Baserad på pjäs av John Van Druten Text Joe Masteroff, Berättelse Christopher Isherwood, Musik John Kander, Sångtexter Fred Ebb, Regi Ronny Danielsson, Översättning Rikard Bergqvist, Scenografi Lars Östbergh, Kostym Annsofi Nyberg, Ljus Hans-Åke Sjöquist, Ljuddesign Oskar Johansson, Koreografi Roger Lybeck, Mask Mihra Lindblom, Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin, Kapellmästare Lotta Hasselquist, Med Sarah Dawn Finer, Robert Fux, Albin Flinkas, Lill Lindfors, Johan Rabaeus, Philip Zandén, Lisette Pagler, Lars Bethke, Elliott Boqvist, Arvid Roos, Vilhelm Siljeholm, Tony James-Andersson, David Dalmo, Martin Redhe Nord, Hanna Carlbrand, Niklas Löjdmark Chressman, Paula Santa Eufemia, Elin J. Kortesalmi, Mira Andersson, Anna-Hanna Rosengren, Kapellmästare/musiker Lotta Hasselquist, Musiker Jan Levander, Dan Strömkvist, Johan Granström, Mats Äleklint, Elin Andersson
I guess I'll have to play Pagliacci
And get myself a clown's disguise
And then I'll learn to laugh like Pagliacci
With tears in my eyes
You look, you look the same, you're a lot the same
But my heart says, "No, no you're not the same"
I'm afraid the masquerade is over - all over
And so is love, and so is love
It's all over, and so is love
The masquerade is Over,
av MAGIDSON, HERBERT/WRUBEL, ALLIE
Min första kontakt med musikalen Cabaret, var filmen från 1972. Jag minns inte när eller var jag såg den första gången, men jag tycker mej minnas ett biobesök, nån gång i slutet av sjuttiotalet, eller i början av åttiotalet. Gick jag i högstadiet eller i gymnasiet? Jag tror jag köpte LP:n, men det var väl i gymnasiet, när jag bodde över den där biografen på Larmgatan?
Jag vet i alla fall att när jag praktiserade på en tidning inne i Kalmar så förstorade jag upp ett foto av Liza Minelli som Sally Bowles, och tog hem det. Det var det där fotot där hon sitter i en bredbrättig svart hatt med en stor vit ros på skullen och med kinden lutad mot en näthandskklädd hand, och ser aktivt och charmigt butter ut. Vart tog det vägen? Ligger det ihoprullat någonstans, i mina föräldrars garage på Öland?
Vänta, nu kommer något: jag minns att jag varje dag, innan jag tog bussen hem till Öland, käkade hamburgare och milkshake på ett ställe på Fiskaregatan, och att dom varje gång jag var där verkade spela Frank Zappas Bobby Brown, och eftersom den kom först 1979, så måste jag ha sett filmen innan dess. Dessutom, minns jag, läste jag Isherwoods bok, Farväl till Berlin, på bussen hem.
Andra gången jag såg den, och första gången jag såg den på scenen, var på Oscarsteatern, 1989, med den suveräna Richard Carlsohn som konferenciern. Han sjöng I Don't Care Much, och tiden stod still. Jag minns inte vem som spelade Sally, men jag minns att jag tyckte att Liza var bättre.
Och det är lite det som är problematiken med många av uppsättningarna av Cabaret, när allt är sagt och sjunget står det ändå alltid klart: Liza var bättre. Liza är alltid bättre. Även de gånger man medvetet väljer att göra en helt annan Sally Bowles, så blir det ändå i relation till Liza: Det är som om man antingen försöker efterlikna henne, eller gå helt emot, och i båda fallen låter man sej liksom styras av ’originalet’.
Så följde en uppsättning med Peter Jöback på Tyrol, och även där har jag inget minne av vem som gjorde Sally. Jag minns att Monica Nielsen gjorde Fräulein Schneider, och sången om ananas, och jag kommer ihåg att Jöbacks nummer var överlägsna allt annat som visades på scenen, så att det blev lite som att musikalen Cabaret gästade Peter Jöback, som hade en show på Hamburger Börs.
Jag missade Helena Bergström, på Stadsteatern, och den på Dramaten där Malena Ernman och Malena Laszlo delade på rollen som Sally.
Men jag såg den på Uppsala Stadsteater, för något år sen, också då med Sarah Dawn Finer som Sally, precis som nu, på Kulturhuset Stadsteatern, och med ett kretativt team som är i stort sett samma.
Vad jag vill säga, är att den har spelats en hel del, helt enkelt. Och för varje gång som den har satts upp har den blivit lite mer aktuell. Från att ha gått från någon slags dekadensglansig dystopi där man tänkte ”Hur kunde det hända?” har det gått till en verklighet där vi förstår hur det gick till, för det håller på att hända igen.
Med detta sagt tycker jag att den här uppsättningen borde kännas mer relevant, vilket jag inte tycker den gör. Det verkar som om man lutar sej tillbaka mot den hotfulla verkligheten och tycker att det räcker med att liksom bara peka ut genom fönstret och säga: Det händer där ute, ge oss en applåd för att vi påpekar det uppenbara.
För jag tycker tyvärr att det är lite uddlöst. Att man sätter upp Cabaret idag kan, och borde, ses som ett politiskt ställningstagande, även om det kanske också säger mer om verkligheten vi plötsligt befinner oss i, men hur man väljer att berätta historien är minst lika viktigt, om inte viktigare.
Det är tyvärr så, ofta, tycker jag, när man sätter upp en produktion vars uppenbara motiv är att ta ställning mot rasism och andra -ismer, och/eller förkunnar att detta minsann är en feministisk produktion: man verkar tycka att det räcker med att bara sätta upp den.
Det är lite som om man hade satt upp en skylt i foajén där det står Vi tar ställning mot rasism. Eller: Vi är feminister. Man kommer för det första inte att nå någon som har en klart motsatt åsikt, vilket ju egentligen måste vara den huvudsakliga uppgiften, att påverka, och för det andra så är säkert majoriteten redan sympatisörer, så det blir liksom lite uddlöst.
Man kan inte vända sej till en publik som redan är med på noterna och tro att man påverkar nån. Alla är ju redan övertygade, och det hela blir bara lite som en uppvisning av en slags snäv verklighet. Det blir som när min väninna Lapponia Lemur innan förra valet var övertygad om att FI skulle vinna. Inte bara komma över spärren, komma in: hon var förvissad om att dom skulle leda Sverige. Varför trodde hon detta? Jo, alla hennes vänner på Facebook och IRL pratade inte om något annat, hon mötte ingen som inte sympatiserade. Hon levde i ett medialt vakuum.
Politiskt teater måste utmana, ifrågasätta, provocera. Man kan inte bara driva med i samma gamla flodfåra, man måste stanna till och fråga sej: vart är vi på väg, går det här åt det hållet jag vill att det ska gå, eller är det dags att börjar simma mot strömmen? Man måste vända och vrida på det man anser vara rätt, man måste syna sin övertygelse i sömmarna. Fråga sej varför man är feminist, humanist eller antirasist, eller varför man har den övertygelse man har. Politik, moral, ideal och övertygelser får inte vara som när man hejar på ett fotbollslag: Min mamma har alltid gillat Grythyttans Internationella Fotbollsförening, så jag gör det också, av princip, inte för att dom är bäst, utan för att det alltid har varit så.
Det räcker inte, och är livsfarligt.
Tyvärr, tycker jag, så är det det politiska stoffet som gör den här föreställningen intressant. Inte direkt det man väljer att visa upp, utan tematiken, det som redan finns invävt i föreställningen. Antisemitismen. Nazismen. Främlingsfientligheten. Den naiva framtidstron.
Men om man bortser från det politiska läget i Sverige, om detta vore en produktion som inte hade nån aktualitet, säg att den sattes upp för ett annat Sverige, eller på något teoretiskt sätt handlade om något annat, så är det en ganska mager produktion. Den stora scenen känns i många fall underbemannad. Det är mer som om man berättade en historia om vilka som överlevt apokalypsen än en skildring av en knökfull, kokande huvudstad i förfall.
Scenografin, som initialt verkligen tilltalade mej, och på något sätt fick mej att tänka på Dramatens uppsättning av MÄSTAREN OCH MARGARITA, eller en - för mej i alla fall - ännu inte uppsatt version av FOLLIES, känns efter en stund lite outnyttjad.
Och stor, tom och ödslig.
Det föreställer en ganska enorm, förfallen teater. En bit in på scenen står ett proscenium, och detta borde göra att Stadsteatern scen upplevs som mindre, men tvärtom betonas takhöjden och bredden av den del av spelplatsen som befinner sej framför ’scenen’.
Jag sitter också och funderar på om det är något jag missar. Försöker man sej på en läsning som jag inte fattar? Det är väl inte så att det hela ska utspela sej på Kit-Kat-club? Att det hela är något som framställs som en del av kabarén?
Det finns också en motsättning mellan scenografi och kostym. Dom ser ut att komma från två helt olika produktioner. Där scenografin är förfallen, dammig, flagnad och fuktskadad, är kläderna är färglada och fräscha, snarare moderna än tidstypiska. Jag uppfattar dom som lite opersonliga, som något plockat ur en Elloskatalog, och hade nog önskat att dom patienerats något, för det är svårt att tänka sej att att någon kan sitta på någon av stolarna på scenen utan att bli fläckig eller dammig, och jag hade nog föredragit något lappat och lagat, om man nu vill säga något om det ekonomiska läget, både då och nu.
Ett av problemen med att man har sett en viss pjäs eller musikal många gånger, är att man liksom kan handlingen, så själv berättelsen blir ingen överraskning, det är hur man väljer att berätta som blir intressant. Hur man tolkar rollerna, relationerna, undertexterna.
Det finns en teaterlek som går till så att två personer går ut, och får komma in, en och en, och får olika förutsättningar utan att deras medspelare vet om det. Den ena kan tillexempel vara en utblottad man som kommer till en pantlånare för att belåna sin döda frus örhängen, det sista minnet han har av henne, medan den andre spelar någon som försöker charma sin granne för att få rätt att såga av några grenar som sticker in på tomten. Det gäller för båda att bejaka den andre, utan att släppa sina egna förutsättningar.
Här känns det precis så, som om alla spelar i sin egen lilla bubbla. När man gör entré verkar det inte som om man hämtar något från sin medspelare, utan kommer in och liksom spelar sin egen historia, och i många fall även sitt eget motstånd, sin egen konflikt. I en scen där Sally och Cliff grälar, känns det som om dom bara projicerar vad dom vill att den andre ska spela, lite som två psykopater som ser det dom vill se, och när dom sen - lite otroligt - blir vänner, så känns den freden lika otrolig som grälet, eftersom man inte har nått varandra varken i krig eller fred. Om du ursäktar liknelsen känns det lite som två fyllon som grälar: dom läser liksom in vad dom vill i den andre, och kan svänga från hat, till hot, till ömma famntag, utan att vi förstår varför.
Sarah Dawn Finer sjunger fantastiskt bra, och skulle kunna göra en mycket bra rollprestation, om hon hade fått något motstånd. Rejält med motstånd. Nu är hon så stark, så säker, så fast förankrad i scengolvet att knappt nazisterna skulle kunna rubba henne. Hon skulle kunna göra en fantastiskt Rose, om några år, om man sätter upp GYPSY.
När Albin Flinkas - som Cliff - försöker förklara för henne att det inte kommer att sluta bra, och hon har invändningar, är det henne, inte honom, man tror på.
Och kanske är det bara en skillnad i hur man föreställer sej rollen - jag ser Sally Bowles som en kvinna som alltid är på väg ut ur rummet, på väg till något annat, en ny fest, en ny man, en ny plats, allt av rädsla både för att ha tråkigt och för att tråka ut. Här är hon mer personen som står kvar och ser alla andra försvinna.
Lill Lindfors är gudskelov fortfarande helt fantastisk, och jag önskar att hon hade haft en regissör som varit mer intresserad av personregi, för här finns guld som man liksom inte bryr sej om att vaska fram. Fräulein Schneider, den äldre kvinnan som finner kärleken och överger den, sviker den, av rädsla för konsekvenserna, är en mycket intressant roll, och skådespelerskan ges liksom inte utrymme att undersöka alla möjligheter, det blir lite som en biroll i en film, vars scener stryks ner till ett ingenting.
Det roliga med Johan Rabeus som herr Schultz, den judiske frukthandlaren som vill gifta sej, och Philip Zandén som nazisten Ernst Ludvig, är att jag hela tiden blandar ihop dom. Nej, inte blandar ihop dom, utan byter ut dom, ersätter dom med varandra. Zandén har en ganska sympatisk persona, och Rabeus en ganska skrämmande, lite Sweeney Todd, liksom, och det känns som om dom spelar varandras roller, så när Zandén kommer in som nazistsympatisör, förväntar jag att han ska ha plocka upp en ananas, och när Lill Lindfors’ karaktär försvinner in på rummet med Rabeus, har jag lite svårt att hon ska komma ut med livet i behåll. Det känns som om han åtminstone skulle sol- och vårat henne och sen dragit med hennes besparingar.
Och kanske är det för att jag kan historien, men det känns som om man flera gånger antyder något, och sen, när det man antytt avslöjas, så vet jag inte vad vi som publik förväntas uppleva. Som exempel: tidigt i föreställningen framförs Two Ladies av Konferenciern och två ensemblemedlemmar upphängda i harness, en kvinna, och en muskulös man i drag. Man illustrerar ganska avancerade sexuella ställningar och kombinationer. Vanligtvis brukar de två från ensemblen vara kvinnor, och när den ene byts ut mot en man så är det ganska tydligt att dom ska föreställa Sally, Cliff, och Max. När det senare ”avslöjas” att både Sally och Cliff ligger med honom är det något som vi redan vet, för det är ganska svårt att missförstå. Så det intressanta blir att se hur det hela påverkar Sally och Cliff och deras relation. Eller, det borde vara det: här blir det lite som om dom var med i en såpopera: de reagerar ganska förutsägbart, och det känns som om vi i publiken förväntas vara lika överraskade som dom själva är.
Som vanligt i produktioner av den här regissören, utnyttjas den multibegåvade ensemblen till att liksom ”drälla runt” på scenen, utan att jag egentligen förstår varför, vad dom gör, och till vilken nytta. Kanske är det bara för att skapa stämning, men eftersom man använder hela scenens bredd så blir det för det mesta distraherande att i ögonvrån se hur nån i periferin håller på med något, när man försökar följa vad som händer centralt.
Jag brukar inte ha problem med den exhibitionisktiska dekandensen som verkar vara så fast förankrad i den här musikalen, men det här var första gången man - för min del i alla fall - gick över gränsen. Det kändes inte längre som om man ville kittla mej, det verkade som om målet var att äckla. Man kan vara snäll och säga att dom kanske ville provocera, men jag har svårt att tänka mej vad man ville ha locka fram någon annan respons än äckel. Det blev nästan som om ett gäng homofober försökte illustrera en prideparad. Jag såg ingen lycka eller glädje eller kärlek i allt förfall, bara degeneration, och det blir lite som om fotbollshuliganer och ligister drar fram genom stan, krossar skyltfönster och välter bilar, och man är väldigt tacksam när polisen till slut griper in. Och jag tror inte det är det man vill säga.
I slutet tror jag att man har försökt göra en slags Rose’s Turn, det vill säga låta karaktärerna komma in och säga repliker ur det dom tidigare spelar upp, som om föreställningen i sej hade fått ett sammanbrott. Konferenciern, som på något sätt, som en slags Svengali, verkar ha drivit handlingen framåt, eller i alla fall förnöjt följt den, blir nu plötsligt upprörd, och jag förstår inte varför. Ville han ha fram ett annat resultat? Och vilket, i såna fall?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Magnus. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
• och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ABOVE AND BELOW, Skånes Dansteater, Dansens Hus:
Det är en fantasifylld, lekfull föreställning. En hel drös plastpåsar rasar ner ur molnet ovanför, och man börjar sceniskt leka med möjligheterna: Man hystar upp påsarna i luften, och dom dalar ner, som när du blåser upp skummet ur ett bubbelbad: man föser ihop dom och försöker få dom att flyga, och dom väller, som när det stärkelserika pastavattnet kokar över i en kastrull. Man lägger sej på rygg i en bred rad, fattar varandras händer och förser påsarna från ena sidan av scenen till den andra. Det är som att skölja diskmedelsbubblor av en tallrik.
FÖRKLÄDET (En andra gång), på Göta Lejon:
"Jag skulle inte bli en bra teaterproducent, no way, José.
Nu pratar jag inte om en producent på en institutionsteatrar, som Stadsteatern eller Dramaten, där man kanske inte har så mycket att göra med valet av vad teatern sätter upp, eller på något sätt kan påverka det kreativa uttrycket, utan jag menar såna där producenter som Broadway är full av, som satsar allt, och som vi i Sverige egentligen bara har på privatteatrar. Såna där som måste ro båten i land, det finns inga alternativ, allt annat är katastrof. Såna som brinner för sitt projekt, som satsar allt, som äter, sover, lever, för föreställningen. "
GIFT DIG MED MIG LITE, gästspel på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern:
"Det finns vissa saker man måste se, om man är någorlunda intresserad av musikalteater. Vissa saker, som den femitoelfte uppsättningen av HAIR, eller WEST SIDE STORY, kan man hoppa över, men den här uppsättningen är ett absolut måste. Inte för att den är en av Sondheims bästa musikaler utan för att du antagligen aldrig får tillfället att se den igen, eller höra många av de här sångerna live nån annan gång, nån annanstans. "
