Regi: Ellen Nyman (ANTI - THE REVOLUTION MUST BE FEMINIZED), Textbearbetning: Åsa Lindholm, Emma Palmkvist*, Maja Björkquist, Ellen Nyman, Francine Agbodjalou, Kudzai Chimbaira, Miranda Stenberg, Rum och Ljus: Anton Andersson och Daniel Andersson, Kostymdesign: Farah Yusuf och MyNa Do (Mahoyo), Komposition och Ljuddesign: Jonatan Eklund, Medverkande: Kudzai Chimbaira och, Francine Agbodjalou, Illustration: Steffi Aluoch, Grafisk form: Henrik Dahl, Översättare: Per Björklund, Verbal förlag 2015, Regiassistent: Miranda Stenberg, Scenmästare: Moa Deurell, Målarmästare och snickare: Magnus Lindberg, Sakkunniga: Nathan Hamelberg och Ylva Habel
Innan föreställningen sitter jag rakt över gatan, inne på Växt Söder, vräker i mej vegetarisk buffé och slukar allt jag kan hitta om Assata Shakur. Jag har ingen aning om vem hon är. På affischen - som är sådär rama-in-och-häng-på-väggen-snygg - visar man huvudet av en svart kvinna med högt hår som svävar i rymden. Man kan se att hon är klädd i något höghalsat, rött, och mina associationer går omedelbart till Uhura, den svarta kommunikationsofficeraren i sfi-fi-serien Star Trek, en av de första roller på amerikansk teve där en svart kvinna inte spelade tjänare, fru eller flickvän.
En svart kvinna i rymden. Var hon en av de där matematikerna på NASA som filmen Hidden Figures handlade om? Men varför kallas hon i såna fall för revolutionär?
Jag undrar vad och var titeln kommer ifrån, för jag utgår från att det är ett citat. Sökningar på svenska refererar bara till den här uppsättningen, och inte heller ett sökande på engelska får något resultat. Falla från månen? Jag vet att det finns ett engelskt uttryck, It doesn’t fall from the sky, vilket betyder att inget uppstår ur inget, och skulle innebära att man tolkar titeln som att revolutionärer inte bara uppstår, det finns en anledning. Men har vi det uttrycket på svenska?
På wikipedia läser jag att Assata Shakur föddes som Joanne Deborah Byron, och var en amerikansk kommunist, en svart panter och en medlem av Black Liberation Army. Hon var också med i Republic of New Africa, en nationalistisk organisation som ville förvandla staterna Alabama, Georgia, Lousiana, Mississippi och South Carolina till en nation med svart majoritet.
Hon är dömd för mord och är en av FBIs mest eftersökta terrorister, sen hon flytt till Kuba.
Det ska verkligen bli spännande att se föreställningen, att få lite svar. Är hon skyldig, och i så fall till vad? Är hon oskyldig, och i så fall till vad? Varför är just hon intressant? Fanns det inga andra kvinnliga svarta revolutionärer? Är hon den enda? Anses hon vara exceptionell för att hon är kvinna? Finns det andra, liknande öden som inte är lika intressanta, för att dom handlar om män? Anses man att hon har behandlats hårdare för att hon blivit behandlad som manliga brottslingar blir behandlade, eller har hon behandlats hårdare för att hon är kvinna?
Allt är vitmålat. Tak, golv, väggar. Jag har inte varit här på väldigt länge, så jag vet inte om det brukar se ut såhär. Givetvis läser jag in att man vill säga att hela världen är vit, men jag vet inte om det bara är en banal, övertydlig läsning från min sida. Kanske vill man efterlikna ett grekiskt tempel? Jag menar, om jag inte visste att det hela handlade om en svart kvinna skulle jag nog inte alls ha reflekterat över svarta scenrum kontra ett vitt.
Det finns inga stolar, utan vi förväntas sitta på kuddar, och blir varnade att hålla undan våra händer så att man inte stiger på dom. De två skådespelerskorna har nämligen stora, tunga kängor på fötterna. Kanske för att ge dom tyngd, få dom att känna sej grundade. De är klädda i orange och turkost, och är ljussatta så att färgerna blir nästan självlysande. Jag, som har en orange tröja på mej, känner i början att jag sitter och lyser på ett mycket fokuskrävande sätt, och smusslar snabbt av mej den och låter den försvinna ner i min ryggäck.
Jag hade förväntat mej att det skulle handla mer om henne, Assata Shakur - titelkvinnan. Hon som jag suttit och läst på om. Hon på affischen. Men man skummar liksom över henne. Det som inte berörs eller berättas blir mer intressant än det som avhandlas. Kanske är det så att det finns en allmän uppfattning att hon är oskyldig till de brott hon anklagas för, men det känns som om det vore något som borde tagits upp. Om hon nu är skyldig, anser man att hon bär någon skuld? Och har man inställningen att oavsett vad en person har gjort så bör man inte behandla den som man behandlat henne, så borde det kanske vara ett tydligare ställningstagande.
Trots att föreställningen är ganska kort känns den lång. Det är som om man inte har hittat tillräckligt material för att fylla aftonen, så det finns perioder av tystnad, och musikinslag där det inte finns mycket mer att att göra än vänta.
Konstnärligt känns det mer som en slags redovisning än en föreställning. Jag får intrycket att man sökt pengar för ett projekt, till exempel att undersöka rasism, sexism, kanske specifikt genom att använda sej av Assata Shakur som utgångspunkt, och detta är vad man har kommit fram till. Den har lite känslan av grupparbete, av ett kollage, och jag får en känsla av att man har hittat mer än man använder. För det blir liksom inte mycket sagt. Det är som om det vi ser är det första man spånade om på det första produktionsmötet.
I en scen berättar man om fyra vita medelklassamerikaner som bryter sej in hos FBI och snor filer. I en annan läser man ur en afroamerikansk man självbiografi, om hur han som elvaåring fångades in i Afrika och såldes som slav. Vi sjunger en sång med ord jag inte förstår till en melodi jag aldrig hört förut.
Och hela tiden känns det som om man bockar av boxar: en scen om slaveriet, en scen om afrikansk kultur, en scen om den amerikanska staten, och så lite om Assata Shakur.
Det känns som om jag visste mer om henne när jag kom, än vad jag lär mej här. Jag saknar en dramatiker, och en inspirerad dramaturgi. Det hela känns väldigt hemvävt.
Jag är lite trött på att man använder situationen i USA, då och nu, som en slags global sanning. Att påstå att samma sak som händer där händer överallt. Man gör en slags amerikansk generalisering av vårt land, och av alla människor som bor här. Det blir liksom där man bestämmer hur frågor kring hudfärg ska behandlas, och vi andra, vita och svarta svenskar, har bara att rätta oss.
En av kvinnorna berättar om en tradition att gräva ner det nyfödda barnet navelsträng, och att den plats man gör det på blir hemma. Det berättas med en slags stolthet, som att man tycker att det är en fin tradition, men jag sitter och tänker att det är en ganska vansklig sak att ta upp: vad säger det till adopterade barn, till de som invandrat, till oss som flyttat? Att vi inte - egentligen - hör hemma där vi är? Att jag borde resa ”hem” igen?
2014 kom en film som hette Dear White People, och i dagarna, på Netflix, kommer en serie som bygger på filmen. Det är en satir som handlar om några svarta personer som börjar på ett ”vitt” college. På affischen till filmen kan man se en afrofrisyr, och överdelen av en svart persons ansikte, och en vit hand som kommer uppifrån och liksom lindar håret runt ett finger.
Var det där det började, det här att vita skulle gå omkring och känna på svarta personers hår? Säkert förekommer det, men är det så vanligt förekommande, och är det ett så stort problem, för det är andra gången på något år som jag är med om att det tas upp på en scen som något allmänt förekommande.
Och det behandlas inte som något verkligt problematiskt, som något slags övergrepp, utan som något som är ganska irriterande, och som vita borde sluta med, likvärdigt med när kvinnor eller män berättar för sina vänner om sin partners irriterande vanor:
”Det där är så typiskt brudar!”
”Det där är så typiskt karlar!”
”Det där är så typiskt vita människor.”
Jag vet att jag inte får fråga när man ska glömma och gå vidare. Jag vet att jag inte har rätt till det. Det gäller inte mej. Jag har ingen rätt att säga till någon annan hur dom ska leva sitt liv, vilka val dom ska göra, vad som ska släppa, vad dom ska hålla fast vid. Jag är vit, jag är man, den enda protestplakatet jag kan vifta med är min regnbågsflagga.
Men jag längtar efter en dag när vi liksom bara kan gå vidare. När vi ser varandra i ögonen och tar nya tag.
Och det får mej att undra om jag är en dålig bög: om jag på något sätt har svikit männen med den rosa triangeln, eller de som dömdes till dödsstraff i Sverige på 1600- och 1700-talet, de som fick straffarbete under 1800-talet och ansågs som brottslingar ända fram till 1944, då dom istället blev mentalsjuka, fram till 1979, då dom blev friska, men inte fick gifta sej med varandra förrän för åtta år sen.
Borde jag flagga mer? Borde jag skandera och skrika, anklaga och peka finger? Är jag en överlöpare? En kollaboratör?
Kan det aldrig fullständigt bli ett enda Vi, måste det alltid också finnas ett Ni?
Borde jag börja segregera mej?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar
GRÅT, på Kägelbanan:
"”Hinner vi med ett glas till?” säger min kompis Geraldino Bidé. Det är en retorisk fråga. Han menar: vi hinner med ännu ett glas, innan det är dags att gå. Jag är glad att jag har grundat med en stor portion vegetarisk lasagne innan vi kom hit."
JAG HETER BENTE med Kamraterna:
Det är en finstämd, välspelade föreställning om människor som du och jag. Inga stora, dramatiska utbrott, inga vulkanhetsiga känslor. Bara ett långsamt, obönhörligt förfall.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/jag-heter-bente-kamraterna.html
SHIRLEY VALENTINE, på Maximteatern:
"Nu, nästan 30 år senare, när jag är mer än dubbelt så gammal, så har jag en helt annan syn på saken. Då var den en dödssynd att bli gammal, nu är det en dödssynd att åldras. Förstår du skillnaden? Nu är det ingen skam att fylla 70, bara man uppför sej och gärna ser ut som om man var i 40- eller 50-årsåldern."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/shirley-valentine-genrep-maxim.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar