REGI & LJUD: Yasmin Acosta PÅ SCEN: Zarah Njoki Nilsson & Josefine Nordqvist Svensson, LJUS: Christina Kamma
Min dator dog. Jag gjorde inget konstigt, jag bara satt och skrev på ett blogginlägg, och plötsligt började badbollen snurra. Jag försökte öppna ett annat program, och det funkade, i några sekunder, sen började bollen snurra igen. Var jag än försökte möttes jag av en snurrande, glad badboll. Till slut tvingade jag fram en omstart, men istället för att visa mitt något röriga skrivbord, dök det upp en blinkade, överkryssad mapp-ikon.
Min dator var död.
Jag vet inte när det skulle passa bäst för en dator att dö, men det här var inte tillfället: vi hade precis börjat repa musikalen SÅ SOM I HIMMELEN på Oscarsteatern, och dagarna var långa och många, med bara söndagar lediga, så det tog några veckor innan jag och min kompis Skäggige Skalman kunde stråla ihop och åka ut till Media Markt för att köpa ett nytt vidunder, och sen tog det enda fram till måndagen efter premiären - i dag - innan jag kunde sätta mej ner och börja ta tag i bloggen igen.
För några veckor sen damp det ner ett brev. Ett mail. Eller; damp, det dök upp, helt enkelt, i mitt mailprogam:
Ärade Herr Joakim,
Skoja bara. Hej Joakim! För ett år sedan var vi tre vilsna men teaterintresserade tjejer som skapade en bokcirkel baserat på din blogg, fast ja, du fattar, i teaterform. Vi träffades, läste din blogg, protesterade eller jublade över dina recensioner och inte minst och kollade på föreställningarna du skrivit om.
Efter ett tag av denna dans och nästan lika många glas vin kom vi på den briljanta idén att vi skulle ta detta ett steg längre. Vi skulle skapa en föreställning ”i syfte att få Joakim Bergman att komma och recensera”.
Låter inte det väldigt spännande? Och smickrande? Det är väldigt sällan jag får någon som helst feedback på min blogg - jag menar, jag får inbjudningar, men sällan kommentarer - så det är väldigt kul att få veta att någon läser den, och diskuterar.
Inbjudan fick mej att tänka på [title of show], en slags metamusikal som handlar om sin egen tillblivelse, från tanken - och öppningsnummret - att delta i New York Musical Theatre Festival, fram till premiären på Broadway.
Men jag blev samtidigt lite nervös. Jag kände inte alls till de inblandade, deras kompetens eller ens ålder. Vad händer om jag inte alls tycker om föreställningen? Vad hände om jag fullständigt hatade den? Vad hände om detta var ett gäng inkompetenta tonåringar?
Jag tackade ja, skrev in tid och datum i min iCal, och glömde sen nästan bort det hela. Vi hade en premiär på Oscarsteatern att arbeta fram, och sen ett gäng föreställningar att ta oss igenom.
Temat, kärlek mellan två kvinnor, gjorde mej också lite på min vakt. Jag har sett många uppsättningar där det heterosexuella kärleksparet gjorts om till två flator mest på grund av ett underskott på män, och där man inte riktigt vågade grisa ner sej i skitiga känslor, utan kvinnorna framstod mer som mycket goda vänner, och där den fysiska kontakten inte varit hetare eller respektlösare än mellan två artiga artister.
Teaterverket, på Västamannagatan, nästan uppe vid Odenplan, är något så underbart som en slags öppen scen som drivs en medlemsförening där alla verkar vara välkomna.
När jag nu en frusen söndag står utanför lokalen inser jag plötligt att jag inte har tagit in vad föreställningen jag just ska se har för namn. Jag har klart för mej att det är något lesbiskt, men namnet hade inte riktigt fastnat.
Jag har varit här förut, en gång för ett se ett genrep för något som en kompis satte upp - för länge sen - och sen någonting om sand. Det är så jag minns föreställningen, när jag står utanför och väntar på att portarna ska öppnas. Något om sand. Långsamt, irrande och virrande letar sej minnet tillbaka: något om en japansk turist i en liten kustby i Japan. Läs mer om KVINNAN I SANDEN av Kobo Abes här. Det visade sej att jag också helt lyckas förtränga ett senare besök, då jag såg ONEHIT WONDER/EFTERFESTSMUSIK av Alexander Charlamov.
Det är utsålt. En lång, slank man med stilig näsa ställer sej på väntelistan för icke uthämtade biljetter, och jag kryper upp i ett soffhörn i den växthusliknande foajén och väntar, och önskar att jag pluggat spanska istället för tyska på gymnasiet, för jag kan inte alls smyglyssna på kvinnorna som sitter bredvid.
Jag tar upp ett av programmen som ligger på det låga bordet framför mej. I det sitter en rosa post-it-lapp: Älskling, kan du handla på väg hem idag (Köp KESO). Det är ett totalcharmigt grepp, och jag plockar upp andra program och hittar andra meddelanden:
Tack för att du finns. Du är bäst
och
Måste bara skriva att jag älskar dej.
Mannen på väntelistan får sin biljett. Det är fyra personer som inte har dykt upp, men alla platser fylls. Det lilla, långsmala blackbox-rummet är bekant. Dörren där borta i fondväggen, fönstergluggarna till höger, och så öppning längst fram till höger, där jag sitter.
En instrumental saxofonversion av Feelings, eller ”Pour Toi” av Louis ”Loulou” Gasté, från 1957, går om och om igen i högtalarsystemet.
En av kvinnorna står vid fondväggen och målar, den andra sitter på golvet, långt fram till höger, nästan vid min plats, och polerar en saxofon med en trasa. Målningen, i svart färg, föreställer en bergstoppar och dalar, så den symboliken är inte svår att förstå, men saxofonen gör mej lite konfunderad. Jag tänker på blåsinstument som symboler för fallos, och funderar på om det ska visa sej att saxofonkvinnan har träffat, drömmer eller längtar efter, en man, för jag utgår från att hon inte kommer att spela på den. Tanken vem som har varit dum nog att låna ut sin saxofon till en teatergrupp surrar runt, och jag kommer fram till att det nog är någons morfar eller farfar som har gått bort och lämnat den efter sej. Eller en pappa som övergett sina Stan Getz-drömmar.
Givetvis visar det sej sen att anledningen till att man har valt en saxofon är för att kvinnan verkligen kan spela sax. Mitt i ”Feelings” börjar hon plötsligt kompa, och istället för ett instrument hör vi istället två, unisont, vilket ger en spännande ljudbild.
På scenen står också en stol, en säng och ett bord, alla i svart. På golvet ligger artificiella blodröda rosenblad. Allt är som bäddat för en dans på rosor.
Redan från anslaget känner jag mej trygg. Det här känns välrepeterat och proffsigt, ljuset är mycket bra, och musiken är mycket välvald. Regin är säker, trygg, inspirerad och uppfinningsrik. Detta är långt ifrån amatörmässigt eller politiskt korrekt präktighet.
Det är en ordlös föreställning som dansas fram. Ingen koreograf är angiven i programmet, så jag antar att skådespelare och regissör har arbetat fram rörelserna, som är mycket intressanta, och väl utförda, och jag sitter och funderar på om de på scenen mer är dansare än skådespelare, eller tvärt om. Det är svårt att avgöra.
Kvinnorna är klädda i svart; en ärmlös body med spagettiband, lågt skuren i ryggen, och en slags yogabyxor i trikå. De är barfota.
Det handlar om två kvinnor som älskar, äcklas, skils, återförenas och upprepar. Som sensationellt singel - jag har något av ett rekord, tror jag - så har jag aldrig upplevt de här passionerade uppbrotten och försoningarna, men det betyder inte att jag inte kan uppskatta och förstå, även om jag har lite lättare att identifiera mej med den hjärtekrossade, ångestfyllda, ensamma delen av berättelsen, och inte så mycket den destruktiva relationen i sej.
Jag har två aber, som i sej inte är kritik utan bara en slags reflektion: det ena är styckets titel, EVA & ADA, som är en lek med Adam och Eva, men som man här av någon anledning har bytt på ordningen av namnen, vilket gjorde att jag inte omedelbart såg sambandet. I en onödig voice-over spelar man också upp en slags dialog där de själva reflekterar över deras namn och sambandet med de bibliska figurerna, vilket verkar lite som om man är rädd att vi, publiken, inte har kunnat göra kopplingen.
Det känns också som om verket är över en stund innan det tar slut. Jag förstår att man vill dra berättelsen till sin spets och visa helvetsversionen av relationen, om de inte hade brutit upp, genom att återgå till öppningen: den ena kvinnan målar, men börjar till måla på sej själv, och den andra spelar, men falskt, men på något sätt känns det som om allt redan har sagts.
Jag har svårt att tänka mej att detta verk inte kommer att ha ett liv utanför dessa väggar: det känns ganska självskrivet på nästa års Pride, på turné inom Sverige och utomlands, och som gästspel på den lilla scenen i Dansens Hus.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- och att du lättast kan nån mej på Instagram.
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
BESÖK AV EN GAMMAL DAM, på Kulturhuset Stadsteatern:
"Jag, till skillnad mot några av mina mer passivt aggressiva vänner, är inte rädd att ta en konflikt. Det finns, tyvärr, till och med en viss njutning i det. Långsamt böjde jag mej mot honom, och lugnt, nästan erotiskt, viskade jag:
”Hördudu, stoppa ner din jävla telefon, för annars flyger den ner på scenen…”
Han låtsades att han inte hade hört vad jag hade sagt, och jag låtsades att jag inte sagt vad jag hade sagt. Men han plockade ner sin telefon.
Teater är viktigt för mej."
GYLLENE DRAKEN på Kilen:
"En kompis med bokstavskombination försökte en gång förklara världen utan mediciner med att det känns som allt plötsligt zoomas in, som om han hela tiden möttes av närbilder, detaljer, istället för ett övergripande, tydligt panorama. Som allt hela tiden var ett opusslat pussel.
Jag känner lite så, när jag cyklar hem."
EN HUND TILL LÅNS på Lava i Kulturhuset Stadsteatern:
”I’ve had a wet fart of a day” berättade jag för alla och ingen, i min Instagram Story, när jag på eftermiddagen cyklade genom ett soligt Söder. Jag vet, man ska inte cykla och instagramma samtidigt, men det här var när jag stod still, vid ett övergångsställe på Hornsgatan.
