 |
| Foto: Matilda Rahm |
Baserad på berättelser av Sholem Aleichem, Med särskilt tillstånd av Arnold Perl, Manus Joseph Stein, Musik Jerry Bock, Sångtexter Sheldon Harnick, Regi Ronny Danielsson, Koreografi Roger Lybeck, Musikaliskt ansvarig
Joakim Hallin, Scenografi Lars Östbergh, Kostym Annsofi Nyberg, Ljus Mikael Kratt, Mask Katrin Wahlberg, med Dan Ekborg, Pia Johansson, Tove Edfeldt, Frida Modén Treichl, Stina Nordberg, Glenn Edell, Jonas Schlyter, Lucas Krüger, Nils Wetterholm, Lars Göran Persson, Lena-Pia Bernhardsson, Odile Nunes, Lars Lind, Samuel Fröler, Lara Bolander, Viva Östervall Lyngbrant, Benthe Börjesson Liebert, Hilda Holgersson, Axel Adelöw, Maximilian Grosse Österdahl, Henning Attlin, Petter Skoglund, Dansare, Gustaf Mardelius, Henric Flodin, Frank Sehlstedt, Gustav Kvale, Sara Lehmann, Hanna Leffler, Emmie Asplund Eriksson, David Dalmo, Ensemble Emma Mellroth*, Natasja Jean-Charles**, David Lindell**, Olof Åhman**, Evelina Schilling***, Swing Lena B Eriksson, Mats Qviström, Musiker Elin Andersson, Hanna Helgegren, Ulric Johansson, Blagoj Lamnjov, Lina Lövstrand, Mats Persson, Sofia Winiarski, Mats Äleklint
Jag fick punka! Ja, du kan tro det: precis när jag kört över Vasagatan, nere vid Tegelbacken, kände jag hur bakhjulets fälg började skumpa och skrapa i gatan. Detta var synnerligen irriterande, eftersom jag inte för så länge sen precis haft en punka, och att byta innerslangar är något jag grundligen, ärligen, avskyr. Dessutom är det en ganska lång bit att leda en cykel från City ut till Midsommarkransen. Lägg till det att jag inte tagit med mina hörlurar, så jag kunde inte lyssna på podcasts hela vägen hem.
”Hopefully,” sa jag på min Instagram Story, ”I will hate the show, so that I can go on a rant and talk all the way home…”
Men, trots att jag aldrig har gillat Ronny Danielsons uppsättningar, hatade jag inte föreställningen. Missförstå mej rätt, jag tyckte inte om den, men jag gillade berättelsen, musiken, ljuset, skådisarna, och Dan Ekborg är en fenomenal Tevye.
Detta till trots hade jag en hel del att prata om, på vägen hem. Från Dansen Hus till Slussen hade jag faktiskt sällskap av en man jag aldrig träffat förut, men vi följer varandra på Insta. När föreställningen var över kom han fram och presenterade sej - han var längre i verkligheten - och så slog vi följe, diskuterandes vad vi hade sett.
Musikalen handlar om Tevye, en judisk mjölkutkörare i en rysk by, 1905. Merparten av byborna är inte judar, men man lever i någorlunda harmoni med varandra. Tevye har fem döttrar, tre av dom i giftasvuxen ålder.
Jag har faktiskt inte sett en enda uppsättning på SPELMAN PÅ TAKET. Någon gång när jag var väldigt mycket yngre, såg jag filmatiseringen, som kom 1971, och jag minns inte i ärlighetens namn om jag tog mej igenom den. Jag hade förväntat mej något stuffigare, stunsigare, studsigare, något som filmversionerna av CABARET, FAME, GREASE eller SWEET CHARITY. Jag minns det som segt och förlegat. Då - på åttiotalet - trodde vi nog alla att det bara skulle bli bättre och bättre. Varför titta bakåt - vad kunde det lära oss?
SPELMAN PÅ TAKET bygger på några noveller om Tevye der Milkhiker, Tevye Mjölkutkörare, författade 1894 av Solomon Naumovich Rabinovich som skrev under namnet Sholem Aleichem - vilket ungefär betyder Varde Fred på Yiddish. Han föddes i Ryssland, men på grund av pogromer flyttade han till New York 1906, där han dog av tuberkulos och diabetes, tio år senare.
Musikalen, med manus av Joseph Stein och med musik av Jerry Bock och text av Sheldon Harnick, duon som också stod bakom musikaler som TENDERLOIN, SHE LOVES ME, och THE ROTHSCHILDS, hade premiär på Broadway 1964, och spelades 3242 föreställningar, vilket på den tiden var ett rekord. I dag ligger den på 17:e plats, långt bakom ettan, THE PHANTOM OF THE OPERA, som har spelats över 13000 föreställningar.
Vid den 19:e Tony Awardsutdelningen 1965, vann den nio av de tio kategorierna den var nominerad i.
Han, Långskånken som gick bredvid min punkterade cykel, gillade musiken, men tyckte att det var en förlegad, dammig musikal. Jag höll inte med. Jag uppfattar den som aktuell och intressant. Jag anser - tvärtemot många väninnor, och några mänvänner - att det är en feministisk historia. För mej är det inte en berättelse om en gammal gubbe som ska gifta bort sina tre rättslösa döttrar, det handlar om tre starka unga kvinnor och en man som - trots hårda traditioner - ändrar sej. Och på något konstigt sätt har den lite av KING LEAR över sej.
Ronny Danielssons storhet, anses jag, ligger inte i det konstnärliga, utan i att han får saker i hamn. Att sätta upp en musikal är oändligt mycket mer komplicerat än att sätta upp en pjäs. Det är så många bitar som ska passa ihop: de många scenbytena, dansen, musiken, kostymerna. Där många andra regissörer kanske skulle tveka, vilja ha mer tid, större resurser, lyckas han pussla ihop bitarna. Han hade kunnat bli en fantastisk hands-on-producent, om han koncentrerat sej på det övergripande och låtit någon annan regissera.
För tyvärr, tycker jag, märks det alltid att regin varit övergripande, utan att vara specifik. Människorna på scenen få aldrig bli så intressanta som de borde vara. Fokuset ligger inte där, utan på annat. Folk dräller ofta omkring utan att ha några verkliga konkreta sceniska uppgifter, och agerar ofta i största allmänhet. Skådespelarna i de större rollerna blir aldrig bättre av att jobba med Ronny Danielsson, de får ofta förlita sej på vad de redan kan, vad de är trygga med, vad de hade med sej när de kom. Jag har aldrig sett en Ronny Danielsson-produktion och blivit överraskad av att en skådespelare är bättre än den någonsin varit.
Dan Ekborg är fenomenal i huvudrollen, men det beror inte på grund av en initierad och intressant regi. Det beror på att han är en fenomenal skådis, och en underbar scenpersonlighet. Han är larger than life, och en perfekt Tevye.
Med detta sagt önskar jag att han hade fått jobba med en regissör som utmanat honom. Styrt honom. Stört honom.
Exempel: När Tevye får veta att hans dotter Chava har gift sej med en gentile, en icke-jude, säger han hon nu är död för honom. Hans undertext är hatiskt, förbannad, inte som om hon verkligen vore död, utan som han avskyr henne och önskar att hon var död. Det är lätt att förstå skådespelarens val. Det är en ren, enkel, tydlig, tacksam känsla att spela. Man läser repliken och tänker på alla gånger den framförts på precis samma sätt:
”Hon/han/du är död för mej!”
En intressantare regissör hade kanske tänkt till, och försökt få en annan undertext. Vad hade hänt om Tevye agerat som om Chava verkligen var död? Som om hans fru Golde kommit och berättat att dottern blivit överkörd? Hat och avsky är lätt. Sorg är svårare.
Samma sak gäller för Samuel Frölers ryske kommisarie, som verkar ha levt i fredlig symbios med judarna, men som följer order när det blir känt att judarna ska drivas bort. Nu spelar han liksom de andras förutsättningar: han spelar otäck på ett otäckt sätt.
Jag tycker det hade varit intressantare om han inte spelats så endimensionell, som en Disney-skurk. Nu verkar man tänka att ”han gör hemska saker, så han måste spelas som om han vore hemsk”, när det vore mycket otäckare om han var trevlig, sympatisk, men ändå gjorde det han gjorde. Det hade varit starkare om vi - den ovetande publiken, och judarna på scenen - hade gillat honom. Precis som ovan, med Tevye, är hat och avsky lätt. Det är svårare med svek. Tänk dej en person på invandrarverket som kommit för att utvisa eller avvisa. Det är ett mycket mer dramatiskt intressant och komplext val om den personen är trevlig än om den spelas av Darth Vader.
I fonden projiceras stora, öde vidder. Kanske, tänker jag, hade det varit intressant om vi fått se en skymt av byn de bor i. Tevye är en enkel mjölkutkörare, och som sån har han inte vidare hög status i det lilla samhället, men eftersom hans hus verkar ligga så långt från något annat hus, är det förvånande att så många människor hittar dit, ut till det lilla huset på prärien. Man kan liksom inte ha vägarna förbi, bara. Det ger honom en hög, oväntad status. Det är som om han bodde på ett gods som folk gärna besökte.
Om man istället hade använt sej av en klunga ruckel och skjul, om man hade fått en känsla av trängsel, av staket och plank, latriner och avskräde, då hade det inte varit så konstigt om folk hade vägarna förbi hans hus på väg någon annanstans. Nu verkar det som om ingenting händer utan att någon sätter av ut till Tevye för att berätta det.
Han och hans familj blir liksom inte en del av gemenskapen. Den är någon annanstans. Ur bild. Och det vi inte ser verkar mer intressant.
Jag brukar kalla Ronny Danielssons föreställningar för vitvarumusikaler, därför att han på något sätt alltid lyckas peta in ett badkar eller ett kylskåp. I pausen skämtar jag och några vänner om att vi i alla fall inte har sett några såna, men min kompis Karlsson, som köpt ett program, säger:
”Vänta du bara…”
Tevyes och Goldes äktenskap, som alla andra andras i byn, var arrangerat. Första gången de träffades var på deras bröllopsdag. När nu deras döttrar vill gifta sej av kärlek, frågar han sin fru om hon, efter 25 år tillsammans, älskar honom.
Regissören har tyckt att det vore passande om detta var en scen som utspelades när Tevye tar ett bad. Därav: ett badkar.
Jag kan förstå tanken: Tevye och Golda är ensamma, han är avklädd, hon tvättar honom, det finns en intimitet, en öppenhet.
Men jösses då fel det kan gå: För det första har man inte lyckats lösa hur badkaret plötsligt kommer in på scenen, så Golde kommer inskjutande ett helt badkar i galvaniserad plåt, där man inte ens har gjort ett försök att dölja de moderna hjulen eller den där låsmekanismen som skådisar måste trampa på för att scenografin inte ska rulla iväg. Okej?
Okej.
Så börjar Tevye klä av sej, och tusen tankar kommer farande. Ska han helt klä av sej? Ska dom rulla in en skärm? Ska hon skyla honom - och i såna fall hur ska dom få det att verka naturligt? Är han omskuren?
Jag gillar inte nakenhet på scenen. Nej, fel, jag gillar inte kvinnobröst eller kön på scenen. Det är inte det att jag är pryd, men för mej är det något privat. Om Hamlet strippar är det inte prinsen av Danmarks snopp: det är skådisens.
Vad man har gjort är ganska idiotiskt: man har valt att låta Tevye bada med kalsongerna på. Kanske var det så man brukade bada, vad vet jag, men det framgår bara som en stor kompromiss, och stör mer än det tillför.
Det hade varit mycket intressantare att låta Tevye fråga Golde i en mer vardaglig situation, då hade hon kunnat fly undan, och i det kunna visa att hon inte vill svara, inte vill fråga sej, inte har något svar, måste fråga sej själv...
Det enda positiva med det här badkaret är att när man är klar med det rullas det ut. Det används inte - som vanligtvis i Danielssons produktioner - som något annat. Rabbinen dyker inte upp ur det, det används inte som båt eller bord eller barnvagn. För vilket man får vara tacksam.
Vad som är intressant är att notera är att man gör sej stor möda med att skapa en badkarsscen, men när Tevye och Golde ska lägga sej, för en minst lika viktig mardrömsscen, då lägger de sej på golvet och drar ett täcke över sej, för någon säng verkar inte vara viktig.
Jag älskar när kostymer har en personlighet, när de verkar ha levt, använts, nötts, när man kan se de att här skorna kan bara tillhöra Perchik, den här sjalen måste vara Hodels, och den här kappan är Goldes. När de har en själ, ett liv. I den här förställningen är det enda som verkar patinerat, nött och nyttjat, sånt som antagligen har använts i andra produktioner, som skor, västar, läderjackor, hattar. Allt som är uppsytt ser ut som ett redovisning i dräkthistoria på någon hembygdsgård, nystruket och oanvänt. Korrekt, men oinspirerad. Kunskapen finns där, men själen saknas. Det är som om man varit så nöjda med sömnad och design att man sen inte förmådde sej att patindera dom, slita, missfärga och fläcka dom, att få kläderna att se ut som någon levt i dom. Det hela talar om en kärlek till design av kläder, inte nödvändigtvis en kärlek till kostymer och kostymdesign. Och absolut inte en kärlek till sceniskt berättande.
Vissa val är lite vanskliga: i en scen där Tevye ljuger ihop en mardröm för att dölja att han har lovat sin dotter Tzeitel att gifta sej med en skräddare, och inte slaktaren, som han tidigare lovat, har man låtit Fruma-Sarah, slaktarns döda fru, bära vad som verkar vara en bröllopsklänning, vilket gör att jag först tror att hon ska föreställa Tzeitel, hans dotter. Jag förstår inte varför man valt att klä henne så, eller varför Golde och Tevye - som fantiserar om henne - ska föreställa henne klädd så. Det kan omöjligt vara så de ser henne när det tänker på henne.
Dans har en stor symbolisk betydelse i föreställningen. Män och kvinnor dansar inte tillsammans, men under en viktig scen på ett bröllop stiger en ung revolutionär över från männens sida till kvinnornas för att dansa med Tevyes dotter Hodel.
Tyvärr hare koreografen förstört det betydelsefulla i detta genom att redan i öppningsnumret ”Tradition” låta kvinnor och män dansa tillsammans, och dansa så energiskt att det helt tar fokus från vad som är numrets verkliga uppgift: att berätta om byn och dess traditioner.
När jag kommer hem och låser fast min cykel utanför huset är det med ett ökat intresse för musikalen. Och jag ser fram emot nästa gång jag får se den. En annan uppsättning, förstås. Gärna med Dan Ekborg.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
ELVIRA MADIGAN på Parkteatern:
Jag vill också nämna Joanna Perera Eriksson och Sofia Jung, inte bara för att dom är fenomenala, utan för att jag tycket det är dags att de får något rejält att bita i. Vad sägs om att damma av AIN’T MISBEHAVIN’ och ringa Gladys eller Sharon, Kalle och Rennie eler Malick Afocozi, och sen höra av sej till Roine Söderlund, Stefan Wåhlberg och Johan Mörk?
Som Tim Gunn säger: Make it happen.
YTTRANDEFRIHETEN PÅ RIKTIGT LR FLASHBACK IAF, med Spångs Orkester på MOMENT: TEATER:
"Till exempel finns en underbar scen där män recenserar olika prostituerade i Stockholm. Istället för att visa upp sexistiska och chauvinistiska repliker så lyfter man fram en annan sida, ett annat sätt att se på det.
För mej var det lite av en ögonöppnare. Jag hade den förutfattade, oinsatta uppfattningen att alla män som gick till prostituerade visste att dom gjorde fel, att det fanns en slags skam, ett förakt, ett självförakt. Genom att låta männen säga repliker av typen:
”Det verkade inte ens som om hon tyckte det var skönt,” och ”Jag kände mej ganska nonchalerad, som om hon bara gjorde det för pengarna” fick jag en helt ny bild, en helt ny insikt i hur man också kan uppleva situationen. "
THE THEORY OF RELATIVITY, på S:t Eriks Gymnasium
Jag vet inte hur många gånger jag varit här. Fyra? Fem? Tre? På vägen uppför den glasinklädda trappan börjar jag räkna. Okej, så först, HÄXORNA I EASTWICK. Och så förra året, IF/THEN. Vänta, är det allt? Bara två föreställningar? Jag tänker att när jag kommer upp ska jag fråga min kompis Jennie Blå-tå, som har bjudit med mej, men väl uppe har jag glömt bort det.
