Av Ann-Sofie Barany, Regi; Philip Zandén, Scenografi och kostym: Zofi Lagerman Nilsson, Ljus: Carina Persson Backman, Musik: Gustav Lindsten, Ljud: Magnus Ericsson, Mask: Maria Reis och Maria Lindstedt, MEDVERKANDE PÅ SCENEN Polly Kisch, Eva Stenson, Anders Johannisson, Maria Kulle, Elisabet Carlsson, Tova Magnusson, Annika Hallin, Sandra Medina, Sylvia Rauan, Cilla Thorell, Susanne Gunnersen,Felicia Löwerdahl, Simon Edenroth, Pierina Rizzo.
Om det fanns ett teaterpris, låt oss kalla det en Benny, och om jag var en av nominatorerna, hade jag nominerat den här föreställningen i kategorierna Bästa Pjäs, Bästa Regi, Bästa Kostym, Bästa Scenografi, Bästa Kvinnlig Huvudroll och Bästa Kvinnlig Biroll. Och, varför inte: Bästa Manlig Biroll.
Jag skulle bara ha lite svårt att bestämma vilka av alla kvinnor - och de två männen - jag skulle nominera.
”Vad underbart att vi äntligen fick se något riktigt, riktigt bra, fastlägger jag, när det är över, och vi har klappat våra händer skinnflådda och har börjat samla ihop våra pinaler.
Vi har nämligen haft lite otur, jag och min kompis Lady Lake, när det gäller föreställningar. Ingen av de vi har sett tillsammans har varit riktigt bra. De har inte varit sådär urusla att vi har kunnat analysera, de har bara varit ganska ointressanta. Lättglömda. Och det är den värsta sortens teatern. Jag föredrar att det är så dåligt att jag kokar, framför att det känns som om jag bara slösat bort min tid. En föreställning jag inte tycker om kan jag diskutera i timmar, analysera, gräva, gröpa, och vända hit och dit för att förstå var det gick fel, och vad jag tycker de borde ha gjort istället.
Det handlar om lesbiska kvinnor i Paris under mellankrigstiden. Mestadels amerikanska kvinnor. Rika, amerikanska kvinnor, kvinnor som existerat, och som satt ett avtryck i verkligheten. Kvinnor som Gertrude Stein, Alice B. Toklas, Djuna Barnes, Sylvia Beach och Natalie Clifford Barney. Det finns ingen egentlig dramatisk handling, inget pussel där alla bitar måste passa, kronologiskt och psykologiskt, förutom den ganska anonyma berättelsen om en ung, fattig parisisk kvinna som befinner sej i periferin av en grupp priviligierade flator.
Det bygger mer på scener och situationer. Där vissa pjäser är uppbyggda som korthus - om du börjar fumla med strukturen rasar alltihop - är det här mer ett stilleben, eller en utställning: scener och situationer skulle kunna kastas om, bytas ut, strykas eller flyttas, det skulle inte påverka föreställningen på samma satt som om man började stuva om scenerna i HAMLET eller FRÖKEN JULIE.
Och det är underbara scener. Om du bad mej berätta vad som hände, och vad som ledde till vad, skulle jag ha problem, men det finns repliker, skådespelarinsatser och situationer som jag nog aldrig kommer att glömma.
Som när Maria Kulle - som Gertrude Stein - trumpetar sin egen entré genom att ropa (typ) ”Här kommer JAG!”
Eller Elisabet Carlssons underbara monolog där hon som Alice B. Toklas talar om saknaden efter Gertrude. Det var något om att varje dag som levts utan den älskade var en bortkastad dag. Och att 20 år var många bortkastade dagar. Jag minns inte ordagrant vad det var hon sa, men jag minns att jag fick en klump i halsen och hur allt blev lite suddigt, nästan som om jag var på gång att börja gråta, lite grann.
”Verkligen?” hade jag sagt, när några kollegor som varit på genrepet rekommenderade ÄLSKARINNOR, för även om jag inte visste något om uppsättningen hade jag en lite avog inställning: en föreställningen som hette ÄLSKARINNOR kunde väl inte handla om något annat än Män Med Makt, och de där stackars utnyttjade, känslomässigt och fysiskt kränkta kvinnorna
”Ja, det var riktigt, riktigt bra,” sa Dub-dub. Han och Skäggfrans var riktigt uppspelta.
”Mycket, mycket bra,” sa Skäggfrans. ”Mycket bra. Verkligen… bra!”
Titlar är viktiga. Vissa minns man, vissa glömmer man, och vissa missuppfattar man. Jag kunde till exempel aldrig lära mej när avgången var i Sthlmsmusikteaters AVGÅNG 23:11. Jag förstod inte att det handlade om något som avgick vid en viss tid, utan såg det bara som siffror, och till och med efter att ha sett den gick jag omkring och kallade den SPÅRVAGN 19:30, eller UTGÅNG 11:05.
Och jag måste säga att inte tycker att ÄLSKARINNOR är en helt lyckad titel. Visst, efter att se sett föreställningen förstår jag vad den syftar på - i alla fall tror jag det - kvinnor som älskar (kvinnor), men det är också nästan det enda jag inte var riktigt förförd av. Det, och det ganska abrubta slutet.
Jag älskar när en uppsättning som får mej att känna mej lite dum. Och då menar jag inte något som får mej att skämmas över hur lite jag vet, eller försöker få mej att skämmas, som liksom sätter sej över mej, utan en föreställning där jag själv kommer till insikt att jag är lite dum. Att det finns saker jag inte kände till. Som det här med de lesbiska kvinnorna i Paris i mellankrigstidens paris: Visst, jag kände givetvis till Alice B och Gertrude, Alice B Toklas självbiografi är en av mina favoritböcker, GERTRUDE STEIN, GERTRUDE STEIN, GERTUDE STEIN är en av mina favoritpjäser, och jag kände till Sylvia Beach och hennes bokhandel, men jag visste inget om hennes sexualitet, och Djuna Barnes var bara någon som skrev en bok - eller en pjäs - som sattes upp på Stadsteatern nån gång på 80-talet, och som alla mina vänner såg och älskade, men som jag missade. Och alla verkade ha affischen från föreställningen hemma på väggen.
Men jag visste ingenting om Natalie Clifford Barney, Thelma Wood, Adrienne Monnier eller Renéd Vivien.
Jag vet lite mer nu.
Scenografin - av Zofi Lagerman Nilsson(EN UPPSTOPPAD HUND, ILLUSIONER, MIN VÄN FASCISTEN, RAINMAN), som också gjort de mycket vackra, intressanta och effektiva kostymeran, föreställer ett venusteckan, lite lutat för att vi i publiken ska se vad det egentligen är, och med en ganska genialisk vridscen inmonterarad i den runda delen av tecknet.
Och något som gör den här föreställningen märkvärdig är att berättelsen och de berättade inte - i dessa tider av politiska korrekthet och de förfördelades diktatur - inte behandlas med silkesvantar. De knullar och super och träter och flörtar och flippar ur. De beter sej som många av mina flatkompisar gör, eller skulle vilja göra.
Men vad som kanske är mest underbart, och som kanske inte vore vidare märkvärdigt för några år sen, är att man haft modet att låta en man regissera en pjäs som är så fokuserad på kvinnor. Det är ett vågat drag, och det är tur att Philip Zandén är smått genial, för backlashen hade kunnat vara förödande.
Jag ser en gryning, och början på en ny dag.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
AVGÅNG 23:11, med Sthlm Musikteater, på Scalateatern:
Jag tror att man hade tjänat på att ha haft en workshop av det här materialet. Då hade man kanske insett att man måste leta vidare, fördjupa sej. Att det finns något där, men att man inte riktigt hittat det.
Låter det intressant? Här är resten:
SONDHEIM HT 2019, på BASE 23:
"Ta till exempel låten ”Hello Little Girl” från INTO THE WOODS. Vanligtvis ses den ur Rödluvans perspektiv, och Vargen är någon som observeras på distans, lite som en mördare i en otäck film. Här handlar det plötsligt lika mycket om honom, han tar lika stor plats som hon, han spelar inte längre enbart hennes förutsättningar. Han ger sin syn på saken."
FRI, en reading på Ö2:
"Eftersom ingen frågade vad vi tyckte, blev det aldrig tillfälle att säga vad jag ville säga: att jag saknade ett nu i pjäsen, och ett här.
Med ett nu menar jag en punkt utifrån var i tiden pjäsen berättas. Om man jämför en text med en vanlig dag, så menar jag att den kan berättas på kvällen, när allt har hänt, när allt har löst sej och man vet hur det har gått, nuet är liksom ett då. Den kan också berättas med många små nu, under dagen: nu är frukost, nu är lunch, nu är middag; nuet som många små nu.
Ser man tillbaka på det som har hänt, eller ser man framåt mot det som kanske ska hända?"
Låter det intressant? Här är resten: FRI
