söndag 1 april 2018

NÄR DET KOMMER TILL KRITAN, Målarsalen, Dramaten, Föreställning 6, 13/3 2018


Av Niklas Rådström, Regi Stefan MetzScenografi och kostym Magdalena Åberg, Ljuddesign Magnus John Anderson, Ljusdesign Benny Grün, med Andreas T Olsson.

Jag älskar en monolog. Av all scenkonst är det min absoluta favoritform. Det är något med nakenheten, det avskalade, det minimala. Bara en person på scenen, och en berättelse. Inget att gömma sej bakom, ingenstans att fly. Total uppmärksamhet, total koncentration.

Jag har en ganska oklar bild av vem författaren Niklas Rådström är. Jag menar, jag har ingen personlig relation till honom, det är inte som med Stevie Smith, eller Dorothy Parker, eller Karin Boye, vars poesi jag läst och kan citera. Till mitt eller hans försvar måste jag tillägga att jag väldigt sällan läser svensk poesi, eller ens svensk prosa för den delen. Jag såg BIBELN på Kulturhuset Stadsteatern, som bygger på hans bok Boken, och var inte vidare betagen, vad jag minns. 

Däremot älskade jag regissören Stefan Metz uppsättning av MÄSTAREN OCH MARGARITA, och jag var ganska svag för hans PAPPAN på Kulturhuset Stadsteatern. Här är jag inte lika förförd, men det har nog mer att göra med att jag liksom inte hittar in i föreställningen. Det känns som om jag inte är tillräckligt smart, tillräckligt allert, eller kanske är det bara det att jag försöker förstå för mycket, försöker ta in alltihop på en gång. När det är över vill jag sitta kvar och se det hela en gång till, för nu, när jag vet slutet, känns det som om jag skulle uppskatta början, helheten. I mitt letande efter logik, en linje, en riktning, bestämmer jag mej för att det handlar om en rättsläkare som låter en kollega utföra en rutinkontroll som visar att han har cancer, vilket får honom att låsa in sej i ett litet rum på jobbet, och allt som sägs i föreställningen, är hans tankar när han på något sätt försöker formulera sin tankar, sitt liv, sin död.

Vi befinner oss i ett icke-rum. Det vill säga, scenografin föreställer inte en specifik plats: fonden är en svart griffeltavla, och golvet likaså, och därpå har någon ritat konturerna av en människa, du vet, sådär som dom gör i deckare för att visa var och hur liket låg? Skådespelaren verkar ha fickorna fulla av vit krita, för gång på gång tar han upp nya stumpar i sitt sökande efter att förklara, rita, skriva. 

Liksom scenografin spelar kostymerna heller egentligen inte nån roll. Kläderna är inte det viktiga, eftersom de visuella signalerna inte betyder något. Det handlar inte om här och nu. Skådespelaren tar av sej sin rock, och sen sin skjorta, bara för att visa att han har ännu en skjorta under, och ännu en skjorta under den skjortan. Det är kul, men egentligen är det bara en sysselsättning, att ta av sej skjortorna ger skådespelaren nånting att syssla med. Varje ny skjorta är den tidigare lik, och de förändrar inte sättet vi ser på personen på scenen. Det är som under varje lager ligger ett precis likadant lager, vilket gör aktionen meningslös, vilket antagligen är meningen.

Det handlar om döden, och därför om livet. En man i beige, tunn överrock står och tittar ner på en utkritad kontur av en vad vi antar är ett lik. Det är bara det att kroppen saknas. I ett slags associativt berättande framförs tankar om något som inte blir klart förrän det är över. Det talas om valar, om spermier, om cancer, om brott, om varifrån vi kommer, Härnösand eller Örebro.
I sin struktur känns föreställningen som en samling korta noveller, observationer eller tankar kring ett tema. Mitt stora problem är att jag inte vet om jag ska släppa allt och gå vidare, eller om varje ny tanke medför en ny ledtråd. Jag sitter hela tiden med en liten känsla av att jag missar något.

Den absolut största behållningen, bland mycket värdefullt, är skådespelaren Andreas T Olsson. I en värld där många bara spelar känslor, berättar han historier.

När jag var ganska liten, nej, ganska ung, började jag läsa Agatha Christie-deckare. Jag tror att det egentligen började med att jag såg filmen Mordet på Orientexpressen, och så rullade det bara på. När vårt skolbibliotek var uttömt, och det vanliga nere vid torget likaså, började jag läsa på engelska, tills också dom var avklarade. Av nån anledning gick jag då plötsligt över till Astrid Lindgren, och Pippi Långstrump. Och det var här, i vägskälet mellan de två författarna, i övergången från en slags värld till en annan, som något konstigt hände: Jag började undra vad Pippi Långstrump hade för dolda motiv. Vad ville hon egentligen Tommy och Annika? Varifrån hade hon fått alla pengar? Var hon så oskyldig som hon verkade?
Jag hade nämligen läst så många deckare där läsaren hela tiden var tvungen att vara allert, att tänka, leta ledtrådar och söka anledningar, att när jag fick en barnbok i handen gick det liksom inte att låta bli. 
Det är lite samma sak här: Jag kan inte låta blir att sitta och fundera på det omslutande, strukturen, när det egentligen är det lilla, ordet, meningen, satsen, jag borde koncentrera mej på. Eller, inte koncentrera mej på, inte fokusera på, utan bara på att ta in. Jag sitter och försöker dra slutledningar, knyta ihop handlingen, plocka upp ledtrådar. 
I en föreställning om meningen med livet, sitter jag och funderar på meningen med en föreställning om meningen med livet.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

En förhandspresentation av GHOST, på Chinateatern: 
Jag nickar hit och dit, vinkar, ler och flinar, omgiven av folk jag känner. Det här är ingen vanlig föreställning, och folket som är här inte vanlig publik. Demografin drar åt folk i branschen, folk som vill in i branschen, och fans som verkligen, verkligen gillar branschen och folk i branschen. 


ILYA på Kulturhuset Stadsteatern: 


När vi till slut i mörkret hör ett: ”Hallå?” och ett ”Jag är på teater;” går det liksom inte att hålla sej: jag börjar skratta. En person bakom terroristerskan böjer sej fram, tar ifrån henne telefonen och stänger av den.


HÖST OCH VINTER, på Dramaten: 

"Vad jag tar med mej är minnet av en lyckligare tid, av ett Sverige på 80-talet, där vi var så priviligierade att vi roade oss med att se på den här typen av pjäser, där fint folk fajtades."



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar