Av Henry Lewis, Jonathan Sayer, Henry Shields, Regi Mark Bell, Scenografi David Farley, Ljusdesign David Howe, Kostymdesign Roberto Surace, Med Sean Kearns, Mark Hammersley, Gareth Tempest, Steffan Lloyd-Evans, Hannah Boyce, Tania Mathurin, Chris Pizzey, Miles Yekinni, Jeremy Lloyd, Paula Kay, Holly Sumpton, Mike Bodie, Sam Fogell, Niall Ransome.
Scenen är London, platsen är någonstans mellan Southwark och Piccadillly. Två medelåders herrar stressar i någorlunda maklig takt från det ena till det andra. Det ena är musikalen THE LIFE, det andra är THE COMEDY ABOUT A BANK ROBBERY.
Det ena var en riktigt känslomässig höjdare, det andre blev en ganska stor besvikelse.
Vi har varit i London i exakt nio timmar, jag och min kompis Patti-Li Leuk, men det känns som om vi varit här en vecka, redan. Vi landade på Gatwick 09:30, och nu, när vi skyndar nerför Waterloo Road, förbi Old Vic, på väg mot Waterloo Bridge, är klockan 18:30. Vi har en timme på oss. En baggis!
Egentligen är jag en förespråkare av att man hela tiden ska försöka hitta nya upplevelser, att inte upprepa något, men det finns en viss attraktion i att göra som man gjorde sist: som om det vore ett sätt att göra staden till sin: vårt cafe, vår mataffär, vår våffelkiosk.
Därför går vi in på Waterloo station och köper varsin pirog på West Cornwall Pasty Company, precis som förra gången vi var här, för några månade sen. Patti-Lis innehåller något köttigt, medan jag tar en med ost och lök. Min övergång till ren veganism går ganska långsamt, nästan motvilligt.
Men till skillnad mot förra gången, och gången innan det, då vi gick över Waterloo Bridge, på vår väg från Southark och in till Stan, tar vi den här gången en för oss helt ny väg: över en av tre tätt byggda broar, Hungerford Bridge, en järnvägsbro, som flankeras av två gångbroar på var sida: Golden Jubilee Bridges. Järnvägsbron är, vad jag förstår, en fackverksbro, vilket betyder att vikten fördelas mellan en massa små trianglar, som på Eiffeltornet, medan gångbroarna är av ett slag som kallas snedkabelbro, en slags hängbro, som Öresundsbron. Att man byggt två gångbroar på var sida om tågbron känns lite överdrivet och slösaktigt, men jag antar att staden hade gott om pengar nån gång runt millenniet, och kanske är det nödvändigt, för broarna är de mest anända gångbroarna över Themsen. Vi tar den högra bron, helt omedvetna om att det på andra sidan järnvägsbron löper en likadan bro, som kanske hade passat oss bättre, för då hade vi, när vi kommit i land, kunnat gå uppför Northumberland Avenue upp till Charing Cross, istället för som nu, när vi hamnar på den visserligen mysiga men lite - för vårt mål - felriktade Villiers Street.
The Criterion, som öppnade 1874, ligger vid Piccadilly Circus och har en kapacitet på 588 platser. Det var den första teatern designades av Tomas Verity (1837-1891), som också designade Royalty Theatre, Novelty Theatre, Folly Theatre, Scala theatre, Comedy Theatre och Empire Theatre, som ligger vid Leicest Square, och som nu är en biograf.
Från 1996 till 2005 var teatern hem för The Reduced Shakepsare Company, med bland andra THE COMPLETE WORKS OF SHAKESPEARE (ABRIDGED). Från 2006 till 2015 gick THE 39 STEPS här, en föreställning som jag sett både i London och på Intiman 2013.
Teatern var från början tänkt at bli en restaurang i markplan och konserthall i källaren, men under byggandet ändrade man sej och bestämde att det skulle bli en teater, fast man kan ännu se kompositörers namn på väggarna i trappan, och man restaurangen hamnade ovanpå teater, med en balsal på översta våningen.
Det handlar om en liten, korrupt stad där en ovärderlig diamant ska förvaras i stadens lilla bank.
Fysiskt är det fantastiskt, både det fysiskt visuella, som scenografin, och det fysiskt koreografiska, vad aktörerna gör: Det klättras, klängs, hängs i taket och trillas omkull.
Gruppens första stora hit, och deras - i min mening - bästa, är THE PLAY THAT GOES WRONG, och handlar om en amatörteatergrupp som försöker framföra en slags Agatha Christie-deckare, där allt går fel, men utgångspunkten är tydlig: Vi vet vad som är verkligheten: föreställningen är bland det roligaste jag har sett, och det är för att karaktärerna inte verkar vilja roa: dom försöker bara genomföra en föreställning, vilket är att berätta historien om ett mord.
Här är det inte tydligt vad som är verkligheten, vilka personerna på scenen är: dom är inte bara karaktärerna i pjäsen, eftersom dom hela tiden stiger ut och kommenterar, men dom är inte heller skådisar som spelar karaktärerna, och det känns inte genomtänkt, eller logiskt. Till exempel finns en scen där en man drar isär några gardiner för att titta ut genom fönstret, och då står några av de andra skådespelarna, i sina rollkostymer, utanför och håller fåglar som liksom ska flyga därutanför. Jag hade förstått om dom hade försökt gömma sej, att deras primära uppgifter i scenen var att hålla fram fåglarna, men här gör man inga försök att gömma sej, eller att inte vara en av karaktärerna, det finns ingen ambition att upprätthålla någon slags scenisk illusion, så resultatet blir att skådespelaren som öppnar fönstret måste välja att inte låta sin rollkaraktär se att det står en massa personer i luften utanför fönstret flera våningar upp i ett höghus.
En annan gång utför man en ganska sofistikerad scen där man har använt sej av illusionen att vi, publiken, ser scenen ovanifrån, vilket har åstadkommits genom att två skådespelar hänger på en fondvägg, som föreställer golvet. Den ena sitter - eller ligger - i en stol som är fäst på väggen, medan den andre står rakt ut från väggen, hängande i en sele. Illusionen i sej är tillräckligt imponerande, men tyvärr har man ansett att man måste bryta sönder den genom att påvisa synvillans begränsningar, när den enda skådisen stiger ur sin roll och begär att den andra ska utföra handlingar som helt bryter illusionen.
Det är svårt att riktigt artikulera vad det är som inte funkar, men det är som om dom försöker sej på att berätta för mycket, på för många sätt. Jag saknar en gemensam utgångspunkt, ett samlat, unisont scenspråk. När jag ser föreställningen fantiserar jag om att man innan premiären har haft ett slags kreativt råd där man kommit överens om att alla förslag är bra, och ingen får negligera någon annans idéer. Det är bara det att någon i teamet har en ganska sofistikerad humor, medan någon annan verkar älska bondkomik: någon är teatralt originell och kreativ, men någon annan ställer sej vid sidan om och ironiserar, kommenterar och förlöjligar.
På ett plan är det som om StDHs mimlinje som bestämt sej för att sceniskt framföra ett filmmanus av typen Oceans Eleven: det finns en massa suveräna infall, berättargrepp och visuellt unika och inspirerade scener: men på ett annat plan är det som om någon inte litade på, eller gillade, resultatet, som tänkte att vi är ju en grupp som står vid sidan om, som pekar finger, kommenterar och förlöjligar, vi kan inte släppa fram något utan att driva med det.
Så resultatet blir ett varken eller. Jag önskar att dom inte hade gått fullt så långt.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar
THE LIFE på Southwark Playhouse, föreställning 22, 11/4 2017:
Vad jag absolut älskar med den här musikalen, är att den säger att vi måste respektera varandras livsval. De kanske inte är det bästa, smartaste valen, men alla har rätten att göra dom. Och givetvis pratar jag inte om prostitution nu, inte bara om prostitution, i alla fall. Att erkänna att det du gör är ett eget val ger dej makt, makten att välja. Att skylla dina val på någon annan är att erkänna sej maktlös.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/05/the-life-southwark-playhouse.html
PRIVATE LIVES, ett gästspel av Polar Eclipse Theatre på Teater Playhouse:
För att vara en person som gnäller ganska mycket på att man i Stockholm aldrig sätter upp Joe Orton, Tennessee Williams, Alan Bennett eller Noel Coward, så måste jag erkänna att jag är ganska nonchalant när nån nu äntligen sätter upp något av någon jag vill se. Jag höll nästan på att missa den här uppsättningen, och det var inte för att jag var omedveten om att den var på gång: jag hade bara tankarna någon annanstans.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/05/private-lives-polar-eclipse-theatre.html
DRÖMMEN SOM SVANSJÖN, ett genrep, på Kunliga Operan:
Svansjön måste vara för koreografer vad Hamlet är för regissörer. Jag menar, det verkar som var och en måste få göra sin version. Och jag förstår det. Eller, både och, egentligen, om man nu ska prata om dansverket. Musiken är fantastisk. Historien är lite… vankig. En prins som blir förälskad i en sjöfågel?
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar