indikera att tid har gått. Eftersom det berättas som ett minne vet vi redan att tid har gått. Jag antar att man lägger in såna här pauser för att varier intrycken, men jag upplever dom alltid som lite påfrestande, och tycker det tar lite tid innan man kommer in i historien igen.

Om den här föreställningen skulle liknas vid en tavla skulle jag nog säga något av David Hockney. En vacker, idyllisk otäck ensamhet, fryst i evigheten. Som småkillarna i simbassängen.

Det här är bra teater. Det är bra regi och det är bra skådespeleri, kanske lite bättre än texten, själva dramat, är. Jag hajar till inför några trötta, söndertjatade fraser, i stil med Oskuldsfull som nyfallen snö, men jag kan inte bestämma mej om Erik i tal skulle uttrycka sej så, även om han kanske gjorde så i skrift. 

Erik mår så dåligt, har sån hjärtesmärta, att det nästan värker i mej, speciellt som man vet att detta är något som inte går över. Detta är något han lever med dag ut och dag in. Detta är en ensam man som tror på tvåsamheten. Som letar efter en version av sej själv. En slags vuxen Peter Pan som ser ett barn i sin spegel. Man kan bara sitta och se honom blinka bort de förtvivlat heta tårarna och önska att man på något sätt kunde trösta. Eller menar jag bota?

Det finns något obehagligt över föreställningen, som kanske inte har funnits i boken. Erik1 förefaller kär i Erik2, och hans kärlek är inte besvarad. Vi pratar om barn här, så det kanske inte är så allvarligt, kanske är han bara lite betuttad, som man är, i den åldern. Men det blir en aning laddat när en vuxen man står och pratar om en ung pojke med sån kärlek. Speciellt de scenerna med en vaknande sexualitet känns lite snedvridna. Kanske är det bara jag som ser troll där inga troll är, och läser in något som inte är meningen, men jag antar att det är lättare att bortse från sånt när man läser boken, där det är ett barn som knäpper upp gylfen på ett annat barn. Eller också har jag förstått det hela helt rätt, och det idag inte är helt omöjligt att Erik1 kör en röd bil.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Hittills har scenkonsten 2014 kostat mej 8250:- 

Om du gillade det här kanske du gillar: 

RONJA RÖVARDOTTER av Astrid Lindgren på Kulturhuset Stadsteatern. 

"I alla dess famlande försök att hitta rätt, berätta historien, skapa kontakt, använda rekvisita och vända sej till rätt person har Rakel Wärmländer som Lillklippen hittat helt rätt. Jag kan inte slita blicken från henne. Hon står, helt stilla, lite avsides, och rengör sitt vapen, och jag tror på henne, är helt övertygad om att hon är en rövare, en no-nonsens-person som lever dag för dag. Hon, på något sätt, blir en mycket viktig person, och jag sitter och funderar på vad hon tänker. Vad vill hon? Hon får mej att tänka på Edmund i Kung Lear, en slags oäkting till Mattis eller Lovis, en annan slags Ronja, utanför, väntande, längtande. Frågan är: vem vill hon ha, och vem vill hon va: Birk eller Ronja?"

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/12/ronja-rovardotter-av-astrid-lindgren.html

V.D. av Stig Larsson på Kulturhuset Stadsteatern. 

"I en dokumentär av Chris Hunt, om Marlene Dietrich, No Angel, från 1996, säger en av de intervjuade, angående en jämförelse med de yngre skådespelarskor hon spelade mot i Stage Fright (Jane Wyman) och Foreign Affair (Jean Arthur): 

”She has a graduate degrees where they are in kindergarten.”

Och det känns lite på samma sätt här: Helena Bergströms V.D. sopar banan med de andra. Värdparet blir till ett slags jamande nickedockor, och ibland känns det som om vi i publiken upplever deras situation mer förnedrande än dom själva gör. Jag är inte så hemma på sport, men visst finns det en term som heter Walk Over? "

Låter det intressant? Här är resten: 

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/12/vd-av-stig-larsson-regi-och-bearbetning.html

HAPPY END, en andra gång, på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Jag insåg plötsligt att föreställningen vi skulle se skulle bli föreställning nummer 209 för 2014, vilket innebär att jag - om man slår ut det på ett helt år - har sett i genomsnitt fyra föreställningar i veckan. Patti-Li frågade om det inte blir jobbigt i längden att se så mycket, men jag tycker inte det. Absolut inte. Att se föreställningar är ju ett rent nöje, men att själva rapportskrivandet - som den här - kan vara lite kämpigt, ibland kan det var lite svårt att samla tankarna och sortera intrycken, inte minst för att det ofta tar så mycket längre tid än själva föreställningen."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/12/happy-end-ett-kart-aterseende-manus.html

#Teater #Stockholm #Dramaten #Lejonkulan #Skuggland #Jonasbrun