Regi Daniel di Grado, Manus Johan Ehn, Skådespelare Johan Ehn, Happy Mankell, Anders Jansson, Carina Jingrot, Tomas Ånstrand, Musik & Ljud Rickard Folke, Projektioner Silvio Entertainment, Scenografi & Kostym Gabriel Stuart, Producenter Moa Hjärtström, Erika Häll, Nicholas Olsson, Ljus Mikael Tham, Mask Jessica Svensson Reijs, Fotograf José Figueroa
En intressant biprodukt av allt det här teaterbloggandet, är allt fascinerande jag träffar på i mina förvirrade efterforskningar. Saker jag inte kände till, saker som jag inte hade en aning om, saker som låter bekanta, men som jag helt glömt bort. Som författaren till boken Frankenstein; or, The Modern Prometheus. Du vet alla fåniga teveserier som görs? Någon borde göra ett riktigt rejält kostymdrama om Mary Wollstonecraft Shelley. Hennes liv hade allt! Att börja läsa om henne är som att öppna en julklapp som innehåller en julklapp, som i sin tur innehåller en julklapp. Hennes mamma, som dog kort efter hennes födelse, var 1700-talsfeministen Mary Wollstonecraft, författarinnan av Till försvar för kvinnans rättigheter, en av grundstenarna till Feminismen, och hennes pappa var den anarkistiska politiska filosofen William Godwin, och hennes make var en av Romantikens mest kända poeter Percy Shelley, vars bästa vänner var poeterna Lord Byron och John Keats.
Vill man istället skriva en pjäs om det hela, kan jag rekommendera att kalla den Villa Diodati, efter en herrgård vid Genevesjön och låta den utspela sej under sommaren 1816, året utan sommar - också en bra pjästitel - kallad så därför att den indonesiska vulkanen Tambora fått ett utbrott, det störta i vår tid, vilket orsakat en slags vulkanisk vinter. Lord Byron, som tillsammans med sin läkare John William Polidori hyrde villan, fick besök av den då okända poeten Percy Shelley, hans unga, 18-åriga älskarinna Mary, och Marys styvsyster Claire Clairmont, som haft en kärleksaffär med Byron.
Eftersom vädret var så dåligt tillbringade man tre dagar med att läsa tyska spökhistorier, och Byron föreslog att de alla skulle försöka skriva egna historier. Hans läkare började på vad som skulle bli den första vampyrberättelsen, och Mary Shelley, efter lite funderande, skrev Frankenstein; or, The Modern Prometheus.
Boken publicerades 1818, samma år som Jean Bernadotte blir kung av Sverige, Chile frigör sej från Spanien, teatern The Old Vic grundas, julsången Stilla Natt, Stille Nacht, hörs för första gången, i Österrike, och Karl Marx, Kejsar Alexander den II av Ryssland, och Emily Brontë, föds. Dör, gör ingen av intresse, men två böcker av Jane Austen - som dog året innan - Nothanger Abbey och Persuasion, publiceras.
Verket behandlar ämnen som Skapandet, Den Skapande, och Den Skapade, och den anses också vara den verkligt första science-fiction-boken, eftersom huvudrollen genom forskning och experiment arbetare mot ett medvetet mål.
Jag trodde jag kände till det här verket, men jag hade ingen jävla aning, och nu, såhär i efterhand, tror jag att jag skulle ha uppskattat föreställningen ännu mer om jag vetat vad som skulle hända.
När jag var liten gick det svartvita skräckfilmer på teven, under sommaren. Jag, som alltid varit en riktigt hare, tillbringade antagligen den mesta tiden gömd bakom en kudde, men jag minns en Frankenstein-film, och jag tror det var klassikern från 1931, med Boris Karloff som monsrtet. Jag misstänker att jag inte såg mycket mer efter att han kastar flickan i vattnet, för det är det enda jag minns.
Långt senare såg jag Mel Brooks-filmen Det Våra För Frankenstein, och förra året hans musikal YOUNG FRANKENSTEIN, och jag trodde liksom att det var handlingen: en man kommer till ett slott, skapar ett monster, något går fel, och man dödar monstret.
När det visar sej att detta inte riktigt stämmer, när berättandet fortsätter, när monstret plötsligt börjar kunna kommunicera, när Frankenstein lovar att skapa en maka, och när man plötsligt flyr till nordpolen, då trodde jag att detta var moderna grepp och kommentarer av dramatikern.
Jag har sett några produktioner av Teater Barbara förut, och gillar deras estetik att med hjälp av en blandning av skådespeleri och mim, livge berättelser. På senare tid har jag bara sett deras produktion SERENDIP, och det var precis i början av mitt bloggande - när jag trodde att jag bara skulle hålla på i ett år - så mitt kåseri är kort och konstlöst.
Det handlar om Victor Frankenstein, en ung schweizisk, kemi-intresserad student man som experimenterar med möjligheterna att genom vetenskapliga experiment skapa liv i något dött. Han lyckas skapa en man, men skäms av hur ful han är, och överger projektet. Monstret, som lyckas lära sej läsa och tala, söker upp honom och hotar döda alla han älskar om han inte skapar ännu ett monster, som sällskap. Frankenstein börjar jobba, men ångrar sej, och som hämnd dödar monstret hans nyblivna fru, och flyr till nordpolen, följd av en hämndlysten Frankenstein.
Det är en svårbearbetad historia, eftersom förlagan är lite ranglig. Originalberättelsen sticker iväg hit och dit, lutar åt ena hållet, och sen åt ett helt annat. Det är lite otroligt att en man som tillbringat hela sitt liv med att försöka ge liv åt något dött, plötsligt skulle sluta efter ett ”misslyckat” försök. Jag tycker också att idén med skapandet av ett andra monster är undermåligt realiserad: han bestämmer sej för att göra en sak, och sen ångrar han sej. Ett dramaturgiskt antiklimax.
I själva bearbetningen uppfattar jag något som ett ganska klumpigt försökt till att införa lite feminism i en annars ganska manligt driven berättelse; att låta Frankensteins styvsyster och käresta plötsligt, och något emot sin karaktär, plötsligt uttala sej om orättvisan i att kvinnor inte hade samma rätt till utbildning som män. Jag har som sagt inte läst Mary Shelleys berättelse, och kanske finns åsikterna återgivna där, men på scenen känns de lite insprängda, som om man plötsligt insett bristen på feminism och liksom bara tryckt in några repliker: ena minuten vill kvinnan bara hångla, och i den andra uttrycker hon plötsligt en färdigt formulerad åsikt, utan vare sej övertygande process, insikt eller konsekvens.
Jag tyckte mycket om Gabriel Stuarts scenografi och kostym. Med enkla grepp som tyger och rullande podium - och en begåvad ljussättning - förflyttas vi från så varierande spelplatser som skjul i skogen, studentkammare, fartyg, skog och nordpol. Det är först efteråt, när jag läser igenom en summering av boken, som jag inser att den till största delen inte utspelar sej i en stads skumma gränder. På något konstigt sätt har mitt minne placerat handlingen till gränderna i ett smogdimmigt, viktorianskt London, där vi lika gärna hade kunnat möta Jack the Ripper som Frankensteins monster.
Man har valt att frångå det då rådande empire-modet och har istället placerat handlingen i en vagt viktoriansk era, en tid som passar bättre för rysare. Färgerna är svart, vitt, grått och brunt, med skvättar av blodrött. Många spelar flera roller, vilket innebär enkla men effektiva kostymbyten, plockade ur en slags basgarderob. Man går från en karaktär till en annan genom att ta av eller på en kavaj, en kappa eller hatt, och låter kroppen berätta resten.
Det är välspelat och spännande, och jag önskar att jag hade varit mer insatt i verket, för att verkligen kunna uppskatta tolkningen. Nu sitter jag ibland och småstör mej på vad jag tror är dramatikerns grepp, när det i verkligheten är originalförfattarens.
Under föreställningen satt jag och tänkte på George Bernard Shaws pjäs PYGMALION, och på musikalen MY FAIR LADY, och undrade hur detta verk hade mottagits om monstret varit en kvinna, istället för en man. På något ojämlikt sätt kan en man ”skapa” en man utan att det på något sätt målar honom i en tvivelaktig dager, men varken Pygmalion själv, eller professor Higgins kommer undan med att skapa någon av motsatt kön. I detta sammanhang kan alltså en kvinna inte bara ”vara”, utan hennes medverkan blir på något orättvist sätt, i många fall, en symbol för hela hennes kön, där en mans medverkan inte skulle tvingas bära det ansvaret.
Hade Frankenstein istället otidsenligt varit en kvinnlig forskare som skapat en man, så hade nog kritiken varit att man förespråkade att kvinnor inte skulle passa som forskare - eftersom hon misslyckas och skapar ett monster - eller att hon misslyckas för att hon försöker skapa på annat sätt än det ”naturliga” sätt som är hennes lott och funktion.
Mest intressant är väl kanske att jag inte kan komma på någon arketyp, fabel eller berättelse där en kvinna ”skapar” en annan kvinna.
Jag tänker också på ”monster” skapas genom avståndstagande, på hur ett fördömande skapar antagonister av oliktänkande, på nätmobbning, mobbmentalitet och hashtag-hysteri.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
PÅKLÄDAREN på Dramaten:
"Vad som bland annat definierar och separerar regissörer, är synen på den egna yrkesrollen. Många regissörer - män och kvinnor - verkar anse att dom är gud, att föreställningen börjar och slutar med dom, inte med dramatikern. Jag anser att regissörens roll är att guida, förtydliga, att visserligen ha en åsikt, en infallsvinkel, men att denna är grundad i en läsning baserad på verket."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/pakladaren-dramaten-genrep.html
ANGELS IN AMERICA, DEL 1, PÅ Dramaten:
"Framför mej i salongen hamnar två unga, hunkiga homos. Kanske på sin första dejt, tänker jag. 20 minuter in i föreställningen tittar den vänstersittande på den andre, som tittar tillbaka. Dom utbyter några frågande blickar. Nån kvart senare viskar den ena något till den andra. Den andre rycker på axlarna och viskar något tillbaka. Från att ha suttit framåtlutade lägger dom plötsligt armarna i kors över bröstet och lutar sej tillbaka. Dom har gett upp."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/angels-in-america-del-1-dramaten.html
STOCKHOLMSDJUR på Kulturhusets Kilen:
Den här föreställningen stimulerar mej. Som en katt med en lasersiktesprick, eller en bebis i en avancerad titut-lek, är jag totalengagerad. Jag ler så jag får ont i nacken - för jag antar att där sitter fästet för den där senan eller muskeln som drar mina mungipor uppåt. Det här är kreddigt och kreativt, nyskapande och gediget hantverk, simultant.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/stockholmsdjur-kilen-143-forestallning.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar