Kompositör: George Gershwin, Sångtexter:Ira Gershwin, Manus, Craig Lucas, Regi och Koregorafi: Christopher Wheeldon OBE, Orkestrering: Rob Fisher, Kostymdesign och Scenografi: Bob Crowley, Ljusdesign: Natasha Katz, Med: Robert Fairchild, Leanne Cope, Haydn Oakley, Zoë Rainey, David Seadon-Young , Jane Asher, Ashley Day, Julian Forsyth, Ashley Andrews, Sophie Apollonia, Zoe Arshamian, Sarah Bakker, James Barton, Alicia Beck, Chrissy Brooke, James Butcher, Jonathan Caguioa, Jennifer Davison, Katie Deacon, Rebecca Fennelly, Sebastian Goffin, Alyn Hawke, Nicky Henshall, Genevieve Heron, Amy Hollins, Frankie Jenna, Justin-Lee Jones, Robin Kent, Kristen McGarrity, Julia J. Nagle, Daniela Norman, Aaron Smyth, Todd Talbot, Max Westwell, Jack Wilcox, Carrie Willis, Stuart Winter and Liam Wrate.
Det fanns en tid när jag kunde sova hur länge som helst. Jag bara vaknade till, bestämde att det inte var tid att gå upp, somnade om och vaknade senare på dagen, när det var mer passande att stiga upp. Detta var en begåvning som drogs tillbaka, eller upphörde, nån gång efter att jag fyllt 30 år.
Nu för tiden är det svårare. Det kan hända att jag sover lite längre än jag hade tänkt, men såna där marathonmysare händer nästan aldrig.
Som nu, till exempel. Klockan är halv åtta på morgonen. Jag ligger i min säng på St. Giles hotell i London, klarvaken. I sängen bredvid snusar min kompis Patti-Li Leuk. Han småsnarkar i korta intervaller, men sen verkar det som om själva ljudet väcker honom, och han slutar.
Det är halvmörkt i rummet. Persiennen bort vid det enda fönstret är nerdragen och omvriden för bästa ljusblockering, men dagen sipprar in, lite oklar hur den ska bete sej. Blir det solsken eller regn? Mulet, molnfritt eller monsun?
Jag har smugit bort till skrivbordet och hämtat min iPhone, som låg på laddning. Vad händer på Instagram Stories? Jag börjar titta, men stänger ner, för jag inser att filmernas ljud kommer att störa. Patti-Li brukar stoppa hörselproppar i öronen, men man kan inte vara säker. Var är mina hörlurar? La jag dom inte här, på den här stolen bredvid sängen?
Kvällen innan hade vi sett THE COMEDY ABOUT A BANKROBBERY, och efter föreställningen hade vi gått in på ett kvällsöppet Sainsburys, mittemot hotellet, och lastat på oss godsaker.
Det är därför det denna morgon är lite svårt att hitta mina hörlurar: givetvis kunde jag inte käka upp allt mina ögon ville ha, så halvtomma småpåsar med chips - givetvis måste man öppna en av varje smak för att prova - kexförpackningar och kakkartonger trängs med rena sopor som chokladkakepapper, och smörgåsförpackningar, på mitt nattduksbord.
Men mina hörlurar finns ingenstans. Tog jag med mej ett extra par? Jo, vänta, de stora, de som jag brukar ha när jag cyklar, var gjorde jag av dom?
Jag smyger fram till min resväska som - trots att jag gjort ett medvetet försök att vara ordningssam - ser ut som om någon antiterroristinsatsstyrka har sprängt den, och gräver fram mina stora orangea hörlurar.
Jag börjar bli lite småhungrig, och funderar på att väcka Patti-Li, när jag kommer på att jag ju redan har hur mycket mat som helst, på en armlängds avstånd, på mitt nattduksbord, och borta på skrivbordet står ju en vattenkokare och en skål med t-påsar.
Några minuter senare ligger jag där, nöjt mumsande kakor och kex, sörplande te och tittande på Instagram Stories tills dess Patti-Li vaknar, och det är dags att ge sej ut på stan i jakt efter frukost. Jag hade kunnat ligga kvar nån timmer till, känns det som.
Dagen innan, när vi efter att ha checkat in på vårt hotell var på väg till Southwark Playhouse för att se musikalen THE LIFE, hade vi gått österut, längs med New Oxford Street och High Holborn, och vi hade försökt kolla upp olika ställen där vi dagen efter - idag - skulle kunna tänka oss att käka frukost. Jag hade tagit iPhonefoton på möjliga kandidater, och innan vi lämnade vårt hotellrum gick vi igenom dom.
Ett ställe, My Old Dutch, kanske inte direkt osade frukost, men pannkakor är väl aldrig fel? Och här verkade dom ha varenda tänkbar variant. Eller, först ska vi bara köpa lite skavsårsplåster till Patti-Li, på Boots, mittemot hotellet. Och så tittar vi in i en souvenirshop, lite snabbt. Patti-Li har sen flera år tillbaka samlat på diverse nyckelringar, och nu verkar det som om han har upptäckt ett intresse för souvenirer som drivs med solceller. I alla fall kommer han ut med en liten miniversion av en engelsk bobby som nickar i takt med solen. Nu är vi redo för pannkakor!
Det var bara det att My Old Dutch inte öppnade förrän klockan elva, upptäckte vi när vi ryckte i dörren, en halvtimme för tidigt. Skulle vi vänta? Bara stå här i en trettio minuter, i solen? Slösa bort våra värdefulla londonminuter? Nja…
Vi fortsatte nerför gatan, i hopp om att vi kanske skulle hitta något som passade oss. Vi gick förbi ett EAT, förbi ett Pret a Manger, och stannade utanför ett Pod.
Kunde det här vara något? Det kunde det: en skylt utanför visade olika frukostalternativ, och vi gick in, nyfikna på vad nya kulinariska upplevelser man hade att erbjuda.
Det visar sej att man har en hel del frukostaktigt, från flera sorters äggröra till rostat bröd, och gröt. Jag köper en Energiser Scrambled Eggs, en äggröra med mozzarella och avocado. Patti-Li nöjer sej med en Bacon Toasted sandwich. Vi dricker båda svart kaffe, och går igenom dagens planer.
Innan vi reste hit förra gången, bestämde vi oss nämligen för att vara ansvariga för en liten del av London, att liksom plugga på och bli en slags ciceron. Jag läste på om Charing Cross Road, och Patti-Li guidade på Shaftesbury Avenue. Den här resan är det inte gator som gäller, utan torg: jag har försökt gräva fram saker om Leicester Square, men idag, för några korta timmar, innan matinén börjar, är det Patti-Lis dag, och han ska berätta allt han kan om Soho Square.
Det är bara det att han har lite problem att läsa det han har skrivit ut. Det sitter långt inne, men till slut måste han erkänna det: han är medelåders; han behöver läsglasögon.
På vägen till Soho Square går vi in på Flying Tiger Copenhagen - vad vi kallar TGR hemma i Sverige - och provar ut ett par brillor. Och eftersom vi går förbi Dominion Theatre passar vi på att hämta ut biljetterna till dagens matiné.
Soho Square ligger lite undangömt bakom hörnet som bildas när Charing Cross Road och Oxford Street möts i vinkel, och såhär dags, innan lunch, är det ganska folktomt. Att det är lite småmulet är väl inte heller speciellet atrraktivt, kan jag tänka. Patti-Li berättar lite om själv torget, om den lilla stugan som står där, i parken, innan vi ger oss på de omgivande husen: Manor House, där det brukade ligga en bordell, St. Patricks Church, och uppe på Greek Street: House of Charity, och Pillars of Hercules, puben under vilken Manette Street mynnar ut.
Det är nästan tre timmar sen vi käkade frukost, så det börjar kurra lite i magen. Eller, kanske inte så mycket kurra som suga. Eller: det känns som om jag alltid är hungrig i London, sugen på nåt. När Patti-Lis tour tar oss ut på en liten avstickare runt Batemans Street hittar vi ett matställe som inte är mycket mer än ett hål i väggen, Mapa Café, som säljer Banh Mi, vietnamesiska baguetter.
När vi så går nerför Deans Street och tillbaka till Soho Square, så har solen tittat fram, och det förut ganska så tomma torget är nu fyllt av folk som sitter i gräset och solar. Några grabbar spelar till och med pingis, i ett av hörnen. Det skulle kanske vara skönt att lägga sej i gräset, men både mackan och guidetour-tiden är slut, och vi måste ge oss iväg till teatern, som bara ligger något kvarter bort.
Dominion Theatre byggdes 1929 och var ursprungligen en biograf, men efter andra världskriget övergick man till levande underhållning. Under åttiotalet användes lokalen mest till konserter, men under nittiotalet började man åter köra föreställningar, som DISNEY’S BEATUY AND THE BEAST och MATTHE BOURNES SWAN LAKE. WE WILL ROCK YOU gick här från 2002 till 2012, och efter det hölls teatern stängd i 15 veckor, för totalrenovering.
Art Deco-foajén, i vitt och guld, är en av de få i London där man upplever att publiken faktiskt får plats.
Vi är på teatern i ganska god tid, så innan vi går in i salongen går vi runt lite på de övre foajévåningarna, och besöker merchendise-kiosken.
Jag älskar att köpa produkter - oftast t-shirts - relaterade till en föreställning, och en inte oansenlig del av min garderob har en påtryckt musikalloggs. Innan vi lämnade Sverige hade jag gått in på hemsidorna på alla teatrar vi skulle besöka, för att kolla upp vad dom sålde. Den här uppsättningen är en våt dröm: Dom har långärmade tröjor, paraplyer, sketchblock, flers sorters t-shirtar, drinkunderlägg, halsdukar, mössor, kepsar, julkulor, diskhanddukar, muggar, väskor, magneter och nyckelringar.
Jag visste att jag skulle köpa en t-shirt, och en keps, men skulle jag också kosta på mej en munkjacka? Behövde jag ett paraply?
När man kommer in i auditioriet är det nästan omöjligt att inte stanna till, för att försöka ta in den enorma salongen. Du vet hur Chinateatern i Stockholm känns oändligt bred när du sitter på det nedre planet? Tänk dej två såna parketter bredvid varandra.
Vi har platser ganska långt fram, på vänster sida. Eller, väldigt bra platser, långt fram, på rad D. Eller? När vi kommer dit visar det sej att vi bara verkar ha en plats. Det finns liksom bara en lucka, en ledig stol. På den andra platsen, där jag ska sitta, sitter det redan en japanska turist. Han ler, och vi ler, och så börjar vi jämföra biljetter, datum och platser. Det visar sej att han sitter på rätt plats, på rätt dag, på rätt tid, på sätt och vis, det är bara det att han är på fel våning. Han har plats 33D på balkongen. Han säger nåt som vi tror kan vara en ursäkt på något som vi tror kan vara engelska, och så försvinner han, och jag och Patti-Li - och paret framför oss, som följt vår förvirring med stort intresse - diskuterar hur svårt det måste vara att tillgodogöra sej information för någon som inte är van vid våra europeiska siffror, eller bokstäver.
Även om Gershwinbrödernas sånger har blivit odödliga klassiker, så är det ovanligt att någon sätter upp någon av deras musikaler. Manusen är helt enkelt för simpla, för klumpiga, för omoderna, precis som merparten av alla musikaler från tiden innan andra världskriget. Visserligen hade Jerome Kerns och Oscar Hammersteins SHOWBOAT haft premiär 1927, vilket var när bröderna Gershwin var som mest verksamma, men det dröjde ända fram till 1943, och OKLAHOMA, innan publiken började ställa mer sofistikerade krav på sin underhållning.
George Gerswin dog redan 1937, 38 år gammal, efter att ha komponerat 14 musikaler med lättglömd handling och oförglömlig musik, och det är värt att notera att efter hans död har ytterligare fyra musikaler skapats genom att återanvända hans musik.
Det hela började egentligen med, eller som, ett jazzinfluerat, symfoniskt poem av George Gershwin, inspirerat av ett besök till Paris 1926, och fullbordat 1928. Gershwin var nämligen inte uteslutande en musikalkompositör, han skapade även klassisk konsertmusik, och två operor, där den ena, PORGY AND BESS, kanske är hans mest kända verk.
1951, 14 år efter kompositörens död, hade filmen premiär. Hollywood hade länge varit intresserade att köpa rätten till verket, och framförallt titeln, men fick det bara om dom uteslutande använde Gershwinmusik i filmen. Man använde sej av ytterligare tio sånger, och filmen vann 6 Oscars, bland annat Bästa Film, Bästa Scenografi, Bästa Kostym, och Bästa Musik. Alan Jay Lerner, som några år senare skulle författa MY FAIR LADY, CAMELOT, ON A CLEAR DAY YOU CAN SEE FOREVER, och COCO, vann för bästa manus.
Musikalversionen hade premiär på Broadways Palace Theatre i April 2015. Den nominerades för 12 Tony Awards, och vann fyra: Bästa Koreografi, Bästa Ljusdesign för en musikal, Bäst Orkestrering och Bästa Scenografi för en musikal.
Det känns som om jag kan den här musikalen, utan att egentligen kunna den. Förra året var jag ganska aktiv på Snapchat, och Max Von Essen, som hade en av de stora rollerna i uppsättningen på Broadway, gjorde många inlägg från livet bakom scenen, och sen, när Instragram började med sina Stories, började jag följa både honom, Maxizpad, produktionen, och andra i ensemblen.
Givetvis har jag sett filmen. Tror jag. Eller? Kanske är det bara så att jag har sett vissa klipp på youtube och i andra sammanhang, för när det börjar är handlingen mej totalt obekant. Jag minns Gene Kelly i ett par vita tajta byxor, och en gudomlig putrumpa i en Toulouse-Lautrecisk drömsekvens, men inte mycket mer.
Det handlar om Paris, precis efter kriget. När de amerikanska styrkorna återvänder hem, bestämmer sej en amerikansk soldat för att stanna kvar och bli konstnär. Han blir vän med en amerikan som kommit dit för att bli kompositör, och presenters för en förmögen fransman som vill bli artist. Det visar sej efter att alla tre män är förälskade i samma kvinna, en dansös.
Det här är så bra som den här typen av föreställning kan bli, och jag menar inte det på ett nedsättande vis, utan i betydelsen att man håller högsta kvalitet på de flesta konstnärlig områden. Man har till exempel tagit en något mossig historia och utan att egentligen negligera den ursprungliga intentionen har man infört tillräckligt med psykologi för att karaktärerna ska kännas intressanta för en modern publik, utan att för den skull stöta sej med nostalgikerna och eskapisterna. Kanske håller man sej på den charmiga, ytliga sidan av historieberättandet, men man gör förvånansvärt djupa dykningar ner i svärtan i ett post-traumatiskt Paris.
Vad jag kanske inte var galen i, var vad man gjorde med själva grundstenen: musikverket från 1928; An American In Paris. I filmmusikalen är det hela en slags drömsekvens, med bildspråk hämtade från den franska impressionismen inspirerade av verk från Dufy, Manet, Utrillo, Rousseau, van Gogh och Toulouse-Lautrec. I scenversionen blir det en fin, men ganska långdragen balett, där ballerianan, som är förälskad i soldaten, liksom ser honom framför sej i dansen. Alla är klädda i kostymer som ska vara skapade av den amerikanska soldaten, och det känns lite fånigt är att han verkar ha uppfunnit kubismen, 40 år för sent. Kostymerna verkar vara inpirerade av Mondrian, enkla i sina linjer; byxor, korta kjolar, ärmlösa toppar, i rött, blått gult och vitt. Lite tråkigt, faktiskt, men det går ju inte att stryka verket som upphov till hela föreställningen. Däremot kunde den ha iscensatts på ett visuellt intressantare sätt: stora delar är ju dansösens dröm, så det finns inga realistiska gränser.
Berättarstilen är snabb men välgrundad, scenografin tycks trollas fram: stolar, bänkar och bord flyttas in och ut av en snurrande, svepande, flyktig ensemble, och varje övergång känns genomtänkt, och är i sej intressant, eftersom man bemödat sej om att skapa en känsla, en situation i vilket själva bytet utförs.
I salongen sitter jag och funderar på vilken svensk scen som skulle kunna sätta upp ett sånt här mastodontverk, vad gäller budget, utrymme och tekniskt kunnande, och jag kommer bara på en: Göteborgsoperan.
P.S. Jag köpte en t-shirt och en keps. Det får finnas en gräns för nästan allting.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/JoakimClifton
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar
THE COMEDY ABOUT A BANK ROBBERY på The Criterion Theatre, i London:
På ett plan är det som om StDHs mimlinje som bestämt sej för att sceniskt framföra ett filmmanus av typen Oceans Eleven: det finns en massa suveräna infall, berättargrepp och visuellt unika och inspirerade scener: men på ett annat plan är det som om någon inte litade på, eller gillade, resultatet, som tänkte att vi är ju en grupp som står vid sidan om, som pekar finger, kommenterar och förlöjligar, vi kan inte släppa fram något utan att driva med det.
Så resultatet blir ett varken eller. Jag önskar att dom inte hade gått fullt så långt.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/05/the-comedy-about-bank-robbery-criterion.html
THE LIFE på Southwark Playhouse, föreställning 22, 11/4 2017:
Vad jag absolut älskar med den här musikalen, är att den säger att vi måste respektera varandras livsval. De kanske inte är det bästa, smartaste valen, men alla har rätten att göra dom. Och givetvis pratar jag inte om prostitution nu, inte bara om prostitution, i alla fall. Att erkänna att det du gör är ett eget val ger dej makt, makten att välja. Att skylla dina val på någon annan är att erkänna sej maktlös.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/05/the-life-southwark-playhouse.html
PRIVATE LIVES, ett gästspel av Polar Eclipse Theatre på Teater Playhouse:
För att vara en person som gnäller ganska mycket på att man i Stockholm aldrig sätter upp Joe Orton, Tennessee Williams, Alan Bennett eller Noel Coward, så måste jag erkänna att jag är ganska nonchalant när nån nu äntligen sätter upp något av någon jag vill se. Jag höll nästan på att missa den här uppsättningen, och det var inte för att jag var omedveten om att den var på gång: jag hade bara tankarna någon annanstans.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/05/private-lives-polar-eclipse-theatre.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar