Av Tony Kushner, Översättning Nils Gredeby, Bearbetning Farnaz Arbabi, Irena Kraus och Mattias Brunn, Regi Farnaz Arbabi, Scenografi Jenny Kronberg, Kostym Lena Lindgren, Peruk och mask, Thea Holmberg Kristensen och Lena Strandmark, Ljusdesign, Karl Svensson, Musik och ljuddesign Foad Arbabi, Koreograf Sofia Södergård, Statister del 1 Jon Aagaard Andersson, Emil Apell, Fredric Bengtsson, Mona Camara Sylvan, Jonas C Wahlström, Emil Hedayat, Roger Janson, Ullacarin Lindquist, Tandi Nyhage, Adrienne Riddez, Samuel Skoglund, med David Arnesen, Thérèse Brunnander, Christopher Lehmann, Marall Nasiri, Razmus Nyström, Christoffer Svensson, Lotta Tejle, Staffan Göthe
Det hade varit en helt underbar dag. Det var kallt, men solen sken, och jag hade cyklat in till stan och lunchat på veganska Taku-Taku på Paradiset - deras Yum Buns är beroendeframkallande - cyklat ut till Myrorna i Ropsten, där jag hittat flera intressanta böcker - bland annat en där Christian Dior skriver om mode, och Duke Ellingtons memoarer - sen cyklat tillbaka in till city, och premiärbesökt den nya ekobutiken på Sveavägen, Happy Food Store, där jag köpte proteinpulver, eterisk lime-olja, frön till broccoligroddar, och en kaffe och en raw snickerscake på deras Green Street Café.
 |
| Raw Snickers Cake på Green Steet Café. |
Men tro inte att jag var mätt för det: efter ett kort besök på Flying Tiger Copenhagen, på Drottninggatan, där jag köpte två regnbågsmönstrade tygkassar, så blev det middag innan föreställningen på Zócalo mitt mot Åhlens, där jag tryckte i mej en vegansk burrito.
Som sagt, det hade varit en klart underbar dag, en dag utan några moln, utan några moln som helst.
Men säg den lycka som håller i sej…
 |
| La Cage eller Angels? |
Kvällen innan hade jag gått in på Dramatens hemsida och tittat lite på bilder från föreställningen, och blivit lite bekymrad. Foton på dansande, utklädda statister och fallande glitterkonfetti påminde mej om Uppsalas Stadsteaters uppsättning av LA CAGE AUX FOLLES, på något sätt. Det såg ut som om man skaffat sina accessoarer från H&M och att man köpt sina kläder på kostymavdelningen på Buttericks, från en monter märkt Prideparad/Clowndräkter.
Jag har några absoluta favoritpjäser; James Goldmans LION IN THE WINTER, Tom Stoppards ARCADIA, Tennessee Williams THE NIGHT OF THE IGUANA och SUDDENLY LAST SUMMER, och Staffan Göthes EN UPPSTOPPAD HUND.
ANGELS IN AMERICA brukade inte tillhöra dom.
Uruppsättningen av ANGELS IN AMERICA tilldelades två Tony Awards 1993 och 1994, - en för varje del - och Pulizerpriset för drama.
 |
| Angels på Stadsteatern. ( Foto Lesley Leslie-Spinks) |
Jag såg första delen av ANGELS IN AMERICA, när Richard Günter satte upp den på Stockholms Stadsteater 1995, och jag fullständigt hatade den. Nej, det är kanske ett för starkt ord. Jag avskydde den, kan vi säga. Avskydde den, varmt. Nej, faan: hatade. Med hetta. På den tiden kunde jag inte riktigt skilja på vad som var pjäs och vad som var regi, så jag hatade avskydde hatade båda. En av anledningarna till min antipati var nog en stor del besvikelse. På den här tiden - och inte mycket har hänt sen dess - såg man väldigt sällan homosexualitet porträtteras, på scenen. Det var knappt man såg det på bio, och absolut aldrig på teve. Detta var fortfarande två år innan Ellen Degeneres kom ut i sin egen teveserie Ellen, och tre år innan Will & Grace började sändas, och jag hade verkligen sett fram emot en pjäs om oss, bögar, att få bli definierad från scenen, att bli en del av ett berättande.
Jag upplevde det - förutom att jag inte förstod mycket av det som hände på scenen - som om man försökte provocera med hur homosexuella man kunde vara. Lite som om man vill utmana publiken: titta vad äckliga vi vågar vara!
2003 eller 2004, när den amerikanske tevekanalen HBO gjorde en teveserie av pjäsen, köpte jag dvd:n på Amazon och plöjde den i hopp om att jag skulle fatta vad det var som var så fantastiskt. Även om jag tyckte bättre om den så blev jag lite förvirrad av allt dubblerande: i scenversionen spelar varje aktör flera roller, det funkar på grund av den teatrala överenskommelsen, men i en realistiskt filmatisering upplevde jag det, eftersom jag inte visste att man i pjäsen dubblerade, mer som ett slags försök till stjärnskådespeleri; att det handlade mer om hur många starkt varierade karaktärer Meryl Streep och Emma Thompson kunde spela. Själva berättelsen, historien, var fortfarande, efter sex entimmesprogram, lite grumlig.
När en ny uppsättning hade premiär på Stockholms Stadsteater 2011 gick jag inte ens och tittade.
 |
| Nåt så in i helsike fantastiskt! |
Så, för något år sen, gick Marianne Elliots uppsättning för brittiska National Theatres upp på Bio Rio, för en sån där livesändning, och jag fullständigt älskade den. Kanske har jag blivit bättre på att titta på teater, men det kändes plötsligt som om man berättade historien; man försökte inte ”konstla” till det: jag förstod alla samband, och fick en klar uppfattning om skeendet. Jag visste vid det här tillfället att Dramaten skulle sätta upp ANGELS IN AMERCA, och jag kände igen flera av skådespelarna, och regissören i publiken.
Antingen inser dom hur bra teater det här är, och låter sej inspireras av vad dom har sett, tänkte jag, eller också bestämmer dom sej för att dom kan göra något bättre och gör något helt annat.
Dom valde det senare alternativet.
Och det är klart att jag förstår att man konstnärligt inte vill efterapa och upprepa en annan föreställning, det tråkiga är att vad man istället har kommit fram till, är väldigt tråkigt.
Foajén är fylld av män. Några kvinnor här och var, men mest män. Unga män, äldre män, män tillsammans med män, och män som går ensamma. Någon skolklass här och var, känns det som, kanske från någon estetisk linje, med unga manliga och kvinnliga elever och en eller flera guidande lärare.
Man har fri sittning i salongen, något jag inte gillar: har du din plats kan du ta tid på dej in i salongen, du behöver inte trängas eller tycka på; din stol väntar på dej. Men när du inte vet var du ska sitta, börjar man köa framför dörrarna så fort man kommer till teatern, och den där trevliga lounge-känslan där man har tid med ett glas vin eller en kaffe, försvinner. Det är som om det vore rea på Media Markt, och alla bara väntar på att dörrarna ska slås upp så att man kan börja välla in.
Jag tror att just den här specifika uppsättningen av ANGELS IN AMERICA hade trivts bättre i ett mycket mindre spelrum. Den är i grunden ett ganska intimt drama med storslagen tematik, utan vare sej behov av mycket scenografi eller stora ytor.
Publiken sitter på ganska brant lutande gradänger, och trots att min plats är någonstans i mittenraderna, så sitter jag ganska högt upp, och ser liksom den stora, djupa - till stora delar tomma - scenen ovanifrån. Det hänger en stor - jag snackar stor - discokula i taket, och väggar och tack flimrar av ljusreflexer. Möbler står utställda lite här och var, som installationer, strålkastare sveper runt, och rummet är fyllt av dansande.
Tanken - tror jag - är att inreda Elverkets stora spelrum som om det vore en dansklubb, som Heaven i London. Kanske finns också någon slags oklar tanke att det är club-kidsen, de festande, som framför själva föreställningen, lite som jag tror tanken var med Carolina Frändes uppsättning av Weill och Brechts musical HAPPY END, på Kulturhuset Stadsteatern, där det verkade som om ett av Vogueinghusen i New Yorks framförde föreställningen.
Kanske vill man berätta om partyt innan paniken, eller kanske om dansen på avgrundens brant.
Problemet med det här greppet - danslokalen - är att festen var över redan 1985. Allmänheten, och speciellt de berörda kretsarna, kände till AIDS: Detta är året då Rock Hudson blir den första stora kändisen att dö i AIDS, Larry Harts pjäs om AIDS-krisen i New York, THE NORMAL HEART har premiär, och den första filmen som handlar om AIDS, An Early Frost, visas på den amerikanska tevekanalen NBC.
Vad gäller alla möbler som rullas fram och tillbaka så hade jag föredragit om man antingen hade ställt ett bohag längst fram på scenen, och sen låtit det stå, så att samma säng vara en säng för alla inblandade, istället för att alla här ska ha individuella möbler.
Ännu intressantare hade varit en stor hög av möbler, som en majbrasa, med skådisarna klättrade i ruinerna av en förlorad civilisation, där varje stol, säng och bord tillhörde någon som gått bort i AIDS.
Men det är en annan uppsättning.
Nu får vi nöja oss med att det dansas och rullas, kånkas och dansas.
Pjäsen utspelar sej i en specifik period, på en specifik plats, New York, 1985, med en liten epilog fem år senare. Detta var perioden när Madonna slog igenom, då Leigh Bowery öppnade klubben Taboo i London, man hade högt hår, korta kjolar, fingerlösa handskar, massa mejk, axelvaddar och neon.
Givetvis behöver kostymören inte välja att klä skådisarna i den perioden, men om man väljer att påstå något annat, anser jag att det påståendet måste vara väl grundat. Nu känns personerna mer påklädda än kostymerade, och inget något har på sej är vidare minnesvärt eller signifikativt. Det är nästan som om dom är klädda för att inte störa. Om det på något sätt andas 80-tal så är det genom filtret av någon som försöker hitta en gemensam nämnare mellan nu och då, nåt som inte sticker ut och stör, och som har kommit fram till stapelvaror som medelbred slips, trenchcoat och dunjacka.
Jag upplever det som om kostymören inte varit vidare inspirerad eller intresserad av att använda sej av historiska kostymer, vilket jag tycker är synd, och har på så sätt förlorat ett tillfälle att göra ett avtryck, att påstå något.
Framför mej i salongen hamnar två unga, hunkiga homos. Kanske på sin första dejt, tänker jag. 20 minuter in i föreställningen tittar den vänstersittande på den andre, som tittar tillbaka. Dom utbyter några frågande blickar. Nån kvart senare viskar den ena något till den andra. Den andre rycker på axlarna och viskar något tillbaka. Från att ha suttit framåtlutade lägger dom plötsligt armarna i kors över bröstet och lutar sej tillbaka. Dom har gett upp.
Efter pausen kommer dom inte tillbaka. Jag förstår dom: jag var dom, en gång. Dom ville se sej definierade, dom ville se något som handlade om dom, för en gångs skull, och istället bjöds dom på den vanliga, fjolliga, bitchiga, ytliga klichén dom möter överallt. Och jag vänder mej inte emot det fjolliga eller det bitchiga, det är den ytliga klichén av det fjolliga och bitchiga som irriterar.
Jag brukade tänka att när straighta män ska ska spela bögar, det var då det kapsejsade, då var det som om dom skulle spela något så långt från som själva som marsmänniskor, varulvar eller andra fantasifoster. Men kanske är det här med homos inte lika skrämmande, längre, för det känns som om det var väldigt länge sen jag såg något sånt.
Då är det ibland värre när bögar ska spela bögar, vilket är lite befängt. Istället för att bara vara sej själva - dom är ju sina egna experter - känns det som om dom känner att dom måste eskalera, accelerera, ta i och tuta på.
”Vilket är det bögigaste sättet jag kan säg kom in på?” verkar dom resonera.
”Vilket är det fjolligaste sättet att sitta på en stol?”
”Kan man se på fyra hundra meters avstånd att jag ska föreställa en fikus?”
Jag förstår att det är ett uttryck för att vilja vända sej emot heteronormen, den vite, straighte mannen, men det blir ganska påfrestande, i längden.
Det handlar om åtta personer, vars liv vävs samman: Mormonen Joe som jobbar som kontorist på en domstol, hans fru Harper som är agorafobisk och knaprar valium, och lever i en slags drömvärld, hans mamma Hannah som säljer sitt hus i Salt Lake City och kommer till New York då han berättar för henne att han är bög. Det handlar om Louis, en man som jobbar som sekreterare på domstolen, och som överger sin pojkvän Prior när denne utvecklar AIDS, och inleder ett förhållande med Joe. Det handlar om Belize, Priors vän, en svart man som jobbar som sjuksköterska och tar hand om den AIDS-sjuke, ökände, hatade advokaten Roy Cohn.
Och det handlar om en ängel.
Mitt största problem med en föreställning fylld av problem, är valet att ha en massa klub-kids på scenen. I en historia som bara kräver åtta skådisar, och där dubbleringar liksom ingår in konceptet, känns dom sorgligt överflödiga, och fungerar egentligen bara som ett slags glorifierade scenarbetare. Mellan scenerna vrider man på musik, de dansare fram på scenen, flyttar på det som ska flyttas och ställer fram det som ska ställas fram, och så går de och sätter sej på några möbler som inte används i just den scenen, musiken tystnar, pjäsen fortsätter, och de sitter i halvmörkret och väntar tills nästa gång det är dags att dra ut en säng eller rulla in en fåtölj.
Författaren har uttalat att han inte vill ha blackouts mellan scenerna, men här blir det ändå lite samma sak, man tappar tempo.
Men på ett annat plan förtar deras medverkan också något djupare: eftersom dom inte finns, eftersom rollerna i pjäsen inte tar in dom, inte interagerar med dom, och dom inte ingår i berättelsen, men ändå sitter där dom sitter, stör deras medverkan de ologiska, verklighetsvidriga överraskningseffekterna som när det plötsligt dyker upp en ängel mitt i Priors sovrum, eller när han och Harper, som aldrig har möts i verkligheten, plötsligt möts i varsin egen dröm. Är han redan omgivet av en massa löst folk så är en ängel eller ännu en främmande människa inte så konstigt, eller hur?
Jag hade också föredragit en mer detaljerad personregi. Det är en väldigt lång föreställning, och kanske har man haft ont om repetitionstid, men ibland uppfattar jag det som om scener bara glids igenom, utan vändpunkter eller en ömsesidig överenskommelse om vad det egentligen handlar om, varför just den här scenen, den här meningen, det här ordet, är relevant. Regin känns generell, ospecifik, vilket gör att skådisarna får lita på sina egna verktyg, det egna hantverket. Vissa klarar sej bra, andra spelar känslor, saknar undertext och verkar inte lyssna på eller ta in sina motspelare, utan spelar i sin egen bubbla.
Det finns ett slags såpaserie-agerande som har smugit sej in på scenerna, upplever jag: att inte lyssna på sin medspelares text och undertext och utgå från de impulser man får därifrån, utan att istället redan på förhand vara klar med sin analys, vad man känner och vad man ska säga. Man spelar känslor, och är arg, i största allmänhet, eller lite ledsen, eller vansinnigt glad.
Om inte skådespelare lyssnar på varandra, tar in och värderar vad som sägs, blir det svårt för oss i publiken att göra det. De signalerar, genom att inte ta in vad som sägs, att det som sägs inte är viktigt, så vi slutar lyssna.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
STOCKHOLMSDJUR på Kulturhusets Kilen:
Den här föreställningen stimulerar mej. Som en katt med en lasersiktesprick, eller en bebis i en avancerad titut-lek, är jag totalengagerad. Jag ler så jag får ont i nacken - för jag antar att där sitter fästet för den där senan eller muskeln som drar mina mungipor uppåt. Det här är kreddigt och kreativt, nyskapande och gediget hantverk, simultant.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/stockholmsdjur-kilen-143-forestallning.html
NÄR DET KOMMER TILL KRITAN, på Målarsalen på Dramaten:
"Jag älskar en monolog. Av all scenkonst är det min absoluta favoritform. Det är något med nakenheten, det avskalade, det minimala. Bara en person på scenen, och en berättelse. Inget att gömma sej bakom, ingenstans att fly. Total uppmärksamhet, total koncentration."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/nar-det-kommer-till-kritan-malarsalen.html
En förhandspresentation av GHOST, på Chinateatern:
Jag nickar hit och dit, vinkar, ler och flinar, omgiven av folk jag känner. Det här är ingen vanlig föreställning, och folket som är här inte vanlig publik. Demografin drar åt folk i branschen, folk som vill in i branschen, och fans som verkligen, verkligen gillar branschen och folk i branschen.
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/ghost-en-presentation-chinateatern.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar