KOREOGRAFI Pär Isberg, MUSIK Pjotr Tjajkovskij, LIBRETTO Pär Isberg, SCENOGRAFI Lars-Åke Thessman, KOSTYM & MASK Jérôme Kaplan, LJUS Ellen Ruge, DRAMATURG Katarina Aronsson, MED Desislava Stoeva, Luiza Lopes, Nathalie Nordquist, Calum Lowden, Oscar Salomonsson, Dmitry Zagrebin, Vahe Martirosyan, Dawid Kupinski, Arsen Mehrabyan, Sarah-Jane Brodbeck, Daria Ivanova, Emily Slawski, Jenny Nilson, Katariina Edling, Emma Grandin, Pascal Jansson, Andrey Leonovitch, Wolfgang Wengenroth, Kungliga Baletten, Kungliga Hovkapellet, Elever från Kungliga Svenska Balettskolan.
Det här är den fjärde SVANSJÖN jag ser sen jag började blogga. Jag har sett två uppsättningar på Kungliga Operan, den riktiga, svulstiga varianten som bygger på Marius Petipas originalkoreografi, och en moderna variant, skapad av Mats Ek, och så ett gästspel från Sydaftika, på Dansens Hus: DADA MIASILO: SWAN LAKE.
Jag har missat Benke Rydmans uppsättning på Dansens Hus, men jag har sett Matthew Bournes suveräna version på DVD och Youtube ett dussintals gånger.
Svansjön måste vara för koreografer vad Hamlet är för regissörer. Jag menar, det verkar som var och en måste få göra sin version. Och jag förstår det. Eller, både och, egentligen, om man nu ska prata om dansverket. Musiken är fantastisk. Historien är lite… vankig. En prins som blir förälskad i en sjöfågel?
Här handlar det istället om en koreograf som ska sätta upp Svansjön, och som väljer en okänd dansös att dansa huvudrollen. Han tilldelar sej själv rollen som prins, eftersom han är förälskad i henne, och delegerar premiärdansören - som vore det naturliga valet för den stora manliga huvudrollen - till den mindre uppgiften som den onde trollkarlen Rothbart. Funktionen av prinsens mamma övertas av den kvinnliga operachefen. Vad som egentligen händer med premiärdansösen är lite oklart. Hon bubblar liksom runt, och dyker upp här och var, och för mej, på något konstigt sätt, blev hon den mest intressanta personen på scenen. Daria Ivanova, som dansade rollen när jag såg föreställningen, kändes ibland som den enda verkliga personen på scenen. Hon var underbart tragisk, utan någon möjlighet att leva ut det. Det var lite som om hennes berättelse hade blivit bortklippt, med bara tillräckligt mycket scentid kvar för att man skulle ana ett fantastiskt djup.
Dansen är fantastiskt vacker, och scenografi, ljus och kostym är sensationella, men jag blir ofta mer irriterad på när något nästan är fantastiskt. Här faller det på handlingen. På realiseringen.
Ganska långt in i föreställningen var jag totalt förförd. Det är bara när jag börjar att inte förstå hur rollerna tänker, logiken, spelreglerna, som jag blir lite… oberörd.
Idén är lite charmig, men inte vidare fyndig. Eller, idén kanske är intressant, det är utförandet som blir lite halvdant. Jag hade önskat att man gått längre. Verkligen sett vilka konsekvenser som följer. På nåt sätt fortsätter man att röra sej i en slags orealistisk sagovärld, trots alla markörer på motsatsen. Det är lite som om librettot vore skrivet av någon som har en ganska vag uppfattning om verkligheten på ett teaterhus.
Utmaningen, när man gör en så här radikal, realistisk omtolkning av en klassiker, är att vara konsekvent. Att placera handlingen i modern tid, i en milö som ligger nära grundhistoriens, det vill säga balettvärlden, är nog både befriande och fjättrande, antar jag. Här verkar det som om det har varit svårt att ta ett steg tillbaka och se på verkligheten, som den ser ut för en koreograf på Kungliga Operan, 2017. Vilket är konstigt, eftersom verket har skapats av en koreograf på Kungliga Operan, 2017.
För om man ska ut och trampa i verkligheten så måste man vara realist. Det är klart att koreografen kan bete sej som han gör, men det skulle också få konsekvenser, och dom vore intressanta att se: Konstnären kontra Verksamheten. Får en koreograf gå över huvudet på premiärdansare och välja en dansös ur corps de ballet? Vad får det för konsekvenser om han gör det? Vad säger facket? Vad säger ledningen? Vilka intriger sätter det igång? Ställer sej huset på dansarens sida, eller börjar man se på honom som en föredetting, nån på väg ut? Har koreografen tillåtelse att själv ta den plats som borde gå till en premiärdansör? Hur ställer sej Kungliga Operan till att en av deras koreografer inleder en romans med en av dess dansare? Hur går snacket på maskavdelningen? Vad skvallras om på kostymavdelningen? Hur blir den unga dansösen bemött? Stiger hennes status, eller vänder man henne ryggen? Och skulle en koreograf som i sina handlingar är så despotisk, finna sej i att en dansare - i det här fallet premiärdansören - så öppet försöker sabotera hans arbete?
Och det konstiga är att den Svansjön som koreografen i föreställningen sätter upp inte verkar vara speciellt originell.
Men om man kan bortse från det här - vilket jag tror de flesta kan, det är nog bara jag som hänger upp mej på logiken - så är detta bland det vackraste man kan se på en scen. Kostymerna är sådär underbart ambitiösa som man bara kan framställa om man har ett eget skrädderi. Scenografin ger en magiskt inblick i operan bakom det vi, allmänheten, ser. Och som vanligt, som alltid, är Kungliga Operans dansare bland det vackraste man kan se på en scen, oavsett om dom rör sej eller står still.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar
SVARTA REVOLUTIONÄRER FALLER INTE FRÅN MÅNEN - FRITT EFTER ASSATA SHAKUR på Teater Tribunalen:
Jag är lite trött på att man använder situationen i USA, då och nu, som en slags global sanning. Att påstå att samma sak som händer där händer överallt. Man gör en slags amerikansk generalisering av vårt land, och av alla människor som bor här. Det blir liksom där man bestämmer hur frågor kring hudfärg ska behandlas, och vi andra, vita och svarta svenskar, har bara att rätta oss.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/05/svarta-revolutionarer-faller-inte-fran.html
GRÅT, på Kägelbanan:
"”Hinner vi med ett glas till?” säger min kompis Geraldino Bidé. Det är en retorisk fråga. Han menar: vi hinner med ännu ett glas, innan det är dags att gå. Jag är glad att jag har grundat med en stor portion vegetarisk lasagne innan vi kom hit."
JAG HETER BENTE med Kamraterna:
Det är en finstämd, välspelade föreställning om människor som du och jag. Inga stora, dramatiska utbrott, inga vulkanhetsiga känslor. Bara ett långsamt, obönhörligt förfall.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/jag-heter-bente-kamraterna.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar