onsdag 31 maj 2017

DREAMGIRLS, Savoy Theatre, föreställning 25, 12/4 2017


Manus och sångtexter: Tom Eyen, musik Henry Krieger, Regi Casey Nicholaw, Scenografi Tim Hatley, Kostymdesign Gregg BArnes, Ljusdesign Hugh Vanstone, med Amber Riley, Liisi LaFontaine, Asmeret Ghebremichae, Joe Aaron Reid, Adam J Bernard, Tyrone Huntley, Nicholas Bailey, Lily Frazer, Marisha Wallace, Karen Mav, Michael Afemaré, Jocasta Almgill, Callum Aylott, Hugo Batista, Samara Casteallo, Chloe Chambers, Carly Mercedes Dyer, Joelle Dyson, Kimmy Edwards, Candace Furbert, Nathan Graham, Ashlee Irish, Ashley Luke Lloyd, Gabriel Mokake, Siân Nathaniel-James, Sean Parkins, Kirk Patterson, Ryan Reid, Rohan Richards, Noel Samuels, Durone Stokes, Tosh Wanogho-Maud

Du är ganska säker på att DREAMGIRLS vann en Tony Award för bästa musikal, eller hur? Eller; nu, eftersom jag frågar, så kanske du är mindre säker? Och du har rätt i att vara tveksam. DREAMGIRLS, tillsammans med såna hitmusikaler som WEST SIDE STORY, GRYPSY, FUNNY GIRL, FOLLIES, CHICAGO, INTO THE WOODS och WICKED vann aldrig någon Tony Award för bästa musikal. 
1982, året då DREAMGIRLS nominerades gick priset till NINE. Jag menar, jag skulle tjafsa om priset hade gått till nån av de andra nominerade, som PUMP BOYS AND DINETTES, en musikal om bartendens och servitriser, skriven av gruppen som framförde den, men även om den fjärde nominerade musikalen JOSEPH AND THE AMAZING TECHNICOLOR DREAMCOAT, hade vunnit, så hade jag haft åsikter och invändnignar, men NINE? Nej det är bara ren otur hur två favvisar måste tävla mot varandra. 

Jag ligger förresten på rygg i sängen i ett hotellrum i St Giles, i London, sköljer ner en cheese and onion puff pastry med lite avslagen Ginger Beer och petar i mej några Bassetts Winegums mellan tuggorna. Min kompis Patti-Li Leuk ligger i sängen bredvid och mumsar på sina inköp. 
Vi har precis sett en matiné av AN AMERICAN IN PARIS, och istället för att gå ut på stan och köpa något att käka innan vi ger oss iväg till kvällens föreställning, DREAMGIRLSSavoy Theatre, så slank vi bara in på ett Sainsburys som ligger mittemot hotellet, bunkrade, och gick tillbaka till rummet. 

Männen bakom musikalen är text- och manusförfattaren Tom Eyen, och kompositören Henry Krieger, vars musikal SIDE SHOW vi såg på Southwark Playhouse, förra gången vi var i London. 
Ursprungligen, 1978, hette detta projekt ONE NIGHT ONLY, och var planerat runt Nell Carter, som just vunnit en Tony för sin roll i AINT MISBEHAVIN’, och som arbetat med kreatörerna i ett tidigare projek, men tyvärr hoppade hon av för att jobba på en tevesåpa. 
Ett år senare blev Michaell Bennett, mannen bakom A CHORUS LINE, intresserad och tog över projektet, som nu kallades BIG DREAMS, med en okänd 19-årig JENNIFER HOLLIDAY i huvudrollen. Men även hon hoppade av, missnöjd med att hennes karaktär dog i första aktens slut. Man fortsatte arbeta på manuset, döpte om det till DREAMGIRLS, och hon kom tillbaka igen, men hoppade av igen, då hennes roll reducerats, och det var inte förrän rollen utvecklats, som hon kom tillbaka till projektet. Och vann en Tony.
Man var nominerade till 13 Tonys, och vann sex: Bästa Manus, Bästa Manliga Huvudroll, Bästa Kvinnliga Huvudroll, Bästa Manliga Biroll, Bästa Koreografi och Bästa ljusdesign.

Vissa bögar lär sej, med tiden, vad som är bögigt. I alla fall var det så i min generation. Vissa kom ut utan att ha en aning, dom var som vilka grabbar som helst. Och så fanns det såna som jag. 
Jag var lite av en bögstereotyp redan ifrån början.
Vad jag vill säga med det, är att den första låten jag spelade in från radion, på min splitternya kassettbandspelare, var I Will Survive. Och den låg inte ens på hitlistorna då: när jag spelade upp denna ”nya hitlåt” för en kompis som visste lite mer om pop, visade det sej att den var över två år gammal.
Något år senare satt jag med samma bandspelare och spelade in ljudet från reprisvisningen av Bette Midlers tv-sändna show av hennes uppträdande i Cleveland, The Bette Midler Show. Jag hade sett showen när den ursprungligen tv-sändes, och eftersom detta var innan någon jag kände hade en videobandspelare, var detta enda sättet att spela in henne. Jag kan fortfarande stora delar utantill. 
Ytterligare några år senare, och jag går på gymnasiet, och har min första egna lägenhet, och den första Lp-skivan jag köper är Dreamgirls. Jag visste inget om den, jag bara tyckte att omslaget var glamoröst, antar jag. Och jag älskade skivan, och speciellt And I Am Telling You I’m Nog Going, som gick om och om igen. 
Jag var helt enkelt inte som andra pojkar. 

Jag minns inte var, eller hur det kom sej att jag fick se Jennifer Holliday på teve, när hon sjöng sången, men jag blev lite skakad, minns jag. Hon var så stor, så oglamorös, så olik det ideal jag hade föreställt mej. Hon var bara runt 22, men jag trodde hon var mycket äldre, en tant, och jag tolkade det som att hon var en slags hemmafru, en medelålders kvinna, vars make försökte överge henne för en yngre kvinna, men hon gav inte upp; hon gick inte.
När jag många, många år senare fick se ett klipp från Tonygalan där hon framförde låten, fick jag ett nytt intryck: hon var så väldigt, väldigt aggressiv, som ett vilddjur, ett monster, som en stor gorilla som slår sej för bröstet, knäcker trädstammar och blottar sina huggtänder, och jag var inte lika säker på att det var hon som var offret i sammanhanget.

Jag såg aldrig filmen, när den kom, förresten. Jag köpte den på dvd, men jag var så rädd att jag inte skulle gilla den, så det blev aldrig av att jag tittade. Men jag minns att jag tänkte att Jennifer Hudson var för ung. Att rollen skulle vara tjock, det förstod jag, men skulle hon inte också vara medelålders? 
Jag hade vid det här laget förstått att det handlade om en popgrupp, och jag antog att kvinnan sparkades för att hon var för tjock, och för gammal. För oglamorös för att sälja skivor. 

När jag hörde att Amber Riley skulle göra rollen tänkte jag att nu gick det väl lite väl långt: hon hade ju precis spelat elev i teveserien Glee. Skulle dom ålderssminka henne?

Några dagar innan vår resa vann Amber Riley Best Actress in a Musical, på 2017 års Oliver Awards, Storbritanniens motsvarighet till Tony Awards. Och hon var väl värd det. Hon var feno-fucking-menal. Hon verkade förstå att många av oss har kommit för att se henne, och vi får precis vad vi hoppas på, och mer därtill.
När jag nu för första gången ser föreställningen förstår jag: hon ska vara så här ung; när berättelsen börjar är hon fortfarande en tonåring, och när hon sjunger sin sång är hon under trettio. Det är inte en medlålders kvinnas sång, det ska sjungas av en ung kvinna vars lovade liv plötsligt tagits ifrån henne. Nån som vet att hon har förlorat allt, och det enda hon har kvar är makten att inte erkänna sej som en förlorare, att inte erkänna sej slagen, att inte ge sej. 

Det handlar om The Dreamettes, tre unga afroamerikanska flickor som 1962 har åkt från Chicago till Apollo Theatre i Harlem i New York, för att vara med och tävla i en talangjakt med en sång skriven av C.C., bror till gruppens solist, Effie. Gruppen vinner inte, men dom får ett jobb där de sjunger back-up åt en framgångsrik sångare, och långsamt arbetar dom sej upp från doa-grupp till popsensation. På vägen byts medlemmar ut, det ”svarta” soundet slätas ut, relationer raseras, och man berättar samtidigt historien om Motown, ett amerikansk skivbolag men också ett sound, en musikstil som lyckades överbygga kulturella motsättningar, framförallt genom att tunna ut och bleka ner det vad den vita medelklassen uppfattade som ”svart” musik.
I en intressant scen i musikalen visar man hur den vita musikindustrin tar en sång, Cadillac Car, och genom att slipa ner, blanda ut och ta bort all etnicitet ur den, gör den oharmlig och hanterbar för den breda, vita marknaden. 
Den sjungs av en av ensemblens två vita män, uppbackade av - antar jag - två svarta ensemblekvinnor med långa handskar och ryggen mot publiken, föreställande vita kvinnor.
Varför två vita män, kanske du undrar? Jo, givetvis så behövs det en vit man för att framföra den vita versionen av Cadillac Car, men om han skulle vara sjuk så måste det ju finnas en vit person som kan hoppa in för honom. Och kanske är det ekonomin som gör att man känner att man inte bara kan ha de två grabbarna sittande i kulissen, för dom dyker upp en hel del, och ofta i sammanhang där dom liksom står ut, speciellt om man ser det här som en musikal som ska handla om det svarta musikfenomenet och en segregerad nöjesbransch: Dom dyker upp som bakgrundsdansare, och sitter också i publiken på annars svarta klubbar, där det känns som om dom borde vara lite malplacé
Det hela blir lite konstigt. 

Det kanske mest intressanta med den här föreställningen - för mej - var att den var så bra att jag först inte märkte hur bra den var. Vad jag menar är att looken, scenografi och kostym, iscensättningen, är så sensationell, glamorös och glittrande, att jag liksom missade hur bra själva grundmaterialet är. Det är lite som motsatsen till den där sången i musikalen CHICAGO: Razzle Dazzle, där man berättar att man kan sälja vad som helst, om man bara förpackar det snyggt. 
Här är förpackningen så snygg att man först inte märker den höga kvaliteten på manuset, på berättelsen. Jag blev förförd av ljuset, paljetterna, av svandun och strass, av det som blänkte och glittrade, fladdrade och flimrade. 
Jag brukade älska att gå och se showerna på Hamburger Börs, där man på en mycket begränsad yta, mestadels genom en fantastisk ljussättning, lyckades trolla fram fantastiska scenbilder. 
Det är likadant här. 
Handlingen, mer eller mindre, utspelar sej på olika scener, eller i kulisserna, backstage, i greenroom och loger, och berättandet är sömlöst, utan märkbara skarvar. Sånger glider in i varandra, spelplatser skiftas under samma nummer, från innan, under till efter ett uppträdande, och ofta låter man sångernas till synes allmängiltiga texter spegla högst specifika situationer. 
Det är bara sången Listen, specialskriven för att Beyonce skulle sjunga den i filmen, som sticker ut. I scenversionen stannar allt av, och inte på ett sånt där magiskt sätt, utan bara för att man gjort om sången till en duett. De två kvinnliga rollerna står bara rakt upp och ner och sjunger att den andra ska lyssna, när det är mycket tydligt att ingen av dom gör något annat än att lyssna. Ett helt onödigt nummer, som man antagligen kände sej tvungna att inkludera eftersom det var en sån hit, på grund av filmen. 

Vi pratar inte mycket om föreställningen efteråt, när vi vandrar hemåt. Det är inte det att vi är tysta, det finns bara inte så mycket att tillägga om det vi just har sett. Nånstans på vägen, jag  tror vi var på St. Martins Lane, stannar vi och köper kulglass. Vi slinker in på Sainsburys, köper mer godsaker. Går hem. Snaskar och smaskar. Pratar om annat. Om vad vi ska se dagen efter. Om vad vi ska göra. 

Det är inte förrän några veckor senare som jag inser att detta kan vara en av de bäst berättade musikalerna jag någonsin har sett.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar



AN AMERICAN IN PARIS, på Dominion Theatre, i London: 

"Givetvis har jag sett filmen. Tror jag. Eller? Kanske är det bara så att jag har sett vissa klipp på youtube och i andra sammanhang, för när det börjar är handlingen mej totalt obekant. Jag minns Gene Kelly i ett par vita tajta byxor, och en gudomlig putrumpa i en Toulouse-Lautrecisk drömsekvens, men inte mycket mer."


THE COMEDY ABOUT A BANK ROBBERY på The Criterion Theatre, i London:

På ett plan är det som om StDHs mimlinje som bestämt sej för att sceniskt framföra ett filmmanus av typen Oceans Eleven: det finns en massa suveräna infall, berättargrepp och visuellt unika och inspirerade scener: men på ett annat plan är det som om någon inte litade på, eller gillade, resultatet, som tänkte att vi är ju en grupp som står vid sidan om, som pekar finger, kommenterar och förlöjligar, vi kan inte släppa fram något utan att driva med det.

Så resultatet blir ett varken eller. Jag önskar att dom inte hade gått fullt så långt. 


THE LIFE på Southwark Playhouse, föreställning 22, 11/4 2017:

Vad jag absolut älskar med den här musikalen, är att den säger att vi måste respektera varandras livsval. De kanske inte är det bästa, smartaste valen, men alla har rätten att göra dom. Och givetvis pratar jag inte om prostitution nu, inte bara om prostitution, i alla fall. Att erkänna att det du gör är ett eget val ger dej makt, makten att välja. Att skylla dina val på någon annan är att erkänna sej maktlös.




fredag 26 maj 2017

AN AMERICAN IN PARIS, Dominion Theatre, Matiné, föreställning 24, 12/4 2017


Kompositör: George Gershwin, Sångtexter:Ira Gershwin, Manus, Craig Lucas, Regi och Koregorafi:  Christopher Wheeldon OBE, Orkestrering: Rob Fisher, Kostymdesign och Scenografi: Bob Crowley, Ljusdesign: Natasha Katz, Med: Robert Fairchild, Leanne Cope, Haydn Oakley, Zoë Rainey, David Seadon-Young , Jane Asher, Ashley Day, Julian Forsyth, Ashley Andrews, Sophie Apollonia, Zoe Arshamian, Sarah Bakker, James Barton, Alicia Beck, Chrissy Brooke, James Butcher, Jonathan Caguioa, Jennifer Davison, Katie Deacon, Rebecca Fennelly, Sebastian Goffin, Alyn Hawke, Nicky Henshall, Genevieve Heron, Amy Hollins, Frankie Jenna, Justin-Lee Jones, Robin Kent, Kristen McGarrity, Julia J. Nagle, Daniela Norman, Aaron Smyth, Todd Talbot, Max Westwell, Jack Wilcox, Carrie Willis, Stuart Winter and Liam Wrate.

Det fanns en tid när jag kunde sova hur länge som helst. Jag bara vaknade till, bestämde att det inte var tid att gå upp, somnade om och vaknade senare på dagen, när det var mer passande att stiga upp. Detta var en begåvning som drogs tillbaka, eller upphörde, nån gång efter att jag fyllt 30 år. 
Nu för tiden är det svårare. Det kan hända att jag sover lite längre än jag hade tänkt, men såna där marathonmysare händer nästan aldrig.
Som nu, till exempel. Klockan är halv åtta på morgonen. Jag ligger i min säng på St. Giles hotell i London, klarvaken. I sängen bredvid snusar min kompis Patti-Li Leuk. Han småsnarkar i korta intervaller, men sen verkar det som om själva ljudet väcker honom, och han slutar. 
Det är halvmörkt i rummet. Persiennen bort vid det enda fönstret är nerdragen och omvriden för bästa ljusblockering, men dagen sipprar in, lite oklar hur den ska bete sej. Blir det solsken eller regn? Mulet, molnfritt eller monsun? 
Jag har smugit bort till skrivbordet och hämtat min iPhone, som låg på laddning. Vad händer på Instagram Stories? Jag börjar titta, men stänger ner, för jag inser att filmernas ljud kommer att störa. Patti-Li brukar stoppa hörselproppar i öronen, men man kan inte vara säker. Var är mina hörlurar? La jag dom inte här, på den här stolen bredvid sängen?
Kvällen innan hade vi sett THE COMEDY ABOUT A BANKROBBERY, och efter föreställningen hade vi gått in på ett kvällsöppet Sainsburys, mittemot hotellet, och lastat på oss godsaker. 
Det är därför det denna morgon är lite svårt att hitta mina hörlurar: givetvis kunde jag inte käka upp allt mina ögon ville ha, så halvtomma småpåsar med chips - givetvis måste man öppna en av varje smak för att prova - kexförpackningar och kakkartonger trängs med rena sopor som chokladkakepapper, och smörgåsförpackningar, på mitt nattduksbord.
Men mina hörlurar finns ingenstans. Tog jag med mej ett extra par? Jo, vänta, de stora, de som jag brukar ha när jag cyklar, var gjorde jag av dom? 
Jag smyger fram till min resväska som - trots att jag gjort ett medvetet försök att vara ordningssam - ser ut som om någon antiterroristinsatsstyrka har sprängt den, och gräver fram mina stora orangea hörlurar. 

Jag börjar bli lite småhungrig, och funderar på att väcka Patti-Li, när jag kommer på att jag ju redan har hur mycket mat som helst, på en armlängds avstånd, på mitt nattduksbord, och borta på skrivbordet står ju en vattenkokare och en skål med t-påsar. 

Några minuter senare ligger jag där, nöjt mumsande kakor och kex, sörplande te och tittande på Instagram Stories tills dess Patti-Li vaknar, och det är dags att ge sej ut på stan i jakt efter frukost. Jag hade kunnat ligga kvar nån timmer till, känns det som.
Dagen innan, när vi efter att ha checkat in på vårt hotell var på väg till Southwark Playhouse för att se musikalen THE LIFE, hade vi gått österut, längs med New Oxford Street och High Holborn, och vi hade försökt kolla upp olika ställen där vi dagen efter - idag - skulle kunna tänka oss att käka frukost. Jag hade tagit iPhonefoton på möjliga kandidater, och innan vi lämnade vårt hotellrum gick vi igenom dom.
Ett ställe, My Old Dutch, kanske inte direkt osade frukost, men pannkakor är väl aldrig fel? Och här verkade dom ha varenda tänkbar variant. Eller, först ska vi bara köpa lite skavsårsplåster till Patti-Li, på Boots, mittemot hotellet. Och så tittar vi in i en souvenirshop, lite snabbt. Patti-Li har sen flera år tillbaka samlat på diverse nyckelringar, och nu verkar det som om han har upptäckt ett intresse för souvenirer som drivs med solceller. I alla fall kommer han ut med en liten miniversion av en engelsk bobby som nickar i takt med solen. Nu är vi redo för pannkakor!
Det var bara det att My Old Dutch inte öppnade förrän klockan elva, upptäckte vi när vi ryckte i dörren, en halvtimme för tidigt. Skulle vi vänta? Bara stå här i en trettio minuter, i solen? Slösa bort våra värdefulla londonminuter? Nja…
Vi fortsatte nerför gatan, i hopp om att vi kanske skulle hitta något som passade oss. Vi gick förbi ett EAT, förbi ett Pret a Manger, och stannade utanför ett Pod
Kunde det här vara något? Det kunde det: en skylt utanför visade olika frukostalternativ, och vi gick in, nyfikna på vad nya kulinariska upplevelser man hade att erbjuda. 
Det visar sej att man har en hel del frukostaktigt, från flera sorters äggröra till rostat bröd, och gröt. Jag köper en Energiser Scrambled Eggs, en äggröra med mozzarella och avocado. Patti-Li nöjer sej med en Bacon Toasted sandwich. Vi dricker båda svart kaffe, och går igenom dagens planer. 
Innan vi reste hit förra gången, bestämde vi oss nämligen för att vara ansvariga för en liten del av London, att liksom plugga på och bli en slags ciceron. Jag läste på om Charing Cross Road, och Patti-Li guidade på Shaftesbury Avenue. Den här resan är det inte gator som gäller, utan torg: jag har försökt gräva fram saker om Leicester Square, men idag, för några korta timmar, innan matinén börjar, är det Patti-Lis dag, och han ska berätta allt han kan om Soho Square.
Det är bara det att han har lite problem att läsa det han har skrivit ut. Det sitter långt inne, men till slut måste han erkänna det: han är medelåders; han behöver läsglasögon.
På vägen till Soho Square går vi in på Flying Tiger Copenhagen - vad vi kallar TGR hemma i Sverige - och provar ut ett par brillor. Och eftersom vi går förbi Dominion Theatre passar vi på att hämta ut biljetterna till dagens matiné.

Soho Square ligger lite undangömt bakom hörnet som bildas när Charing Cross Road och Oxford Street möts i vinkel, och såhär dags, innan lunch, är det ganska folktomt. Att det är lite småmulet är väl inte heller speciellet atrraktivt, kan jag tänka. Patti-Li berättar lite om själv torget, om den lilla stugan som står där, i parken, innan vi ger oss på de omgivande husen: Manor House, där det brukade ligga en bordell, St. Patricks Church, och uppe på Greek Street: House of Charity, och Pillars of Hercules, puben under vilken Manette Street mynnar ut. 
Det är nästan tre timmar sen vi käkade frukost, så det börjar kurra lite i magen. Eller, kanske inte så mycket kurra som suga. Eller: det känns som om jag alltid är hungrig i London, sugen på nåt. När Patti-Lis tour tar oss ut på en liten avstickare runt Batemans Street hittar vi ett matställe som inte är mycket mer än ett hål i väggen, Mapa Café, som säljer Banh Mi, vietnamesiska baguetter. 
När vi så går nerför Deans Street och tillbaka till Soho Square, så har solen tittat fram, och det förut ganska så tomma torget är nu fyllt av folk som sitter i gräset och solar. Några grabbar spelar till och med pingis, i ett av hörnen. Det skulle kanske vara skönt att lägga sej i gräset, men både mackan och guidetour-tiden är slut, och vi måste ge oss iväg till teatern, som bara ligger något kvarter bort. 

Dominion Theatre byggdes 1929 och var ursprungligen en biograf, men efter andra världskriget övergick man till levande underhållning. Under åttiotalet användes lokalen mest till konserter, men under nittiotalet började man åter köra föreställningar, som DISNEY’S BEATUY AND THE BEAST och MATTHE BOURNES SWAN LAKE.  WE WILL ROCK YOU gick här från 2002 till 2012, och efter det hölls teatern stängd i 15 veckor, för totalrenovering. 
Art Deco-foajén, i vitt och guld, är en av de få i London där man upplever att publiken faktiskt får plats. 
Vi är på teatern i ganska god tid, så innan vi går in i salongen går vi runt lite på de övre foajévåningarna, och besöker merchendise-kiosken.
Jag älskar att köpa produkter - oftast t-shirts - relaterade till en föreställning, och en inte oansenlig del av min garderob har en påtryckt musikalloggs. Innan vi lämnade Sverige hade jag gått in på hemsidorna på alla teatrar vi skulle besöka, för att kolla upp vad dom sålde. Den här uppsättningen är en våt dröm: Dom har långärmade tröjor, paraplyer, sketchblock, flers sorters t-shirtar, drinkunderlägg, halsdukar, mössor, kepsar, julkulor, diskhanddukar, muggar, väskor, magneter och nyckelringar. 
Jag visste att jag skulle köpa en t-shirt, och en keps, men skulle jag också kosta på mej en munkjacka? Behövde jag ett paraply?

När man kommer in i auditioriet är det nästan omöjligt att inte stanna till, för att försöka ta in den enorma salongen. Du vet hur Chinateatern i Stockholm känns oändligt bred när du sitter på det nedre planet? Tänk dej två såna parketter bredvid varandra. 
Vi har platser ganska långt fram, på vänster sida. Eller, väldigt bra platser, långt fram, på rad D. Eller? När vi kommer dit visar det sej att vi bara verkar ha en plats. Det finns liksom bara en lucka, en ledig stol. På den andra platsen, där jag ska sitta, sitter det redan en japanska turist. Han ler, och vi ler, och så börjar vi jämföra biljetter, datum och platser. Det visar sej att han sitter på rätt plats, på rätt dag, på rätt tid, på sätt och vis, det är bara det att han är på fel våning. Han har plats 33D på balkongen. Han säger nåt som vi tror kan vara en ursäkt på något som vi tror kan vara engelska, och så försvinner han, och jag och Patti-Li - och paret framför oss, som följt vår förvirring med stort intresse - diskuterar hur svårt det måste vara att tillgodogöra sej information för någon som inte är van vid våra europeiska siffror, eller bokstäver. 

Även om Gershwinbrödernas sånger har blivit odödliga klassiker, så är det ovanligt att någon sätter upp någon av deras musikaler. Manusen är helt enkelt för simpla, för klumpiga, för omoderna, precis som merparten av alla musikaler från tiden innan andra världskriget. Visserligen hade Jerome Kerns och Oscar Hammersteins SHOWBOAT haft premiär 1927, vilket var när bröderna Gershwin var som mest verksamma, men det dröjde ända fram till 1943, och OKLAHOMA, innan publiken började ställa mer sofistikerade krav på sin underhållning. 
George Gerswin dog redan 1937, 38 år gammal, efter att ha komponerat 14 musikaler med lättglömd handling och oförglömlig musik, och det är värt att notera att efter hans död har ytterligare fyra musikaler skapats genom att återanvända hans musik. 

Det hela började egentligen med, eller som, ett jazzinfluerat, symfoniskt poem av George Gershwin, inspirerat av ett besök till Paris 1926, och fullbordat 1928. Gershwin var nämligen inte uteslutande en musikalkompositör, han skapade även klassisk konsertmusik, och två operor, där den ena, PORGY AND BESS, kanske är hans mest kända verk. 
1951, 14 år efter kompositörens död, hade filmen premiär. Hollywood hade länge varit intresserade att köpa rätten till verket, och framförallt titeln, men fick det bara om dom uteslutande använde Gershwinmusik i filmen. Man använde sej av ytterligare tio sånger, och filmen vann 6 Oscars, bland annat  Bästa Film, Bästa Scenografi, Bästa Kostym, och Bästa Musik. Alan Jay Lerner, som några år senare skulle författa MY FAIR LADY, CAMELOT, ON A CLEAR DAY YOU CAN SEE FOREVER, och COCO, vann för bästa manus.

Musikalversionen hade premiär på Broadways Palace Theatre i April 2015. Den nominerades för 12 Tony Awards, och vann fyra: Bästa Koreografi, Bästa Ljusdesign för en musikal, Bäst Orkestrering och Bästa Scenografi för en musikal. 

Det känns som om jag kan den här musikalen, utan att egentligen kunna den. Förra året var jag ganska aktiv på Snapchat, och Max Von Essen, som hade en av de stora rollerna i uppsättningen på Broadway, gjorde många inlägg från livet bakom scenen, och sen, när Instragram började med sina Stories, började jag följa både honom, Maxizpad, produktionen, och andra i ensemblen. 
Givetvis har jag sett filmen. Tror jag. Eller? Kanske är det bara så att jag har sett vissa klipp på youtube och i andra sammanhang, för när det börjar är handlingen mej totalt obekant. Jag minns Gene Kelly i ett par vita tajta byxor, och en gudomlig putrumpa i en Toulouse-Lautrecisk drömsekvens, men inte mycket mer.

Det handlar om Paris, precis efter kriget. När de amerikanska styrkorna återvänder hem, bestämmer sej en amerikansk soldat för att stanna kvar och bli konstnär. Han blir vän med en amerikan som kommit dit för att bli kompositör, och presenters för en förmögen fransman som vill bli artist. Det visar sej efter att alla tre män är förälskade i samma kvinna, en dansös. 

Det här är så bra som den här typen av föreställning kan bli, och jag menar inte det på ett nedsättande vis, utan i betydelsen att man håller högsta kvalitet på de flesta konstnärlig områden. Man har till exempel tagit en något mossig historia och utan att egentligen negligera den ursprungliga intentionen har man infört tillräckligt med psykologi för att karaktärerna ska kännas intressanta för en modern publik, utan att för den skull stöta sej med nostalgikerna och eskapisterna. Kanske håller man sej på den charmiga, ytliga sidan av historieberättandet, men man gör förvånansvärt djupa dykningar ner i svärtan i ett post-traumatiskt Paris.

Vad jag kanske inte var galen i, var vad man gjorde med själva grundstenen: musikverket  från 1928; An American In Paris. I filmmusikalen är det hela en slags drömsekvens, med bildspråk hämtade från den franska impressionismen inspirerade av verk från Dufy, Manet, Utrillo, Rousseau, van Gogh och Toulouse-Lautrec. I scenversionen blir det en fin, men ganska långdragen balett, där ballerianan, som är förälskad i soldaten, liksom ser honom framför sej i dansen. Alla är klädda i kostymer som ska vara skapade av den amerikanska soldaten, och det känns lite fånigt är att han verkar ha uppfunnit kubismen, 40 år för sent. Kostymerna verkar vara inpirerade av Mondrian, enkla i sina linjer; byxor, korta kjolar, ärmlösa toppar, i rött, blått gult och vitt. Lite tråkigt, faktiskt, men det går ju inte att stryka verket som upphov till hela föreställningen. Däremot kunde den ha iscensatts på ett visuellt intressantare sätt: stora delar är ju dansösens dröm, så det finns inga realistiska gränser.

Berättarstilen är snabb men välgrundad, scenografin tycks trollas fram: stolar, bänkar och bord flyttas in och ut av en snurrande, svepande, flyktig ensemble, och varje övergång känns genomtänkt, och är i sej intressant, eftersom man bemödat sej om att skapa en känsla, en situation i vilket själva bytet utförs. 

I salongen sitter jag och funderar på vilken svensk scen som skulle kunna sätta upp ett sånt här mastodontverk, vad gäller budget, utrymme och tekniskt kunnande, och jag kommer bara på en: Göteborgsoperan. 

P.S. Jag köpte en t-shirt och en keps. Det får finnas en gräns för nästan allting. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar


THE COMEDY ABOUT A BANK ROBBERY på The Criterion Theatre, i London:

På ett plan är det som om StDHs mimlinje som bestämt sej för att sceniskt framföra ett filmmanus av typen Oceans Eleven: det finns en massa suveräna infall, berättargrepp och visuellt unika och inspirerade scener: men på ett annat plan är det som om någon inte litade på, eller gillade, resultatet, som tänkte att vi är ju en grupp som står vid sidan om, som pekar finger, kommenterar och förlöjligar, vi kan inte släppa fram något utan att driva med det.

Så resultatet blir ett varken eller. Jag önskar att dom inte hade gått fullt så långt. 


THE LIFE på Southwark Playhouse, föreställning 22, 11/4 2017:

Vad jag absolut älskar med den här musikalen, är att den säger att vi måste respektera varandras livsval. De kanske inte är det bästa, smartaste valen, men alla har rätten att göra dom. Och givetvis pratar jag inte om prostitution nu, inte bara om prostitution, i alla fall. Att erkänna att det du gör är ett eget val ger dej makt, makten att välja. Att skylla dina val på någon annan är att erkänna sej maktlös.


PRIVATE LIVES, ett gästspel av Polar Eclipse Theatre på Teater Playhouse:

För att vara en person som gnäller ganska mycket på att man i Stockholm aldrig sätter upp Joe Orton, Tennessee Williams, Alan Bennett eller Noel Coward, så måste jag erkänna att jag är ganska nonchalant när nån nu äntligen sätter upp något av någon jag vill se. Jag höll nästan på att missa den här uppsättningen, och det var inte för att jag var omedveten om att den var på gång: jag hade bara tankarna någon annanstans.



tisdag 23 maj 2017

Just nu ser jag fram emot -

Kamraternas sommarproduktion på Åsta teater: Enleveringen


Kamraterna gör ännu en orädd tolkning av en klassiker.

I centrum står en kidnappning.
Vem klipper häcken i det lugna villaområdet? Vad gömmer sig i källaren?
Kan man tvinga någon till kärlek?


Musik - Wolfgang Amadeus Mozart
Text - Gottlieb Stephanie
Regi och manus - Dan Turdén
Musikalisk ledning och arr. - Anna Christensson
Översättning – Carl Johan Holzhausen
Scenografi och kostym - Marie Moberg
Mask - Angelica Ekeberg
Regiassistent - Oskar Bergström
Repetitör - Adam Dalström
Tekniker - Jonas Dillner
Webb, layout och affischfoto - Maximilian Mellfors
Konstruktör, snickare - Pelle Wittsäter
Föreställningsbilder – José Figueroa
Ekonomi – Erik Ljungqvist
Producenter – Teresia Pettersson och Mette af Klint

Medverkande
Selim Tomas Engström
Konstanze Natalie Hernborg
Blonde Elsa Ridderstedt
Belmonte Ulric Björklund
Pedrillo Pär Lindskog
Osmin Anders Nyström

Piano Anna Christensson 
Violin 1 Ylva Larsdotter
Violin 2 Aleksander Sätterström
Viola Matilda Brunström
Cello Natalia Goldmann

Vi spelar på svenska.

Speldatum
Premiär den 16 juni klockan 19.00
19 juni 19:00
20 juni 19:00
26 juni 19:00
28 juni 19:00
30 juni 19:00
2 juli 16:00
3 juli 19:00
5 juli 19:00
7 juli 19:00
9 juli 16:00 

Föreställningen är ca 2 timmar lång inkl. paus

Stöds av:
Kulturrådet, Stockholms Stad, Konstnärsnämnden och Abf.

Biljetter 

Nortic »Maila Kamraterna »
Ring: 0704-800056 

fredag 19 maj 2017

THE COMEDY ABOUT A BANK ROBBERY, The Criterion Theatre, London, föreställning 23, 11/4 2017


Av Henry Lewis, Jonathan Sayer, Henry Shields, Regi Mark Bell, Scenografi David Farley, Ljusdesign David Howe, Kostymdesign Roberto Surace, Med Sean Kearns, Mark Hammersley, Gareth Tempest, Steffan Lloyd-Evans,  Hannah Boyce, Tania Mathurin, Chris Pizzey, Miles Yekinni, Jeremy Lloyd, Paula Kay, Holly Sumpton, Mike Bodie, Sam Fogell, Niall Ransome. 

Scenen är London, platsen är någonstans mellan Southwark och Piccadillly. Två medelåders herrar stressar i någorlunda maklig takt från det ena till det andra. Det ena är musikalen THE LIFE, det andra är THE COMEDY ABOUT A BANK ROBBERY. 
Det ena var en riktigt känslomässig höjdare, det andre blev en ganska stor besvikelse.

Vi har varit i London i exakt nio timmar, jag och min kompis Patti-Li Leuk, men det känns som om vi varit här en vecka, redan. Vi landade på Gatwick 09:30, och nu, när vi skyndar nerför Waterloo Road, förbi Old Vic, på väg mot Waterloo Bridge, är klockan 18:30. Vi har en timme på oss. En baggis! 
Egentligen är jag en förespråkare av att man hela tiden ska försöka hitta nya upplevelser, att inte upprepa något, men det finns en viss attraktion i att göra som man gjorde sist: som om det vore ett sätt att göra staden till sin: vårt cafe, vår mataffär, vår våffelkiosk. 
Därför går vi in på  Waterloo station och köper varsin pirog på West Cornwall Pasty Company, precis som förra gången vi var här, för några månade sen. Patti-Lis innehåller något köttigt, medan jag tar en med ost och lök. Min övergång till ren veganism går ganska långsamt, nästan motvilligt. 
Men till skillnad mot förra gången, och gången innan det, då vi gick över Waterloo Bridge, på vår väg från Southark och in till Stan, tar vi den här gången en för oss helt ny väg: över en av tre tätt byggda broar, Hungerford Bridge, en järnvägsbro, som flankeras av två gångbroar på var sida: Golden Jubilee Bridges. Järnvägsbron är, vad jag förstår, en fackverksbro, vilket betyder att vikten fördelas mellan en massa små trianglar, som på Eiffeltornet, medan gångbroarna är av ett slag som kallas snedkabelbro, en slags hängbro, som Öresundsbron. Att man byggt två gångbroar på var sida om tågbron känns lite överdrivet och slösaktigt, men jag antar att staden hade gott om pengar nån gång runt millenniet, och kanske är det nödvändigt, för broarna är de mest anända gångbroarna över Themsen. Vi tar den högra bron, helt omedvetna om att det på andra sidan järnvägsbron löper en likadan bro, som kanske hade passat oss bättre, för då hade vi, när vi kommit i land, kunnat gå uppför Northumberland Avenue upp till Charing Cross, istället för som nu, när vi hamnar på den visserligen mysiga men lite - för vårt mål - felriktade Villiers Street

The Criterion, som öppnade 1874,  ligger vid Piccadilly Circus och har en kapacitet på 588 platser. Det var den första teatern designades av Tomas Verity (1837-1891), som också designade Royalty Theatre, Novelty Theatre, Folly Theatre, Scala theatre, Comedy Theatre och Empire Theatre, som ligger vid Leicest Square, och  som nu är en biograf. 
Från 1996 till 2005 var teatern hem för The Reduced Shakepsare Company, med bland andra THE COMPLETE WORKS OF SHAKESPEARE (ABRIDGED). Från 2006 till 2015 gick THE 39 STEPS här, en föreställning som jag sett både i London och på Intiman 2013

Teatern var från början tänkt at bli en restaurang i markplan och konserthall i källaren, men under byggandet ändrade man sej och bestämde att det skulle bli en teater, fast man kan ännu se kompositörers namn på väggarna i trappan, och man restaurangen hamnade ovanpå teater, med en balsal på översta våningen. 

Det handlar om en liten, korrupt stad där en ovärderlig diamant ska förvaras i stadens lilla bank. 

Fysiskt är det fantastiskt, både det fysiskt visuella, som scenografin, och det fysiskt koreografiska, vad aktörerna gör: Det klättras, klängs, hängs i taket och trillas omkull. 

Gruppens första stora hit, och deras - i min mening - bästa, är THE PLAY THAT GOES WRONG, och handlar om en amatörteatergrupp som försöker framföra en slags Agatha Christie-deckare, där allt går fel, men utgångspunkten är tydlig: Vi vet vad som är verkligheten: föreställningen är bland det roligaste jag har sett, och det är för att karaktärerna inte verkar vilja roa: dom försöker bara genomföra en föreställning, vilket är att berätta historien om ett mord. 
Här är det inte tydligt vad som är verkligheten, vilka personerna på scenen är: dom är inte bara karaktärerna i pjäsen, eftersom dom hela tiden stiger ut och kommenterar, men dom är inte heller skådisar som spelar karaktärerna, och det känns inte genomtänkt, eller logiskt. Till exempel finns en scen där en man drar isär några gardiner för att titta ut genom fönstret, och då står några av de andra skådespelarna, i sina rollkostymer, utanför och håller fåglar som liksom ska flyga därutanför. Jag hade förstått om dom hade försökt gömma sej, att deras primära uppgifter i scenen var att hålla fram fåglarna, men här gör man inga försök att gömma sej, eller att inte vara en av karaktärerna, det finns ingen ambition att upprätthålla någon slags scenisk illusion, så resultatet blir att skådespelaren som öppnar fönstret måste välja att inte låta sin rollkaraktär se att det står en massa personer i luften utanför fönstret flera våningar upp i ett höghus.
En annan gång utför man en ganska sofistikerad scen där man har använt sej av illusionen att vi, publiken, ser scenen ovanifrån, vilket har åstadkommits genom att två skådespelar hänger på en fondvägg, som föreställer golvet. Den ena sitter - eller ligger - i en stol som är fäst på väggen, medan den andre står rakt ut från väggen, hängande i en sele. Illusionen i sej är tillräckligt imponerande, men tyvärr har man ansett att man måste bryta sönder den genom att påvisa synvillans begränsningar, när den enda skådisen stiger ur sin roll och begär att den andra ska utföra handlingar som helt bryter illusionen. 

Det är svårt att riktigt artikulera vad det är som inte funkar, men det är som om dom försöker sej på att berätta för mycket, på för många sätt. Jag saknar en gemensam utgångspunkt, ett samlat, unisont scenspråk. När jag ser föreställningen fantiserar jag om att man innan premiären har haft ett slags kreativt råd där man kommit överens om att alla förslag är bra, och ingen får negligera någon annans idéer. Det är bara det att någon i teamet har en ganska sofistikerad humor, medan någon annan verkar älska bondkomik: någon är teatralt originell och kreativ, men någon annan ställer sej vid sidan om och ironiserar, kommenterar och förlöjligar. 
På ett plan är det som om StDHs mimlinje som bestämt sej för att sceniskt framföra ett filmmanus av typen Oceans Eleven: det finns en massa suveräna infall, berättargrepp och visuellt unika och inspirerade scener: men på ett annat plan är det som om någon inte litade på, eller gillade, resultatet, som tänkte att vi är ju en grupp som står vid sidan om, som pekar finger, kommenterar och förlöjligar, vi kan inte släppa fram något utan att driva med det.
Så resultatet blir ett varken eller. Jag önskar att dom inte hade gått fullt så långt. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på  Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar


THE LIFE på Southwark Playhouse, föreställning 22, 11/4 2017:

Vad jag absolut älskar med den här musikalen, är att den säger att vi måste respektera varandras livsval. De kanske inte är det bästa, smartaste valen, men alla har rätten att göra dom. Och givetvis pratar jag inte om prostitution nu, inte bara om prostitution, i alla fall. Att erkänna att det du gör är ett eget val ger dej makt, makten att välja. Att skylla dina val på någon annan är att erkänna sej maktlös.


PRIVATE LIVES, ett gästspel av Polar Eclipse Theatre på Teater Playhouse:

För att vara en person som gnäller ganska mycket på att man i Stockholm aldrig sätter upp Joe Orton, Tennessee Williams, Alan Bennett eller Noel Coward, så måste jag erkänna att jag är ganska nonchalant när nån nu äntligen sätter upp något av någon jag vill se. Jag höll nästan på att missa den här uppsättningen, och det var inte för att jag var omedveten om att den var på gång: jag hade bara tankarna någon annanstans.


DRÖMMEN SOM SVANSJÖN, ett genrep, på Kunliga Operan: 

Svansjön måste vara för koreografer vad Hamlet är för regissörer. Jag menar, det verkar som var och en måste få göra sin version. Och jag förstår det. Eller, både och, egentligen, om man nu ska prata om dansverket. Musiken är fantastisk. Historien är lite… vankig. En prins som blir förälskad i en sjöfågel?

Låter det intressant? Här är resten: