PÅKLÄDAREN, Dramaten, Genrep, Föreställning 9, 22/3 2018

Av Ronald Harwood, Översättning Magnus Lindman, Regi Eva Dahlman, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Ljusdesign Ellen Ruge, Ljuddesign Johan Adling, Peruk och mask Barbro Forsgårdh, med Krister Henriksson, Sven-Bertil Taube, Lena Endre, Per Svensson, Michael Jonsson, Kristina Törnqvist, Tiril Wishman Eeg-Henriksen

Att gå på teater är lite som att surfa, kan jag tänka. Metaforiskt, menar jag, inte bokstavligt. Surfaren väntar, medan våg efter våg rullar in, på att den där perfekta vågen ska komma, den som brusar och forsar, lyfter och utmanar.

Teatertittare väntar också på något utöver det vanliga. Föreställning efter förställning sitter vi där, väntande, hoppandes på att nu, nu händer det! Ofta fylls våra kvällar av stiltje, motvind eller full och förvirrande orkan.

Men ibland, som nu, händer det, och det är bara att njuta av vågen.

PÅKLÄDAREN  hade premiär på West End 1980, där den nominerades för en Best Play i Society of West End Theatre Awards, vad som senare skulle komma att bli Olivier Awards, men priset gick till Royal Shakespeare Comapanys uppsättning av THE LIFE AND ADVENTURE OF NICHOLAS NICKLEBY, i regi av John Caird och Trevor Nunn, 

1981 flyttade föreställningen till Broadway, där den nominerades som Bästa Pjäs, men där priset återigen gick till THE LIFE AND ADVENTURE OF NICHOLAS NICKLEBY, som också den hade förflyttats. Snacka om oflyt!

Den filmades 1983 - jag har DVD:n - och 2015 kom en filmversion med Anthony Hopkins och Ian McKellen.

Dramatikerna Ronald Harwood är en ny bekantskap. Mej veterligen har jag inte sett någon annan av hans pjäser, och han skrev många. Han författade även böcker och filmmanus, och där är jag lite mer bevandrad, eftersom jag har sett en filmatisering av PÅKLÄDAREN, The Dresser, originalet, från 1983, och Being Julia, från 2004.

Jag älskar Playhouse Teaters alla readings, och jag önskar att det fanns en plats i Stockholm där man bara hade readings. Vore inte det en strålande affärsidé? Inga dyra kostymer eller mask, ingen dyr scenografi eller ljussättning, och en minimal inblandning av en regissör. Ett ställe där man kväll efter kväll bara högläste pjäser. Gärna på engelska, oöversatt, och gärna sånt som redan satts upp, men fallit i glömska. Sånt som inte är modernt, edgigt, kreddigt eller aktuellt. Sånt som prettoregissörer inte skulle ta i med tång. Nåt för oss som bara råkar gilla teater och dramatik.

Vad skulle en sån teater heta? Skulle man ens kunna kalla det för en teater? Dramatiska Föreningen? Den Talande Teatern? Reciteatern? En Sagostund för Vuxna? Eller varför inte gå helt anglofilt: The International Club for the Reading of Plays.

Anledning till att jag nämner det här att Ronald Harwoods pjäser verkar intressanta, och många av dom verkar utspela sej i musikens värld, som POISON PEN, som handlar om kompositören Peter Warlock, eller TAKING SIDES, som handlar om dirigenten Wilhelm Furtwängler, eller COLLABORATIONS, om relationen mellen Richard Strauss och Stefan Zweig.

Eftersom jag inte hade sett pjäsen uppsatt, utan bara har sett den första filmatiseringen, hade jag inte förväntat mej att den skulle ha så många roller. Jag trodde att det bara handlade om de två männen: skådespelaren och hans påklädare. De andra rollerna trodde jag på Hollywood-vis var inskrivna i filmmanuset, för att lätta upp, och avteatralisera det hela.

Jag hade förhoppningar om en gedigen, okonstlad, högeligen kompetent uppsättning där regissören var genuint intresserad av vad dramatikern ville säga, och inte nödvändigtvis kände ett behov att injektera sej själv, och där texten och skådespelarens konstnärsskap stod i centrum. 

Jag blev inte besviken. Inte ett dugg.

Vad som bland annat definierar och separerar regissörer, är synen på den egna yrkesrollen. Många regissörer - män och kvinnor - verkar anse att dom är gud, att föreställningen börjar och slutar med dom, inte med dramatikern. Jag anser att regissörens roll är att guida, förtydliga, att visserligen ha en åsikt, en infallsvinkel, men att denna är grundad i en läsning baserad på verket.

Eva Dahlman begår inget övergrepp på historien, hon verkar inte känna att hon måste hävda sej, utan kan underordna sej dramat, eftersom hon tycks ha ett genuint intresse av att undersöka vad dramatikern vill säga. Detta gör också att skådespelarnas prestationer blir intressantare. 

Scenografin är poetiskt realistisk, vacker och verklig: vi befinner oss på och bakom scenen, i en något teatralt förhöjd spelplats. Ett slitet plankgolv, rampljus längst fram på scenkanten, slitna, tidstypiska möbler och målade kulisser. Det föreställer en teater så som vi föreställer oss en teater. Det är påkostat och genomtänkt.

Mask, peruk och kostym är dämpat tidstypiska, murriga och nedtonade. Vad gäller Shakespeare-kostymerna hade jag önskat att man gått hårdare fram med patineringen: detta är kostymerna från en trupp som har kuskat land och rike runt, i en tid utan möjlighet till kemtvätt, eller ens vattentvätt, där en kostym säkert användes i flera olika uppsättningar, där plagg nötts, lagats och lappats. Kanske - och det här är verkligen överkurs - hade det varit intressant med två olika uppsättningar kostymer, en stiligare för scenerna som utspelar sej på scenen, som sedd av en publik, och en sunkigare uppsättning för bakom scenen, för att visa den sjaskiga, oglamorösa verkligheten. 

Det handlar om Norman, en påklädare, och Sir, en åldrande teaterdirektör och skådespelare, och hans lilla teatertrupp, någonstans i andra världskrigets England, under nazisternas bombningar. 

Det handlar om att bara ta sej igenom en vanlig dag på teatern, i en värld där en inställd föreställningen inte är ett alternativ. Det handlar om det där som Hannah Wilkes talar om i Tennessee Williams THE NIGHT OF THE IGUANA, att vinna genom att bara uthärda, att - som dom säger i John Irvings Hotell New Hampshire - ta sej förbi de öppna fönstren. Att bara klara av nästa minut, och minuten efter det, och nästa, och nästa, tills det är över.

Jag gillar det där att nånting får kosta, att något, just då, är viktigare än något annat. För vissa är det det perfekta bröllopet, för andra Midsommarafton, eller en nyårsfest, för restaurangfolk är det varje dag, när man gjort  mise en place och gästerna kommer, på teatern är det när dörrarna stängs och ljuset slås på. Det är en lyx att få känna så:  att det är nu det gäller, och att det man gör verkligen är viktigt, har betydelse, om så bara för stunden. 

Ibland är de val en dramatiker inte tar, lika talande som de om tas. I den här ganska kärva, starkt måldrivna berättelsen hade det varit enkelt att göra Hennes Nåd, Sirs fru och stjärnskådespelerskan i hans trupp, till en diva som bara använt sin mans framgångar för att förhöja sej själv, eller som bara tänkte på de finansiella tillgångar hans arbete medför, men här framställs hon som en kvinna som verkligen bryr sej om honom. Hon vill att han ska ta det lugnt, hon månar om hans hälsa. 

Jag har ingen aning, men jag misstänker att man slagit ihop två roller för att göra en större, och om inte, kanske det borde vara så: Irene, en ung kvinna med skådespelarambitioner, i föreställningen verkar hon vara delegerad att spela mindre, tysta roller, som page-pojkar, kommer in i Sirs loge två gånger. Den första gången verkar inte hans påklädare Norman bry sej ett dugg om deras interaktion, även om den borde vara ganska laddad: en ung ambitiös kvinna inne i stjärnans loge. Den andra gången har hon passat på att smyga in när Norman är upptagen på annat håll, och när han upptäcker hennes närvaro blir han rasande, och kräver att få veta allt vad som hänt, vad som sagts och vad som skett. 

Om nu Norman misstänker att det har skett något opassande mellan Sir och Irene, så borde detta vara något som har hänt förut, med andra unga kvinnor, med påföljande problem, och då borde han vara på sin vakt mot henne redan första gången hon kommer in i logen, men jag uppfattar det inte som om han ser henne som ett hot, då, vilket är anledningen till att jag misstänker att den, den första entrén tillhör en annan roll, med en annan funktion. 

Jag tror för övrigt inte att Norman har något moraliska aspekter vad gäller vad som hänt: i den apflocken bakom scenen är han bara orolig för de statusförändringar som skulle följa om Sir hittade en ny favorit. Nu befinner sej Irene längst ner på totempolen, men efter en lyckad förening mellan henne och Sir så skulle hon klättra avsevärt.

Det finns också en intressant relation mellan Sir och mr Oxenby, en man som borde ha låt status, men som inte har det, eftersom hans blotta närvaro skrämmer Sir. 

Det dröjer inte länge innan jag slappnar av, trygg och intresserad. Det här är bra, bra, bra: bra pjäs, bra regi, bra skådespeleri. Det svåra med bra skådespeleri är som med bra trolleri: det är omöjligt att säga hur det görs. Krister Henriksson, som jag såg för första gången 1985, i titelrollen i Harvey Fiersteins ARNOLD, är fenomenastisk. Hans påklädare Norman är i stort sett ensam ansvarig för att få upp den stora skådespelaren på scenen, och för att få honom att genomföra vad som kommer att bli hans sista föreställning. Han vann slaget, men förlorade kriget, kan man säga. Åsnan kom uppför backen, men den piskades ihjäl. 

För bara nån krönika sen, när jag skrev om David Books STOCKHOLMSDJUR som gästspelade på Kilen, beklagade jag bristen - i andra pjäser - på synliggörandet av den homosexuelle mannen där dennes sexualitet inte var en av konfliktkomponenterna. Som Blanche DuBois säger: “Sometimes—there's God—so quickly!” 

Här har vi honom, nämligen, bögen som bara ingår. Jag tackar och tar emot.

Jag såg den här föreställningen efter #metoo-vågen, men innan knutblus-epidemin, och det fanns vissa saker som behandlades på ett mycket intressant sätt: vad gäller Irene, den unga flickan som gärna vill ta sej fram, för större roller, bli stjärna. Nu, med #metoo i ryggen, krävs det ganska mycket mod att framställa en sån kvinna som proaktiv, som den som instigerar relationen.

Det hade varit mycket enklare, ointressantare och mer politiskt korrekt att framställa henne som ett offer, rakt av, en stackar ung kvinna utan roder, mål eller plan, som kallt och beräkneligt utnyttjas av en maktfull man. 

Nu är det ganska underbart när det klargörs att hans intresse i henne har mer att göra med att hon inte är fullt så tung som hans fru, och därför vore lättare att bära om hans Lear måste kånka hennes Cordelia.

Jag går från teatern riktigt jävla nöjd. 

Om du vill läsa mer om utdraget ut THE NIGHT OF THE IGUANA  klicka här.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

ANGELS IN AMERICA, DEL 1, PÅ Dramaten:

"Framför mej i salongen hamnar två unga, hunkiga homos. Kanske på sin första dejt, tänker jag. 20 minuter in i föreställningen tittar den vänstersittande på den andre, som tittar tillbaka. Dom utbyter några frågande blickar. Nån kvart senare viskar den ena något till den andra. Den andre rycker på axlarna och viskar något tillbaka. Från att ha suttit framåtlutade lägger dom plötsligt armarna i kors över bröstet och lutar sej tillbaka. Dom har gett upp."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/angels-in-america-del-1-dramaten.html

STOCKHOLMSDJUR på Kulturhusets Kilen: 

Den här föreställningen stimulerar mej. Som en katt med en lasersiktesprick, eller en bebis i en avancerad titut-lek, är jag totalengagerad. Jag ler så jag får ont i nacken - för jag antar att där sitter fästet för den där senan eller muskeln som drar mina mungipor uppåt. Det här är kreddigt och kreativt, nyskapande och gediget hantverk, simultant.

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/stockholmsdjur-kilen-143-forestallning.html

 NÄR DET KOMMER TILL KRITAN, på Målarsalen på Dramaten: 

"Jag älskar en monolog. Av all scenkonst är det min absoluta favoritform. Det är något med nakenheten, det avskalade, det minimala. Bara en person på scenen, och en berättelse. Inget att gömma sej bakom, ingenstans att fly. Total uppmärksamhet, total koncentration."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/nar-det-kommer-till-kritan-malarsalen.html