BUDSKAPET TILL MARIA, Dramaten, Genrep, föreställning 1127/3 2018.

Av Paul Claudel, Översättning Maria Björkman, Regi Wilhelm Carlsson, Scenografi och kostym Marcus Olson, Ljusdesign Markus Granqvist, Musik Gustav Lindsten, Peruk och mask Nathalie Pujol, med Maria Salomaa, Johan Holmberg, Jennie Silfverhjelm, Otto Hargne, Claes Ljungmark

Det är lite svårt att tycka om Paul Claudel, och inte bara för hans ganska komplicerade katolska pjäser. Han var konservativ, politiskt stod han långt till höger, han anklagades för att vara antisemit, men tog starkt avstånd från nazisternas behandling av judarna under andra världskriget. Han nominerades till nobelpriset sex gånger utan att vinna. 

Som ung var han ateist, starkt påverkad av Arthur Rimbaud och Symbolismen, men blev frälst när han 18 år gammal lyssnade på vesper i Notre Dame de Paris, på juldagen 1886. Han arbetade som diplomat i 43 år, och var länge stationerad i bland andra New York, Kina, Prag, Frankfurt, Hamburg, Rio de Janeiro och Köpenhamn.

Det handlar om Violaine, en bond-dotter i Frankrike under slutet av medeltiden som kysser en leprasjuk katedralbyggare, för att förlåta honom för att han försökt våldta och döda henne, och så ger hon honom sin förlovningsring för att finansiera hans fortsatta byggande. Detta observeras av hennes yngre avundsjuka, elaka syster, som skvallrar för hennes fästman, men han tror henne inte. Givetvis utvecklar hon lepra, hennes far överger familjen för att vallfärda till Jerusalem, och hennes syster gifter sej med hennes fästman, och själv måste hon lämna hemmet. Senare uppsöks hon av sin syster som bär på sitt döda barn, och som kräver att hon ska be till gud att återuppväcka det, vilket sker, och som tack försöker systern döda henne genom, att putta ner henne i ett sandtag. Hon överlever, och hittas av hennes far, på väg hem från sin resa, och kånkas hem, där hon dör.

Nej, det är ingen komedi.

Camille Claudel

Det är lätt för mej att dra paralleller med dramatikerns eget liv: Pjäsens Maria, som fördrivs för sin sjukdom, skulle kunna vara hans egen äldre syster, den psykiskt sjuka skulptrisen Camille Claudel, som han lät spärra in på mentalsjukhus, och bara besökte sju gånger under de 30 år hon satt instängd.

Pjäsens yngre avundsjuka syster är en blandning av honom själv och Louise, en verklig, avundsjuk, syster. I pjäsen överger fadern familjen, i verkligheten var det resten av familjen som flyttade till Paris, bort från fadern, som stannade på landet för att försörja dom.

Dramatikern med en byst föreställande honom själv,
skapad av hans syster. 

Det är en väldigt pratig pjäs. Väldigt pratig. Sådär pratig att man liksom lägger in små scenerier bara för att det ska hända något på scenen. Regissören har satt upp flera operaföreställningar, och detta känns lite som en uppsättning av PARSIFAL där man strukit musiken.

Men det finns något frigörande i de stunder man vågar vara stilla, när man inte rör sej bara för att röra sej. Texten kommer fram, och det talade ordet blir viktigt. 

Jag har också lite svårt för hur styvsystern framställs. Från första stund, när vi ser henne spionera på Maria, vet vi att hon är ond. Hon spelar ond, som skurken i en barnsaga, med nästan pantomimisk tydlighet. Jag hade nog föredragit om jag undan för undan förstått vad för slags människa hon var. Visserligen var det ett genrep jag såg, så kanske tonar man ner något av tydligheten. 

Varje gång jag ser Gunnel Fred på scenen vill jag bara ha mer. Hennes degknådande mamma är underbart naturligt och förståelig, speciellt i en pjäs med så abstrakt problematik. Jag vill se henne som Mutter Courage, som Marie Antoinette, som Hanna Jarvis eller Lady Crom i Stoppards ARCADIA, eller varför inte som Gertrude Stein i Marty Martins underbara monolog?

Men den stora behållningen av den här uppsättningen är inte pjäsen, tolkningen, regin, skådespelarprestationerna, utan produktionens fysiska skönhet. Scenrummet byggs av några enkla möbler, och rum skapade av långa, smala, vertikalt ställda brädor, men det är röken och ljuset som leker däri som bildar magin. Det är en nästan japansk zen-minimalism, rustikt uttryckt. 

Klimt

Men det är dräkterna som är de verkliga stjärnorna: detta är kostymer, inte kläder; snitten är enkla, som hos Vermeers tjänstekvinnor, men med en mönstermångfald som om Klimt hade målat med vattenfärg. Detaljerna är diskreta, men många; inget är enbart utilitärt, endast funktionellt, detta är medeltida bondekläder som skapade ur romantikens syn på medeltiden, och många av dom borde ställas ut. 

Ofta har jag väldigt svårt för när man bedömer och fördömer det förflutna utifrån moderna förhållanden. Med detta sagt har jag stora problem med att inte se på detta med nutidens filter. Ta till exempel första scenen: Violaine, en 18-årig flicka, övertalar tjänarna att ge henne gårdens nycklar så att hon mitt i natten kan vänta på att öppna porten och släppa ut en man som har försökt våldta och döda henne: Varför? Vad vill hon? Vad hoppas hon uppnå? Själva övergreppet är snabbt åsidoborstat: han bekänner att hon var den första han försökt sej på, och hon skrattar och förkunnar att hon är starkare än djävulen som besatte honom. När han frågar varför honom kommit, svarar hon att det är för att förlåta honom, men när han säger att han är farligare nu än någonsin, undrar hon om dom måste slåss igen. 

Jag uppskattar att man sätter upp en så här svår och krävande pjäs, att man satsar på något som med största sannolikhet inte är teater för massorna, och jag uppskattar att  man inte har försökt modernisera den, utan har fokuserat på verkt, inte på vad man kan göra med det. 

Jag går ifrån föreställningen lite förvirrad. Imponerad av skådisar, ljud, ljus, scenografi och kostym, men lite förvirrad av temat: som en ateist med endast sporadisk tro på något övernaturligt - Snälla gode gud, låt mej hinna med tåget; Gode gud, låt värken vara muskelbristning och inte cancer; Jag hoppas jag vinner några miljoner på den här trisslotten! - så har jag problem med själva verkets kärna: Miraklet. Jag förstår vissa människors behov av något högre, större, en övermänsklig mening, men för mej är behovet i sej intressantare än det behövda. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton

• och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

FRANKENSTEIN, med Teater Barbara, på Teater Playhouse:

En intressant biprodukt av allt det här teaterbloggandet, är allt fascinerande jag träffar på i mina förvirrade efterforskningar. Saker jag inte kände till, saker som jag inte hade en aning om, saker som låter bekanta, men som jag helt glömt bort. Som författaren till boken Frankenstein; or, The Modern Prometheus.  Du vet alla fåniga teveserier som görs? Någon borde göra ett riktigt rejält kostymdrama om Mary Wollstonecraft Shelley. 

Låter det intressant? Här är resten:https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/frankenstein-teater-barbara-teater.html

PÅKLÄDAREN på Dramaten: 

"Vad som bland annat definierar och separerar regissörer, är synen på den egna yrkesrollen. Många regissörer - män och kvinnor - verkar anse att dom är gud, att föreställningen börjar och slutar med dom, inte med dramatikern. Jag anser att regissörens roll är att guida, förtydliga, att visserligen ha en åsikt, en infallsvinkel, men att denna är grundad i en läsning baserad på verket."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/pakladaren-dramaten-genrep.html

ANGELS IN AMERICA, DEL 1, PÅ Dramaten:

"Framför mej i salongen hamnar två unga, hunkiga homos. Kanske på sin första dejt, tänker jag. 20 minuter in i föreställningen tittar den vänstersittande på den andre, som tittar tillbaka. Dom utbyter några frågande blickar. Nån kvart senare viskar den ena något till den andra. Den andre rycker på axlarna och viskar något tillbaka. Från att ha suttit framåtlutade lägger dom plötsligt armarna i kors över bröstet och lutar sej tillbaka. Dom har gett upp."

Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/04/angels-in-america-del-1-dramaten.html