Av Lotta Olsson, Regi Sissela Kyle, Scenografi och kostym Annsofi Nyberg, Ljus Olle Axén, Musik Fredrik Meyer, Medverkande Meta Velander, Yvonne Lombard, Fredrik Meyer
Vet du vad jag önskar? Jag skulle vilja att Soppteatern var lite som en vanlig restaurant, där man liksom hade flera sittningar om dagen. En klockan tolv, och så kanske en 13:30, och en 15:00, och så vidare. Varför? Jag skulle vilja glida in, lite när som helst, sätta mej, surpla soppa och bli underhållen. Det är en underbar liten teater, med en fantastiskt trevlig och proffsig personal där man verkligen känner sej välkommen. Vore det inte underbart, dom där nätterna när du varit ute och inte haft riktigt sådär roligt som du hoppats, att svänga förbi plattan, bara för att kolla om det händer nåt på soppan? Och där, på scenen, står nån och river av något av Tjechov, eller framför en sångcykel av Brel, Kurt Weill, eller Piaf?
Holly Golightly säger, i filmversionen av Truman Capotes Breakfast at Tiffany’s:
Holly: You know those days when you get the mean reds?
Paul: The mean reds, you mean like the blues?
Holly: No. The blues are because you're getting fat and maybe it's been raining too long, you're just sad that's all. The mean reds are horrible. Suddenly you're afraid and you don't know what you're afraid of. Do you ever get that feeling?
Paul: Sure.
Holly: Well, when I get it the only thing that does any good is to jump in a cab and go to Tiffany's. Calms me down right away. The quietness and the proud look of it. Nothing very bad could happen to you there.
Teatern, och speciellt soppteatern, är mitt Tiffany’s
Det handlar om två skådespelerskor som ska ha ett minnesgenomdrag av en pjäs de har spelat, och som nu ska upp igen. Eller är det snart premiär? Kanske, visade det sej efteråt, när jag läste på deras hemsida, att jag missförstått lite, och sett föreställningen ur fel vinkel. I alla fall: två skådespelerskor ska repetera en amerikansk pjäs om Snövits och Askungen liv efter sagorna tagit slut. Till sin hjälp har de konstigt nog inte en regissör - vilket var anledningen till att jag trodde det var ett minnesgenomdrag - utan en assistent. En assistent till vem? En regiassistent? Det är lite otydligt vad som är hans position. Han har hand om repetitionen, scenografin och musiken, och det verkar också som om han ska spela med i föreställningen. Hans roll är ett sånt där besynnerligt hopkok av egenskaper och uppgifter som vanligtvis författas av personer med bara en flyktig bekantskap med teatern, och jag är lite förvånad övar att Lotta Olsson, ORFEUS & EURYDIKE, EN TONSATT VUXENSAGA PÅ LIV OCH DÖD och PRATA HÖGRE KARIN, inte är mer insatt.
Jag vet, mitt krav på logik kanske är överdrivet, men manuset skulle kunna vara mycket bättre. Det känns ganska präktigt, och rent dramatiskt är det inte vidare lysande. Jag vet inte hur långt originalmanuset var, men jag kan slå vad om att det är längre. Det vi får se på scenen känns lite stympat, processerna känns stressade, lite som om lyft ut hela sidor, strykt hela scener, speciellt mot slutet, när man ska komma till någon slags konklusion.
När allt är sagt, är det inte mycket som har blivit sagt.
Finns det någon manlig teaterchef kvar i Stockholm? Har dom inte alla tagit slut? Inte för att jag riktigt bryr mej; jag tror en manlig chef på någon kulturell institution är något av en omöjlighet just nu. De är alldeles för lätta att peta. En kvinna sitter säkrare.
I pjäsen väntar en av skådespelerskorna på att den manlige teaterchefen ska komma till deras genomdrag, vilket får mej att länge sitta och tro att denna pjäs sattes upp nångång under hösten 2017, innan Benny Fredriksson avgick.
Jag tror att dramatikern tycket att det är lite inne, lite kreddigt och populärfeministiskt att skriva in en manlig teaterchef, och på så sätt avhandlat the male gaze, och patriarkatet, men det är faktiskt rejält smaklöst att skriva så i något som uppförs på en teater som fortfarande - och som i lång tid framöver - fortfarande smärtar av häxjakten på Benny Fredriksson. Det är naivt, på gränsen till enfaldigt och inkompetent, från författare och regissör, att tro att vi som publik sitter och tänker på någon annan än den man som tog livet av sej för lite mer än ett år sen.
Det hade väl varit ganska enkelt, och mycket smakfullare, att skriva om rollen till en manlig regissör, om man nu absolut måste ha med något om den manlig blicken.
Jag vet att der är lättare att slå underifrån, men det stör mej att författaren bestyrker fördomar att alla teaterchefer är män, som om det är en position där inte kvinnor släpps fram. I skrivande stund basar kvinnor över Dramaten, Stadsteatern, Soppteatern, Galeasen, Orionteatern, Folkoperan, Oscarsteatern, Turteatern och Kungliga Operan.
Rent regimässig hade jag önskat att det var större skillnad när skådespelerskorna var av och på, som i: när de repeterar pjäsen i pjäsen, och när de är sej själva. Nu är det ganska jämntjockt, och det hade varit intressant att få se hur de beter sej ”privat”.
Men den verkligt stora behållningen är Meta Velander och Yvonne Lombard, som båda har passerat 90-strecket. Du vet det där dom säger om att vissa skådisar skulle kunna fånga en publik genom att läsa telefonkatalogen? Här är ett typexempel på det. Pjäsen i sej är inte stor konst, men detta är nog inte första gången dessa kvinnor tvingas arbeta med undermåligt material.
Vet du vad jag skulle gilla? Att se dessa två kvinnor sätta tänderna i några av Alan Bennetts TALKING HEADS, ett gäng underbara, välskrivna monologer.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej säkrast på instagram.
Om du gillade det här kanske du gillar:
CHRIST, WHAT A COMEDY! Base23 6 Stockholms Musicalartistutbildning,
Vilket gör att vi kommer tillbaka dit vi började: med det nästan slösaktiga i att allt detta görs endast en gång, för en publik. Om nu avgångsklassen från Balettakademien får visa upp sej på Parkteatern, vad finns det för ursäkt att inte bjuda in det här gänget?
ÖMSA // ÖGONBLICK på Stdh:
"Första akten handlar om skador som eleverna haft under sin utbildning - eller kanske innan - och det funkar bra som en presentation av dom och deras konst. Det snowboardas, bryts armbågar och ben, och tänder tappas och blindtarmar spricker. Det är ett gemensamt berättande, även om det är en persons historia som framförs. De fysiska lösningarna är många, och jag sitter och skrattar och ler så att jag får ont i nacken, där jag antar att mina smilband sitter fast."
Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2019/05/omsa-ogonblick-stdh-forestallning-21.html
ANDANTE, på Dramaten:
I början sitter jag och försöker samla in ledtrådar, lite som om dramat vore en deckare, där det gäller att hänga med i svängarna. Jag förväntar mej en invecklad intrig, en minimalistisk struktur och en tillfredställande men överraskande upplösning, en slags katarsis. Det är inte den sortens pjäs.
Låter det intressant? Här är resten: ANDANTE
