fredag 29 april 2016

FRÖKEN ROSITA, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 38 20/4 2016

Av Federico Garcia Lorca, Översättning Lars Bjurman, Regi Thommy Berggren, Scenografi Anna Asp, Kostym Lotta Petersson, Ljus Alarik Lilliestierna, Ljud Michael Breschi, Ljud Håkan Åslund, Mask Johanna Ruben, med Lina Englund, Anita Ekström, Gunilla Nyroos, Ingvar Hirdwall, James Lund, Niklas Falk, Sten Ljunggren, Emil Ljungestig, Emelie Jonsson, Niko Samuelsson, Thérèse Svensson, Sofi Helleday, Odile Nunes, Josefin Ljungman, Matilda Ragnerstam

Yesterday when I was young
So many drinking songs were waiting to be sung,
So many wayward pleasures lay in store for me
And so much pain my dazzled eyes refused to see.
I ran so fast that time and youth at last ran out
I never stopped to think what life was all about,
And every conversation I can now recall
Concerned itself with me, me, and nothing else at all.
Yesterday the moon was blue
And every crazy day brought something new to do,
I used my magic age as if it were a wand
And never saw the waste and emptiness beyond.
The game of love I played with arrogance and pride
And every flame I lit too quickly, quickly died.
The friends I made all seemed, somehow, to drift away
And only I am left on stage to end the play.
There are so many songs in me that won't be sung,
I feel the bitter taste of tears upon my tongue.
The time has come for me to pay for yesterday
When I was young... Young... Young

Yesterday When I Was Young,
av Charles Aznavour

Visste du att Lorca skrev musik, och ursprungligen ville bli kompositör? Jag hade ingen aning. Å andra sidan kände jag inte till mycket om honom alls. Han var spanjor, visste jag, men han kunde lika gärna vara från Sydamerika som från Europa. Av hans pjäser kände jag egentligen bara till BERNARDA ALBAS HUS, och BLODSBRÖLLOP, och av de två var jag bara supersäker på att den första verkligen var skriven av honom. 
Jag har att minne av att jag sett den framförd, lite halvknackigt, av någon amatörteatergrupp, för ganska länge sen, men jag tror inte jag förstod vad man ville säga, och jag är inte säker på att dom visste det själva. Att man valde att sätta upp just den pjäsen kanske mer hade att göra med att det fanns många roller för kvinnor än för att man kände att den var brinnande aktuell.
Men jag hade till exempel ingen aning om att han var bög. Hade du? Jag fattar inte hur jag kan ha missat något sånt, speciellt som om det inte verkar som om det var någon hemlighet, och i teorierna runt varför han avrättades så dyker just hans sexuella läggning upp som en av anledningarna.

Efter att ha läst på om Lorca är jag lite förvånad över att ingen har försökt dramatisera hans liv. Det hade kunnat bli en intressant historia. Kanske mycket intressantare än den jag såg, faktiskt, när jag tänker efter.

Det handlar om en ung kvinna, Rosita, vars föräldrar dött, och som bor hos sin farbror och faster, och deras piga. Hon och hennes manliga kusin är förälskade, och vill gifta sej, och när han blir hemkallad till sin familj i Sydamerika lovar han att komma tillbaka, och ber henne vänta, vilket hon gör, tills det efter många år visar sej att han har ljugit för henne: han har sen länge varit gift med en rik kvinna. Rositas liv är liksom förbi, hennes ungdom är över, och liksom blommorna i pjäsens ganska ansträngda och övertydliga symbolik har hon vissnat, skrumpnat, förtvinat. 
Man skulle kunna kalla detta för en feministisk pjäs, antar jag, eftersom den kritiserar det sätt som kvinnor förr, men även nu, indirekt låter sej styras av män, när dom liksom passivt väntar på att bli utvalda, ’plockade’ innan deras ”fräschör” är över, men där det 1935, då pjäsen skrevs, måste ha känts lite innovativt, samhällskritiskt, kanske till och med provocerande, så känner jag det nu, 2016, som om man borde ha något mer att säga när man sätter upp den, även om ambitionen bara är att damma av en gammal klassiker. För så fantastisk tycker jag inte att texten är. Det är en ganska förutsägbar historia, med nästan pinsamt övertydlig symbolik, och illa formulerade repliker, som, typ: 
”Nu är det åtta år sen min make dog.” Du vet, repliker som är mer ganska klumpiga försök att smuggla in upplysningar än en dramatisk späckad dialog.
Pjäsen skrevs också när skådislöner och krav på intressanta uppgifter var låga, för här finns en massa roller som bara kommer in och dräller runt lite, och deras existens verkar mer vara berättigade av författarens svårighet att på ett innovativt sätt få fram nödvändig information, än för att han känner att roller verkligen har något att tillföra.

Föreställningen jag ser är ett första publikrep, och mycket kommer säkert att hända innan premiären, men under själva föreställningen sitter jag och funderar på om det finns ett svenskt motsvarighet till uttrycket enough rope, som i: Give a man enough rope, and he’ll hang himself, för även om jag förstår att det inte stämmer, så tycker jag att det känns lite som om det är precis detta som teaterchefen har gjort. Hon har gett Tommy Berggren tillräckligt med rep. 
Vad jag menar är, att tidigt i höstas så presenterade  Kulturhuset Stadsteatern den kommande teatersäsongen, och den nya chefen gick ut och sa att hon skulle sätta upp feministisk, nyskriven teater, och när hon nu låter en medelåders man sätta upp vad man bara med välvilja kan kalla en åttioett år gammal klassiker, och ger honom en plattform att säga vad han tycker är en väl grundad åsikt om kvinnans åldrande, då sitter jag och undrar, och leker med tanken på en komplott, även om jag nånstans är övertygad om att det inte kan stämma.  

Det konstnärliga teamet i den här uppsättningen är i stort sett samma som i regissörens förra produktion på teatern: CANDIDA, men där jag i den produktionen tyckte att scenografi och kostym var en av uppsättningens tillgångar, har jag här lite svårt att förstå vad det är man försöker göra. Scenografin tycks mej lite som om den är skapad för ett folklustspel, du vet, en sån där fars som spelas utomhus, och kläderna verkar lite sammalunda, som något man plockat på Beyond Retro. Det känns som kulisser och kostymer, och jag förstår inte varför man valt att framställa det på detta sätt. Att låta ett träd stå och vissna antar jag är inskrivet i manus, för det känns lite som något en högstadie-elev skulle tycka var ett utstuderat, fyndigt grepp.

Ett tema är det kvinnliga åldrandet, i kontrast till ett liv med man och barn, och med själva barnafödandet som enda verkliga anledning att leva. Hur samhället ser på en kvinna som inte är, och aldrig kommer att bli, mor. Men när man i pjäsen visar upp exempel på den här typen av kvinnor, dom där som Nancy Blake, den kvinnliga författaren i Clare Booth Luce’s pjäs THE WOMEN beskriver sej själv: ”What natur abhors. I am an old maid, a frozen asset,” så har jag svårt att första vad det är man vill säga. Jag förstår att dessa kvinnor, som kommer på besök, ska symbolisera vad Rosita är på väg att bli, men när man valt att låta Odile Nunes - som jag med mina moderna ögon uppfattar mer vara på samma plats i livet där Rosita är i pjäsens slut, än någon generation äldre - spela mamma till två kvinnor som ska anses vara på glasberget, då blir det för mej lite otydligt. Vad vill man säga? Kanske är det kostymerna, som ser ut lite som om dom är hämtade ur en uppsättning av CHARLIES TANT på Vasan, på 70-talet, som gör det hela lite otydligt. 
Det blir liksom lite varken eller. Kostymt kunde man valt att göra dom antingen grå, förtrorkade, uppgivna och förtvinade, eller skrikigt och pråligt uppklädda, i ett försök att dölja deras någorlunda avsevärda ålder, eller låta dom framstå som livfulla, lysande attraktiva kvinnor. 
Men vad man valt är luddigt, otydligt, svårt att förstå.  

Jag förstår inte heller har man har valt att framställa Fröken Rosita själv. Om man hade låtit henne liksom vissna, scen för scen, åldras, skrumpna och förtvina, då hade jag förstått; man ville visa hur världen såg på henne, och kanske hur hon själv såg på sej, som den vissna, förslösade, oförlösta. Och om man hade låtit henne förbli oförändrad så hade jag förstått det också: man ville visa att en männsiska är något annat än hur hon ser ut, att värdet, livet, är oförändrat. 
Men har väljer man inget tydligt ställningstagande. Rosita är varken ungdomlig eller gammal, jag uppfattar henne aldrig som fylld av liv, ’blommande’, utan tvärtom, ganska stukad redan från början, som om hon redan läst pjäsen om sej själv och vet hur det ska gå. Hon tycker så synd om sej att det inte verkar finnas något behov av min sympati.
En protagonist som inte är aktiv, antingen i handling eller i tanke, blir ganska tröttsam efter ett tag. Om hon varken handlar eller hoppas, så slutar berättelsen på någon sätt att handla om henne, och det är precis vad som händer här. 

I en föreställning om ålder är det upplyftande att se att gammal fortfarande är äldst: Det är ett rent nöje att se Gunilla Nyros och Ingvar Hirdvall med gott humör och spelglädje, som om dom egentligen bara var inlånade ur någon annan pjäs, liksom höja sej ur gyttret och vada fram genom uppsättningens grumligheter lite som om den bara vore en sölig vattenpöl vid sceningången, något man bara måste ta sej igenom. 

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Mats. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

GREASE på Silja Serenade:

"Jag är uppfödd på ett hotell, och om jag fick som jag ville skulle jag vilja bo på hotell för resten av mitt liv. Givetvis skulle jag väl behöva en lägenhet nånstans, att förvara saker som inte kan ersättas i, men den skulle nog kunna hyras ut, för det mesta, i andra hand. 
I Kander & Ebbs musical CHICAGO säger Roxie:
”I’m older than I ever intended to be.”
Jag parafraserar: 
”Jag trodde aldrig jag skulle vara här, vid min ålder.” Det är inte så att jag trodde att jag inte skulle vara här som i: död, utan, här som i: i Stockholm. "


RAMPFEBER på Dramaten: 

Det finns så mycket i den här bearbetning som är åt helsike att jag nästan har lite svårt att sitta kvar. Sen jag började den här bloggen har jag ännu aldrig gått i pausen av någon produktion, men här är det nära. Det är bara nyfikenheten och sex andra saker som får mej att sitta kvar: 1) Det som finns kvar av originalmanuset, 2) Scenografin, 3) Lotta Telje, 4) Torkel Petersson, 5) Eric Sten och 6) Andreas T Olsson. Och jag är lite snäll när jag inkluderar scenografin. 

Vad som irriterar mej mest är att det kunde ha blivit så bra. 



CARMENCITA ROCKEFELLER på Scalateatern:

Om man jämför teater med skomakeri så är en del amatörteatergrupper - och vissa proffessionella, make no mistake about it - glada om dom bara kan få ihop något man kan ha på foten, medan andra, som lirar i den högre stratosfären, väljer mellan en åtta- eller niocentimetersklack, tre eller frya snörhål, och om lädret ska vara i malva eller fuchsia. 




torsdag 28 april 2016

GREASE, Silja Serande, föreställning 37 13/4 2016,

Producent Belinda King, regissör och koreograf Gary Lloyd, musikaliskt ansvarig Duncan Waugh, kostymör Molly Limpets scenografi Clockwork, med Robert Colvin, Zoe Innes, Laura Johnson, James McHugh, Daniel Miles, Daniel O’Flandagan, Angus Barnetson, Alexandra Parkes, Alyssa Martin, Charlotte Hardy, Melissa Amy Lye, Lewis Dewar Foley, Julia Jenkins, Nicole Laska, Gary Jordan. 

I'd rather be sailing, yes, I would
On an open sea
I'd stand at the railing if I could
Feeling wild and free

The sun is on my neck, the wind is in my face
The water's incredibly blue
And I'd rather be sailing
Yes, I'd wanna go sail
And then come home to you

Sailing
ur  A NEW BRAIN
av William Finn.

För dej som kommit enkom för att läsa om Grease: Scrolla ner, scrolla ner, scrolla ner. Lite till. Lite till. Japp: där. 
Jag tror att jag såg filmen Grease i aulan i Mörbylånga, på Öland, men jag är inte säker. Vad jag minns är att jag kom ihåg att jag tyckte den var konstigt upphetsande. Jag var 15, 16 år, tror jag, och jag tror inte jag riktigt hängde med i den sexspäckade symbolismen. Det var inte förrän jag massor av år senare, när jag läste en bok om sexuell symbolik i filmer, som jag fattade varför jag hade känt som jag hade känt.
Först tänkte jag skriva att jag inte sett någon liveversion, men så mindes jag plötsligt en omdömeslös uppsättning på Göta Lejon, för några år sen, där man haft den ganska goda idén att placera föreställningen i Stockholm, under femtiotalet, men sen var det som om dom goda idéerna hade tagit slut där. Jag minns tack och lov inte så mycket, förutom en massa lättklädda kvinnor och en katastrofal bearbetning av sången Mooning:
Uttrycket mooning kan översättas både till längtan - man längtar och tittar på månen - och till att blotta rumpan - som, antar jag, ska påminna om månen. På Göta Lejon gjorde man en wunder-vurpa och mooning blev olla, som att trycka ollonet mot saker. Spanskalektioner och det spanska ordet för hej, hola, skulle tydligen rättfärdiga det hela. 
Men mer än nog om detta. 

Jag är uppfödd på ett hotell, och om jag fick som jag ville skulle jag vilja bo på hotell för resten av mitt liv. Givetvis skulle jag väl behöva en lägenhet nånstans, att förvara saker som inte kan ersättas i, men den skulle nog kunna hyras ut, för det mesta, i andra hand. 
I Kander & Ebbs musical CHICAGO säger Roxie:
”I’m older than I ever intended to be.”
Jag parafraserar: 
”Jag trodde aldrig jag skulle vara här, vid min ålder.” Det är inte så att jag trodde att jag inte skulle vara här som i: död, utan, här som i: i Stockholm. Helt kallt räknade jag nog länge med att jag skulle vid den här tiden av mitt liv skulle bo i London, Paris eller New York. Jag trodde aldrig jag skulle stanna såhär länge på samma plats. Jag trodde jag var en sån som gav mej av. 
Men det visade sej att jag inte var en sån som gillade att resa. Jag gillar tanken på, och faktumet att vara någon annanstans, jag gillar bara inte själv resan. Tåg, buss, flyg, jag vill bara vara framme, klar, där.
Om det fanns en tablett jag kunde ta någonstans vid centralstationen, för att sen vakna upp när vi är framme i New York, då skulle jag sticka dit så ofta finanserna tillät, men som det är nu så…
Det är därför jag älskar att åka finlandsfärja. Cruisa, som man säger. Man cyklar till Värtahamnen, eller Slussen, checkar in, och man är framme, fast man är på väg. Högst, eller ganska högt upp i alla falla, på min julklappslista står att jag önskar att man kunde börja åka båt till London: man stiger på vid Slussen, går och lägger sej och vaknar upp - eller är för orealistiskt snabbt? - i London. Och sen bor man där, på Themsen, och gör dagliga små utflykter och teaterbesök. Hur bekvämt vore inte det? 
Jag har också ett önskemål om en båt som går till New York, och som funkar som ett slags spa: man äter nyttigt, tränar och är i toppform när man kommer fram, sen sunkar man ner sej under en vecka - eller längre, och sen tar man spa-båten hem och är fit och fin när man går iland igen. 

Min kompis Patti-Li Leuk och jag har åkt överallt dit man kan åka på Östersjön, nästan. Dit man kan resa relativt billigt, i alla fall: Åbo, Tallinn, Åland, Riga och Helsingfors. Vi hoppar Sankt Petersburg tills dess nån petar Putin och hans homofientliga lagar. Vi har till och med rest till Åbo, där det visade sej att vi måste checka ut för dagen, förvara våra väskor i skåp på - heter det station när det gäller båtar också? - under dagen, tills dess det var dags att gå ombord på färjan hem. 
Vi har bott i bra hytter, i bättre hytter, och i hytter som bara varit lite större än garderober, och där man knappt kunde öppna dörren till toaletten om bottensängen var nedfälld. Eller uppfälld. Utfälld, kanske jag ska säga, för tydlighetens skull.
Men vi har aldrig bott såhär bra. Nån gång, dag två, när vi båda ligger utmattade i varsin säng, upptäcker jag att vår hytt är nästan lika stor som Patti-Lis lägenhet, om man inte räknar med hans kök.  Jag skulle kunna bo sådär, i resten av mitt liv. Det vore nästan drömmen, faktiskt. 
Vår hytt har en sovdel, en vardagsrumsdel, och till och med en slags inglasad balkong med stolar och ett bord, och i badrummet har man lyckats klämma in ett badkar. Nej, förresten, inte klämt: det finns gott om plats att bara ställa det. 
Om det finns något att gnälla på vad gäller vår hytt så är det att resan är på tok för kort, vi hinner knappt vara där, och ingen av oss hinner ens med att ta sej ett litet bad. För mej hade man gärna fått ta en sväng omkring Gotland både på utvägen och när vi reser hem. 

Första kvällen, ganska tidigt, äter vi på Tavolata, ristorante italiano, en fräsch, ljus restaurang med tomatröda stolar och ett svart-vitt schackrutigt golv. Vi får ett fönsterbord, och jag sätter mej med ryggen mot det stora, runda fönstret, och Östersjön som glider förbi, därutanför. Solen har några timmar kvar, men står tillräckligt lågt för att lysa rakt in i Patti-Lis ögon, och tvingar honom att kisa mot mej, tills båten lägger om kursen, vi girar, och solen lyser in nån annanstans, i någon annans ögon.
Vi beställer ett varsitt glas rödvin, och jag knaprar oliver medan Patti-Li plockar färskt bröd ur en brun papperspåse och doppar i olivolja. 
Efter resan, när vi har kommit hem till Stockholm, är vi båda helt slut, som om vi vore jetlaggade: jag tror i en halv dag att jag är på väg att bli förkyld, och Patti-Li går och lägger sej redan klockan sex på kvällen, för att sen vakna, berättar han, fram på småtimmarna, oförmögen att somna om. Den händelsespäckade resan hade liksom sugit musten ur oss. När vi inte käkar eller shoppar eller ser på show, filmar, fotar eller snappchattar vi. Förstår du att jag hade önskat mej minst en halvdag till, bara för att liksom komma ikapp? Det är nästan så att jag skulle önska att få känna mej lite smått uttråkad, bara. Du vet, sitta i en vilstol, på däck, och bara stirra ut över havet. Invirad i en sjal, med solglasögon, och en hatt nedtryckt över öronen. Eller är det Barbra Hershey i Stränder jag tänker på? 
Cue: Wind Beneath My Wings, por favor.

Men det vet vi ännu inte något om, nu där vi sitter och försöker aklimatisera oss och intala oss att nu är vi äntligen här, på väg. Vi beställer in en varsin piadina med  mozzarella, rödlök och zuccini, ett slags dubbelvikt grillat tunnbröd, och så försöker vi reda ut allt vi ska göra. Vi har en massa små biljetter till drinkar, buffeer, frukostar och - givetvis - musikalbesök, och jag ber Patti-Li att än en gång dra igenom våra planer. 
”Nu ska vi käka,” säger han, och jag nickar, instämmande. ”Sen, efteråt, blir det kanske en tripp till tax-free-shoppen, för lite godis och sånt, och sen tillbaka till hytten för att -”
”Jag tror inte vi ska kalla det för hytten,” avbryter jag, fotar oliverna och lägger upp instagram, ”vår svit låter mer passande." 
Han fattar och nickar:
”- tillbaka till vår svit för provsmakning av vad det nu kan vara vi köper - ”
”Choklad,” inflikar jag, för jag är hungrig. 
”Lakrits inuti choklad,” forsätter han. ”Eller choklad inuti lakrits.”
För några båtresor sen hittade vi en latritsfylld pandachoklad, och den står högt på inköpslistan. Tyvärr verkar den aldrig räcka tills vi kommer hem, och den verkar vara omöjlig att hitta i land. Och ja: vi har letat på de laktritsspecialiserade butikerna som finns i Stockholm.
”Och sen är det showtime, klockan elva.”
”Vad är det för show?” undrar jag, för jag vet att vi ska se Grease först i morgon. 
”Ingen aning. Divet Show, står det.”
Jag beställer paccheri-pasta - en slags stora, raka makaroner, eller stora, släta rigatoni, eller stora, rakt avskurna penne: vi snackar stora, släta rör - med färsk sparris, parmesan och citronsås. Patti-Li lyxar med lax, pinjenötter och potatispuré. Suget efter choklad börjar avta.
Kvinnan bredvid oss, som verkar resa ensam, betalar för sej, och i hennes ställe kommer två damer som äter och njuter i tystnad. Det är tyst och stillsamt, i restaurang, även om alla borden är upptagna. 
På vår andra sida sitter ett äldre, svenskt par, och jag försöker lyssna på vad man har att säga varandra efter så många år tillsammans. Det mesta verkar handla om mat, tycker jag det låter som, och ingen av dom verkar spotta i glaset. 
Till efterrätt - som jag klämmer i mej på ren vilja, för den här pojken är proppad - tar jag en Torta con pinoli Toscani, pinjenötstårta från Toscana med apelsinparfait och choklad, men jag smakar också på på Patti-Lis hallonsorbet och jordgubbsglass, och han smakar på min.  Det är över en timme sen vi öppnade munnen för att vi var hungriga, nu gör vi det för att vi är sugna, helt enkelt.
För några år sen var tillgången till wifi ganska dålig på båtarna, men det är mycket bättre nu. Vi har till och med internet på rummet. Förra gången var vi tvungna att gå bort till ett särskilt ställe på båten om vi villa kontakta vännerna på facebook, men nu kan jag snapchatta nästan överallt. 

Du vet såna där alkoholister som liksom planerar sina fyllor, som låser in sej, drar sej tillbaka, och bara försvinner? Periodare, tror jag dom kallas. Patti-Li och jag är likadana, men i vårt fall gäller det godis. Vi är cholkadpundare. Slavar under sockret. Lakrits-alkisar. När vi kommer tillbaka till hytten, förlåt, vår svit, efter en lång sejour på tax-free-shoppen, är det nästan löjligt. Vi har kånkat med oss kassvis med choklad och laktrits, förutom parfymer och några flaskor vatten och whisky. Fazer hade börjat med en ny sorts choklad, uppkallad efter olika huvudstäder, och givetvis var jag tvungen att köpa både New York, London och Copenhagen. Och så hittade jag en ny sorts lakrits, och en muminläsk, och finska ostbågar. Det är knappt att vi orkar oss ut, när det börjar närma sej tid för Divet Show, men skam den som ger sej.

Showen visade sej vara en dragshow, framförd av en man, komplett med snabba peruk- och kostymbyten, och trots att det var en relativt enkel föreställning, höll den en hög nivå, tack vare artisten, LED-skärmar och det ihopmixade materialet, och publiken, en eklektisk mix av hårdrockare, ensamma kvinnor som diade vin, möhippor och japanska turister, verkade älska den.
Jag tror inte att det var de två gin och tonicsarna, utan ren och skär utmattning som gjorde att jag har en ganska vag uppfattning av vad vi gjorde sen: jag antar att vi vinglade runt lite, tog en nypa havsluft ute på däck, vi gick tillbaka till vår svit och släckte lampan.  

Dagen efter tog vi det lugnt, till en början. Inget stressande för att trängas med alla andra som ville vara först av båten. Vi har varit i Helsingfors förut; vi har varit inne i  den drömslottslika, vita Domkyrkan, vi har fikat och flackat runt inne på Stockmans, de baltiska ländernas svar på Åhlens, eller NK; vi har varit inne i Tempelplatsens kyrka, en ganska nybyggd kyrka som ligger nedsänkt inuti en bergknalle. Vi har till och med sett KRISTINA FRÅN DUVEMÅLA på Svenska Teatern, och gjort en hop-on-hop-off-bussresa genom stan. 
Vi softade, kan man säga, vilket på den här typen av resa innebär att vi gick upp först klockan åtta. Patti-Li och jag har rest ganska mycket tillsammans, och - speciellt efter en rundresa med buss i Turkiet, där vi nästan bytte hotell varje dag - vi har utvecklat ett system när det gäller att göra sej klara för dagen: han hoppar in i duschen, jag packar och preppar, och när han kommer ut så byter vi. Detta ger oss både ugn och ro, tystnad, kompromisslöst utrymme och en så stressfri start som två medelålders ungkarlar, vana vid ensamheten, har lärt sej att uppskatta och föredra.
Medan många andra stressade runt, köade och trängdes, både vid frukosbuffén och landgången, gick vi till Bon Vivant, en mysig liten restaurang nere på promenaden, där man får frukost serverad vid bordet. Bara deras juice- och smoothie-bar är värd ett besök. Jag beställde en omelett utöver alla färska frallor och nybakad bröd som bullades upp, men Patti-Li festade till det med bacon och korv, och när vi var klara - efter en timme av långsamt vaknande och försiktigt planerande för dagen - skulle jag nog välja att inte kalla det för frukost, utan för brunch. 

Väl iland hade vi bara tre mål: handla lite autentiskt finskt godis, sånt som inte finns på båten, besöka Designmuseets shop, och fika på Ekbergs, det äldsta caféet i Helsingfors. 
På vägen uppför Unionikatu - som jag tror översätts till Unionsgatan - besökte vi en second hand-affär, och vi upptäckte på en offentligt toalett i Kajsaniemiparken att finska urionoarer är designade både för kvinnor och män, om kvinnorna inte har något emot att huka, och liksom hovra över det handfatslikande knälåga plåtmålet. 
Patti-Li hade läst om någon marknad som rekommenderades, uppe vid Berghälls kyrka - den där kyrkan med ett torn som ser ut att vara mycket högra än det är, och som ser ut lite som Empire State Building - men när vi kom dit blev vi lite besvikna. Det var liksom bara en vanlig, stor mataffär, vilket passade våra godisplaner bra, men det kändes inte som något som platsade i en guidebok. Det var inte förrän vi kom ut, med massor av oprovat godis och en varsin Marianne-glass - japp, i Finland kan man köpa Fazers mint-marianne som glass - som vi insåg att stället som rekommenderades låg rakt över gatan. Market på finska, och Market på engelska är lite två olika saker, tydligen. 
Efter en stilla, solig tur runt vad vi båda trodde var en insjö, men som jag nu - med google maps som hjälp - ser var en vik, Kajsaniemiviken, tittade vi in på Centralstationen, beundrade en installation av t-shirtar och tröjor, upphängde så att dom formade ett enormt hjärta i ett träd utanför Ateneums konstmuseeum, och efter ett snabbt men effektiv besök i shoppen - vi hade inte tid för en riktigt runda - så började vi leta oss mot Ekbergs Café. Det är flera timmar vi vräkte i oss nog med mat för en hel dag, men det är som om mycket vill ha mer.
Bara deras Samppanjakorkki, champagnekork, är värt ett besök, men om man därtill lägger en lite lyxig, exklusiv atmosfär, men diskret och subtil, som en stol av Alvar Aalto som gått i släkten i generationer: den behöver inte ha en prislapp, man bara vet att den är dyr. Det är ljust och gediget, stillsamt och stiligt. Folk talar tyst, och förvånansvärt många kvinnor har kommit hit, ensamma.
Och förstås: deras kaffe. I Finland kan man kaffe på ett helt annat sätt än på det vis som det serveras i Sverige. Patti-Li, som inte håller sej för fin för att micra sitt kaffe om det stått och kallnat, men som trots det har en mycket mer välutvecklad palett än jag, blev liksom tyst, vörnadsfull, när han smakade på sitt.
Sampanjakorkki, förresten, är en savarin, vilket är en slags sockerkaka, gjord på jäsdeg, och indränkt i fruktspad eller sockerlag. Här har man gjort det utmärkta valet att dränka in den i något klart festligare, och den är, som du säkert förstått, formad som en champagnekork, men dubbelt, kanske trippelt så stor, kompakt, tung och svällandes, doppad och dränkt, nästan droppandes av rom och arrak. 
Men du får inte missa ett stort glas av deras lemonad, hemgjord, sötsur, svalkande och klinkande av klara, kalla isbitar.

Tiden schwishade förbi, och plötsligt hade vi bråttom. Vi stressade förbi shoppen inne på designmuseet, för jäktade att verkligen ta in något, men lite underväldigade, och vi på gränsen till power-walkade genom Gärdesstaden och observatiorebergets park, och ner till vår båt.
Vi hade plats på den tidigare av de två föreställningarna av musikalen, men trots långlunchen på caféet i land så hade vi inga problem att mumsa i oss ett tre tapas var, innan föreställningen började, nejsköljda, nej, ackompanjerade av en flöjt champagne.

Jag hade höga förväntningar på föreställningen, men inte verkligt höga, om du förstår vad jag menar? Jag har varit på Östersjön förut, och även om jag upplever att föreställningarna på båtarna har blivit bättre och bättre, och scenografisk så tycker jag att LED-skärmar är för show och musikal vad penicillinet var för pesten. Nej, det blev fel, den liknelsen skulle ju innebära att LED-skärmarna tog livet föreställningen. Jag börjar om: LED-skärmar är för show och musikal vad internet är för datorn: den funkar utan, men det blir mycket bättre med.

Men det här var överraskande bra. Man har gjort en mycket bra bearbetning och lyckats korta föreställningen avsevärt, utan att jag för den skull saknar någonting. Knappt några roller är strukna, och konstigt nog känns det som om alla har mer att göra. Det är som om alla som är kvar har fått mer utrymme, mer plats att berätta sin historia. Eller också är det bara mycket bra regi. Nej, det är både och. 
Jag såg nyligen den amerikanske tevesända liveversionen, och där var de mindre rollerna mycket mer otydliga. Visserligen blir det lätt så, eftersom kameran styr vart du ska titta, men som jag minns teveversionen så hade vissa roller knappt några repliker. Efter den här Silja Serenads föreställningen känns det som om jag vet vad och vem alla är. 
Jag hade, i ärlighetens namn, förväntat mej en föreställning med sång framförd till förinspelade bakgrunder och med talad dialog på knacklig engelska, eftersom jag förutsatte att aktörerna skulle vara hämtade från nåt av de baltiska länderna, men man använder sej av en live-orkester, och den amerikanska dialogen är - för mina svenska öron - perfekt, eftersom det visare sej att alla artister är engelsktalande.
Produktionen känns både påkostad och minimalistisk. Påkostad, för att man inte saknar något, tvärtom, jag får mycket mer vad gäller scenografi och kostym än vad jag hade förväntat mej. Man har två scenvagnar som går att rulla och vrida, och där ena sidan har läktarlika trappsteg, som sittplatserna i en sporthall, och den andra har mer specialiserade funktioner, som utfällbara bord, till exempel.  Man rullar till och med in en säng för scenen där scenen där Rizzo sjunger Look At Me, I’m Sandra Dee, och jag tycker mej till och med minnas en bil för Grease Lightning- numret, även om den var minimerad och platt.
Och det känns minimalistiskt eftersom det är inte är uppblåst och urvattnat. Bara det nödvändigaste används, men det har fått en guldkant. Berättelsen är det viktiga, och man spiller ingen tid: övergångar är snabba, disciplinerade, drillade, och framförs med koreografisk exakthet, som om båtens föreställning vore live-sänd, den med. 

Om det finns något negativt att säga om föreställningen så upplevde jag att det i första hand var vi, publiken, som inte höll måttet. Artisterna var bättre än vi. Vilket i och för sej är bättre än tvärtom. 
Eftersom biljetterna till den här föreställningen ingick i båtresan - man behövde bara boka en gratis sittplats - kändes det som om en del hade gett sej den på att dom skulle utnyttja sina rättigheter, även om dom aldrig skulle få för sej att gå och se en musikal om dom väl vore i land, och det är kanske inget ont i det, men det kändes som om - just för att det var gratis - dom inte kunde uppskatta det. Eftersom det var gratis så hade det inget värde. Hade dom betalat hundra kronor så hade dom minsann sett till att ha roligt för hundra kronor. 
Det var som för några år sen, när nästan varenda föreställning jag var på möttes av en stående ovation i slutet. Det var inte så att alla föreställningar förtjänade en stående ovation, men det verkade som om publiken tänkte att om något fick en stående ovation så innebar det ju att det var bra, så det var bara att ställa sej upp och klappa, och vips: man hade bevis på att man varit på något bra. Lite som när man uppskattar ett vin först när någon berättar hur dyrt det är; kostar det så måste det smaka. 
Jag har själv suttit i salongen när delar eller hela publiken varit inbjudna, gratis, och det finns en viss tendens, hos en del människor, att bara för att något är gratis, så är det mindre värt. Vilket är konstigt, för det borde vara tvärt om, men jag tror att vissa helt enkelt måste höra: 
”Den här biljetten är egentligen värd femhundrafyrtio kronor, men du får den gratis. Den är värd femhundrafyrtio, men du får den gratis. Gratis, förstår du? Men den är värd femhundrafyrtio kronor. Förstår du? Du får den gratis, för det är du värd, men egentligen hade den kostat femhundrafyrtio kronor. Men du behöver inte betala, bara för att du är du, och vi tycker att du är värd att inte betala, för om någon är värd att behandlas som om du vore värd lite mer än alla andra, så är det du.” 
Kanske borde man trycka upp ett monetärt värde på alla platsbiljetter så att alla kunde se, klart och tydligt, vad det hade kunnat kosta. 
Nu vill jag inte att det ska verkar som om publiken inte förstod att uppskatta föreställningen. Merparten gjorde det. Det var bara några som verkade ha inställnignen att dom minsann inte tänkte duperas, luras att tycka om någon som dom inte var säkra på att dom verkligen gillade.
Och det fantastiska var att det inte märktes, inte ett dugg, på föreställningen. Det här är artister som kör två föreställningar om dagen, sex dagar i veckan, och det verkar på dom som om detta är det roligaste dom någonsin varit med om. Dom levererade som om vi hade stått upp och klappat, visslat och hojtat, sen första sången. Vilken en del av oss nästan gjorde. 
Jag säger, som jag säger när jag lite senare på kvällen sitter inne i Grande Buffét, och reser mej för att hämta ännu en tallrik av någonting underbart, trots att jag egentligen är mer än nöjd:
”Ja, tack, lite mer av samma sak.”
För en vända är inte nog.

Tacksamt, 

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Linda och Silja Line. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 • att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
 •  på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
 • och på  Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar: 

RAMPFEBER på Dramaten: 

Det finns så mycket i den här bearbetning som är åt helsike att jag nästan har lite svårt att sitta kvar. Sen jag började den här bloggen har jag ännu aldrig gått i pausen av någon produktion, men här är det nära. Det är bara nyfikenheten och sex andra saker som får mej att sitta kvar: 1) Det som finns kvar av originalmanuset, 2) Scenografin, 3) Lotta Telje, 4) Torkel Petersson, 5) Eric Sten och 6) Andreas T Olsson. Och jag är lite snäll när jag inkluderar scenografin. 

Vad som irriterar mej mest är att det kunde ha blivit så bra. 



CARMENCITA ROCKEFELLER på Scalateatern:

Om man jämför teater med skomakeri så är en del amatörteatergrupper - och vissa proffessionella, make no mistake about it - glada om dom bara kan få ihop något man kan ha på foten, medan andra, som lirar i den högre stratosfären, väljer mellan en åtta- eller niocentimetersklack, tre eller frya snörhål, och om lädret ska vara i malva eller fuchsia. 



BAMSE OCH VÄRLDENS STARKASTE MAN, på Stockholm Waterfront: 

"Jag gillar när man låter barnteater få kosta, när man som vuxen kan se att detta, det måste har varit dyrt att sätta upp. Många gånger har jag sett barnteater där kostymerna mer liknar en torktumlad version av en sån där maskot som går runt i en galleria, eller hälsar barnen välkomna till en resort eller finlandsbåt. Scenografin har ofta varit icke-existerande, och ljuset har mest bara varit "tänt". 
Här syns det att det har kostat."

Låter det intressant? Här är resten: