På scenen: Katrin Sundberg & Stefan Clarin, Lennart Simonsson – piano, Christoffer Schoug – gitarr, Tomas Bergquist – bas/slagverk, Texter: Katrin Sundberg, Regi: Klas Wiljergård
Jag har en kompis som ofta säger ”Hinner vi med ett glas till?” Och problemet är att vi ofta gör det.
När jag var ung, försökte jag aktivt bli alkoholist. Jag sökte inte den ovärdiga, beroende delen av sjukdomen, utan den romantiska, destruktiva delen. Den där som gör att man dör innan man fyller 27, typ. Jag var helt upphängd på Dorothy Parker, Tallulah Bankhead, Truman Capote och Tennessee Williams, och såg dom som en slags förebilder. Givetvis, som med så mycket annat i mitt liv, misslyckades jag fatalt, och totalt.
Nu för tiden dricker jag väldigt sällan. Jag har aldrig varit typen som gillar smaken av alkohol, eller en sån som verkligen uppskattar en god charonnay i motsats till en sjaskig merlot, njuter av en gammal konjak, eller en rökig whisky, och om jag gillar min gin och tonic så beror det mer på tonicdelen. Om jag alls väljer en drink så är det nog för att dom inte är like lättnedsköljda som läskeblask.
En del av mina kompisar skulle nog säga att jag är ett kontrollfreak, men jag skulle nog säga att jag en hälsosamt autokratisk ådra, vad gäller mej själv och mitt livs variabler. Jag gillar inte att förlora kontrollen. Jag förstår inte varför någon skulle vilja det.
”Hinner vi med ett glas till?” säger min kompis Geraldino Bidé. Det är en retorisk fråga. Han menar: vi hinner med ännu ett glas, innan det är dags att gå. Jag är glad att jag har grundat med en stor portion vegetarisk lasagne innan vi kom hit, för det börjar kännas som om jag skulle kunna sitta här hela kvällen. Och det är inget bra tecken.
Vi sitter på Balthazar, en bar på Högbergsgatan som är förvånansvärt billig, med tanke på att den ligger så centralt. Utanför fönstret forsar stadslivet förbi. Härinne är det lite som om tiden står stilla. I mitt minne kan jag nästan höra en moraklocka ticka.
Det är över ett halvår sen vi sågs, tror vi, och vi har massor att prata om. Mestadels sånt som händer i andras liv, för våra egna guppar på i ganska maklig fart. Han har rest en del. Jag har ska resa, en del, och vi pratar om det. Och om sjukdomar och död. Vi är ännu inte uppe i den åldern när man pratar om hur magen sköter sej, men den tiden kommer.
Efter det tredje glaset vin reser vi oss och går upp till Södra teatern, och nerför trappan till Kägelbanan.
Det här är en ganska underbar lokal, och jag undrar varje gång jag kommer hit hur det kommer sej att jag inte kommer hit oftare. Men givetvis är svaret att detta mest är en pop- och rockscen, och en festlokal. Den är avlång, uppdelad - antar jag - i två delar, och vi sitter i den östra delen. Genom hela lokalen löper gatlykssmala utsmyckade järnpelare, av den där typen man ser i loftlägenheter i New York. Det känns som en modern inredninsdetalj, och det är först när jag knackar på en av dom som jag inser att det inte är det: dom ingår, eller utgör en del av konstruktionen.
Vid rummets ena kortsida står enkel scen, ett podium för pop. En svart fond täcker bakväggen, och framför den, som ett slags stort pärldraperi, har man hängt upp näsdukar på rad. Enkelt och effektfullt. Eftersom alla ser lite olika ut ser det ut som om en mycket utförlig illustration till något slags invecklat origamiprojekt. Bandet, tre män på piano, bas/slagverk och gitarr, huserar på höger sida.
Artisternas kostymer är också lite origamiinspirerade. Nån har tänkt till. De har svarta byxor, och deras toppar - hans svart, hennes vit - är kantiga sjok, som en minimalistisk version av en kimono, eller som om Issay Miake hade designat en kollektion för Granit.
Det är en skön, trygg föreställning, precis som jag önskat och förväntat mej. Temat är gråt, vilket är en mycket bra grundidé att bygga en show på, och man undersöker en massa aspekter: Vad finns i tårar? Hur gråter män? När gråter kvinnor? Vad händer när man gråter? Varför gråter man? Det är underfundigt och onsentimentalt författat.
Och givetvis är det en himla massa sång. Man river av såna liplåtar som I en Sal i Lasarettet, Den Stora Dagen, Alla har glömt och Balladen om Engögda Elin, och som man kanske kan förstå av den senast nämnda låten, så är det tänkt att det ska roa. Och det gör det. Det finns något underbart förbjudet i att skratta åt det överdrivet sorgsna, det är lite som att garva på begravning.
En kort sekund, en bra bit in i föreställningen, efter att ha skrattat högt och länge, tystnar jag plötsligt, för jag har liksom knockats av en tanke: det är väl meningen att jag ska skratta? Jag sitter väl inte här och flabbar sönder en föreställning? Nej, då skulle dom väl inte vara så roliga? Jag menar, om dom inte ville ha skratt så skulle dom väl klart och tydligt göra någon slags markering? För jag är väl inte så berusad att jag helt och hållet har misstolkat situationen? Jag stiger liksom ur verkligheten och tar mej en titt på situationen, utifrån. Jodå, framför mej garvar dom. Och bakom mej. Och det kluckas och fnissas både till höger och till vänster. Jag pustar ut och dyker liksom tillbaka in i min kropp, börjar känna, börjar skratta.
Det är inte förrän jag lämnat av Geraldino Bidé vid Skanstulls tunnelbanestation och har börjat cykla hem, som jag börjar fundera på om inte eftereffekterna av gråt är lite likadana som dom man får av skratt. Samma slags avslappade, nymasserade, samtidigt rogivande och uppfriskade känsla, som när man rusat upp ur havet, en solig sommardag, efter att ha backflippat, dykt och tumlat i vågorna, och man slänger sej på handduken, helt slut och totalt vital.
Jag ser redan fram emot uppföljaren till den här föreställningen, för den borde komma, och den borde heta Gråt Mer!
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar
JAG HETER BENTE med Kamraterna:
Det är en finstämd, välspelade föreställning om människor som du och jag. Inga stora, dramatiska utbrott, inga vulkanhetsiga känslor. Bara ett långsamt, obönhörligt förfall.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/jag-heter-bente-kamraterna.html
SHIRLEY VALENTINE, på Maximteatern:
"Nu, nästan 30 år senare, när jag är mer än dubbelt så gammal, så har jag en helt annan syn på saken. Då var den en dödssynd att bli gammal, nu är det en dödssynd att åldras. Förstår du skillnaden? Nu är det ingen skam att fylla 70, bara man uppför sej och gärna ser ut som om man var i 40- eller 50-årsåldern."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/shirley-valentine-genrep-maxim.html
FÖRSÖKSKANINER på Dramaten:
Också i den här föreställningen är Örjan Ramberg fenomenastisk. Det finns inte en gest, en blick, en scensekund där han inte suger ut eller pumpar in maximal komik. Jag tror faktiskt aldrig jag har sett en så vansinnigt rolig person på scenen, och kanske beror det på att han själv verkar ha fantastiskt kul.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/forsokskaniner-publikrep-dramaten.html
 |
| Skål! |
